Kyrkovalssöndagen: till politikernas försvar

Är politiker bovar i kyrkovalsdramat? Det verkar så, om man ser på debatten, särskilt från deras håll som vill ha en kyrkligare kyrka.
Se t.ex. Annika Borg och Johanna Andersson på DN Debatt 2017-09-16 “Dags för Svenska kyrkan och staten att gå skilda vägar”.

Men har kyrkan själv inget ansvar för sakernas tillstånd?
Lag om Svenska kyrkan, 1998, reglerar relationen mellan f.d. statskyrkan och staten. Rätta mig om jag har fel, men denna konstruktion gick kyrkan med på. Och när höjdes röster från biskoparna, för att ändra detta sakernas tillstånd? Och finns det egentligen bland de breda lagren aktiva i Svenska kyrkan verkligen en vilja att vara fria från staten, dvs ingen statsinsamlad kyrkoavgift, till att börja med? (Bara därför att frikyrkorna nappat på betet gör inte konstruktionen mer fri.)

Politikerna utnyttjar således bara den möjlighet de har att påverka i ett sammanhang som för dem är “underexploaterat” vad gäller möjligheter att föra fram sådan uppfattningar som de ändå uppfattar att kyrkan har, och som de menar att deras partier är bra på att framhålla.
Men borde inte politikerna visa takt och hänsyn? Borde de inte respektera kyrkans helgd? Kanske de inte har någon särskild anledning. Troligen är det för politiker i gemen inte så, att evangeliet om Jesus Kristus, omvändelse och tro, är något de inte uppfattar som särskilt centralt för kyrkan. Kanske de inte riktigt vet vad det handlar om. Det är heller inte detta – och vad det innebär – som finns med som centralt argument när kyrkan försöker få människor stanna kvar och inte lämna.

Låt oss se sanningen i vitögat: staten (i en demokrati: politikerna) betalar för kyrkan och vill ha något att säga till om. Är det så märkligt?

Om saltet inte är salt längre

Man märker det redan efter första skeden havregrynsgröt: glömde lägga i salt! Och inte ens Kalles Kaviar förmår göra samma rättvisa åt ett kokt ägg som en liten gnutta salt.

Men om saltet inte är salt längre – om det mister sin sälta? Tänk dig att strö dessa vita små korn över gröten och ägget utan att det gör någon som helst skillnad: samma fadda, intetsägande smak!

Vad duger salt till om det inte är salt? Till ingenting. I avfallet, bara.

“Ni är jordens salt”, sade Herren Jesus Kristus. “Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna”. Matt 5:13 (FB15).
Textstället står i Bergspredikan, alldeles efter “Saligprisningarna” och före där Jesus säger “Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla”.

Vad kan det då innebära när en kristen blir värdelös, oanvändbar, för tjänst i Guds rike?

“Han (Jesus) svarade: “Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler … Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni” Mark 7:6-8, 13 (B2K)

Det finns kraft – sälta – i Guds Ord, som är sanning. När vi håller oss till denna sanning är vi salt och ljus i världen. Men om vi låter våra egna traditioner, vanor, regler, handlingsmönster, beteendesätt – som en gång var tänkt som en utgestaltning av Ordet – få högre lojalitet av oss än Han som själv är Sanningen, då blir vi hycklare, skrymtare, och saltet är inte salt längre.

“Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret”! Matt 6:23b (FB15)
Ingen lurar Gud.
Och smaksinnet hos denna världens människor är ofta bättre än kristna kan föreställa sig.

Manligt, kvinnligt

När Gud skapade människan skapade han henne inte till människa rätt och slätt, utan en av två komplementära varianter, man och kvinna.

Men det finns mer att hämta om man ser till bibelhebreiskan i 1 Mos 1:27: “Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”
Eftersom bibelhebreiskans grammatik inte gör skillnad mellan substantiv och adjektiv (de kallas bägge “nomen”), så vore översättningen: “… till att vara manlig och kvinnlig, skapade han dem”; eller, om man vill behålla substantiven: “… till manlighet och kvinnlighet skapade han dem”, fullt ut lika möjlig.

Det innebär, att inte bara är människan skapad till man respektive kvinna, utan i det vi är, ligger även en kallelse till att bli mer sådana som vi är; alltså utvecklas i manlighet respektive kvinnlighet.
Och märk väl: som man/manlighet och kvinna/kvinnlighet är människan skapad till Guds avbild.
Det innebär alltså, att om inte män och kvinnor strävar efter att utveckla det de är, så blir människan som sådan mindre en avbild av Gud.

Och hur går det då till att utvecklas i manlighet/kvinnlighet?

Vi får väl gå till Nya testamentets förmaningar, dvs till andra delen i de flesta av t.ex. Paulus brev.
Där har ju den faktiska framställningen (indikativ) av vad som skett i Kristus för vår frälsning bytts ut mot en visionär bild av hur vi skall kunna bli det vi i Kristus är; vi förmanas och uppmuntras och tillrättavisas i modus imperativ.
Det märkliga är nu, att trots att det i Kristus “inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna” Gal 3:28, och vi alla är ett i Kristus Jesus, så är förmaningarna för t.ex. man och kvinna i ett äktenskap inte symmetriska. Mannen förmanas på ett sätt, kvinnan på ett annat.
(Inom parantes är detta särskilt intressant, för det hävdas ibland att t.o.m. skapelseordningen, eller åtminstone syndafallets konsekvenser beträffande den, upphävts i återlösningen/frälsningen. I så fall borde ju man och kvinna tilltalas på samma sätt, förmanas och tillrättavisas rätt och slätt som människa. Men det verkar inte som att Bibelns författare drar sådana växlar på vad det innebär att vara en nyskapelse i Kristus.)

Ef 5:22: “Ni hustrur, underordna er era män så som ni underordnar er Herren.”
Ef 5:25: “Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den.”

Jag får väl bekänna, att jag inte har någon speciell önskan om att min hustru skall underordna sig mig, än mindre har jag en längtan eller vilja att dominera henne på något sätt. Jag gillar speciellt introduktionen till hela avsnittet: “Underordna er varandra i vördnad för Kristus,” Ef 5:21. Likväl står det som det står i fortsättningen, och det får jag och alla andra män leva med, liksom min hustru och alla andra kvinnor.
Det är facit, liksom.

I egenskap av man läser jag det som är riktat till mig: att älska min hustru som Kristus älskat församlingen och offrat sig för den. Det kan jag förstås inte. Jag är ingen försonare för min hustru. Men jag kan göra min del, och viktiga komponenter där uppfattar jag som att ta initiativ och ansvar för familjen. Kärlek är ju i Bibeln inte en känsla.
Och min hustru då? Underordnandet får jag överlåta åt henne att klura ut vad det kan innebära; jag är för fullt upptagen med min del för att tänka alltför mycket på det, och dessutom är jag inte kvinna, och, gissar jag, skulle inte riktigt kunna fatta det heller.

Är Jesus Kristus nog?

Har vi förminskat Herren Jesus Kristus så att vi ständigt behöver stötta upp kristen verksamhet och inflytande med externa medel och metoder?

“Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat,
för i honom skapades allt i himlen och på jorden:
synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen,
härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom.
Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.
Och han är huvudet för sin kropp, församlingen.
Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda,
för att han i allt skulle vara den främste. (Kol 1:15-18, FB15)

Vad om aposteln Paulus förbön gäller även oss sentida troende:
“Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud,
härlighetens Far,
ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande
så att ni får en rätt kunskap om honom.” (Ef 1:17, FB15)

Är Jesus Kristus nog – eller inte?

Var i Apostlagärningarna?

finns Mönsterbilden till Församlingen?

Traditionellt inom Pingströrelsen (kanske inte nu längre) har det hävdats att Andra Kapitlet varit mönsterbilden: Anden faller, folk talar i tungor.
Men även i detaljer har Andra kapitlet fått vara mönsterbild: “Petrus trädde fram, jämte de elva” skall ha varit orsaken till att den gamla predikstolen i Filadelfiakyrkan, Stockholm, såg ut som den gjorde: ingen preeminens för talaren, utan äldstebröderna bredvid.
Och vacker och riktig är förstås tanken om att “hålla fast vid” brödsbrytelsen, undervisningen, bönemötena och den praktiska gemenskapen (2:42).
Men 2:44,45 “Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov (SFB15)” har aldrig riktigt fått fäste som mönsterbild; här har det ofta framhållits att detta var unikt för Jerusalemsförsamlingen – med rätta, men detta slår tillbaka på “mönsterbildstatusen” för Andra kapitlet som sådant: vissa ting är mönsterbild, andra inte.
Dessutom har det ofta funnits en (nostalgisk) längtan efter 3 000 som blir frälsta på en dag – även om det bara är 30 närvarande i mötet (och de flesta redan troende).

Händelsen i Kap 2 är unik: det var då Anden sändes från himlen att bo i Kristi Kroppp, Församlingen, vilken från början endast utgjordes av Jesus-troende judar. Och på Pingstdagen var alla dessa 3 000 som kom till tro uteslutande judar, tillresta för högtiden, och de hörde apostlarna tala om “Guds väldiga gärningar” i otolkat tungotal.
Även här finns det flera komponenter som gör att Andra kapitlet inte kan vara den mönsterbild det gärna framställts som – och framställs som när man vill ha en återgång “mönsterbilden”.

Var i Apostlagärningarna kan man då finna en mösterbild?
Egentligen borde det Tionde kapitlet vara en god kandidat, speciellt vv 34-48, när Petrus predikar om Jesus Kristus och Anden faller över hedningar. Här sker något stort och unikt! Och när Lukas citerar Petrus försvarstal för att han handlat som han gjort, och responsen, heter det (11:15-18): “Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande. Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag att kunna hindra Gud?” När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: “Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt omvändelsen som ger liv.”
Men inte ens detta är någon mall som man söker upprepa i Apostlagärningarna, medan händelserna som återges i den utspelar sig.
Denna händelse var också unik: nu var porten öppen även för hedningar (dvs sådana som du och jag, fastän vi ofta tar oss själva som så självklara).
Ingen mönsterbild att längta efter och söka upprepa där heller, således.

Var i Apostlagärningarna finns då Mönsterbilden?
Svar: överallt och inte där.
???
Inte “Var” utan Vem: det är Jesus Kristus som är mönsterbilden; han som är huvudet för församlingen och vars liv Församlingen, Hans kropp, genom Andens inneboende, och externa aktivitet på icke-troende, är kallad att gestalta.
De troende förkunnade Jesus Kristus, den himlafarne; se alla exempel på förkunnelse i Apostlagärningarna! (Apg 1 är en förutsättning, liksom Evangelierna är det).
Till Apostlagärningarna hör även de Brev som blev skrivna under den tid om vilken Apostlagärningarna berättar. Även där står Jesus Kristus i centrum: “Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam. Den kraften lät han verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare, makter, krafter och herradömen och alla namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han till församlingen som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.” (Ef 1:18-23, SFB15)
Detta skriver Paulus under sin fångenskapstid i Rom, om vilken det också står att läsa i Apostlagärningarna, som för övrigt avslutas med: “I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.” (28:30,31, SFB15)

Även här finns en nyckel till “Var i Apostlagärningarna?” som mönsterbilden finns: dvs inte alls där: Lukas lilla bok, fortsättningen på hans Evangelium, är oavslutad. Och vi lever i samma historiska tids förlängning och på samma jord. Endast genom att bekänna (ta på allvar som verklig) vår egen historia, dvs vårt Nu som snart är historia, och dess sammanhang med Bibelns historicitet, dvs att dess händelser är lika sanna som vårt eget tid och rum, kan vi komma nära Guds avsikter. Tanken måste vara att Apostlagärningarna (eller korrektare: Andens verk i och genom de troende) skall fortsätta på samma sätt.
Samma sätt hur då?
Jo, som sista meningen: “predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus”.

Detta är något som Den Helige Ande ställer upp på: Jesus Kristus i prioriterat fokus som mönsterbild, för Andens verk handlar inte om form utan om liv, funktion.
Så var det ju under Apostlagärningarnas tid.

Mindre lyckade omvändelser

Se på “omvändelse” som ett samlingsbegrepp med olika komponenter: sinnesändring, ånger, bekännelse, bättring, gottgörelse, m.m.
Det finns en grundomvändelse från otro till tro,
och det finns en omvändelse från att endast tro till att även lyda Jesus som Herre (inte därför att de momenten egentligen är åtskilda, utan därför de i samtida förkunnelse presenteras som sådana, eller snarare: att Jesus som Herre helt glöms bort);
det finns även en daglig omvändelse för den kristne, helt enkelt därför att vi inte är fullkomliga utan gör fel alltsom oftast.
Och då behöver man bekänna och göra upp!
Låt ingen lura dig att tänka annorlunda!

Även i detta ständiga omvändande till Gud finns det en komponent som är svår att sätta fingret på: ånger.
Vad är ånger?
Här är några exempel på ånger som inte är ånger och som leder till mindre lyckad omvändelse:

“Först tror jag det är viktigt att din ånger är genuin.
Och vad kan jag mena med det?
Vi kan ju börja med att repetera vad det inte innebär: ”jag ångrar att jag satsade på Svenska Småföretagsfonder för det verkar som att Tillväxtmarknadsfonderna gått upp mer,” eller ”jag ångrar att jag inte tog med paraplyet, för det verkar bli regn.”
Det är väl så vi är mest bekanta med ordet ånger.
De här två exemplen visar på konsekvensrelaterad ånger där dessutom det är jag själv som farit illa eller drabbats (mindre förmögenhet, blöta kläder).
Och så kan det ju vara i moraliskt avseende också: de övergrepp jag gjort mot någon annan kan ju ha observerats av ytterligare andra (vars position eller omdöme jag värderar), och göra att (jag märker att) dessa ’tycker illa’ om mig.
Den här typen av ånger är rätt billig, och det är inte om sådan ånger vi talar.
Det finns även en annan typ av konsekvensrelaterad ånger som är något bättre, men som ändå inte duger: du blir så f-b på någon så att du ger honom/henne en örfil (alltså slag mot ena kinden med handflatan; ett klassiskt – och kanske fortfarande accepterat – gensvar från en kvinna som förolämpats av en man inför andra) men missar på något sätt, så att du träffar näsan och det blir näsblod. Du ångrar dig inför konsekvensen, följden, för den andre/andra. Eller: du kör bil för fort, och åker i diket med stora plåtskador som följd, och du ångrar att du tryckte så hårt på gaspedalen för du går själv på försörjningsstöd och du vet att din kompis bara hade halvförsäkring på sin Porsche.
Den här typen av ånger är förstås bättre, för den gäller inte dig, utan någon annan, och den människans väl och ve.
Men kanske är det även där du kan börja; kanske kan den typen av ånger: att du ser negativa konsekvenser för någon annan genom ditt handlande föranleda dig till att börja känna en genuin ånger? Jag tror nämligen inte att skada hos en annan alltid föranleder ånger: bortförklaringarna är legio, men det har jag ymnigt beskrivit tidigare.
Så vad är då verklig ånger, ånger på djupet?”

Ovanstående är ett utdrag (sid. 199, 200) ur min bok Förlåtelse som nödvändig frihet. Där går jag även in på vad genuin ånger är, och i sitt sammanhang.
Målet är en lyckad omvändelse.

Den glömda omvändelsen

Omvändelsen har glömts bort i kristen teologi.
Så, det är dags att minnas:

Vi behöver omvända oss i två avseenden – och sedan ständigt:

Först: omvändelse från otro till tro:
alltså från att inte tro att Gud finns till att tro att han gör det;
från att inte tro att Gud blev människa i Jesus Kristus till att tro att han blev det;
från att inte tro på den ställföreträdande försoningen på korset till att tro på den;
från att inte tro på uppståndelsen till att göra det.
Vem klarar detta? Inte utan Guds Ande.
Men: Anden är utgjuten och Gud är mer än villig.

Sedan: omvändelse från självcentrerad egoism till bekännelse av och lydnad för Jesus Kristus som Herre;
från att gå sin egen väg till att gå hans – i kraft av den tro vi omvänt oss till;
från att göra vad vårt sekulära Jag vill och önskar och begär (köttet) till att vandra i Anden utifrån att vi blivit korsfästa med Kristus (vårt autentiska, försonade Jag);
från att följa denna världens vägar till att förnyas i sinnet så att vi kan pröva vad som är gott och välbehagligt för Gud.
“Varför kallar ni mig ‘Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?” (Luk 6:46) sade Herren Jesus.

Och, så misslyckas vi.
Vad göra?
Ställa in sig på ett livslångt omvändande, eller för att hämta lite förståelse ur grekiskan och det ord som översätts med “omvändelse”: metanoia och som ordagrannt betyder: “eftersinna”, eller “tänka efter”, eller “sinnesändring”.
Alltså: göra sinnesändring, en parallell nödvändighet för att kunna tro Evangliet (Mark 1:15)!
Det är nämligen bara ett ändrat sinne (Ef 2:3) som kan bli ett förnyat sinne (Rom 12:2).

Inte så att om och när man förstått detta, man inte behöver omvända sig/göra sinnesändring och förnyas, men våra synder kanske kan byta karaktär, från det mer flagranta till det mer subtila: vem tror att Paulus var en horbock eller förskingrare eller mördare eller falsk och full av lögn därför att han kallar sig själv (i presens tempus) “den störste av syndare” (1 Tim 1:15) – eller att han inte menade något med det; att det bara var en from, skrytsam, överdrift?
Så: denna pågående omvändelse gör oss inte till skrymtare; vi tackar inte Gud för att vi inte är som syndare (Luk 18:11).

Det är alltså riskfritt att omvända sig, att göra sinnesändring.
Du blir inte per automatik en farisé.
Skönt att veta, eller hur?

Jag idkar mediakritik

Alltså kritik i betydelsen saklig undersökning.

Och liksom i all god kritik börjar jag med mig själv: orkar jag verkligen med hela denna flod av information som ständigt sköljer över mig?
Orkar med, hur då?
Ja, alltså så att informationen kan bearbetas och integreras så att den kan bli kunskap och kanske vishet. (Och så att jag inte mentalt drunknar i den.)
Tvivlar på det.

Hur står det till själv med mediakritiken?

Är det Guds kärlek som är Problemet?

Varav kommer hatet mot judarna?
Även om de är ofullkomliga (liksom vi alla andra), så torde t.ex. deras armé vara världens mest etiska. Vilka andra länder ställer sina soldater till svars så som de gör? Jag tror också det finns väl så mycken godhet hos det judiska folket som hos andra folk.
Varför då hatet, detta besinningslösa, sanslösa, blinda hat, som tycks göra att all vett och reson bara faller bort?

Kan det vara Guds kärlek som är det stora Problemet?
Hur då?

Jo, Guds kärlek är fri: Gud är suverän och älskar vem Han vill.
Han utvalde/utkorade Abram och kallade honom som så blev Abraham ‘fader till många’.
Via sonen Isak, sonsonen Jakob och dennes söner som blev Israels (=Jakobs) tolv stammar formades så nationen Israel i och med uttåget ur Egypten, som var Guds frälsnings-/räddningsgärning, och blev så Guds folk.
Gud utvalde Israel av inget annat skäl än att han suveränt och fritt bestämt sig för att älska detta folk:
“Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden. Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er — ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.” (5 Mos 7:5-7, B2K)

Är det mot Gud och hans utväljande kärlek som detta hat mot judarna egentligen är riktat?

“Jamen jag då, som inte är jude, är inte det orättvist?”

Gud har gjort ett andra stort utväljande också, nämligen Sin Son, Jesus Kristus:
“När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen:”Du är min älskade son, du är min utvalde.” (Lukas 3:21,22, B2K)
I Honom, i Kristus som är den utvalde, kan var och en som tror också få vara utvald, vilket folk han eller hon än tillhör, genom Evangeliet, och få tillgång till Gud genom Jesus.
Frälsning finns bara i Jesus namn (Apg 4:12), dvs i Hans person.

Men vad har nu detta med hatet mot judarna att göra?
Jo, att ingen har anledning att känna sig utanför och bli avundsjuk. Ingen har anledning att hata judar. Vemsomhelst kan få uppleva Guds suveräna utväljande kärlek i Jesus Kristus.
Liksom inte Israel behövde det, behöver heller ingen vara stor och märkvärdig.

Men pass upp: det islamistiska terrorhatet är inte bara riktat mot judar: man halshugger kristna också.
Är det alltså av samma skäl: Guds suveräna utväljande Nådefulla Kärlek, som man inte kan meritera sig för?
Är det därför som även sekulära människor har så lätt att svepas med i hatet?

– – – – –

Har du någonsin kastat upp en boll i luften och försökt fånga den? Inte särskilt svårt, eller hur?
Men två bollar? Kan du det? Det innebär att två bollar måste vara i luften samtidigt. Lite svårare, men inte omöjligt.
Paulus kunde jonglera med två bollar samtidigt:

“Ser man till evangeliet är de [judarna] Guds fiender, för er [kristna från andra folk] skull.
Ser man till utkorelsen(utväljandet) är [obs! presens; nuvarande tid; pågående] de [judarna] hans [Guds] älskade, för fädernas [Abraham m.fl.] skull.” (Romarbrevet 11:28, B2K)

Skall detta vara så svårt?

Jag är inte israel. Inte heller är jag jude.

Men: skulle det hindra mig från att sörja, och känna upprördhet?
Skulle det hindra mig från att tänka rationellt över situationen?

En man kör en lastbil med vett och vilja in i en grupp människor i Jerusalem. Precis som i Nice och Berlin. Dennna gång backar mördaren även tillbaka över sina offer.

Nu hände detta emellertid i Jesusalem. Och de som mördades var israeler, judar, och dessutom militärer. Jaha!
Då hamnar det hela plötsligt i ett helt annat läge:
Judiska bosättningar!
Roten till allt ont!
Frustration över ockupationen!
Stackars palestinier!

Är världen helt uppochned?

Om vi – för tillfället – bortser från judarnas historiska band till Landet Israel (världen ändå upp-och-ned) och endast tittar på det sena 1800-talets och 1900-talets händelser:
Kolonialmakterna, särskilt England och Frankrike, delade upp MellanÖstern i sina intressesfärer.
Det brittiska mandatet ‘Palestine’ (nuvarande Jordanien och Israel) skulle bli ett hemland för judarna.
Man delade upp det så, att c:a 75 procent öster om Jordanfloden, skulle vara arabiskt, och resterande 25 procent, väster därom, judiskt.
Judarna accepterade detta, araberna inte.
När judarna proklamerade sin stat 1948 (efter en serie händelser i Europa som bär namnet ‘Förintelsen’ – hört talas om det?; tänkt efter vad det innebar?) attackerades de av arabstaterna runtomkring. När stilleståndsavtal (inte fredsfördrag) slöts var östra Jerusalem och Samarien/Judéen (‘Västbanken’) under arabisk kontroll. Under kriget 1967 kom de under israelisk kontroll, liksom de strategiska Golanhöjderna nordöst om Galiléiska sjön.
Vi kan stanna där.

Vad är det nu som säger, att judar inte skall ha rätt att bo och leva överallt väster om Jordanfloden?
Under tiden för jordanskt herravälde (1948-67) var det ALDRIG tal om att upprätta någon palestinsk stat varken på Västbanken eller i Gaza (kontrollerat av Egypten), antagligen helt enkelt därför att den stora majoriteten av befolkningen i Jordanien är palestinier, och alltså redan hade en stat – låt vara inte demokratisk, utan styrd av ett kungadöme som i september 1970 körde ut Al Fatah (‘svart september’).

Dessutom: väst kan tro, eller gärna vilja tro, att palestiniernas hemland skulle vara vara ‘västbanken’, men det är en retorik som endast upprätthålls av Al Fatah-dominerade ‘Palestinska Myndigheten’, vars demokratiska mandat sedan länge gått ut. De folkvalda Hamas, som styr Gaza, är tydligare: HELA landet väster om Jordanfloden skall befrias.
Och det var detta som den ‘hjältemodiga motståndshandlingen’ i Jerusalem ville påminna om, allt under jubel i de palestinska områdena. Hamas jublar, liksom Islamiska Staten, när de utför sina terrormord.

Jag sörjer unga judiska liv – också. Jag fördömer terrormord på oskyldiga även i Jerusalem, naturligtvis.

Och jag vägrar av massmedia vallas in i den fårfållan där alla bräker att det är “Israels fel”, “bosättningarnas fel”. Det är helt enkelt inte sant.

När Indien och Pakistan skapades efter brittiskt tillbakadragande, också i slutet av 1940-talet, skedde det med stora folkomflyttningar enligt hinduiska/muslimska kriterier. I Europa skedde likande folkomflyttningar när nya gränser drogs efter Andra Världskriget.
Det lär vara c:a 700.000 araber som flydde Israel under frihetskriget 1948. Lika många judar fick fly sina arabiska hemland. Vad skulle hända om de araber som inte vill leva under israelisk överhöghet flyttade öster om Jordanfloden? (Jag tror många skulle välja att stanna, om de inte utsattes för terrorpåtryckningar.)

Problemet är inte palestinerna, utan islamistisk terrorideologi, vari inbegripet tesen om att alla judar skall bort från Israel.

Och under tiden bräker alla i samma kör i Förenta Nationerna. Till och med USA är med och sjunger falskt där numera.

Gud, förbarma Dig!