Vad väntar vi på?

En del väntar på Kristi ankomst, med betoning på Ankomst. Man sätter upp absoluta scheman över när detta kommer att ske, och säger, att den som inte pratar om schemat hindrar väckelse.
Jesus skall förvisso komma åter. Det är inte sant att han på ett spiritualiserat sätt återkom i och med Andens utgjutande, och bor i sin Kyrka som är tusenårsriket. Änglarna sade att han skall komma åter på samma sätt, kroppsligen.
Men det är Han som skall komma åter! Jesus är inte bara en del i ett schema över hur det kommer gå till.

En del väntar svåra tider. En del säger, att vänta bara, kommer det svåra tider, så kommer det väckelse. När Anti-Krist kommer och alla måste stämplas med Vilddjuret märke, då kommer folk att fatta allvaret, då blir det väckelse. Vi må tillbringa mesta tiden framför tv-soffan nu, och övrig tid på Facebook, men när det blir svåra tider, då kommer folk att omvända sig till Gud i skaror, och då kommer folk att få se att vi kristna hade rätt.

En del väntar på att Corona-viruset skall ta slut så att allt kan återgå till det normala: att mötesmaskineriet kan dra igång igen, med predikoföredrag och lovsångsuppträdanden, med kaffekokning och kyrkstädning. Att man kan få leva som vanligt för övrigt igen; unna sig livets goda, för Gud är ju god, och vi kristna skall inte vara annorlunda så att vi stöter bort folk.

Vad väntar vi på!
Nu är det tid att bedja, nu är det tid att studera Bibeln!
Nu är det tid att söka ett dop i Helig Ande, och att fyllas av Anden, dagligen, mer och mer.
Nu är det tid att offra lovets offer till Gud, göra gott och dela med sig (varför inte till Läkare Utan Gränser som går dit få andra vågar).
Nu är det tid att bekänna Jesus, att tala om Honom med alla vi kontaktar.
Nu är det tid.

Orostider: hur ber man?

Den stora faran nu är att bli förnumstig och säga självklarheter.
Vad ligger då på mitt hjärta?
Jo, detta, att oro inte är bön.

Eller, närmare bestämt: det är inte förbön. Vi tänker alla på nära och kära, på vänner, grannar och släktinga, bekanta och fiender, och oroar oss för dem på olika sätt.
Det är inte bön. Oro är inte bön. Oro är inte omsorg, inte ens sympati.
Oro är inte något ädelt eller fint. Det är heller inte ansvarsfullt att oroa sig.
Världen lider, men det är ingen anledning till oro.

Bibeln är chockerande på många sätt.
Tag till exempel vad Paulus skriver i Filipperbrevet 4:4-8 (Bibel 2000):

“Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.
Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.
Och så, mina bröder: det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta. “

Tar man det “bokstavligt” (hatordet) så blir det närmast oanständigt: Var alltid glad!
Men låt mig påminna om att det står “i Herren”. Det handlar alltså inte om att glädja sig åt eländet, inte ens “mitt i” eländet, utan “i Herren”. Här öppnar sig alltså en möjlighet att med hedern i behåll kunna få vara glad.
Mera: “Herren är nära”. Hur då? Genom sin Ande, som han ständigt utgjuter över alla människor; tillgängligt för alla som vill öppna sig för detta sanna, denna sanning; detta “så är det”: Herren ÄR nära.
“Gör er inga bekymmer”. Bekymmer gör man sig. Ett förhållande, hur bedrövligt som helst, måste inte med nödvändighet föra med sig bekymmer.
Oanständigt, chockerande oansvarigt, verklighetsfrämmande påstående? Döm själv!
Bekymmer “gör man sig”, de kommer inte som en nödvändig, integrerad del av paketet.

“Utan”, alltså något istället, och vad kan det vara?

Bön. Bön kommer i många varianter och former – –
tillbedjan, lovprisning, klagan, tacksägelse, förbön, önskningar
— men är i grunden en gemenskap med Gud.
Alltså också klagan? Ja, det är den vanligaste formen av bön, åtminstone om man går till Bibelns egen bönbok, Psaltaren. Men är det bön? Jo, det är gemenskap med Gud.
Jag säger då till Gud hur jag har det; jag bekänner vad som trycker mig, vad jag oroar mig för, och allt annat svårt.
Märk väl: oro är inte något man mentalt kan skjuta ifrån sig, “bra-karl-reder-sig-själv”-mässigt. Det är för grund människosyn, för ytlig psykologi.
Däremot ligger det en avlastning i att ge uttryck för vad man oroar sig för; att sätta ord på det.
Så oroa dig inte, men klaga! Jämra dig gärna också! Gud har givit dig orden att använda. De finns i Psaltaren, mängder med klagopsalmer.

Åkallan: rikta sig mot Gud, mot Bibelns Gud, Jesu Far. Ropa till Honom. Det hjälper.
Det är för övrigt ett sätt att hälsa på Gud också, att ge honom de ärebetygelser som han har rätt till, som tillkommer honom. “Helgat varde ditt Namn.” När du påminner dig detta ligger inte tillbedjan och lovprisning långt borta. Ofta öppnar de för tacksägelsen, för, handen på hjärtan:
Visst har du något som du kan tacka Gud för (och som djävulen inte kan anklaga dig för att vara en hycklare att nämna): du lever ju! Antagligen har du ätit mat i dag också, och har kläder på kroppen, troligen någonstans att bo. Börja där (tror inte du slutar så snart).

“Önskningar med tacksägelse” står det i en del översättningar.
Alltså: skall man då tvinga sig själv att tro att man får det man ber om?
Nej. Det du tackar för är att Gud hör, och för möjligheten att nämna det inför honom.
Du lastar av dig bördan av att bara önska något. Så skönt!
Och Gud inte bara hör, han svarar också. Det kan du lita på. Men liksom goda och förståndiga föräldrar inte ger barn allt vad de skriker och tjatar om (om det finns sådana barn) så gör Gud det inte heller. Av ren omsorg. Kan vi lita på det också, eller vet vi egentligen bäst?
“Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.”(1 Pet. 5:7 SvFB)

Och si: Guds frid/schalom som övergår allt förstånd, skall bevara våra hjärtan och tankar —
— i Kristus Jesus.

Sedan kan vi ägna oss annat än att oroas.
Till exempel: att tänka på vad som är sant, upphöjt, rätt och rent, värt att älska och akta, dygd och beröm —
— dvs om vi omvänt oss till Gud överhuvudtaget, så att sådana ting är attraktiva för oss.
Men var hittar man sådant idag?
I Bibeln. Läs Bibeln.

Inkarnationen, del 18: “ämbetet”

Vem kan tänka och tala över detta med Inkarnationen?
Inom en del kyrkosamfund och -traditioner finns en tydlig tanke att det är bara några få utvalda som kan göra det. Inom andra (nyare) samfund finns samma tanke, fast bara diffusare, mera otydlig. Vad handlar det om? Med ett “fint” ord: ämbetsfrågan, och “läroämbetet”.

I vissa samfund, t.ex. Svenska Kyrkan är det endast präster som kan förrätta nattvard och dop, viga och begrava, ge avlösning vid syndabekännelse och bikt + kanske något mer. Det sägs att det är bara de som blivit vigda som kan göra det (= på ett sådant sätt att det har sakramentell verkan, alltså att Gud gör något i och genom det prästen gör). Den prästvigde har ett ämbete.
“Ämbetsfrågan” har rört en mängd frågor, som t.ex. den nu, genom utvecklingen i verkligheten, rätt passerade diskussionen om kvinnliga präster.
Parallellt med denna sakramentala syn på ämbetet finns tanken på ett “läroämbete”.
Oftast är det kopplat till präster det också (genom att “ordets förkunnelse härleds ur altarets sakrament”), men på ett sådant sätt att det gäller hierarkiskt högre placerade präster, t.ex. biskopar som har (fått) rätten att uttala sig å hela “kyrkans” vägnar.

Eftersom det finns så många samfund blir det där problematiskt. Därför håller man i ekumeniska sammanhang på med “ekumenisk teologi” och olika typer av kompromisser (oklart på uppdrag av vem), så att olika samfund kan “godta varandras ämbeten”. Vanligen menar man i sakramentell mening, men på sikt även “läroämbetet”. Problemet blir här att inga “vanliga troende” känner igen sig. Orden är oftats luddigt oförståeliga.

Saken kompliceras ytterligare av, att vissa samfund är en “bekännelsekyrka” i den meningen att det är kyrkan, genom läroämbetet, som bekänner. Det innebär att om man “upptagits” i kyrkans gemenskap genom dopet, så bortfaller behovet för individen att själv bekänna. Det gör kyrkan åt en. (Vad som sedan händer när en ärkebiskop inte längre bekänner vad kyrkan alltid tidigare bekänt – människoblivandet, Jesu kroppsliga uppståndelse och kroppsliga himmelsfärd – vet jag inte, kanske inte någon annan heller.)
Jag tror detta är de protestantiska kyrkornas sits efter brottet med Romkyrkan.

Å andra sidan finns samfund med otydligare konturer härvidlag, särskilt nybildade, som förutvarande Pingströrelsen, omvandlat till Samfundet Pingst. Förre föreståndaren Pelle Hörnmark påstod att varje lokal församling fick skapa sin egen teologi. Ulf Ekman, då ännu inte romersk katolik, invände med rätta att det finns en tro (=innehållet i tron) som en gång för alla överlämnats åt de heliga, och för vilken vi skall kämpa (Judas br. v. 3). Hörnmark kanske menade att individer får “maka ihop” sina respektive “bekännelser” = vittnesbörd om hur man kom till tro, eller förhoppningsvis egna och andras tankar, till någon sorts koncensus, eller gemensam nämnare (så skedde väl också genom de småskrifter som till slut trycktes som “Pingstkatekesen”, skrivet av en grupp, och utan bokliga referenser).

Går det att koppla ovanstående till Bibeln?
Ja, det gör det. Grundstället i Nya testamentet är Efesierbrevet 4: 11, 12:
“Och han (Gud) gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.”
Det handlar här om individer, människor som Gud på ett särskilt och unikt sätt kallat och utrustat med naturliga och andliga gåvor, för att betjäna den globala församlingen, Kristi kropp, så att den kan växa.
Hur får de sin legitimering, sin “vigning”? Ursprungligast och ytterst sett direkt från Gud. Vigningar eller avskiljningar eller andra sorters kyrkliga, samfundsrelaterade formella ritualer betyder i slutlig andlig mening ingenting. Det är Paulus stora poäng med sin tjänst, och han önskar sig vara en förebild.
Problem uppstår när samfundslegitimering ger en auktoritet som inte har andlig substans. Då finns faran att flocken, församlingsmedlemmarna, leds fel. Jesus varnade för vargar i fårakläder.

Finns det ett läroämbete? Ja, i den meningen att vissa individer kallats till profeter och lärare och som sådana givits en utrustning som gjort dem skickliga, om de överlåtit sig och ägnat tid åt saken, att tala på ett djupare plan, sanningen om Gud. Men detta “ämbete” är ingen titel eller godkännandestämpel. Ordet är nedlastat och borde överges. Det handlar om tjänst; att tjäna. Efesierbrevet kap 4 talar om “tjänstegåvor” för att hjälpa andra och på sikt göra sig själva överflödiga på en plats, så att de kan dra vidare.
I dagens splittrade kyrkosituation, finns det en gemenskap mellan dessa tjänster?
Ja, det tror jag, men den är av andlig art och beror inte på topphierarkiskt ömsesidiga hövlighetsbetygelser under nödvändig medial bevakning; det senare en föreställning endast för dem som är intresserade av den typen teater.
Guds Ande leder till gemenskap mellan tjänster, som i Apg 13, för dessa behöver gemenskap, bistånd och komplettering. Här är teologer från tidigare århundraden en stor resurs att räkna med. Hjulet skall prövas, men behöver inte uppfinnas på nytt.

Så åter till den fråga jag inledde denna blogg med:
“Vem kan tänka och tala över detta med Inkarnationen?”
Mitt svar är: alla troende.
Skälet är Andens upplysning:
“Ni har en smörjelse från den Helige och ni har alla kunskap” … Detta har jag skrivit till er med tanke på dem som försöker förvilla er. Men smörjelsen som ni har fått av honom förblir i er, och ni behöver inte någon som undervisar er. Hans smörjelse undervisar er om allt, och den är sanning och inte lögn. Förbli i honom, så som den har lärt er.”
1 Joh 2:20, 26,27 (sammanhanget handlar just om inkarnationen, människoblivandet).

När vi hänvisar till att “fåren lyssnar till, känner, herdens röst” (Joh 10) då har t.ex. en pastor/herde inte intagit Jesus’ position, så att församlingsmedlemmar med nödvädighet hör/skall höra Herdens röst i herdens/pastorns. (En för stark “ämbetssyn” brukar hävda ett kategoriskt samband.) Vaksamhet och bedömning åligger varje enskild. “Men en främling följer de inte utan flyr från honom, för de känner inte främlingens röst” v. 5.

“Vem kan tänka och tala över detta med Inkarnationen?”
“Vanliga troende” har alla förutsättningar som behövs för att kunna tänka och tala om Guds Sons Människoblivande och om Treenigheten och om Försoningen.
De andliga tjänsterna har ingen unik insikt, endast varierande förmåga att tydliggöra vad troende, om bara det tjänstebärarna säger är sant, kan känna igen sig i.

Inkarnationen, del 17: varför bry sig?

Verkar det här med Inkarnationen bli lite för komplicerat, lite för teoretiskt? Treenigheten… ett ord som inte ens finns i Bibeln. Kristi två naturer … inte heller i Bibeln. Så varför bry sig? OK, så du intresserar dig inte för Gud, hurudan Han är? Fair enough!

Men Han intresserar sig för dig, faktiskt innan du börjar intressera dig för honom. Det kan vi med rätta kalla “den förekommande nåden”, och det har jag ett bra bibelord för:

“Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. …Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Rom 5:6,8 (B2K)

Det här intresset från Guds sida var alltså inte något avlägset “fly by”, att han liksom spanade in människor, så där som vi ibland kan göra, lite av nyfikenhet eller bara för att “ha koll”. Gud är inte sådan. Han bryr sig. Detta kan man nu förhålla sig till på två sätt: genom att rycka på axlarna och säga: (just ingenting), eller kanske genom att vara lite lagom religiös och gå i kyrkan på söndag (en lätt uppoffring för att kunna känna sig god och lite bättre än hedningarna omkring en i allmänhet).
Det andra sättet är att fundera och intressera sig för en Gud som handlar så. Alltså: att inte endast ta emot frälsningsgåvan och knappast ens säga “Tack”, och sedan glömma Honom som gav.
För håll med mig: när vi ger gåvor, eller gör något bra för andra, visst vill vi gärna höra ett “tack”? Och visst vill vi helst att den som mottagit skall se oss i ögonen och se Vem som gav, inte bara öppna paketet och se “vad man fick”?
Vad har vi för anledning att tro att Gud skulle vara annorlunda? Det är en riktig fråga, inte ett retoriskt påstående. (Skriv i kommentarsfältet om du kommer på något…)

Och om nu frälsningen inte är ett “paket”, löskopplat från givaren, så att “när man fått det så har man fått det”, utan något som står i levande och oupphörlig relation till Honom som gav och ger frälsningen, då träder det hela in i ett annat och mycket allvarligare läge.
Man kan inte “ha” sin frälsning, kort sagt. (Man kan inte “ha” den helige Ande heller.) Häpp!

Det eviga livet består i gemenskap med Gud:
“Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus” Joh. 17:3 (B2K)
Den grekiska grundtextens verbform för “känna” (ginosko) är rätt tydlig här: det handlar inte bara om att känna i nuet (de olika nu:n när man känner för att känna efter), och absolut inte om att endast en gång ha lärt känna (någon gång måste för övrigt ha varit den första, och även om man sakta växte in i en medveten gudstro ur barnatron), utan om att kontinuerligt, pågående, stå i förbindelse med (grammatiskt heter det “parataktisk aspekt”); alltså att leva i en “lära-känna-gemenskap-med” Gud genom Jesus; vem han är och vad han gjort.

Inkarnationen handlar intensivt och innerligt om vem Gud i Kristus är.
Du bör bry dig.

Inkarnationen, del 16: VEM blev människa?

Vi talar om Inkarnationen, av Latinets in + carne ‘i + köttet’.
Det har handlat om Guds människoblivande, den fullständiga uppfyllelsen av Immanuelsprofetian i Jesaja 7:14: “Därför skall Herren själv ge er ett teckan: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel” (SvFB15)

I Matteus evangelium berättas hur Josef, trolovad (rätt mycket starkare då i den kulturen än förlovad nu, men utan sexuellt samliv) med Maria, och bestört över att hon var havande tänkte avsluta relationen. Då uppenbarar sig en Herrens ängel (mäktigt andligt väsen) för honom och säger: “Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, för han skall frälsa sitt folk från deras synder” Och Matteus tillägger: “Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: ‘Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel. Det betyder:Gud med oss” Matt 1:19-22 (SvFB15).

Vi ser tillsvidare bort ifrån att Josef får befallningen att kalla pojken som skulle födas för ‘Jesus’ och Matteus’ kommentar att detta var en uppfyllelse av namnet ‘Immanuel’ (Immanuel betyder ‘med-oss-Gud’ och Jesus betyder ‘frälsare/frälsning’: när Gud kom bland oss kom han inte på sight-seeing som en åskådare utan för att rädda från synden och dess konsekvenser; på detta sätt hänger de båda namnet absolut samman.

Hittills på denna blogg har jag försökt hävda (påstå och försvara) sanningen om Guds människoblivande gentemot dem, och de trender i tiden, som försöker försvaga, eller ifrågasätta eller förneka detta för den kristna tron absolut grundläggande faktum.
Men om vi nu riktar blicken mot inkarnationen självt, och har godtagit dess sanning, VEM är det som blir människa (jag skriver ‘människa’ och inte ‘kött’, för det senare är en teknisk term på såväl hebreiska som grekiska; den betyder långt mer än bara ‘kropp’ och dessutom leder det svenska ordet in i charkuteributiken…)

Vi kan svara med Nya testamentets mest kända vers:
“Så älskade Gud världen
att han utgav sin enfödde Son,
för att var och en som tror på honom
inte skall gå förlorad, utan
ha evigt liv.

Det är alltså Sonen som blir människa.

Och så fort vi bekänner detta, har vi genast öppnat dörren till patristiken (den tidiga kyrkohistoriens lärosamtal /’lärostrider’): till Kristologin (Jesus som sann Gud och sann människa) och till Trinitetsläran (En enhetlig Gud i tre personer: Fader, Son och Ande). Och eftersom ‘Immanuel’ kallas ‘Jesus’ har vi samtidigt öppnat dörren till Försoningsläran.
Från detta finns ingen återvändo.


Inkarnationen, del 15: “måste man tro på jungfrufödseln?”

Så lyder frågan. Och svaret? Låt oss till att börja med ställa frågan i perspektiv med ärendet som sådant:

“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.
Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än den som är i världen. De är från världen, därför talar de utifrån världen och världen lyssnar till dem. Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss. Den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande.” 1 Joh 4:1-6 (FB15)

Vad innebär citatet ovan? Jo, att allt som går under namnet “kristet” inte är det, utan att den andliga inspirationen till somligt “kristet” kommer från världen i betydelsen allt som står emot Gud, och ytterst är inspirerat av Guds motståndare, djävulen/Satan. Denna andlighet benämner Johannes “anti-kristlig”. Och hur skall man kunna bedöma vad som är från Gud och vad som är från djävulen och den värld han kontrollerar? Det finns ett sätt, skriver Johannes: varje ande som bekänner att Jesus är Guds utlovade Messias som kommit som människa, är från Gud. Varje ande som inte bekänner Jesus på detta sätt är inte från Gud.

“Måste man tro på jungfrufödseln?” — Vem är det som ställer frågan? Är det en nykristen, som knappt vet något om Gud och ännu mindre om Bibeln, som har upplevt Jesus som Frälsare, men som ännu vet mycket litet om honom som Herre (Grek. kyrios)? Är det en fråga ställd i oförstånd, som en reflex av alla de ifrågasättanden som tidsandan genast radar upp för varje människa som vill ha med Gud att göra? Och vad blir svaret? Tag det lugnt med den frågan, och med många lika den, tills vidare. Du har inte blivit kristen genom något “måste” utan genom att du nåtts av Guds försonande kärlek i Jesus Kristus, som du på något sätt gensvarat på genom att tro. Vilket under! Läs Bibeln, och öppna dig för den Helige Andes undervisning ur Skriften om Jesus och hurudan han är, och vem han är! Låt Guds liv få pulsera i ditt liv genom att du umgås med Gud i bön av olika slag! Alla frågor, denna och många andra, kommer att få sina lösningar (mer än “svar”) i en förståelse som hänger samman med tron. Du måste inte kunna svara på frågan om man måste tro på jungfrufödelsen.

“Måste man tro på jungrufödseln?” Är det en erfaren kristen, kanske till och med en ledare (Sveriges nuvarande, 2019, ärkebiskop Antje Jackalén, till exempel) som ställer och besvarar frågan med skulle-gud-ha-sagt-logik: det är inte det biologiska som är det väsentliga (vid utfrågningarna inför ärekebiskopsvalet 2013), då hamnar bedömningen i ett helt annat läge. Bekänner hon Guds sons människoblivande, kommande i köttet: Ja eller Nej? Det är minst av allt tydligt att hon gör det.
Rubriken till den här bloggposten är hämtad från “reflektioner utifrån ett nutidsperspektiv” i Lennart Thörns Ordets tillblivelse. Lukasevangeliet [Nya testamentets buskap] Libris Bokförlag, 2017. I en sådan reflektion över berättelsen om Jesu födelse skriver Thörn: “Guds sons människoblivande förutsätter förvisso [min kursivering] inte nödvändigtvis [min kursivering] jungfrufödsel,” (s.49, även citaten nedan) dvs, renat från förstärkningsorden som saknar grund i Thörns övriga argumentering: “Guds sons människoblivande förutsätter inte jungfrufödseln.” Inte heller detta kärnuttalande ger Thörn något argument för. Han fortsätter dock: “Gud kan låta sin son bli människa på vilket sätt han vill. Men Lukas menar uppenbarligen att Maria blev havande utan Joselfs eller någon annan mans medverkan.” — Varför då inte sätta tilltro till detta och bekänna det?! Varför fortsätta: “Å andra sidan säger han inte uttryckligen att Jesus blev avlad av den heliga Anden. Inte heller berättar han hur Maria blev havande.” Det första av dessa påståenden försöker läsa ned trosbekännelsernas tekniska term avlad i bibelberättelsen, och misslyckas naturligtvis. Det andra påståendet kan vi lämna därhän. Vad förväntar sig Thörn att det skulle kunna stå? Det sant stora kan bara berättas med mycket enkla ord. Det finns ingen anledning att så tvivel, inte ens i bibelforskningens namn, över hur Guds son blev människa, för när så sker, gror vad som såtts, muterar hos somliga, och växer upp till en förnekelse av att Gud blivit människa i Jesus. Ansvaret är stort för alla ledare.

Inkarnationen, del 14: utan Jul, ingen Påsk

Jag skriver detta på Långfredagen. Återigen överväldigas jag av det enorma som skedde på denna dag, mellan klockan 9 och 15 på ett kors utanför Jerusalems stadsmurar c:a år 30, denna tideräkning. Jesus lider och dör kroppsligt. Han avrättas, efter tortyr tidigare på morgonen, på det mest grymma sätt, och efter en natt och morgon av svek och falska skenrättegångar . Alla såg det. Det skedde offentligt, inte i någon mörk källarlokal i något hemligt fängelse. Hela världen skulle se vad som hände om man satte sig upp emot Rom; och ändå skylten ovanför hans huvud: “Jesus från Nasaret, Judarnas Konung”. På hebreiska, latin och grekiska! Pilatus visste att han handlade fel, att det låg något annat i utlämnandet av honom. Allt är så konkret det bara kan bli, och evangelierna berättar sakligt, för vad kan man annars göra? Det triviala kan broderas ut i oändlighet, men det verkligt stora kan endast berättas men enkla ord.

Det som rör sig i mitt sinne denna Långfredag är dock de kosmiska proportionerna av denna korsdöd, för om den inte har det (vilket den har) så blir den endast en i raden av meningslösa heroiska martyrskap för något den lidande trodde på och gick i döden för. Vi må beundra idealiteten, och några kanske i viss mån inspireras till att efterlikna, men meningslöst ändå på det hela taget: ännu ett liv förspillt i denna orättvisa värld.

Men nu var Jesus’ död på korset något av helt andra proportioner: kosmiska; de påverkade hela universums uppbyggnad och kommande förvandling. Han var Ordet genom vilken allt skapats, själv Gud, och när han dör tar han hela mänsklighetens skuld på sig, som ett felfritt lamm enligt den levitiska offergudstjänstens ordning. “Se Guds Lamm!” hade Johannes döparen sagt. Inget av detta vore möjligt om Jesus bara hade varit en vanlig människa, men nu var han Gud, och kunde i sig omfatta och innefatta allt.

Utan Julens budskap, om hur Maria utan mans medverkan blev havande och nio månader senare födde en son, blir inget av Långfredagens kosmiska innebörd möjlig. Men därför att det är sant, att Gud genom den helige Ande gjorde detta fullständigt otänkbara möjligt, och på detta sätt blev Människa, så är Långfredagen så kosmiskt stor att händelsen denna dag för snart 2.000 år sedan fortfarande vibrerar genom skapelsens alla fibrer. Därför att det är sant att Jesus denna dag återlöste världen är det sant att “var och en som åkallar Jesus’ namn” kan bli frälst, räddad, återlöst, född på nytt, rättfärdigförklarad, få ett nytt liv och förvandlas. Därför att Långfredagens budskap bygger på Julens budskap om att Gud är med oss kan vi se fram emot hela skapelsens nyfödelse, när denne judarnas konung kommer åter från himlen, på samma sätt som han lyftes upp. Långfredagens budskap är ofattbart Stort.

Tanken svindlar. Eller inte. Med Julen och barnet i krubban blir Påsken och mannen på korset rimlig, om än fortfarande aldrig så stor.

Inkarnationen, del 13: Var Maria oskuld?

Varför denna fråga? Står det inte i Matteus 1:23 “Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss” (SvFB 15), och är inte detta ett citat från Jesaja 7:14 (den mest kommenterade versen i GT, för övrigt), där det står just detta?

Vart vill jag komma?

Jag vill komma till en renodlad förståelse av vad som egentligen hände när Gud blev människa.

Det är två ord som står i centrum för debatten: det hebreiska <almah, och det grekiska parthenos som översätter det hebreiska ordet i Septuaginta (den judiska översättningen till Grekiska av GT från århundradena f.Kr.) och som brukas i Nya Testamentets grekiska grundtext. Vad betyder de? Traditionellt har de översatts ‘jungfru’, och med det har man menat ‘ung kvinna som är oskuld’, dvs som inte gjort sexuell debut (Eng. virgin). En del lexikon argumenterar frenetiskt för att orden har just denna betydelse, men frenesin tycks ersätta sakargument, tyvärr. Den troligare lexikala betydelsen är ‘ung, giftasmogen kvinna som ännu inte fått barn’. Kvinnan upphör alltså vara <almah när hon fött barn. Det innebär att en kvinna kan vara <almah även som gift.

Vad innebär då detta för Maria, Jesu mor?

Kvinnor i den kulturen och på den tiden levde inte promiskuöst, dvs hade (många) sexuell(a) förbindelse(r) före äktenskapet (om man idag ens ingår något offentligt förbund). Av det skälet, och av det skälet endast, är det ytterst rimligt och mycket troligt att Maria var oskuld (alltså uttryckt i underkant). Men: det är inte det som är poängen med “jungfrufödseln.”

Teoretiskt/språkligt sett skulle Maria ha kunnat haft sexuella erfarenheter innan hon träffade Josef – som ju visste med sig att han inte legat med henne när det visat sig att hon var havande, och som följakligen tror att hon varit otrogen under deras trolovningstid (en i dåtiden mycket mer bindande relation än dagens förlovningar; nästan som ingått äktenskapsförbund). Om parthenos (förutsatt att ängeln talade Grekiska med Josef) hade en fast teknisk betydelse = oskuld, så skulle Jesaja-citatet kunnat “få en pollett att ramla ned” för Josef, men fungerar profetior så? Det faller på orimligheten i att den pojke som på Jesajas tid skulle födas och där och då bli ett teckan för sin samtid (profetiors flerfaldiga uppfyllelse) också skulle ha avlats på ett övernaturligt sätt. (Därför är översättningen av det hebreiska <almah i Jesaja 7:14 med “ung kvinna” bättre; om grekiska parthenos fått en annorlunda nyans redan i Sepuagintaöversättningen undandrar sig mitt bedömande, och kanske de flesta andras också; det är möjligen därför denna vers är så flitigt kommenterad.)

Fokus ligger inte på att Maria var oskuld, men att barnet som hon bar, fanns som embryo i hennes livmoder utan att hon blivit befruktad av en man på normalt sätt. Det är detta som är den stora biologiska skandalen vad gäller inkarnationen, Guds människoblivande.

En del, t.ex. ärkebiskop Jackalén, framhåller att det biologiska inte är huvudpunkten. (Argumentet har samma struktur som: “skulle väl Gud ha sagt”.) Det må vara. Men i huvudpunkten, att Jesus är sann Gud och sann Människa, samtidigt, och ändå utan sammanblandning, finns den biologiska grundförutsättningen, att Maria födde Jesus utan samlag med en man.
Det är mer än ett under, och det är poängen med Immanuel, ‘Med oss, Gud’.

P.S. Jag har senare sett, och blivit styrkt av, att New International Version Study Bible gör precis samma analys av Jes 7:14 som den jag gör, med samma poäng och fokus. Dvs: det finns mer betydelsefulla exegeter än jag (D.A. Carson) som tänker på samma sätt, så: lyssna och lär!


Inkarnationen, del 12: Pajas-teologins fara

“Jag är en ande som har en själ och bor i en kropp!”

= Pajas-teologi.

Så: varför kallar jag det pajas-teologi? Det kan ha att göra med framförandet. Jag skulle tro att jag hört det i trosrörelse-sammanhang, och då av någon överentusiastisk predikant som på detta sätt velat lägga grundvalen för, att om man bara tror, så får man det man vill ha.
Det är den här grundvalen som är farlig och det är den faran som gör framförandet pajasartat (inte clownaktigt, for clowner ar skickliga yrkesmän, ofta dystra privat, som lär oss se på tillvaron utifrån dråpliga perspektiv på ett djupare sätt). Pajasar ger endast platta föreställningar och trivialiserar tillvaron med ytliga skämt. Tro är något mer än ett redskap för att få det jag vill ha, och Gud är något annorlunda än en automatiserad e-handelssajt för gratisprodukter, bara man kan erbjudandekoden.

Varifrån kommer ett uttryck sådant det jag ovan beskrev? Jag tror det har sin grund i JDS-läran (“Jesus Died Spiritually”), och att det handlar om makt: eftersom Jesus då skulle ha dött andligt, och om vi är andar primärt, så skulle det ge oss makt över tillvaron: det fanns då ett moment när Gud inte levde, och jag tror det är i detta proklamerade mörka hålrum i tid, som JDS-läran finner utrymme och plats att utveckla såväl en lära om Gud (teologi) som en lära om människan (antropologi).

Om “jag ar en ande, som har en själ och bor i en kropp” är sanningen om människans tillstånd, så skulle det alltså varit en sådan människa som Gud blev, i inkarnationen.

Men finner vi någonsin en sådan bild av människan i Bibeln? (Observera, att jag definierar människan utifrån hur hon tilltalas av Gud i hans Ord, och inte utifrån någon sorts själisk/kroppslig-kulturell protest mot andlighet i hur människan vill tro att hon är beskaffad.)

“Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela så att ni är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer,” 1 Thess 5:22.
Har tilltalas människan som en helhet bestående av kropp-själ-ande.

“Medan de talade om detta [rapporten från Emmaus-vandrarna], stod Jesus själv mitt ibland dem och sade till dem: “Frid vare med er!” Uppskakade och rädda trodde de att det var en ande de såg. Men han sade till dem: “Varför är ni så oroliga? Varför kommer det upp tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se! En ande har inte kött och ben som ni ser att jag har.” När han hade sagt detta visade han dem sina händer och fötter. När de i sin glädje och förundran fortfarande inte kunde tro, frågade han dem: “Har ni något ätbart här?” Då räckte de honom en bit stekt fisk, och han tog den och åt inför deras ögon,” Luk 24:36-43.
“Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se! En ande har inte kött och ben som ni ser att jag har,” v.39.
Detta är den uppståndne Kristus, i sin uppståndelsekropp, som talar om sig själv.

“Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba,” Luk 2:6,7.
Det var ingen ande Maria tog hand om, utan en bebis. Det var fullständigt väsentligt att hon gjorde det.

Gud blev Människa, en människa som kunde bli hungrig och törstig; bli trött ; bli såväl glad som upprörd, ledsen och arg (– det finns bibelord för allt detta…)
Gud blev människa: inte en ande som hade en själ och bodde i en kropp — och sådana är inte vi heller.

Inkarnationen, del 11: Tillbedjan



— Kanske finns det någon mer än jag själv som undrar över detta “masande” med Inkarnationen: finns det inga andra tankar i mitt huvud? Jodå. Det är heller inte så att jag hela tiden sitter och grunnar och sedan lyckas kläcka ur mig ett nytt perspektiv på ämnet. Istället är det så, att det länge har funnits ett flertal sådana “i pipeline”. Problemet har bara varit att jag inte haft tid att skriva (plus, ärligen, ett självkritiskt: “till vad nytta”, men efter en titt på statistiken för bloggen blev jag uppmuntrad). Det där med tid är dock som alltid en prioriteringsfråga, så: “here we go again”:

På vilket sätt har Inkarnationen med tillbedjan att göra? Vi hittar väl inga texter i Bibeln som explicit prisar Gud för detta? (Har jag missat något, så vore jag tacksam för uppslag!)

Vi börjar från början: vad är tillbedjan?Tillbedjan är ett slags Bön. Det finns många olika typer: “jag-vill-ha”-bön, förbön för andra, tacksägelse för bönesvar, åkallan (kanske mest för att påminna sig själv Vem man talar till), lovprisning över Guds egenskaper, m.fl. och så Tillbedjan. De övriga typerna är självförklarande, men vad karakteriserar tillbedjan? Jag tror alltså att det är rätt att göra åtskillnad mellan lovprisning och tillbedjan – och är inte ensam om den distinktionen bland dem som forskar i Psalmerna.

Medan lovprisningen med rätta uttrycker allt det vi kan veta om Gud: god, helig, rättvis, kärleksfull, trofast, allvetande, allsmäktig, mäktig, medkännande, barmhärtig, storsint, generös, evig, allseende, undergörande, ja, jag slutar listan här, för jag kunde annars hålla på länge, så handlar tillbedjan om något mer och svårare: en attityd av beundran, vördnad och kärlek som inte saknar skäl, men där fascinationen är större än alla ord som står oss till buds: vi betraktar i hänfördhet.

Jag tror det är här Inkarnationen kommer in i bilden: Inkarnationen (för dig som råkat börja läsa del 11: detta att Gud blev människa, av Latinets in ‘i’ + carnis ‘kött’) är ingen egenskap som Gud har lik de övriga nämnda ovan — ja, det skulle i så fall vara “egenskapen” av att blivit människa, men är det en egenskap? Jag vet inte riktigt. Jag tror inte någon annan riktigt vet heller. Och det är när vi närmar oss det som vi inte riktigt kan katalogisera eller “bocka av”, det är då vi får anledning att tillbedja. Är Inkarnationen ett under, som brödundret, eller när Jesus gick på vattnet, eller uppväckte Jairus’ dotter eller botade en blind? Jag har känslan, nej övertygelsen: mer än ett under; ett under så stort att det övergår, transcenderar, miraklets kategori som sådant.

Kanske är att stilla sig inför Inkarnationen själva kärnan av vad sann Gudstillbedjan är. Kanske var det detta Tomas gav uttryck för när han till slut tror på Jesu kroppsliga uppståndelse från de döda:

“Tomas svarade honom: ‘Min Herre och min Gud!'” (Joh 20:28)