Inkarnationen, del 15: “måste man tro på jungfrufödseln?”

Så lyder frågan. Och svaret? Låt oss till att börja med ställa frågan i perspektiv med ärendet som sådant:

“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.
Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än den som är i världen. De är från världen, därför talar de utifrån världen och världen lyssnar till dem. Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss. Den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande.” 1 Joh 4:1-6 (FB15)

Vad innebär citatet ovan? Jo, att allt som går under namnet “kristet” inte är det, utan att den andliga inspirationen till somligt “kristet” kommer från världen i betydelsen allt som står emot Gud, och ytterst är inspirerat av Guds motståndare, djävulen/Satan. Denna andlighet benämner Johannes “anti-kristlig”. Och hur skall man kunna bedöma vad som är från Gud och vad som är från djävulen och den värld han kontrollerar? Det finns ett sätt, skriver Johannes: varje ande som bekänner att Jesus är Guds utlovade Messias som kommit som människa, är från Gud. Varje ande som inte bekänner Jesus på detta sätt är inte från Gud.

“Måste man tro på jungfrufödseln?” — Vem är det som ställer frågan? Är det en nykristen, som knappt vet något om Gud och ännu mindre om Bibeln, som har upplevt Jesus som Frälsare, men som ännu vet mycket litet om honom som Herre (Grek. kyrios)? Är det en fråga ställd i oförstånd, som en reflex av alla de ifrågasättanden som tidsandan genast radar upp för varje människa som vill ha med Gud att göra? Och vad blir svaret? Tag det lugnt med den frågan, och med många lika den, tills vidare. Du har inte blivit kristen genom något “måste” utan genom att du nåtts av Guds försonande kärlek i Jesus Kristus, som du på något sätt gensvarat på genom att tro. Vilket under! Läs Bibeln, och öppna dig för den Helige Andes undervisning ur Skriften om Jesus och hurudan han är, och vem han är! Låt Guds liv få pulsera i ditt liv genom att du umgås med Gud i bön av olika slag! Alla frågor, denna och många andra, kommer att få sina lösningar (mer än “svar”) i en förståelse som hänger samman med tron. Du måste inte kunna svara på frågan om man måste tro på jungfrufödelsen.

“Måste man tro på jungrufödseln?” Är det en erfaren kristen, kanske till och med en ledare (Sveriges nuvarande, 2019, ärkebiskop Antje Jackalén, till exempel) som ställer och besvarar frågan med skulle-gud-ha-sagt-logik: det är inte det biologiska som är det väsentliga (vid utfrågningarna inför ärekebiskopsvalet 2013), då hamnar bedömningen i ett helt annat läge. Bekänner hon Guds sons människoblivande, kommande i köttet: Ja eller Nej? Det är minst av allt tydligt att hon gör det.
Rubriken till den här bloggposten är hämtad från “reflektioner utifrån ett nutidsperspektiv” i Lennart Thörns Ordets tillblivelse. Lukasevangeliet [Nya testamentets buskap] Libris Bokförlag, 2017. I en sådan reflektion över berättelsen om Jesu födelse skriver Thörn: “Guds sons människoblivande förutsätter förvisso [min kursivering] inte nödvändigtvis [min kursivering] jungfrufödsel,” (s.49, även citaten nedan) dvs, renat från förstärkningsorden som saknar grund i Thörns övriga argumentering: “Guds sons människoblivande förutsätter inte jungfrufödseln.” Inte heller detta kärnuttalande ger Thörn något argument för. Han fortsätter dock: “Gud kan låta sin son bli människa på vilket sätt han vill. Men Lukas menar uppenbarligen att Maria blev havande utan Joselfs eller någon annan mans medverkan.” — Varför då inte sätta tilltro till detta och bekänna det?! Varför fortsätta: “Å andra sidan säger han inte uttryckligen att Jesus blev avlad av den heliga Anden. Inte heller berättar han hur Maria blev havande.” Det första av dessa påståenden försöker läsa ned trosbekännelsernas tekniska term avlad i bibelberättelsen, och misslyckas naturligtvis. Det andra påståendet kan vi lämna därhän. Vad förväntar sig Thörn att det skulle kunna stå? Det sant stora kan bara berättas med mycket enkla ord. Det finns ingen anledning att så tvivel, inte ens i bibelforskningens namn, över hur Guds son blev människa, för när så sker, gror vad som såtts, muterar hos somliga, och växer upp till en förnekelse av att Gud blivit människa i Jesus. Ansvaret är stort för alla ledare.

Inkarnationen, del 14: utan Jul, ingen Påsk

Jag skriver detta på Långfredagen. Återigen överväldigas jag av det enorma som skedde på denna dag, mellan klockan 9 och 15 på ett kors utanför Jerusalems stadsmurar c:a år 30, denna tideräkning. Jesus lider och dör kroppsligt. Han avrättas, efter tortyr tidigare på morgonen, på det mest grymma sätt, och efter en natt och morgon av svek och falska skenrättegångar . Alla såg det. Det skedde offentligt, inte i någon mörk källarlokal i något hemligt fängelse. Hela världen skulle se vad som hände om man satte sig upp emot Rom; och ändå skylten ovanför hans huvud: “Jesus från Nasaret, Judarnas Konung”. På hebreiska, latin och grekiska! Pilatus visste att han handlade fel, att det låg något annat i utlämnandet av honom. Allt är så konkret det bara kan bli, och evangelierna berättar sakligt, för vad kan man annars göra? Det triviala kan broderas ut i oändlighet, men det verkligt stora kan endast berättas men enkla ord.

Det som rör sig i mitt sinne denna Långfredag är dock de kosmiska proportionerna av denna korsdöd, för om den inte har det (vilket den har) så blir den endast en i raden av meningslösa heroiska martyrskap för något den lidande trodde på och gick i döden för. Vi må beundra idealiteten, och några kanske i viss mån inspireras till att efterlikna, men meningslöst ändå på det hela taget: ännu ett liv förspillt i denna orättvisa värld.

Men nu var Jesus’ död på korset något av helt andra proportioner: kosmiska; de påverkade hela universums uppbyggnad och kommande förvandling. Han var Ordet genom vilken allt skapats, själv Gud, och när han dör tar han hela mänsklighetens skuld på sig, som ett felfritt lamm enligt den levitiska offergudstjänstens ordning. “Se Guds Lamm!” hade Johannes döparen sagt. Inget av detta vore möjligt om Jesus bara hade varit en vanlig människa, men nu var han Gud, och kunde i sig omfatta och innefatta allt.

Utan Julens budskap, om hur Maria utan mans medverkan blev havande och nio månader senare födde en son, blir inget av Långfredagens kosmiska innebörd möjlig. Men därför att det är sant, att Gud genom den helige Ande gjorde detta fullständigt otänkbara möjligt, och på detta sätt blev Människa, så är Långfredagen så kosmiskt stor att händelsen denna dag för snart 2.000 år sedan fortfarande vibrerar genom skapelsens alla fibrer. Därför att det är sant att Jesus denna dag återlöste världen är det sant att “var och en som åkallar Jesus’ namn” kan bli frälst, räddad, återlöst, född på nytt, rättfärdigförklarad, få ett nytt liv och förvandlas. Därför att Långfredagens budskap bygger på Julens budskap om att Gud är med oss kan vi se fram emot hela skapelsens nyfödelse, när denne judarnas konung kommer åter från himlen, på samma sätt som han lyftes upp. Långfredagens budskap är ofattbart Stort.

Tanken svindlar. Eller inte. Med Julen och barnet i krubban blir Påsken och mannen på korset rimlig, om än fortfarande aldrig så stor.

Inkarnationen, del 13: Var Maria oskuld?

Varför denna fråga? Står det inte i Matteus 1:23 “Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss” (SvFB 15), och är inte detta ett citat från Jesaja 7:14 (den mest kommenterade versen i GT, för övrigt), där det står just detta?

Vart vill jag komma?

Jag vill komma till en renodlad förståelse av vad som egentligen hände när Gud blev människa.

Det är två ord som står i centrum för debatten: det hebreiska <almah, och det grekiska parthenos som översätter det hebreiska ordet i Septuaginta (den judiska översättningen till Grekiska av GT från århundradena f.Kr.) och som brukas i Nya Testamentets grekiska grundtext. Vad betyder de? Traditionellt har de översatts ‘jungfru’, och med det har man menat ‘ung kvinna som är oskuld’, dvs som inte gjort sexuell debut (Eng. virgin). En del lexikon argumenterar frenetiskt för att orden har just denna betydelse, men frenesin tycks ersätta sakargument, tyvärr. Den troligare lexikala betydelsen är ‘ung, giftasmogen kvinna som ännu inte fått barn’. Kvinnan upphör alltså vara <almah när hon fött barn. Det innebär att en kvinna kan vara <almah även som gift.

Vad innebär då detta för Maria, Jesu mor?

Kvinnor i den kulturen och på den tiden levde inte promiskuöst, dvs hade (många) sexuell(a) förbindelse(r) före äktenskapet (om man idag ens ingår något offentligt förbund). Av det skälet, och av det skälet endast, är det ytterst rimligt och mycket troligt att Maria var oskuld (alltså uttryckt i underkant). Men: det är inte det som är poängen med “jungfrufödseln.”

Teoretiskt/språkligt sett skulle Maria ha kunnat haft sexuella erfarenheter innan hon träffade Josef – som ju visste med sig att han inte legat med henne när det visat sig att hon var havande, och som följakligen tror att hon varit otrogen under deras trolovningstid (en i dåtiden mycket mer bindande relation än dagens förlovningar; nästan som ingått äktenskapsförbund). Om parthenos (förutsatt att ängeln talade Grekiska med Josef) hade en fast teknisk betydelse = oskuld, så skulle Jesaja-citatet kunnat “få en pollett att ramla ned” för Josef, men fungerar profetior så? Det faller på orimligheten i att den pojke som på Jesajas tid skulle födas och där och då bli ett teckan för sin samtid (profetiors flerfaldiga uppfyllelse) också skulle ha avlats på ett övernaturligt sätt. (Därför är översättningen av det hebreiska <almah i Jesaja 7:14 med “ung kvinna” bättre; om grekiska parthenos fått en annorlunda nyans redan i Sepuagintaöversättningen undandrar sig mitt bedömande, och kanske de flesta andras också; det är möjligen därför denna vers är så flitigt kommenterad.)

Fokus ligger inte på att Maria var oskuld, men att barnet som hon bar, fanns som embryo i hennes livmoder utan att hon blivit befruktad av en man på normalt sätt. Det är detta som är den stora biologiska skandalen vad gäller inkarnationen, Guds människoblivande.

En del, t.ex. ärkebiskop Jackalén, framhåller att det biologiska inte är huvudpunkten. (Argumentet har samma struktur som: “skulle väl Gud ha sagt”.) Det må vara. Men i huvudpunkten, att Jesus är sann Gud och sann Människa, samtidigt, och ändå utan sammanblandning, finns den biologiska grundförutsättningen, att Maria födde Jesus utan samlag med en man.
Det är mer än ett under, och det är poängen med Immanuel, ‘Med oss, Gud’.

P.S. Jag har senare sett, och blivit styrkt av, att New International Version Study Bible gör precis samma analys av Jes 7:14 som den jag gör, med samma poäng och fokus. Dvs: det finns mer betydelsefulla exegeter än jag (D.A. Carson) som tänker på samma sätt, så: lyssna och lär!


Inkarnationen, del 12: Pajas-teologins fara

“Jag är en ande som har en själ och bor i en kropp!”

= Pajas-teologi.

Så: varför kallar jag det pajas-teologi? Det kan ha att göra med framförandet. Jag skulle tro att jag hört det i trosrörelse-sammanhang, och då av någon överentusiastisk predikant som på detta sätt velat lägga grundvalen för, att om man bara tror, så får man det man vill ha.
Det är den här grundvalen som är farlig och det är den faran som gör framförandet pajasartat (inte clownaktigt, for clowner ar skickliga yrkesmän, ofta dystra privat, som lär oss se på tillvaron utifrån dråpliga perspektiv på ett djupare sätt). Pajasar ger endast platta föreställningar och trivialiserar tillvaron med ytliga skämt. Tro är något mer än ett redskap för att få det jag vill ha, och Gud är något annorlunda än en automatiserad e-handelssajt för gratisprodukter, bara man kan erbjudandekoden.

Varifrån kommer ett uttryck sådant det jag ovan beskrev? Jag tror det har sin grund i JDS-läran (“Jesus Died Spiritually”), och att det handlar om makt: eftersom Jesus då skulle ha dött andligt, och om vi är andar primärt, så skulle det ge oss makt över tillvaron: det fanns då ett moment när Gud inte levde, och jag tror det är i detta proklamerade mörka hålrum i tid, som JDS-läran finner utrymme och plats att utveckla såväl en lära om Gud (teologi) som en lära om människan (antropologi).

Om “jag ar en ande, som har en själ och bor i en kropp” är sanningen om människans tillstånd, så skulle det alltså varit en sådan människa som Gud blev, i inkarnationen.

Men finner vi någonsin en sådan bild av människan i Bibeln? (Observera, att jag definierar människan utifrån hur hon tilltalas av Gud i hans Ord, och inte utifrån någon sorts själisk/kroppslig-kulturell protest mot andlighet i hur människan vill tro att hon är beskaffad.)

“Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela så att ni är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer,” 1 Thess 5:22.
Har tilltalas människan som en helhet bestående av kropp-själ-ande.

“Medan de talade om detta [rapporten från Emmaus-vandrarna], stod Jesus själv mitt ibland dem och sade till dem: “Frid vare med er!” Uppskakade och rädda trodde de att det var en ande de såg. Men han sade till dem: “Varför är ni så oroliga? Varför kommer det upp tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se! En ande har inte kött och ben som ni ser att jag har.” När han hade sagt detta visade han dem sina händer och fötter. När de i sin glädje och förundran fortfarande inte kunde tro, frågade han dem: “Har ni något ätbart här?” Då räckte de honom en bit stekt fisk, och han tog den och åt inför deras ögon,” Luk 24:36-43.
“Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se! En ande har inte kött och ben som ni ser att jag har,” v.39.
Detta är den uppståndne Kristus, i sin uppståndelsekropp, som talar om sig själv.

“Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba,” Luk 2:6,7.
Det var ingen ande Maria tog hand om, utan en bebis. Det var fullständigt väsentligt att hon gjorde det.

Gud blev Människa, en människa som kunde bli hungrig och törstig; bli trött ; bli såväl glad som upprörd, ledsen och arg (– det finns bibelord för allt detta…)
Gud blev människa: inte en ande som hade en själ och bodde i en kropp — och sådana är inte vi heller.

Inkarnationen, del 11: Tillbedjan



— Kanske finns det någon mer än jag själv som undrar över detta “masande” med Inkarnationen: finns det inga andra tankar i mitt huvud? Jodå. Det är heller inte så att jag hela tiden sitter och grunnar och sedan lyckas kläcka ur mig ett nytt perspektiv på ämnet. Istället är det så, att det länge har funnits ett flertal sådana “i pipeline”. Problemet har bara varit att jag inte haft tid att skriva (plus, ärligen, ett självkritiskt: “till vad nytta”, men efter en titt på statistiken för bloggen blev jag uppmuntrad). Det där med tid är dock som alltid en prioriteringsfråga, så: “here we go again”:

På vilket sätt har Inkarnationen med tillbedjan att göra? Vi hittar väl inga texter i Bibeln som explicit prisar Gud för detta? (Har jag missat något, så vore jag tacksam för uppslag!)

Vi börjar från början: vad är tillbedjan?Tillbedjan är ett slags Bön. Det finns många olika typer: “jag-vill-ha”-bön, förbön för andra, tacksägelse för bönesvar, åkallan (kanske mest för att påminna sig själv Vem man talar till), lovprisning över Guds egenskaper, m.fl. och så Tillbedjan. De övriga typerna är självförklarande, men vad karakteriserar tillbedjan? Jag tror alltså att det är rätt att göra åtskillnad mellan lovprisning och tillbedjan – och är inte ensam om den distinktionen bland dem som forskar i Psalmerna.

Medan lovprisningen med rätta uttrycker allt det vi kan veta om Gud: god, helig, rättvis, kärleksfull, trofast, allvetande, allsmäktig, mäktig, medkännande, barmhärtig, storsint, generös, evig, allseende, undergörande, ja, jag slutar listan här, för jag kunde annars hålla på länge, så handlar tillbedjan om något mer och svårare: en attityd av beundran, vördnad och kärlek som inte saknar skäl, men där fascinationen är större än alla ord som står oss till buds: vi betraktar i hänfördhet.

Jag tror det är här Inkarnationen kommer in i bilden: Inkarnationen (för dig som råkat börja läsa del 11: detta att Gud blev människa, av Latinets in ‘i’ + carnis ‘kött’) är ingen egenskap som Gud har lik de övriga nämnda ovan — ja, det skulle i så fall vara “egenskapen” av att blivit människa, men är det en egenskap? Jag vet inte riktigt. Jag tror inte någon annan riktigt vet heller. Och det är när vi närmar oss det som vi inte riktigt kan katalogisera eller “bocka av”, det är då vi får anledning att tillbedja. Är Inkarnationen ett under, som brödundret, eller när Jesus gick på vattnet, eller uppväckte Jairus’ dotter eller botade en blind? Jag har känslan, nej övertygelsen: mer än ett under; ett under så stort att det övergår, transcenderar, miraklets kategori som sådant.

Kanske är att stilla sig inför Inkarnationen själva kärnan av vad sann Gudstillbedjan är. Kanske var det detta Tomas gav uttryck för när han till slut tror på Jesu kroppsliga uppståndelse från de döda:

“Tomas svarade honom: ‘Min Herre och min Gud!'” (Joh 20:28)

Inkarnationen, del 10: Postmodernismen


Vad är Postmodernismen? Inte så modern. Egentligen betyder ordet “Efter det moderna”. Men när startade det “moderna”? För länge sedan, på 1650-talet, med den filosofiska riktningen rationalismen. Förnuftet skulle råda, och inte tron (så som det varit på Medeltiden); ja, tro i meningen vad Kyrkan i den enhetskulturen stod för.

Hur hamnar vi då i “Efter det moderna”? Man brukar räkna med att Postmodernismen som kulurellt paradigm gäller från c:a 1950. Det var säkert många ting som samverkade: vetenskapliga upptäckter, som vittnade om att tillvaron är långt mer komplicerad än vad som kan greppas av en liten människohjärna; andra världskrigets fasor och grymheter – människan var tydligen kapabel till mer ont än vad som vore rationellt förståndigt att vänta sig.

Så Postmodernismen är en sorts besinning, om man vill beskriva det positivt. Men det är ingen rationell besinning, utan snarare ett kastande överbord av tänkandet: allt och inget är sant, och tillvaron är oförståbar, oftast meningslös, och det gäller att skapa sig mening.

Hur yttrar sig då Postmodernismen?
Låt oss se på massmedier, och på sociala medier: vad är sant? (Det var en fråga som kunde ställas redan innan ordet “fake news” uppfanns, och medan “fake news” dels är producerade vilseledande lögner, dels ett sätt att vifta bort obekväma sanningar, är frågan om vad som är sanning mycket mer grundläggande.)
Tag dokusåporna: de konstruerade dramorna behandlas av kvällstidningarnas löpsedelsrubriker som verkliga, och de uppdiktade karaktärerna som om de vore verkliga. Skådespelarna som gestaltar rollerna identifieras med sina roller, så att de i det mediala medvetandet blir sina rollfigurer.
Konstruerade såpor som “Bonde söker fru” slår ibland över i verkligheten och leken fortsätter, också den; är det en del av dramaturgin, ett sätt att locka fler tittare/annonsintäkter? Ingen kan väl veta säkert.
Ännu intressantare är att politiker och valrörelse behandlas som en dokusåpa de också. Dagstidningarna trivialiserar efter bästa förmåga, och politiken reduceras till personlighetsfejder eller popularitetstävlingar mellan partiledare. Här har verkligheten blivit fiktion.

Vad har nu allt detta att göra med Inkarnationen, Guds människoblivande?
Vi har förlorat vår verklighetsuppfattning. TV-såpor uppfattas som verkliga, verkliga händelser som uppdiktade. Allt flyter i vartannat. Allt blir relativt. Inkarnationen kan nog accepteras – men som en fiktion, som något lika underhållande som Mello, som visserligen händer, men där innehållet i showen är sanslöst tom.
Gud blir också underhållning, men får bara vara med på ett hörn – därför att han inte är särskilt rolig, inte särskilt medial, inte särskilt trendig (ja, jo, om kändisar omnämner honom, då kan han kanske få en Återkomst i medial rating.)

Ser du problematiken? Människors sinnen mjukas upp inför det övernaturliga, för “lögnens tecken och under”, 2 Thess 2:9; bereds för anti-kristliga idéer, bereds för Anti-Krist

“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.” 1 Joh 4:1-3.




Inkarnationen, del 9: Internet

Så, vad kan väl Internet ha att göra med Inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus?

Jag tror det har det, och att det handlar om den informationsmängd som nu konstant sköljer över och igenom oss människor.

Inkarnationen fordrar eftertanke. Hur kan Gud vara både Gud och människa samtidigt, så att Jesus inte var en sammansmält gudsmänniska som inte kunde synda, och förstås som konsekvens, inte heller dö? Men nu fanns synden där som en reell möjlighet för Jesus, och dog gjorde han – på riktigt. Samtidigt var han född på ett mer än övernaturligt sätt, gjorde under och tecken som ingen annan, och uppstod från döden – inte som människor som haft nära-döden-upplevelser och kommit tillbaka till livet för att småningom dö i alla fall – utan för att aldrig mer dö; och som blev upptagen till himlen, för att komma åter. Hur får man allt detta att gå ihop? Ämnet kallas kristologi och var det som sysselsatte teologer mest av allt de första århundradena.

Det gör inte det idag. Jag tror Internet är boven i dramat.
Så mycken information våra stackars hjärnor skall bearbeta dagligen: hur nya Appar i våra mobiler skall fungera, hur man väljer nyheter, vilka nyheter man bör läsa (och samtidigt värja sig från all reklam); och sedan alla sociala medier: Fb, Twitter, Instagram, högt och lågt, och att inte göra “vänner” och “följare” besvikna genom att inte läsa eller ge tummen upp eller kommentera. Så finns det spel också, för den som är så hågad. Plus all musik, som enkelt når oss via Spotify, hur mycket som helst, hela tiden. Så skall det skrivas e-mail, och därför att det är lättare än pappersbrev med frimärke, blir det mängder mer.

Inte bara vanliga mellanmänskliga relationer (IRL) tar skada – det är också så mycket lättare att skriva ett sms än att ringa, och mötas ansikte-mot-ansikte går ju snabbare med Skype än att hälsa på över en kopp kaffe – utan även den tomma tråkiga tiden har försvunnit, den som man kunde ägna till att fundera över saker och ting, grunna på, reflektera, eftersinna, tänka på, bearbeta. Detta gäller naturligtvis allt, inte minst våra förhållanden med medmänniskor, men jag tror särskilt vårt förhållande med Gud tar skada: hur vi tänker över Honom, och om vi överhuvud ger oss själva tillfälle till det.

För tänka över Gud behöver vi, annars står vi oss slätt den dag vi inser att vi behöver honom. De flesta har väl ännu så mycket sans kvar att man inser att man inte kan behandla Gud som en bönesvarsautomat och som man kan gnälla, samfällt och indignerat, över när den inte fungerar som man vill (“Oh Lord, give me a Mercedes-Benz”).

Vad innebär Inkarnationen, Guds människoblivande? Vem är denne Gud, vem är denna människa?
Skall vi vandra med honom, behöver vi bereda rum för honom i våra faktiskt rätt begränsade sinnen.
Detta kräver en prioritering av gigantiska mått, för Internet är gigantiskt stort.

Inkarnationen, del 8: felet med Advent

Jag var på Första Advents-gudstjänst i en liten landsortskyrka utanför Uppsala. Allt var så fint det traditionellt bara kan bli, och det var mycket folk, denna den mest kyrkobesökta av alla söndagar; ändå: 1:a Adventstexterna och -sångerna leder tanken fel.

Hur då?

Jo, det är samma texter och sånger som läses och sjungs på Palmsöndagen, dvs söndagen före Påsk, den söndag som firas till minne av Jesus’ ödmjuka (han kom på åsna och inte på häst) triumfatoriska (folket ropade “Hosianna!” och lade sina mantlar på marken framför honom) intåg i Jerusalem (Matt 21:1-10, med citat från Sak 9:9).

Och psalmerna som sjungs i alla kyrkor är (tror jag) de från den gemensamma delens första 325, dvs 103 (“Bereden väg för Herran”), 104 (“Gläd dig du Kristi brud”), 105 (“Hosianna, Davids son”), dvs om Jesus’ intåg i Jerusalem.

Endast adventspsalmen 108 (“Gå Sion din konung att möta”) har några versar med rader som leder på rätt spår:
“Han kommer från eviga höjder, han lämnar sin tron av kristall,
sin ära i ljusets palatser och lägges på strå i ett stall” (v. 2) och
“Han kommer till jorden att bringa… (v.3)

“Advent” betyder – som väl alla inte vet, fast det repeteras varje jul – inte “väntan” (trots ljudlikheten med “-vent”), utan ankomst.
Denna ankomst är nu inte intåget i Jerusalem, utan Inkarnationens ankomst, dvs att Gud blev människa i Betlehem. Denna ankomst har redan skett, men visst: det skulle inte skada att den första söndagen på kyrkoåret bli påmind om detta, på samma sätt som Julen – tomtar till trots – är Inkarnationens stora högtid: då blev Gud människa i Jesus.

Våra tankar leds alltså fel i Advent: först skall han tåga in i Jerusalem, och sedan, några veckor senare, skall han födas…
Och orimligheten göder myt-status-ogräset kring den bibliska historien…

Ankomst, förresten: Adventstiden kunde också mycket väl även vara en proklamationstid över att denne som har kommit även skall komma och då på ett oändligt mycket mer majestätiskt sett än vid sitt ödmjuka intåg i Jerusalem innan Påskdramat och korsfästelsen:

“Människosonen [skall komma] på himmelens moln med stor makt och härlighet” (Matt 24:30).

Därför att allt annat om Jesus är sant, är också detta framtida det.

Han kom i ödmjukhet från himlen, och skall komma från himlen en gång till.

“Han som betygar detta säger: ‘Ja, jag kommer snart.’ Amen. Kom, Herre Jesus!” (Joh Upp 22:20)

Är Våla-dialekten den vackraste?

Min mamma kom från Östervåla, i nordvästra hörnet av Uppland, på sin tid (1930/40-tal) kallat “saliga hörnet” eftersom det fanns stora frikyrkliga församlingar där.

Jag har alltid tyckt att de talar den vackraste Svenskan där, en mjuk och melodisk intonation och fin balans på vokaler och konsonanter (jo, jag är lingvist!).
Kanske vill du lyssna till den?

Varför inte komma till Korskyrkan i Östervåla lördag 17 november? I pauserna till Israel-helgen Israel finns!, samarrangemang med Sällskapet Shalom över Israel (och där jag talar) får du säkert tillfälle att tala med folk som bor där, och själv fälla omdömet.

Men jag tror du kommer att hålla med mig: Våla-dialekten är den vackraste i Sverige!

[190123: länk, som inte längre fungerar, är borttagen]

Inkarnationen, del 7: Jesus Kristus kommer åter

Bibeln lär att den preexistente Sonen blev människa fullt ut med jordisk kropp, uppstod och blev upptagen till himlen, samt skall återkomma för att “döma levande och döda” (sammanfattat i den ‘Apostoliska trosbekännelsen’, vilken för övrigt ursprungligen var tänkt som tillbedjan av troende; inte som en lista över ting man ‘måste tro på’).

Det finns två problem med den gängse undervisningen om Kristi Andra tillkommelse:

dels den “spiritualiserade” tolkningen av Bibelns budskap, där denna tolkning i sin värsta form är anti-kristlig, dvs då inte Guds människoblivande bekänns, och (som en logisk följd) inte heller Jesu kroppsliga uppståndelse från de döda och som en följd av detta: inte Jesu upptagande till himlen, så som detta omtalas i Lukas Apostlagärningar:
“När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. De sade: ‘Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen …'”, Apg 1:9-11a (samtliga skriftcitat Sv Folkbibeln 2015).
Detta att Jesus kroppsligen lyftes upp påstår alltså Lukas har hänt, efter att noga ha efterforskat (Luk 1:1-4; Apg 1:1 “i min förra skrift”).

Bortförklaringarna när det gäller himmelsfärden är legio. Förre Stockholmsbiskopen Ingemar Ström ställde t.ex. den retoriska frågan: ‘varför upp till himlen’?, och nuvarande ärkebiskopen Antje Jackalén är ytterst otydlig i hur hon tänker sig himmelsfärden (se länkar i Inkarnationen, del 5: en luthersk debatt).

Ofta omtolkas Andeutgjutelsen på Pingstdagen som att ‘Jesus då kom i sin kyrka’ på ett andligt sätt.
Men texten i Apostlagärningarna fortsätter:

“… han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Detta är förstås chockerande för den “spiritualiserande” eller “förandligande” tolkningen av Jesu kroppsliga upptagande: att han skall komma åter, på samma sätt som lärjungarna såg honom “lyftas upp, tas upp, stiga upp”.

Ärkebiskopen har inga andra argument mot detta än att ständigt måla “fundamentalistisk bokstavstro” över allt som inte stämmer med hennes egen tolkning, och det är en stor exegetisk svaghet hos henne.

Vilken är då den andra svårigheten med undervisningen om Jesu Kristi Andra tillkommelse?
Den uppkommer bland dem som, helt korrekt, bekänner vad Bibeln säger om att Jesus skall komma åter, men som lägger fel fokus på detta, så att poängen förvrids och hela ämnet kommer i vanrykte.

Jag tänker på detta med att vara redo och har hört berättas av dem som var kristna på typ 50- och 60-talen, kanske även senare, att detta med Kristi Andra tillkommelse mest användes för att skrämma folk så att de skulle gå i kyrkan. “Tänk om Jesus skulle komma när du är på bio; skulle du få följa med då?” (eller fyll i vad som helst annat frikyrkligt kulturellt oacceptabelt på den tiden – när TV’n kom vissnade bio-argumentet plötsligt ned). Skrämseln var ett helt ovärdigt fokus och dessutom urusel teologi angående vad det innebär ‘att vara redo’.
(Den som vill fördjupa sig i detta med ‘att vara redo’ när Jesus kommer bör begrunda liknelsen om de oförståndiga jungfrurna i Matt 25:1-13)

Ett annat felaktigt fokus angående Kristi Andra tillkommelse och som förvrider poängen är gäller uppryckandet, och som ofta utlades som att de (väckelseinriktade) kristna skulle räddas undan eländet i världen innan Vedermödan satte in.
Och varför skulle detta fokus vara fel? Jo, därför att när Paulus explicit talar om uppryckandet, så är det för att besvara frågan hur det skulle gå med de troende som redan dött: “Bröder, vi vill att ni ska veta hur det blir med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade. När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord” (1 Thess 4:13-18).
Trösten ligger alltså i uppståndelsen, och att de avlidna nära och kära skall möta Herren före oss som lever; ett rätt osjälviskt perspektiv, alltså.
Därefter följer en utläggning av vad det innebär att ‘vara en förståndig jungfru med olja i sin lampa’; ‘att vara redo’, 1Thess 5:1-11. Underbara ord!

Till detta felaktiga fokus kan vi lägga spekulationen om när Jesus skall komma åter.
I ljuset av direkta Jesusord:
“På samma sätt vet ni, när ni ser allt detta, att han är nära och står för dörren … Men den dagen eller stunden känner ingen: inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern” (Matt 24:33, 36),
och vad Paulus säger:
“Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten” (1 Thess 5:2)

– så övergår det totalt mitt förstånd, hur bibellärare kan, eller vågar, yttra sig om exakt NÄR detta skall ske. Jag tror dessa fullständigt huvudlösa spekulationer (typ: ‘Jesus kommer vid Millennieskiftet, etc, etc.) förstör mer för tron på Herrens tillkommelse än det psykologiska skrämselargumentet, eller det själviska ‘jag skall slippa förföljelse och smärta-argumentet’ nämnt tidigare.

Men: faktum kvarstår: Jesus Kristus kommer åter!
De texter jag citerat, rensade från olika typer av felaktiva (=felaktiga, men en talande felskrivning!) foci och som gör att själva ämnet ‘får dålig smak’, är mycket tydliga:
Jesus kommer kroppsligen åter!

Himlen skall inte behålla honom för alltid:
“…och tider av nytt liv kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun” (Apg 3:20, 21; Petrus predikan).

Och här ‘börjar det likna något’, dvs att syftet med Universums Mäktige Konungs återkomst är en förnyelse av skapelsen, så som redan kunnat ske i de människor som ångrat sig, omvänt sig och börjat tro på Jesus:
“Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet (Rom 8:19-21)

Kom, Herre Jesus!