Björntjänst om äldstetjänsten – svar till Sten-Gunnar Hedin, del 2.

Sten-Gunnar,

vad är en äldste/församlingsledare? (Jag fortsätter mitt svar med den tredje punkten.)

Bilden i Pastoralbreven är otvetydig: församlingar leddes av lokala ledare som ömsom kallades ‘äldste’, ömsom ‘föreståndare’, ömsom ‘pastorer’. I Paulus (i egenskap av tjänstebärare i den universella församlingen, Kyrkan, Ef 4:11,12) tal i Miletus till de äldste i Efesus (Apg 20:17-35) finns alla de tre grekiska begrepp (presbyteros, episkopos, poimen ‘vara herde’) som ligger bakom dessa översättningar.
Vilken var äldstes uppgift? Att predika, undervisa ur Guds Ord och att fostra lärjungar, dvs att uppmuntra, tillrättavisa/verderlägga och förmana i enlighet med den sunda läran; ‘själavården’ var inte bara tröstande och reparativ.

Jag känner mig närmast upprörd över ditt uttryck “utan att krångla till det med Grekiskan,” som om det skulle gå att bedriva exeges utan att gå till grundtexten (och man behöver inte aktivt själv kunna grekiska för att göra detta; det finns idag MÄNGDER med god evangelikal exegetisk litteratur med specialstudier i detta ärende och alla andra; ingen ursäkt alltså), eller som om NT’s grundtext skulle ‘krångla till det’; grekiskan upplyser snarast och ger vägledning, dvs om man inte redan har en agenda som man tänker driva – då kan den ju störa.
I 1 Timotheusbrevet och brevet till Titus är det klart att de termer som distingerar äldste/församlingsledare (Grek. episkopos, eg. ‘uppsyningsman’ ) från diakon/församlingstjänare (Grek. diakonos, ordet används även rent allmänt om ‘tjänare’ ) här är tekniska, och gäller organiserandet av församlingars liv.

Att man i Stockholms Sjunde Baptistförsamling ‘Filadelfia’ hade en diakonkår tror jag hänger samman med hur man inom Baptismen uppfattade pastorsrollen: som ende föreståndaren. Det ersattes förståeligt nog småningom med de två grupper Pastoralbreven nämner, och så hade Filadelfia en äldstekår och diakoner. Att sedan alla diakoner plötsligt ‘blev äldste’ ställde jag mig redan när det begav sig mycket frågande till, men hade ingen röst för att yttra mig i saken.
Det väl dock en utbredd uppfattning att ‘äldste’-begreppet rent allmänt urholkats genom att rekryteringen skett utifrån social status, och blivit synonymt med ‘styrelse’ i världslig mening. Undantag fanns/finns förstås. (Så det fanns – och finns – stor anledning att göra något åt saken. Tyvärr skadar ‘björntjänster,’ hur välmenande de än är.)

När du sedan omvandlade hela denna äldstekår till diakoner, eller enligt det nya uttrycket i NT-81/Bibel 2000 ‘församlingstjänare’, så saknar det biblisk förankring vad gäller nytestamentlig församlingsordning. Det duger inte att hänvisa till det fina tjänaridealet (som jag f.ö. hyllar i slutet av min blogg om Daniel Alms situation), för det ar alltför genomgående för att avgöra något här. Jag kan känna all sympati i världen för att äldste skall vara tjänare; att det inte är en upphöjd position, men det handlar inte om detta här.
Det ‘luriga’ i sammanhanget är att du kom runt frågan om kvinnliga äldste som då väntade på seriös behandling. I bibeltroende kretsar världen över är det inte den självklarhet som det, inte minst genom Håkan Arenius indoktrinerande, ensidiga artiklar i tidningen Dagen, framstått som i Sverige, och det vet alla som något följer debatten mellan ‘komplementarister’ och ‘egalitarianer’. Jag tror fortfarande detta var drivkraften i förändringen; om det inte medvetet var så, borde nämnda faktum fått dig att avstå.

Nu är detta ingen frälsningsfråga.
Den finns inte på samma nivå som Kristi inkarnation eller försoning, inte heller på nivån under, om rättfärdiggörelsen och helgelsen, bibelsyn och annat. MEN, själva tanken på att i Bibeln söka svar på alla frågor, vilken prioritet de än har, fick sig härigenom ett grundskott, som jag undrar om pingströrelsen någonsin hämtat sig ifrån. (Jag hänvisar till min blogg om din efterträdare som teologiskt tycks ha uppfattningen att det endast behöver “kännas helt rätt.”)
Problemet när man slår samman äldste- resp. diakonfunktionerna, åt vilket håll det än sker, blir att det unika med äldstetjänsten faller bort: att predika, undervisa och uppmuntra, förmana och tillrättavisa, dvs tydlighet i trons innehåll och konsekvenser. Det diakonala – organisation, ekonomi och andra praktiska ting – hamnar i stället i fokus, för det är alltid så konkret och synbarligen nödvändigt (I en församling där jag var äldste kom vi nästan aldrig förbi dessa frågor; de svalde all tid.)
För att uttrycka det mer rakt på: den som inte kan förmana och undervisa skall inte utses till äldste. Därtill kommer de egenskaper som Paulus räknar upp.

Men vad ligger under allt detta?
Vad jag förstår står du idag, kanske sedan länge, närmare en luthersk-sakramentalistisk kristendomsförståelse än en evangelikal-karismatisk. Det är inget problem för mig på personplanet.
Men med en sakramentalistisk förståelse brukar komma en viss uppfattning i ‘ämbetsfrågan’, dvs att präster genom vigningen har en speciell karaktär. Då blir frågan om ‘lekmannaledare’ (= ovigda, oanställda) rätt betydelselös. Den uppfattningen kan man också ha, men utifrån andra premisser än vad som borde gälla i en rörelse av fria församlingar.
Håller jag nu på att komma från ämnet?
Jag tror inte det, för mer övergripande än Exegetik är Hermeneutik, dvs där tolkarens förförståelse och uppfattning i övergripande ting kommer att ge utslag i detaljfrågor.

Med vänlig hälsning,
Bo Krister

Björntjänst i alla fall – svar till Sten-Gunnar Hedin

Sten-Gunnar,

Tack för ditt svar, som jag här kommentarar:

1. Samfundsfrågan i ljuset av pingströrelsens historik som friförsamlingsrörelse.

Det fanns alltså ingen genomgående reflexion och strategi bakom att ta kontroll över ‘varumärket’ ‘Pingst’, utan en brandkårsutryckning på grund av insides information från Civildepartementet. Men var det bra?

Under pingströrelsens första decennier, när församlingar ‘ordnades’ — observera inte ‘grundades’ eller ‘planterades’ (som det så missvisande heter idag när det redan finns kristna församlingar på en plats) — dvs det tillsattes äldste och man bildade även en förening för de juridiska aspekterna av att äga egendom och avlöna anställda, så fanns inget samfundsnamn. Liksom i tidigare väckelser var det de utomstående som gav namnet, här ‘pingstvänner’. Själva kallade man sina församlingar ‘Filadelfia/Saron/Gilead/Sion/ osv’, och man var medlem i dem, för övrigt (hoppas jag) rätt och slätt ‘kristna.’
Det var bra. Det var ödmjukt, för det gjordes inga anspråk på att utgöra det enda uttrycket för Guds församling på en plats.
Först mycket senare ändrades namnet till ‘Pingstkyrkan/Pingstförsamlingen’ och undertiden uppkom även tesen om ‘en (pingst-)församling på varje plats.’
Det var inte bra, för det var högmodigt i dess implikationer, nämligen att andra kristna inte utgjorde Kristi Kropp på en plats i lika hög grad.
Ur ekumeniskt perspektiv var det alltså negativt.
Så när du inför ‘varunamnet’ ‘Pingst’ är det den logiska fortsättningen på en omstridd utveckling som hållit på länge.
Men det är mer än så: det cementerar genom att formalisera.

Dessutom tycker jag det är övermaga att själv kalla sig ‘Pingst’, som om inte den Helige Ande vore till för alla kristna, eller som att detta samfunds medlemmar skulle ha Anden mer än andra kristna. (Jag tror ‘Försoningen’ eller ‘Uppståndelsen’ som namn på samfund skulle fungera på samma tveksamma sätt; jämför även att namnet ‘Svenska Kyrkan’ efter skiljandet från staten också är högmodigt exkluderande — är vi andra danska kyrkan eller holländska kyrkan, eller något mindre än svenska?)
För övrigt lämnar den ospecificerade titeln ‘Pingst’ osäkerhet; Evangeliska Frikyrkan, Equmeniakyrkan berättar mer vad det handlar om: att det är samfund. ‘Pingst’ har något mystiskt över sig, som jag tror lätt leder till vidskeplig övertro på samfundsledningen.

Så, jag kan inte se något positivt i ‘namnsäkringen’ för samfundet.
‘Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut…’ 1Mos 11:4, kommer till mitt sinne, och jag tror tanken har sin bärighet här. Nu håller man på att ‘bygga sig en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen’ (samma v.). Då liksom nu tror jag inte Herren är imponerad.

Men detta är trots allt ‘bara’ namnfrågan vad gäller en av mina punkter: samfundsbildningen.
Jag skriver här vad jag även sagt på annan plats:

Jag insisterar på att jag inte förstår skillnaden mellan ‘Pingst-fria församlingar i samverkan’ och ‘Samfundet Pingst’.
För att ge en bild hur jag uppfattar saken: Pingst ffs uppfattar jag som en tambur: man tror man kommit in i ett hus, men det är ett mellanstadium mellan att vara utanför och innanför. I en tambur får man stå med ytterkläderna på tills man blir insläppt i salongerna, dvs Samfundet Pingst.
Man kan heller inte komma in direkt i salongen, utan endast via tamburen. På så sätt blir ‘salongen’ skyddad från snö och regn och blåst och leriga skor från världen utanför.
Du kan säkert förklara den juridiska skillnaden mellan dessa två organisationer! — och inte minst: varför båda finns? Du, om någon, borde kunna det.
Sedan finns ju konstruktionen ‘Pingst Pastor’ också. Den uppfattar jag som ett inre rum innanför salongerna, dit endast några släpps in och där de verkliga samtalen förs.
Detta skapar en situation där ‘bollen alltid finns någon annanstans’; dvs beslut och ansvar ligger inte i samma forum. Eller: — är denna ‘tredje instans’ ett ‘barn av konstruktionen’; en utveckling som skett efter dig?

1. Det förtroendefulla samtalet.

Historieskrivning är en svår konst. Alltid sker ett urval av vilka fakta som skall tas med. Alltid berättas det som hänt utifrån ett visst perspektiv. Oftast sker bägge med ett syfte.

I den Dagen-intervju om Samfundsbildningen får journalisten intrycket av att du är ‘lurig’, medan du själv säger ‘strategisk’. När du skall redovisa samma skeende i din Gästblogg här har det blivit så att Riksföreningen Pingst ffs (hela eller några vissa inom den?) året innan bett dig och Filadelfia i Stockholm om samfundsregistrering.
När det gäller samtalet innan ny förestångare skulle föreslås efter Karl-Erik Heinerborg, så motsägs det ordnade tillvägagångssätt du redovisar – och som jag inte ifrågasätter att du hade suveränt mycket bättre insikt i än jag – av den indignation, den förtrytelse och den upprördhet bland böneringsledarna i det möte i 250-salen som jag hänvisar till. Andra som jag talat med har samma minnesbild. Det finns också en inre motsättning i ditt sätt att återberätta händelsen eftersom det kan tolkas som att du distanserar dig från själva det faktum att det i ett församlingsmöte beslutades att referensgrupper skulle tillsättas; “Det blev rätt stor uppmärksamhet när det begav sig … [att] skulle ta hjälp ur församlingen för att lösa efterträdarfrågan.” Frågan som då uppkommer, blir hur du hanterade den.

Jag tror inte vi kommer längre än så här när det gäller att beskriva ‘vad som verkligen hänt.’

Jag talar i min ursprungliga blogg om en “trefaldig björntjänst,” för jag upplever ditt agerande som olika aspekter av ett skeende, där (för att gå in i La Fontaines fabel om den tama välmenande björnen som gjorde en ‘björntjänst’) det var fullt av flugor som satte sig på sovande trädgårdmästare – och där du för mig framstod som en mer hedervärd och redig björn än de flesta – alltså i ett sammanhang där jag upplevde samtalsklimatet som ett gungfly; ja, ett bottenlöst kärr. Ve den som inte hoppade på rätt tuvor! Ve den som hade ‘för tung ryggsäck’!

– – –
Även mitt svar på ditt genmäle blev långt, och ändå har jag frågan om Bibeln som referenspunkt kvar.
Jag återkommer till den i en andra del.

Med vänlig hälsning,
Bo Krister

Gästblogg: Sten-Gunnar Hedins svar om Björntjänst

Jag bereder här Sten-Gunnar Hedin plats att som Gästblogg ge sitt svar på mitt tidigare blogginlägg Sten-Gunnar Hedins trefaldiga björntjänst.
Jag använder det metaforiska uttrycket Björntjänst. Det skall förstås som i La Fontains fabel.

Sten-Gunnar Hedin:

“Hej Bo Krister!
Minnet är ett förrädiskt ting, därför vill jag komplettera dina uppgifter under rubriken “S-G H trefaldiga björntjänst”. Här litar jag, förutom minnet, till mina anteckningar. Först, uppskattar att du i alla fall anser att mina insatser var välmenande även om resultatet, enligt din uppfattning var till mera skada än nytta.
“Björntjänst” 1.
Det meddelande jag lämnade om Filadelfias samfundsregistrering skedde året efter att rådslag för Riksföreningen Pingst vädjat till Filadelfiaförsamlingen att låta sig registreras under namn: Pingst – fria församlingar i samverkan. Anledningen var att Civildepartementet låtit oss få kunskap att en enskild församling ansökt om registrering under ett namn där ordet “Pingst” ingick. Departementet hade i sin granskning av församlingens ansökan förstått att den sökande församlingen inte ansåg sig höra till Pingströrelsen i Sverige, därav frågan till oss. Trossamfundslagen innehåller ett mycket starkt namnskydd, och om något annat samfund registrerats under liknande eller närliggande namn kunde inget annat registreras med liknande namn. Anledningen var alltså att skydda namnet “Pingst” för pingströrelsen.
“Björntjänst” 2.
Efterträdare till Heinerborg. Det blev rätt stor uppmärksamhet när det begav sig, det att Filadelfiaförsamlingen beslöt i ett församlingsmötet att äldste- och diakonkåren (så hette ledningen i Filadelfia då) skulle ta hjälp ur församlingen för att lösa efterträdarfrågan. Församlingen beslöt i samma möte att två personer skulle komma med förslag hur den “hjälpen” skulle se ut. De två var Karl-Erik Heinerborg och S-G Hedin. Vi återkom efter en månad och föreslog att tre grupper skulle utgöra “hjälpen”; a) Barn- och ungdomsrådet b) Föräldragruppen (fanns en sådan organiserad redan tidigare) c) Böneringarna
– Vi två skulle föra samtal med dessa och genom de samtalen inhämta synpunkter till vidare bearbetning i äldste- och diakonkåren. Så skedde.
Vad gäller böneringsledaresamling du hänvisar till så var det två sådana samlingar i 250-salen. I det första kom vi överens att böneringsledarna tog frågan för samtal i samtliga böneringar, samtalen fick gärna leda fram till konkreta förslag. Resultaten av samtalen skulle redovisas vid nästa böneringsledarsamling. De ev namnförslag som kommit från Böneringarna skulle också överlämnas vid det tillfället.
Karl-Erik och jag överlämnade så småningom resultatet av våra samtal – även från de två böneringsledaresamlingarna!
Ang. “skrotandet” av äldstekåren. Filadelfia har haft olika namn på ledningsgruppen. Under de första tio åren var det “Församlingstjänare”, fastän på grekiska: Diakonkåren. Sedan kom det under många år, fram till 1991 då alla diakoner med ens blev Äldste och benämningen blev Äldstekåren, vara Äldste-och Diakonkår. Och från 1996 åter Församlingstjänare.
Personligen anser jag att det finns inget finare “titel” för den tjänsten, dessutom beskriver den (utan att krångla till med grekiskan) vad som ska känneteckna den uppgiften. Att både Jesus och Paulus kallade sig för “tjänare” (Diakon om du vill), gör saken inte sämre.
Så en liten baggis, jag blev föreståndare först i april 1997!
“Björntjänst”3
Har du läst trossamfundslagen? Vari består dess hot? Vad inte alla tänker på är att religionsfrihetslagen av 1951 upphörde i och med Trossamfundslagen. Utrymmet tillåter inte att jag här redogör för vad det innebär, det kan iofs var och en läsa sig till.
Vad som ständigt förvånar mig är att ingen, eller i varje fall få, hyser oro för Riksföreningen Pingst – fria församlingar! Den kunde den ihärdigaste samfundsmotståndaren tänka sig. Trots att det är där som “kraften” finns (avser här förvaltning av de ekonomiska och organisatoriska resurserna).

Förlåt, det blev långt men möjligen är det en litet komplement till det du skriver.

Vänligen
Sten-Gunnar Hedin”

Daniel Alm: ge oss en kung?

Daniel Alm har valts till ny ‘ledare’ för, ja jag förstår fortfarande inte sambandet mellan Pingst-ffs, Samfundet Pingst och Pingst Pastor; så: av vilka?, något av de ovannämnda, det brukar visst kallas för ‘Pingst’, som tydligen även är ett registrerat ‘varunamn’ eller motsvarande.

Må Gud välsigna honom! Det önskar jag av hela mitt oreserverade hjärta!

Frågan är alltså vad han blivit ledare för, och hur. Detta med att sätta ledare (andra ord i samma semantiska fält: härskare, kung, chef, hövding) ger för bibelläsaren ett omedelbart eko i 1 Samuelsboken 8:1-9: “Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har” (v.5b).
Men frågan är om det är tillämpligt här.
Jag vet inte av någon stor folklig petition från pingstförsamlingar som önskat en ledare/härskare/kung.

Det enda jag vet i sammanhanget är att Pingst ffs /Samfundet Pingst (som jag, likt barnet i H.C. Andersens saga om ‘Kejsarens nya kläder’, insisterar på att jag inte förstår skillnaden mellan) drevs igenom av en grupp ‘ledande pingstpastorer’ där en del fick med sig sina styrelser, andra inte.
Jo, jag tror mig veta en sak till: att det finns ett forum, ‘Pingst Pastor,’ där tydligen inte vem som helst släpps in, där alla viktiga samtal förs.

Lägg därtill mediahaussningen, där alla media (kvällspress såväl som ‘kristliga’ medier) är förvillande lika i sin framtoning. Media har ett stort behov av att förenkla för att tydliggöra, och reflekterar tydligen inte över hur fördummande det blir för de läsare som tar dem på allvar.

Enkelt och tydligt: Pingst. Daniel Alm.

Jag känner medlidande med brodern. Nej, jag är INTE ironisk. Jag menar det av hjärtat.

För för bibelläsaren finns även en ‘omvänd spegel,’ nämligen när någonting INTE påminner om något i Bibeln, fästän det borde göra det.
Jag tänker på Kristi TJÄNARE sådana de framstår i Nya testamentet: hur kommer det sig att Paulus kunde skriva som han gör i Andra Korinthierbrevet om sin tjänst? (Läs!)
Hur kommer det sig att apostlarna efter mötet i Jerusalem (Apg 15) inte formerade sig och skapade en solidarisk predikantorganisation eller ett samarbetsorgan?
Varför fick de alla KÄMPA FÖR EVANGELIUM – inklusive dess efterföljanskonsekvenser för LÄRJUNGAR?

Pelle Hörnmarks Pragmatik

Pelle Hörnmark slutar som ‘Pingstledare’. Han efterlämnar ett Pragmatiskt arv, som i hans fall betyder att ständigt segla dit vinden blåser.

Hur kan jag påstå något sådant?
Jag skall förklara varför, men noterar att jag inte är den ende som är inne på liknande tankegångar. Joel Halldorf skriver i Dagen 160623 om Pingsts utveckling: “Att kursändringarna sker i det tysta skapar bilden av att de sker oreflekterat. Att det inte ligger principer utan snarare principlöshet bakom. Eftersom man inte teologiskt förklarar varför något inte längre är synd verkar det som att man bara driver med tidsandan.”

Vad ligger då bakom det hela?
I en Sportintervju av Elisabeth Sandlund: “Hur känns det?”, Dagen-TV 160513, får Pelle Hörnmark säga det som jag även uppfattar som hans huvudsakliga teologiska budskap: “Det känns helt rätt.”
Han passar även på att ge baksidan av det myntet, att det är “skönt att slippa den här förväntan att man skall ha en åsikt om en massa saker.”
Det där är ett pragmatisk-retorisk grepp, men förstås även en sympatiskapande överdrift: för vem vill avkrävas ‘åsikter om en MASSA SAKER.’
Och si: därmed har han avväpnat hela frågeställningen; att behöva ha någon uppfattning om något överhuvudtaget.
Baksidan av myntet kanske kan uttryckas så, att Hörnmark är ‘lös i köttet’ teologiskt, eller ‘profillös’.
Jag tror att efter åtta år av Pelle Hörnmark som ledare för ‘Pingst’ har det skapats en atmosfär där den naturligaste teologiska reaktionen på ett sådant påstående är: ‘Jaha.’
(Den mångordige kanske skulle tillfoga: ‘Än sen?’ — eller för att uttrycka atmosfären trendmässigt: ‘So What?’)

Ja, vad betyder egentligen det jag ovan påstår? (Märk väl, jag påstår något. Det är inte så att det känns rätt för mig att yttra detta. Jag menar alltså något.
För att något illustrera: i tre artiklar av CarlHenric Jaktlund, 13 maj 2016: Jag har gjort det som fanns i mitt hjärta (sista dagen på jobbet); Vad har Pelle Hörnmark betytt? (samfundsledarnas omdömen); Arvet efter Pelle Hörnmark (resonerande bedömning av Jaktlund), tecknas så bilden av en alltigenom sympatisk man. I Jaktlunds intervjuer med pingstpastorer framkommer åter detta med att ‘kännas bra’. Jaktlund: “Eller som Anethe Carlson, pastor i Skärgårdskyrkan, Värmdö, uttrycker det: Pelle Hörnmark är i grunden ‘en trivselnisse som får människor att må bra’.”
Men Jaktlund låter även andra omdömen komma fram, som Emil Gillsberg, föreståndare i Centrumkyrkan, Mora: “… skulle vi nog vara i behov av lite mer udd också. Då tänker jag på en ytterligare fördjupning av teologin men även på att bli en tydligare röst i samhällsdebatten.”

Jag ställer en fråga (detta är en genuin fråga, inte en retorisk fråga där jag påstår något i formen av en fråga): när tog Pelle Hörnmark någonsin ställning i någon substansfylld fråga överhuvud taget och motiverade varför – där han gick emot vad som är trendmässigt populärt? Jag kan inte påminna mig någon. Jag minns hans famösa uttalande om att varje församling skall skapa sin egen teologi (rätt bemött av Ulf Ekman med hänvisning till Judas brev v. 3 om “den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga,” dvs, att tron i betydelsen innehåll är en gång för alla givet), eller hans motivering för kvinnliga pastorer med att han “känner sig trygg” med sin uppfattning – dvs utan teologisk reflektion, och det är min poäng. När alltså?

Vinden är i Bibeln ofta en bild för Anden. Pingst måste ha Anden, eller rättare sagt: påverkas av Anden. Jag började detta inlägg med bilden av en seglare. Men en seglare behöver inte segla med vinden, för det blåser (för att ändra metaforen) många vindar; många andar är i omlopp. Om man har ett MÅL behöver man ofta segla MOT vinden, dvs mot världens trender. Det kallas för att kryssa. Man kommer inte fram lika fort, det stänker och kränger och lutar; man kan inte sitta och småmysa och ta en kopp kaffe med vinden behagligt nästan oförnimbar akterifrån.

En genuin fråga till: Vad är det för skillnad mellan Pelle Hörnmarks Pragmatik och Postmodernismen?
De är förvillande lika.
Eller kanske korrektare: Hörnmarks Pragmatism blir ett sätt att förhålla sig till Postmodernismens tes att det bara finns olika uppfattningar. Men vad blir skillnaden?

Ett svampaktigt arv alltså mitt i Pingsts alltmer väldisciplinerat väloljade organisation.

Exit Pelle Hörnmark.

Sten-Gunnar Hedins trefaldiga björntjänst

Konstig rubrik på detta blogginlägg?
Låt mig förklara, men först en mycket liten egenpresentation: jag var bibellärare vid Filadelfiaförsamlingens i Stockholm Två-åriga bibelskola 1981-89, och samtidigt gruppledare med predikoansvar för Filadelfias förortsgrupper i Nacka 1982-86 och Värmdö 1986-90, och även bönegruppsledare.

Sten-Gunnar Hedin presenteras i en stort uppslagen artikel i Dagen 160422 som den som skapade samfundet Pingst. I artikeln framgår även att vid sammanträdet där ‘Riksföreningen Pingst fria församlingar i samverkan (Pingst FFS)’ skapades, Hedin överraskade genom att meddela att Filadelfia i Stockholm (där Hedin då var pastor) registrerat sig som Samfund, dvs att han i själva det forum där samarbetsorganet ‘ffs’ skapades tog ett steg mot den samfundsbildning som det försäkrats inte var avsikten med samarbetsorganet. Den intervjuande journalisten genmäler: “Du fick med församlingarna in i samfundet i alla fall – var inte det lite lurigt? – Jag tycker att det var ovanligt förnuftigt. Inte lurigt, men kanske strategiskt, säger Sten-Gunnar med glimten i ögat”

Denna brist på respekt för det förtroendefulla samtalet och beslutsordning sken också igenom vid tillsättandet av ny föreståndare efter Karl-Erik Heinerborg. I Filadelfiaförsamlingen gnyddes det över att församlingen som sådan aldrig gavs insyn. Det beslutades då att alla böneringsledare i församlingen skulle få tillfälle att samtala med församlingeledningen, vilket i detta fall innebar Sten-Gunnar Hedin (eftersom Owe Lindeskär var tilltänkt efterträdare och förstås inte kunde samtala i egen sak). Vi samlades i ‘250-salen’, men väl komna dit fick vi reda på att kallelsen till samtal nu skulle innebära att vi skulle rösta på kanditater i stället. Många opponerade sig: vi hade blivit kallade för att samtala, inte för att omrösta. Sten-Gunnar stod på sig, ihärdigt och segt och outtröttligt och fick slutligen som han ville. Det var ett grundskott mot delaktighet och förtroende vad gäller samtalsklimatet i Filadelfia de sista åren av 80-talet.

När Hedin efterträtt Lindeskär som föreståndare för Filadelfia skrotade han äldstekåren och ersatte den med en diakonkår. De nya namnen i NT-81 var ‘församlingsledare’ för äldste respektive ‘församlingstjänare’ för diakon. Eftersom det aldrig funnits något starkt motstånd mot kvinnliga diakoner (församlingstjänare) sågs detta av många (och ses så fortfarande av mig) som ett slugt sätt att införa kvinnliga äldste/församlingsledare. Om i stycket ovan björntjänsten var ett grundskott mot det förtroendefulla samtalet, så är denna björntjänst ett grundskott mot själva tanken på att i Bibeln söka svar på frågor om församlingens organisation och ledning, och därmed mot själva tanken på att i Bibeln söka svar på frågor överhuvudtaget. Vad ont detta åstadkommit är svårt att överblicka. Pingströrelsen som sådan skars av från en av dess viktigaste rötter.

En tredje björntjänst Sten-Gunnar Hedin gjort Pingströrelsen gäller vad som redan i inledningen antyds: nämligen skapandet av ett Samfund. Den som något, eller bara litet, känner till den svenska pingströrelsens historia vet, att detta var ett av dess viktigaste kännetecken och hävdat även i den internationella pentekostala genemskapen, där Lewi Pethrus hade en respekterad röst, även bland dem som, likt Assemblies of God i USA, gick just samfundsvägen. Man skär inte av en rörelses historia rötter utan att dess självförståelse blir lidande och lidande blev den: som ett skepp utan roder blåste den i in de vikar dit vindarna bar.

Tre björntjänster med katastrofala följder: grundskott mot det förtroendefulla samtalet; mot att i Bibeln söka svar på frågor om lära och praxis; och mot en historisk förankring av rörelsens identitet.

Det är inte att undra på, att Hedin så småningom gjort sig själv omöjlig som ‘Pingstledare’ och att en ny måste till.

Varför skriva detta?
Därför att det måste sägas.
Men förändrar det något?
Kanske. När man går in i djupa vindlande sidoförgrenade grottor är man noga med att spänna upp linor tillbaka till utgångspunkten, och att markera vägvalen; detta för att hitta ut igen.
Det är klart, för alla som tycker att ‘Pingst’s’ utveckling är strålande, kan detta verka onödigt, ja, kanske till och med störande (man har väl ‘lämnat det gamla bakom sig’).
Men för oss som tycker att luften känns unknare och syrefattigare och att skumheten alltmer mörknar, för oss kan det kanske vara värdefullt.
Jag är helt klar över att denna blogg inte ger mig poäng i vissa kretsar. Men just detta är också en poäng med att skriva detta: den lojalitetens munkavle som alla som önskar karriär i Samfundet Pingst nu måste påkränga sig.

Efter Påsk: och så har Anden kommit (och är här)

Vad gör vi med Den Helige Ande?

Han är ju ingen påträngande person, precis.
Hyllar vi Apostlagärningarnas berättelser om hur människor blev döpta i Anden, fyllda med Anden, som när man besöker något minnesmonument över fornstora segrar?
Men Anden är lika mycket här nu som där då.
Det där kanske ifrågasätts av några, men jag hävdar att det från Guds sida fortfarande är så.
Problemet är (som vanligt) hos oss.
Ger vi den helige Ande tillträde till våra liv, våra hjärtan?
O, ja då! Vi vill HEMSKT gärna bli fyllda med Anden, glada och saliga!
Jaha.
Men om nu Anden inte primärt, kanske inte ens sekundärt eller tertiärt, är till för att piffa upp ditt känsloliv?
Tänk om det ligger något i vad Jesus sade om varför Anden skulle sändas?
Tänk om det primärt handlar om att bli sannare lärjungar?
Tänk om den Ande som inspirerade Bibelförfattarna inte ändrat uppfattning?

Vad skulle det innebära?

Efter Påsk: de fyrtio dagarna

Fyrtio dagar är en lång tid.
Jesus, Herren Jesus, var uppstånden. “Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.” (Luk 1:3)
Hur var det? Hur var det för lärjungarna?

Paulus skriver att Jesus “visade sig för mer än femhundra bröder på en gång,” (1Kor 15:6), men mest verkar det ha varit individuella möten, som med Maria redan vid graven (Joh 20:14-17), Thomas bakom stängda dörrar (Joh 20:26-29), Simon Petrus vid Gennesarets sjö (Joh 21:4-22), Kleopas och hans medvandrare (Luk 24:15-31).

Jesus överraskar alltid. Alltid. Han är som en bra film, där man tror att man vet hur det skall gå, att Hollywood-skriptet skall följas i alla dess trötta schabloner och B-intriger, men: icke!, storyn tar en annan väg, något annat händer, och man påverkas djupt.

Jag påverkas också av oförutsägbarheten i Jesus’ sätt att uppenbara sig efter Påsken. Den fascinerar mig. Aldrig kan jag ha Honom ‘som i en liten ask’; aldrig vet jag riktigt hur Han skall göra, eller varför. Så var det för lärjungarna, så måste det vara för mig.

Är detta något signifikativt för det Nya Livet i Jesus Kristus? Att vi ständigt är på resa, såväl inåt i oss själva, där Herrens Ande ständigt låter oss se nya bottenlösa djup av ofullkomlighet och synd men samtidigt detta strålande varma Ansikte som är vänt mot oss och som bjuder oss att vända om, göra bättring och ta emot förlåtelsen på nytt och på nytt? En resa inåt (helgelsen) men även en yttre resa, där makt, pengar och njutning ständigt vill få oss på villovägar, men där vi får ta konkreta beslut som handlar om att tjäna Herren med allt vi är och gör och har, och inte Mammon eller denna Världens Sätt?

Är det därför jag älskar Jesus: att han är Levande och gör mig levande?

(Föreställningen är aldrig slut när vi har sagt “Han är sannerligen uppstånden” på Påskdagsmorgonen. Det är då den börjar.)

Efter Påsk: finns det ingen synd nu?

Jag var nyligen i Amsterdam. I den överfyllda frukostmatsalen kom en amerikansk flygvärdinna och slog sig ned vid mitt bord. Vi började tala om Gud. Hon gick bara i kyrkan när hon besökte sina föräldrar, av respekt för dem, berättade hon.
– Vem är Jesus för dig?, undrade jag.
He consumed our sins on the cross (‘Han tog upp all vår synd på korset’), svarade hon.
Jag blev lite ställd, för jag har hört mycket, men aldrig just det ordet, consumed i samband med försoningen. Jag vet inte riktigt hur jag skall översätta det på svenska, men det har ju samband med vårt svenska ‘konsumera’, men på engelska har det övertoner av att ‘glupskt svälja’, som när man äter mat för fort.
Hursomhelst.

Men flygvärdinnans ordval har följt mig så här Efter Påsk. Var det så att Jesus motsvarande ‘åt upp’ synden på korset, så att det efter Påsk inte mer finns synd? Ja, hon var t.ex. snabb med att helt oombedd deklarera att hon inte trodde homosexualitet var fel – och det så snart vi började tala om Gud.

Är det fler som tänker som hon? Gör pastorer det?
Anledningen till att jag frågar är att jag i Nya testamentet märker ett tilltal till oss som troende , ett sätt att adressera de troende, som jag har svårt att finna någon motsvarighet till i dagens förkunnelse.
I Nya testamentet förmanas det, till exempel, som om det funnes något ont (synd) som man skall akta sig för. Jag hör det så sällan, om ens någonsin. Vad beror det på?

Och jag läser i Gamla testamentet de olika hebreiska orden för synd, där detta med att ‘missa målet’ eller ‘gå vilse’ bara är en av betydelserna, men tydligen en favorit bland förkunnare. Man har oturligt (något) missat något, men kan få det ännu bättre hos Gud!
Men synd är också ‘uppror mot Gud’, en ovilja att erkänna Honom som Herre och Härskare och att lyda.
Synd är även ‘överträdelse’ – av Buden, något som såväl Jesus som Paulus snarast inskräper.
Detta är den klangbotten som Nya testamentet har. Härifrån tar syndbegreppet form.

Finns det synd i kristna församlingar Efter Påsk, den tid när Jesus talade med sina lärjungar om Riket?
Nåja, de flesta är inga horbockar eller suputer eller skvallerkärringar – men räcker det? Är moralen nedskruvad till vad en vanlig ‘Medelsvensson’ normalt, åtminstone i yttre avseende, klarar av och selektiv till ett minimum?

Åter får jag inte den bild jag ser att stämma med vad jag läser i Nya testamentet: där är varningnarna för synd (‘köttets gärningar’) mycket mer omfattande.

Det är något som inte stämmer.
Och ändå vill Jesus upprätta sitt Rike bland oss. ‘Helgat varde Ditt namn, Tillkomme Ditt rike!’

Varifrån kommer lögn, falskhet, svek, hyckleri, girighet, missunsamhet, avund, högmod, arrogans, partiskhet, partisinne, ytlighet, likgiltighet?
Tog Jesus inte upp sådant i sig, ‘konsumerade’ Han det inte?