Jag idkar mediakritik

Alltså kritik i betydelsen saklig undersökning.

Och liksom i all god kritik börjar jag med mig själv: orkar jag verkligen med hela denna flod av information som ständigt sköljer över mig?
Orkar med, hur då?
Ja, alltså så att informationen kan bearbetas och integreras så att den kan bli kunskap och kanske vishet. (Och så att jag inte mentalt drunknar i den.)
Tvivlar på det.

Hur står det till själv med mediakritiken?

Är det Guds kärlek som är Problemet?

Varav kommer hatet mot judarna?
Även om de är ofullkomliga (liksom vi alla andra), så torde t.ex. deras armé vara världens mest etiska. Vilka andra länder ställer sina soldater till svars så som de gör? Jag tror också det finns väl så mycken godhet hos det judiska folket som hos andra folk.
Varför då hatet, detta besinningslösa, sanslösa, blinda hat, som tycks göra att all vett och reson bara faller bort?

Kan det vara Guds kärlek som är det stora Problemet?
Hur då?

Jo, Guds kärlek är fri: Gud är suverän och älskar vem Han vill.
Han utvalde/utkorade Abram och kallade honom som så blev Abraham ‘fader till många’.
Via sonen Isak, sonsonen Jakob och dennes söner som blev Israels (=Jakobs) tolv stammar formades så nationen Israel i och med uttåget ur Egypten, som var Guds frälsnings-/räddningsgärning, och blev så Guds folk.
Gud utvalde Israel av inget annat skäl än att han suveränt och fritt bestämt sig för att älska detta folk:
“Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden. Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er — ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.” (5 Mos 7:5-7, B2K)

Är det mot Gud och hans utväljande kärlek som detta hat mot judarna egentligen är riktat?

“Jamen jag då, som inte är jude, är inte det orättvist?”

Gud har gjort ett andra stort utväljande också, nämligen Sin Son, Jesus Kristus:
“När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen:”Du är min älskade son, du är min utvalde.” (Lukas 3:21,22, B2K)
I Honom, i Kristus som är den utvalde, kan var och en som tror också få vara utvald, vilket folk han eller hon än tillhör, genom Evangeliet, och få tillgång till Gud genom Jesus.
Frälsning finns bara i Jesus namn (Apg 4:12), dvs i Hans person.

Men vad har nu detta med hatet mot judarna att göra?
Jo, att ingen har anledning att känna sig utanför och bli avundsjuk. Ingen har anledning att hata judar. Vemsomhelst kan få uppleva Guds suveräna utväljande kärlek i Jesus Kristus.
Liksom inte Israel behövde det, behöver heller ingen vara stor och märkvärdig.

Men pass upp: det islamistiska terrorhatet är inte bara riktat mot judar: man halshugger kristna också.
Är det alltså av samma skäl: Guds suveräna utväljande Nådefulla Kärlek, som man inte kan meritera sig för?
Är det därför som även sekulära människor har så lätt att svepas med i hatet?

– – – – –

Har du någonsin kastat upp en boll i luften och försökt fånga den? Inte särskilt svårt, eller hur?
Men två bollar? Kan du det? Det innebär att två bollar måste vara i luften samtidigt. Lite svårare, men inte omöjligt.
Paulus kunde jonglera med två bollar samtidigt:

“Ser man till evangeliet är de [judarna] Guds fiender, för er [kristna från andra folk] skull.
Ser man till utkorelsen(utväljandet) är [obs! presens; nuvarande tid; pågående] de [judarna] hans [Guds] älskade, för fädernas [Abraham m.fl.] skull.” (Romarbrevet 11:28, B2K)

Skall detta vara så svårt?

Jag är inte israel. Inte heller är jag jude.

Men: skulle det hindra mig från att sörja, och känna upprördhet?
Skulle det hindra mig från att tänka rationellt över situationen?

En man kör en lastbil med vett och vilja in i en grupp människor i Jerusalem. Precis som i Nice och Berlin. Dennna gång backar mördaren även tillbaka över sina offer.

Nu hände detta emellertid i Jesusalem. Och de som mördades var israeler, judar, och dessutom militärer. Jaha!
Då hamnar det hela plötsligt i ett helt annat läge:
Judiska bosättningar!
Roten till allt ont!
Frustration över ockupationen!
Stackars palestinier!

Är världen helt uppochned?

Om vi – för tillfället – bortser från judarnas historiska band till Landet Israel (världen ändå upp-och-ned) och endast tittar på det sena 1800-talets och 1900-talets händelser:
Kolonialmakterna, särskilt England och Frankrike, delade upp MellanÖstern i sina intressesfärer.
Det brittiska mandatet ‘Palestine’ (nuvarande Jordanien och Israel) skulle bli ett hemland för judarna.
Man delade upp det så, att c:a 75 procent öster om Jordanfloden, skulle vara arabiskt, och resterande 25 procent, väster därom, judiskt.
Judarna accepterade detta, araberna inte.
När judarna proklamerade sin stat 1948 (efter en serie händelser i Europa som bär namnet ‘Förintelsen’ – hört talas om det?; tänkt efter vad det innebar?) attackerades de av arabstaterna runtomkring. När stilleståndsavtal (inte fredsfördrag) slöts var östra Jerusalem och Samarien/Judéen (‘Västbanken’) under arabisk kontroll. Under kriget 1967 kom de under israelisk kontroll, liksom de strategiska Golanhöjderna nordöst om Galiléiska sjön.
Vi kan stanna där.

Vad är det nu som säger, att judar inte skall ha rätt att bo och leva överallt väster om Jordanfloden?
Under tiden för jordanskt herravälde (1948-67) var det ALDRIG tal om att upprätta någon palestinsk stat varken på Västbanken eller i Gaza (kontrollerat av Egypten), antagligen helt enkelt därför att den stora majoriteten av befolkningen i Jordanien är palestinier, och alltså redan hade en stat – låt vara inte demokratisk, utan styrd av ett kungadöme som i september 1970 körde ut Al Fatah (‘svart september’).

Dessutom: väst kan tro, eller gärna vilja tro, att palestiniernas hemland skulle vara vara ‘västbanken’, men det är en retorik som endast upprätthålls av Al Fatah-dominerade ‘Palestinska Myndigheten’, vars demokratiska mandat sedan länge gått ut. De folkvalda Hamas, som styr Gaza, är tydligare: HELA landet väster om Jordanfloden skall befrias.
Och det var detta som den ‘hjältemodiga motståndshandlingen’ i Jerusalem ville påminna om, allt under jubel i de palestinska områdena. Hamas jublar, liksom Islamiska Staten, när de utför sina terrormord.

Jag sörjer unga judiska liv – också. Jag fördömer terrormord på oskyldiga även i Jerusalem, naturligtvis.

Och jag vägrar av massmedia vallas in i den fårfållan där alla bräker att det är “Israels fel”, “bosättningarnas fel”. Det är helt enkelt inte sant.

När Indien och Pakistan skapades efter brittiskt tillbakadragande, också i slutet av 1940-talet, skedde det med stora folkomflyttningar enligt hinduiska/muslimska kriterier. I Europa skedde likande folkomflyttningar när nya gränser drogs efter Andra Världskriget.
Det lär vara c:a 700.000 araber som flydde Israel under frihetskriget 1948. Lika många judar fick fly sina arabiska hemland. Vad skulle hända om de araber som inte vill leva under israelisk överhöghet flyttade öster om Jordanfloden? (Jag tror många skulle välja att stanna, om de inte utsattes för terrorpåtryckningar.)

Problemet är inte palestinerna, utan islamistisk terrorideologi, vari inbegripet tesen om att alla judar skall bort från Israel.

Och under tiden bräker alla i samma kör i Förenta Nationerna. Till och med USA är med och sjunger falskt där numera.

Gud, förbarma Dig!

Årets ord: ‘Post-Truth’

Efter Sanning?
Nej, mer än så: Sanning är passé; inte relevant.
Det är i alla fall vad Oxford Dictionaries rapporterar som innebörd i uttrycket. Varje år utser man ett Word of the Year ‘årets ord’, och i år blev det alltså Post-Truth.

Så här lyder beskrivningen av ‘Årets ord’:
– an adjective defined as ‘relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief’.
(‘(post-truth) är ett adjektiv som definieras som att det “relaterar till, eller denoterar/refererar till omständigheter där objektiva fakta betyder mindre när det gäller att skapa folklig opinion än vad det gör när man riktar sig till känslor eller personlig uppfattning.’)

Detta är knappast förvånande. Vi har redan ‘Post-Modernismen,’ som innebär något mer än att tidsmässigt komma ‘efter’ (post) Modernismen (det kulturklimat som har sina rötter i 1600-talets rationalism, med tänkare som Descartes), men som väl slagit igenom på allvar i allmän påverkan först från mitten av förra århundradet (1950-talet).

Post-modernismen hade redan momentet post-truth i sig: sanning betyder inte så mycket. Eller, för att vara exaktare, så frågar den retoriskt: vad är Sanning egentligen? Finns Sanning? Och den svarar: Om det finns sanning, så är det personliga perspektiv på tillvaron; det finns många sanningar; ‘vad som är rätt för mig, behöver inte vara rätt för dig’?

Men denna relativism är inget kulturellt fenomen endast. Det finns en (fri-)kyrklig variant av detta också:
‘Jag känner att jag nog tror att jag liksom på något sätt upplever det som att …’

Och vad tar Kärleken vägen, den som har sin glädje i Sanningen (1 Kor 13:6)?
Om Kärleken inte kan vara glad, är det då den kallnar?

Hur fungerar förlåtelse?

Det beror på. Det är olika vilken person det gäller.

Men hur kan det vara så?

Det handlar om ifall det är en person som skall GE förlåtelse, eller om det är en person som skall SÖKA försoning (jag tror det inte är rätt att skriva ‘förlåtelse’ här).

Som kristna är vi kallade att GE förlåtelse på samma sätt som Gud gör det:
“Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser” (2 Kor 5:19)
Men liksom det faktum att Gud i Kristus försonat inte innebär att varje människa därmed är försonad –
“och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar:låt försona er med Gud” (2 Kor 5:19,20) –
så innebär inte heller vår förlåtelse automatiskt försoning och gemenskap.
Man kan säga att när vi förlåter, så är det att anta samma position som Gud själv visavi syndaren, en sorts utrullad röd matta, en sorts för-förlåtelse.

För den person som behöver förlåtelse för överträdelse är det hela mycket annorlunda.
Här handlar det inte om att använda det mycket utslitna ordet ‘förlåt’ och sedan (kallt?) räkna med att allt ordnar sig, utan genom omvändelse/sinnesändring, alltså:
att dels ångra sig;
dels bekänna/erkänna att överträdelsen var fel – och att göra det i samma sammanhang som det gjordes;
dels göra bättring/söka ställa tillrätta – på ett sätt som den förfelade parten bestämmer som rimligt, och på det sättet söka försoning.

Fungerar förlåtelse i våra svenska kristna församlingar?
Jag är inte så säker på det.


bokomslag

Bad Petrus om förlåtelse?

Om du hört många predikningar över Jesus’ möte med Petrus vid Gennesaretssjöns strand efter uppståndelsen (Joh kap 21) —
— så har du säkert märkt ett mönster: predikanterna har svårt med det faktum att det aldrig står att Petrus bad Jesus om förlåtelse för att han tre gånger förnekat att han kände honom, på översteprästens gård, vid kolelden sent på Gethsemanenatten (Joh 18:24-27).

Har du själv funderat över varför?
Och om du gjort det kanske du försökt se efter hur vanligt det är att människor ber varandra om förlåtelse i Bibeln?
Och har du gjort detta, då har du kommit till den märkliga slutsatsen att det inte är vanligt alls.
I själva verket hittar du INGET bibelställe, där det står att vi människor skall be varandra om förlåtelse när vi gjort något fel. (Häpp?!)

Då skulle man kunna säga, att det utvecklats en obiblisk praxis i alla möjliga kristna sammanhang, om att be varandra om förlåtelse, och att det dessuom anses vara något stort och extra hedervärt: har du hört rörelsen i rösten på folk som säger om någon ledare: “Hörde du, han/hon sade faktiskt Förlåt!”

Och denna praxis har utvecklats till en lära, en teologi som i grova drag går ut på, att ordet ‘Förlåt’ (utan ånger, bekännelse, omvändelse och gottgörelse) blivit ett sådant där lösenord, ett ‘fri-ord,’ och om man bara säger det, då måste den som man säger det till förlåta – vad det än är – och som bevis för detta dels glömma och dels genast visa förtroende och uppskattning för den som bad om ‘förlåt.’ Gör personen inte det, är han eller hon ‘oförsonlig.’
Känner du igen resonemanget? Undrar du över varför folk slutar gå i kyrkan?

Nu kanske det är lättare att förstå, varför Petrus inte bad Jesus om förlåtelse. (Jag tror nämligen inte han gjorde det — du har säkert hört i predikningarna, att Petrus ändå måste ha gjort det, när Jesus och Petrus var ensamma en bit bort, där Johannes, som skrev, inte hörde – och så har det även för den delen utvecklats en teologi om att ‘förlåt’ skall/behöver man aldrig säga så att andra hör det.)

Åter till frågan om varför jag tror det finns en poäng i Johannes evangelium att det aldrig står att Petrus bad Jesus om förlåtelse. (För jag tror det ligger en poäng i detta, att inte läsa in senare tiders vanor i Bibeln, utan att försöka lyssna av Bibeln för vad den försöker, mitt i allt brus menar jag, säga.)

Varför alltså?
Petrus var den förste som bekände Jesus vara Messias; han var först om att vara ‘något stort’ på spåren – och ändå misstog hans sig alltså grovt beträffande innebörden av detta. Han misstog sig också beträffande sin egen förmåga att leva upp till att kännas vid Jesus (Mark 8: 34-38).
Han står som en bild för oss alla, såväl som när vi är som bäst som när vi är som sämst.
Vi måste påminna oss, att Petrus flera gånger försökte hindra Jesus för att gå Golgatavägen, och blev kraftigt tillrättavisad av Jesus (Mark 8:27-33).
Och vad handlade Golgata ytterst om? Att ge sitt liv för andra.
(I Jesus’ fall en ställföreträdande offerdöd.Detta var den djupa innebörden i Messiasidentiteten och är Evangeliets kärna: syndernas förlåtelse i Jesus’ namn.)

Jesus talar alltså med Petrus på Gennesarets strand inte om något så ytligt som att höra vissa ord från Petrus’ mun. (Och detta visar hur ytlig vår praxis är, dessutom till intet förpliktigande)
Han talar istället om hur Petrus skall efterfölja Honom genom att ge sitt liv för fåren, för lammen.
Konsekvenser, alltså, av försoningen, i detta fall för en ledare.
Kanske Petrus anade detta redan vid kolelden? Jag tror det. Kanske värjde han sig emot tanken (på att lida för andras skull) redan när han bekände Jesus som Messias. Precis som vi.

Jag har alltså inga problem med människor som likt Petrus inte säger Förlåt.
Hans omvändelse var massiv och manifesterades i osjälviskt tjänande, intill döden.
Men jag har all anledning tro, att Gud har stora problem med människor som förgriper sig på andra och inte bekänner, ångrar sig och försöker ställa till rätta – men som bara säger just det ordet.
Jag tvivlar på att det är så mycket Gud kan göra då.
Men du kanske har starkare tro? Det vore nog bra då, om du kan finna ankare för den övertygelsen i Bibeln.

Om du nu tycker att allt detta verkar lite onödigt kringgående och komplicerat (men anar att det ligger något i det jag säger), så har jag ett förslag: läs en väldigt enkel bok i ärendet!
Sprid den gärna, eller ännu bättre: ordna en studiecirkel med andra i ärendet ‘Förlåtelse,’ med boken som underlag.
Jag garanterar dig: ingen kommer att vilja missa sådana samlingar!

Behöver en kristen förlåtelse?

“Ja, det är väl klart att man behöver förlåtelse, ingen är ju fullkomlig.”

Det där är ett lite för lätt sätt att komma undan frågan, för frågan generaliseras intill urvattning.

Det finns ett annat problem här: rituellt sett sköter Nattvarden numera om förlåtelsen även i frikyrkor. Oftare hör man att förlåtelse skulle vara kopplad till “att komma fram och ta emot nattvarden,” alltså även i församlingar, som olikt Svenska Kyrkan med dess Katolska förflutna, inte har en teologisk förståelse som skulle kunna motivera detta.

Problemet kan även ses i total brist på omvändelseförkunnelse i snart sagt alla kyrkor. Av alla de bilder som ligger i de olika orden för ‘synd’ i Gamla testamentets hebreiska, tycks man numera bara bruka den om ‘att gå vilse’, ‘att missa målet.’ Målet är då alltid också omtolkat från ett liv i enlighet med Guds i Bibeln uppenbarade vilja till att förstås som människans känsla av lycka och tillfredsställelse: “Gud är till för att få dig att må bra.” Gör du inte det har du gått vilse, ungefär.

Var finns människans gudagivna storhet i detta, hennes ansvar? Vi förlorar något stort och omistligt, om vi inbillar oss att förlåtelse är något automatiskt.

Vad skall då till?
Sinnets förnyelse hos de kristna (Rom 12:2); inte som en överkurs för de som vill vara särskilt helgade, utan som en nödvändig förutsättning för att kunna förbli i tron.
Sinnesomvändelse, bättring, ånger, gottgörelse, bekännelse hos kristna såväl som hos icke-kristna.

Det är märkligt, att denna enkla evangeliska grundsanning har kommit att så negligeras.

“Jesus kom till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade:
‘Tiden är fullbordad och Guds rike är nu nära.
Omvänd er och tro evangelium!'” (Markus 1:14b,15)

Ingen är fullkomlig. Nej. Förvisso.
Men om kristna fortsätter att leva i synd, och inte ens erkänner att det är fel, är det då rimligt att tro att vi överhuvudtaget vet vad förlåtelse är?

Sam Allardyce och svensk teologisk etik

Sam Allardyce

Många finner engelsk fotbolls högsta division, Premier League, fascinerande och intressant. Så alltså tydligen även jag.

Många med mig fick sympati för Sunderland, laget uppe på Englands nordostkust, alldeles söder om Newcastle, och dess store, bullrige tränare, Sam Allardyce, under de sista omgångarna i våras. Vilka andra två lag skulle tvingas flytta ned tillsammans med Birminghamlaget Aston Villa? Man charmades av ‘Big Sam’s’ genuina vånda i intervjuer före och efter matcher. Han kunde, till skillnad från Manchester United’s holländske tränare Luis Van Gaal, hantera journalister, och de verkade gilla honom också. Till slut fick Norwich och Newcastle göra Villa sällskap ned, och Allardyce kunde med ett brett leende konstatera: “All is rosy now ‘nu är allt rosenrött’.”

När sedan Island besegrade England i fotbolls-EM, och Roy Hodgson fick gå, föll valet på Sam Allardyce, som inte gjort någon hemlighet av att detta var det uppdrag han hela sitt liv hett eftertraktat. Han hade velat ha det redan när Svennis Eriksson fick det. Alla var glada, verkade det som. Nu skulle England återta den plats i världsfotbollens elit, där som de alltid, sedan VM-vinsten 1966, ansett sig höra hemma.

Det började bra: 1-0 mot Slovenien; mål på tilläggstid, men Allardyce’s tid som engelsk förbundskapten blev bara 67 dagar lång.
Tidningen Daily Telegraph hade gjort undersökande journalistik med journalister i rollen av affärsmän från fjärran Östern och filmat sammanträffanden med Allardyce. Han säger sig ha velat hjälpa en gammal vän till affärskontakter, och ‘bredde på och bjöd på sig själv’ i obetänksamma uttalanden om andra människor. Det allvarliga var dock att han sade sig veta hur man skulle kringå Football Associations förbud mot ‘tredjepartsägande’ av spelares ekonomiska rättigheter.

The Telegraph publicerade, och det tog inte FA’s ordförande Greg Clarke mer än en dag innan Allardyce fick sluta. Som förbundskapen kan man inte kritisera sin arbetsgivares regler och vara villig att råda andra hur dessa skall kringgås.
‘Big Sam’ tillstod att han gjort fel, att det var dumt av honom. Han fick aldrig sparken, utan man man ‘skildes i samförstånd.’ Allardyce insåg att han inte kunde fortsätta – och räddade så något av sin heder.

Det är här som jämförelsen med svensk teologisk etik kommer in i bilden: ‘han höll med om att det var mindre lyckat, ja, fel — så nu måste allt vara “glömt och förlåtet” och som bevis för detta skall han naturligtvis fortsätta som förbundskapten.’ Så skulle resonemanget antagligen ha sett ut i Sverige, utifrån svensk ideologi (med Gud inblandad = teologi).
Men tydligen inte i England. Och varför inte?

Vår svenska kultur är så indränkt i relativism och neutralitet att det är svårt att stå upp för någonting överhuvudtaget för någon av oss (det finns exeptionella undantag; heder åt dem). Dessutom är det ju så att vi konstant lider av ‘konflikträdsla’: alla måste ju tycka lika, samtidigt, för att man skall kunna ha en uppfattning.

Detta exempel visar på de kulturella glasögon vi närmar oss teologiska frågor med, och hur de ibland kan förvränga bilden vi ser.

Vad handlar detta exempel i grunden om, ifall man ser på det utifrån ett teologiskt perspektiv av rätt och fel? – alltså något annat än ‘inte så lyckat’ på en glidande skala, där hela skalan är positiv?
Gud har normativa konstanter, uttryckta i De Tio Budorden. Jesus och Paulus återupprepade dem, och i sin behandling av dessa konstanter inskärpte de dem snarast. Det finns rätt och det finns fel. Det finns gott och det finns ont.

Kan vi leva av Lagen, kan vi vara fullkomliga?
Nej.

Men vi kan omvända oss, och vi kan leva i förnyelse. Tron ger kraft till detta, med Andens hjälp.
När vi gör fel, kan vi erkänna detta, och söka ställa tillrätta.
På sikt kan förtroendet för oss åter upprättas.
(Jag utvecklar och förklarar allt detta i en Bok om förlåtelse, förlikning och förtroende Den är skriven så som man i stora delar av världen uppfattar och praktiserar dessa ting. — Kanske kan den t.o.m ge större förståelse för turerna i engelsk Premier League-fotboll?)

Under tiden: varför inte bedja för Sam Allardyce – och hans familj? Och varför inte bedja för att fotbollen renas från girighet; att glädje och lek kommer in i spelet; att det inte bara handlar om (mer) pengar?

Efter Auschwitz: med bilderna

I min förra blogg, ‘Efter Auschwitz,’ nämner jag om fem bilder. Jag har sörjt över att jag inte fick tid att inkludera dem i den bloggen, så jag publicerar den bloggposten igen, denna gång med bilderna såsom ursprungligen tänkt. Läs gärna bloggen igen. Titta på bilderna.
Detta tål att tänkas på, igen och igen och igen, tills det sitter i märgen och aldrig glöms bort.

(Jag har känt att jag inte velat gå vidare med mitt bloggande innan jag gjort detta ordentligt):

‘Auschwitz,’ ‘Holocaust,’ ‘Förintelsen.’
Närmast mytiska begrepp. Fruktade, för de är ofattbara, skuldbeläggande.

Men det går att åka till Auschwitz, med RyanAir från Skavsta, eller Norwegian från Arlanda, till Polens fina gamla huvudstad Krakow.
Byn Oswiecim (‘Auschwitz’ på tyska) ligger trekvarts bussresa väster om Krakow, så det är inte svårt att ta sig dit.

‘Efter Auschwitz’ betyder för mig ‘efter att ha varit där.’
Och vad ser man?
Två läger, några kilometer från varandra: Auschwitz I, ett koncentrationsläger (det är där ‘Arbeit macht Frei’-portalen finns) och Auschwitz II även kallat Birkenau, förintelselägret.
Båda är nationella muséer, utan inträdesavgifter, men man kan förstås åka på turistbusspaket från Krakow också.

De välbyggda tegelkasernerna finns kvar, likaså de armerade betongstolpar som ännu bär upp den rostiga, förr elektrifierade, taggtråden. Galgen där lägerkommendanten, Rudolf Höss, hängdes 1947 finns där, på platsen där Gestapo verkade. Järnvägsspåren som ledde och leder in i det gigantiskt vidsträckta Birkenau finns kvar, och tegelbarackerna för kvinnor till vänster och murstocksfundamenten till träbarackerna för män till höger – när man går vägen fram emot den största av, jag tror fem gaskammaranläggningar. Resterna av dem finns kvar, likaså ‘Badhuset.’ Bland träd som måste ha stått där redan på 1940-talet finns stora fotografier uppsatta, tagna av någon SS-fotograf, på judiska barn, kvinnor och äldre män, som redan efter att de stigit ur järnvägsvagnarna avskilts för att mördas i gaskamrarna, och som nu gått med det lilla pick och pack de burit med sig, de hundra meterna hit. De skulle inom några timmar alla vara döda. Fotona var tagna på exakt samma plats.

Vad gör man när man vandrar omkring på Auschwitz I och II, i tystnad förstås? Hur tänker man?
Man tar förstås in det hela, med alla sinnen på vid gavel, och utan skydd eller reservationer, det fruktansvärda, det outsägliga.

‘Efter Auschwitz’ är såväl en personlig upplevelse som en punkt i historien, efter vilken inget blir sig likt. Det där har många sagt, men det förtjänar att upprepas.
Aldrig förr, i en världshistoria så fylld av bestialiska grymheter, har något rike tagit sig för att med industriell precision utrota ett folk, det judiska. Ja, det var även många andra grupper som mördades där, polacker, sovjetiska krigsfångar, romer och människor från andra folk, och varje enskilt människoöde är hjärtskärande, men, och för att bara tala om Auschwitz: av de uppskattningsvis minst 1,1 miljoner människor (kan någon fatta den siffran?) som mördades där, så var uppskattningsvis en miljon judar.

Hur tar man in det? Man tar in det. Man accepterar att detta har hänt. Man gör inte ens något försök att slingra sig undan. Man låter Sanningen drabba en med full kraft. Så får det vara.

Men hur hanterar man det hela?
Jag tog endast några få bilder under min vandring i Auschwitz. Det hade annars känts futtigt för mig.
Men en bild tog jag på en stor bild, uppställd mellan husblocken på Auschwitz I, på Maximilian Kolbe, som tog Franciszek Gajowniczeks plats när tio på måfå utvaldes att svältas till döds, som straff för att tre fångar flytt:
Anslag om Maximilian Kolbe i Auschwitz

En annan bild var på resterna av avklädningsgången in mot den största gaskammaren:
Auschwitz: gaskammarruin

En bild var på en förstorad bild från fyrtiotalet, tagen av SS, och nu uppsatt på platsen där den togs, på barn och kvinnor och äldre män, som snart skulle dödas, med träd och gaskammarrester och krematorieugnsrester i bakgrunden, och den damm där askan från de mördade hälldes, till vänster, utanför bild:
Auschwitz: väntan på det olidliga

En bild var på framsidan av en bok jag köpte: på varje uppslag dels en bild till vänster när en transport människor anländer och vad som sedan händer, tagna av nazisterna, och där man alltså tvingas se från förövarnas perspektiv, och en bild, i färg, till höger tagen från exakt samma vinkel, av hur det ser ut på den platsen idag (Boken heter ‘Platsen där du står’ – The Place where you are standing). Den bilden, och bilderna i boken, utövar en enorm kraft på mig: på denna geografiska plats där jag själv stått, i en historisk tid som jag nu lever i förlängningen av, hände detta:
Auschwitz: det var just här det hände

En bild är en annan bokframsida: i Stora Synagogans bokhandel i de gamla judiska kvarteren Kasimierz i Krakow hittade jag en bok jag blivit intresserad av när jag på flyget ned läste Wikipedias artikel om Auschwitz, den om den polske kaptenen Witold Pilecki, den ende man vet som som frivillig lät sig tillfångatas för att kunna beskriva Auschwitz inifrån i syfte att motivera de Allierade att göra slut på eländet. Rapporten han skrev 1945 i Italien, är bok, översatt till engelska från polska, med titeln The Auschwitz Volonteer: Beyond Bravery (‘Frivillig till Auschwitz: Bortom Heroism’), där han sakligt beskriver sina upplevelser under nära tre år i lägret innan han lyckades fly. Jag läser den nu. (På sid 126,127 nämner han kort händelsen med Kolbe och Gajowniczek, vilken han själv upplevde.):
Auschwitz: Pilecki, bortom mod.

Varför mitt fokus på Maximilian Kolbe och Witold Janecki?
Jag tror därför att, förutom att ta in de hemskheter som begicks, ‘Efter Auschwitz’ även handlar om hur man lever med den kunskapen. Dessa två män gjorde något, och jag tror man måste göra något.
Så vad kan jag göra?
Jag grunnar på den frågan.

Men några attityder vet jag kommer att växa fram ur mitt inre: aldrig tala med, eller umgås med, sådana som förnekar Förintelsen; frimodigare hävda att judarna har rätt till ett land, Israel, där de kan leva; att anti-Sionism är modern anti-Semitism.

Som kristen teolog ännu mer ta på allvar vad Paulus skriver i Romarbrevet 11:28, 29: ‘I fråga om evangelium är de [judarna] fiender [till Gud] för er skull [ett sorts negativt ställföreträdande], men i fråga om utkorelsen är [presens, pågående] älskade [av Gud] för fädernas [patriarkernas och Mose] skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.’
Som kristen får man nämligen inse (även om man skulle önska att det vore annorlunda), att en vital komponent inom judendomen är avvisandet av Jesus som Messias och Guds Son, men det varken kan eller får innebära något annat än vad Paulus så passionerat beskriver i Romarbrevet kap 9-11:
Det judiska folket är, och förblir, utkorat och älskat av himmelens Ende Gud.

Att bejaka detta är för mig förstärkt ‘Efter Auschwitz.’

Efter Auschwitz.

‘Auschwitz,’ ‘Holocaust,’ ‘Förintelsen.’
Närmast mytiska begrepp. Fruktade, för de är ofattbara, skuldbeläggande.

Men det går att åka till Auschwitz, med RyanAir från Skavsta, eller Norwegian från Arlanda, till Polens fina gamla huvudstad Krakow.
Byn Oswiecim (‘Auschwitz’ på tyska) ligger trekvarts bussresa väster om Krakow, så det är inte svårt att ta sig dit.

‘Efter Auschwitz’ betyder för mig ‘efter att ha varit där.’
Och vad ser man?
Två läger, några kilometer från varandra: Auschwitz I, ett koncentrationsläger (det är där ‘Arbeit macht Frei’-portalen finns) och Auschwitz II även kallat Birkenau, förintelselägret.
Båda är nationella muséer, utan inträdesavgifter, men man kan förstås åka på turistbusspaket från Krakow också.

De välbyggda tegelkasernerna finns kvar, likaså de armerade betongstolpar som ännu bär upp den rostiga, förr elektrifierade, taggtråden. Galgen där lägerkommendanten, Rudolf Höss, hängdes 1947 finns där, på platsen där Gestapo verkade. Järnvägsspåren som ledde och leder in i det gigantiskt vidsträckta Birkenau finns kvar, och tegelbarackerna för kvinnor till vänster och murstocksfundamenten till träbarackerna för män till höger – när man går vägen fram emot den största av, jag tror fem gaskammaranläggningar. Resterna av dem finns kvar, likaså ‘Badhuset.’ Bland träd som måste ha stått där redan på 1940-talet finns stora fotografier uppsatta, tagna av någon SS-fotograf, på judiska barn, kvinnor och äldre män, som redan efter att de stigit ur järnvägsvagnarna avskilts för att mördas i gaskamrarna, och som nu gått med det lilla pick och pack de burit med sig, de hundra meterna hit. De skulle inom några timmar alla vara döda. Fotona var tagna på exakt samma plats.

Vad gör man när man vandrar omkring på Auschwitz I och II, i tystnad förstås? Hur tänker man?
Man tar förstås in det hela, med alla sinnen på vid gavel, och utan skydd eller reservationer, det fruktansvärda, det outsägliga.

‘Efter Auschwitz’ är såväl en personlig upplevelse som en punkt i historien, efter vilken inget blir sig likt. Det där har många sagt, men det förtjänar att upprepas.
Aldrig förr, i en världshistoria så fylld av bestialiska grymheter, har något rike tagit sig för att med industriell precision utrota ett folk, det judiska. Ja, det var även många andra grupper som mördades där, polacker, sovjetiska krigsfångar, romer och människor från andra folk, och varje enskilt människoöde är hjärtskärande, men, och för att bara tala om Auschwitz: av de uppskattningsvis minst 1,1 miljoner människor (kan någon fatta den siffran?) som mördades där, så var uppskattningsvis en miljon judar.

Hur tar man in det? Man tar in det. Man accepterar att detta har hänt. Man gör inte ens något försök att slingra sig undan. Man låter Sanningen drabba en med full kraft. Så får det vara.

Men hur hanterar man det hela?
Jag tog endast några få bilder under min vandring i Auschwitz. Det hade annars känts futtigt för mig.
Men en bild tog jag på en stor bild, uppställd mellan husblocken på Auschwitz I, på Maximilian Kolbe, som tog Franciszek Gajowniczeks plats när tio på måfå utvaldes att svältas till döds, som straff för att tre fångar flytt.
En annan bild var på resterna av avklädningsgången in mot den största gaskammaren.
En bild var på en förstorad bild från fyrtiotalet, tagen av SS, och nu uppsatt på platsen där den togs, på barn och kvinnor och äldre män, som snart skulle dödas, med träd och gaskammarrester och krematorieugnsrester i bakgrunden, och den damm där askan från de mördade hälldes, i förgrunden.
En bild var på framsidan av en bok jag köpte: på varje uppslag dels en bild till vänster när en transport människor anländer och vad som sedan händer, tagna av nazisterna, och där man alltså tvingas se från förövarnas perspektiv, och en bild, i färg, till höger tagen från exakt samma vinkel, av hur det ser ut på den platsen idag (Boken heter ‘Platsen där du står’ – The Place where you are standing). Den bilden, och bilderna i boken, utövar en enorm kraft på mig: på denna geografiska plats där jag själv stått, i en historisk tid som jag nu lever i förlängningen av, hände detta.
En bild är en annan bokframsida: i Stora Synagogans bokhandel i de gamla judiska kvarteren Kasimierz i Krakow hittade jag en bok jag blivit intresserad av när jag på flyget ned läste Wikipedias artikel om Auschwitz, den om den polske kaptenen Witold Pilecki, den ende man vet som som frivillig lät sig tillfångatas för att kunna beskriva Auschwitz inifrån i syfte att motivera de Allierade att göra slut på eländet. Rapporten han skrev 1945 i Italien, är bok, översatt till engelska från polska, med titeln The Auschwitz Volonteer: Beyond Bravery (‘Frivillig till Auschwitz: Bortom Heroism’), där han sakligt beskriver sina upplevelser under nära tre år i lägret innan han lyckades fly. Jag läser den nu. (På sid 126,127 nämner han kort händelsen med Kolbe och Gajowniczek, vilken han själv upplevde.)

Varför mitt fokus på Maximilian Kolbe och Witold Janecki?
Jag tror därför att, förutom att ta in de hemskheter som begicks, ‘Efter Auschwitz’ även handlar om hur man lever med den kunskapen. Dessa två män gjorde något, och jag tror man måste göra något.
Så vad kan jag göra?
Jag grunnar på den frågan.

Men några attityder vet jag kommer att växa fram ur mitt inre: aldrig tala med, eller umgås med, sådana som förnekar Förintelsen; frimodigare hävda att judarna har rätt till ett land, Israel, där de kan leva; att anti-Sionism är modern anti-Semitism.

Som kristen teolog ännu mer ta på allvar vad Paulus skriver i Romarbrevet 11:28, 29: ‘I fråga om evangelium är de (judarna) fiender (till Gud) för er skull, men i fråga om utkorelsen är [presens, pågående] älskade (av Gud) för fädernas (patriarkernas och Mose) skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.’
Som kristen får man nämligen inse (även om man skulle önska att det vore annorlunda), att en vital komponent inom judendomen är avvisandet av Jesus som Messias och Guds Son, men det varken kan eller får innebära något annat än vad Paulus så passionerat beskriver i Romarbrevet kap 9-11:
Det judiska folket är, och förblir, utkorat och älskat av himmelens Ende Gud.

Att bejaka detta är för mig förstärkt ‘Efter Auschwitz.’