Bad Petrus om förlåtelse?

Om du hört många predikningar över Jesus’ möte med Petrus vid Gennesaretssjöns strand efter uppståndelsen (Joh kap 21) —
— så har du säkert märkt ett mönster: predikanterna har svårt med det faktum att det aldrig står att Petrus bad Jesus om förlåtelse för att han tre gånger förnekat att han kände honom, på översteprästens gård, vid kolelden sent på Gethsemanenatten (Joh 18:24-27).

Har du själv funderat över varför?
Och om du gjort det kanske du försökt se efter hur vanligt det är att människor ber varandra om förlåtelse i Bibeln?
Och har du gjort detta, då har du kommit till den märkliga slutsatsen att det inte är vanligt alls.
I själva verket hittar du INGET bibelställe, där det står att vi människor skall be varandra om förlåtelse när vi gjort något fel. (Häpp?!)

Då skulle man kunna säga, att det utvecklats en obiblisk praxis i alla möjliga kristna sammanhang, om att be varandra om förlåtelse, och att det dessuom anses vara något stort och extra hedervärt: har du hört rörelsen i rösten på folk som säger om någon ledare: “Hörde du, han/hon sade faktiskt Förlåt!”

Och denna praxis har utvecklats till en lära, en teologi som i grova drag går ut på, att ordet ‘Förlåt’ (utan ånger, bekännelse, omvändelse och gottgörelse) blivit ett sådant där lösenord, ett ‘fri-ord,’ och om man bara säger det, då måste den som man säger det till förlåta – vad det än är – och som bevis för detta dels glömma och dels genast visa förtroende och uppskattning för den som bad om ‘förlåt.’ Gör personen inte det, är han eller hon ‘oförsonlig.’
Känner du igen resonemanget? Undrar du över varför folk slutar gå i kyrkan?

Nu kanske det är lättare att förstå, varför Petrus inte bad Jesus om förlåtelse. (Jag tror nämligen inte han gjorde det — du har säkert hört i predikningarna, att Petrus ändå måste ha gjort det, när Jesus och Petrus var ensamma en bit bort, där Johannes, som skrev, inte hörde – och så har det även för den delen utvecklats en teologi om att ‘förlåt’ skall/behöver man aldrig säga så att andra hör det.)

Åter till frågan om varför jag tror det finns en poäng i Johannes evangelium att det aldrig står att Petrus bad Jesus om förlåtelse. (För jag tror det ligger en poäng i detta, att inte läsa in senare tiders vanor i Bibeln, utan att försöka lyssna av Bibeln för vad den försöker, mitt i allt brus menar jag, säga.)

Varför alltså?
Petrus var den förste som bekände Jesus vara Messias; han var först om att vara ‘något stort’ på spåren – och ändå misstog hans sig alltså grovt beträffande innebörden av detta. Han misstog sig också beträffande sin egen förmåga att leva upp till att kännas vid Jesus (Mark 8: 34-38).
Han står som en bild för oss alla, såväl som när vi är som bäst som när vi är som sämst.
Vi måste påminna oss, att Petrus flera gånger försökte hindra Jesus för att gå Golgatavägen, och blev kraftigt tillrättavisad av Jesus (Mark 8:27-33).
Och vad handlade Golgata ytterst om? Att ge sitt liv för andra.
(I Jesus’ fall en ställföreträdande offerdöd.Detta var den djupa innebörden i Messiasidentiteten och är Evangeliets kärna: syndernas förlåtelse i Jesus’ namn.)

Jesus talar alltså med Petrus på Gennesarets strand inte om något så ytligt som att höra vissa ord från Petrus’ mun. (Och detta visar hur ytlig vår praxis är, dessutom till intet förpliktigande)
Han talar istället om hur Petrus skall efterfölja Honom genom att ge sitt liv för fåren, för lammen.
Konsekvenser, alltså, av försoningen, i detta fall för en ledare.
Kanske Petrus anade detta redan vid kolelden? Jag tror det. Kanske värjde han sig emot tanken (på att lida för andras skull) redan när han bekände Jesus som Messias. Precis som vi.

Jag har alltså inga problem med människor som likt Petrus inte säger Förlåt.
Hans omvändelse var massiv och manifesterades i osjälviskt tjänande, intill döden.
Men jag har all anledning tro, att Gud har stora problem med människor som förgriper sig på andra och inte bekänner, ångrar sig och försöker ställa till rätta – men som bara säger just det ordet.
Jag tvivlar på att det är så mycket Gud kan göra då.
Men du kanske har starkare tro? Det vore nog bra då, om du kan finna ankare för den övertygelsen i Bibeln.

Om du nu tycker att allt detta verkar lite onödigt kringgående och komplicerat (men anar att det ligger något i det jag säger), så har jag ett förslag: läs en väldigt enkel bok i ärendet!
Sprid den gärna, eller ännu bättre: ordna en studiecirkel med andra i ärendet ‘Förlåtelse,’ med boken som underlag.
Jag garanterar dig: ingen kommer att vilja missa sådana samlingar!

Behöver en kristen förlåtelse?

“Ja, det är väl klart att man behöver förlåtelse, ingen är ju fullkomlig.”

Det där är ett lite för lätt sätt att komma undan frågan, för frågan generaliseras intill urvattning.

Det finns ett annat problem här: rituellt sett sköter Nattvarden numera om förlåtelsen även i frikyrkor. Oftare hör man att förlåtelse skulle vara kopplad till “att komma fram och ta emot nattvarden,” alltså även i församlingar, som olikt Svenska Kyrkan med dess Katolska förflutna, inte har en teologisk förståelse som skulle kunna motivera detta.

Problemet kan även ses i total brist på omvändelseförkunnelse i snart sagt alla kyrkor. Av alla de bilder som ligger i de olika orden för ‘synd’ i Gamla testamentets hebreiska, tycks man numera bara bruka den om ‘att gå vilse’, ‘att missa målet.’ Målet är då alltid också omtolkat från ett liv i enlighet med Guds i Bibeln uppenbarade vilja till att förstås som människans känsla av lycka och tillfredsställelse: “Gud är till för att få dig att må bra.” Gör du inte det har du gått vilse, ungefär.

Var finns människans gudagivna storhet i detta, hennes ansvar? Vi förlorar något stort och omistligt, om vi inbillar oss att förlåtelse är något automatiskt.

Vad skall då till?
Sinnets förnyelse hos de kristna (Rom 12:2); inte som en överkurs för de som vill vara särskilt helgade, utan som en nödvändig förutsättning för att kunna förbli i tron.
Sinnesomvändelse, bättring, ånger, gottgörelse, bekännelse hos kristna såväl som hos icke-kristna.

Det är märkligt, att denna enkla evangeliska grundsanning har kommit att så negligeras.

“Jesus kom till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade:
‘Tiden är fullbordad och Guds rike är nu nära.
Omvänd er och tro evangelium!'” (Markus 1:14b,15)

Ingen är fullkomlig. Nej. Förvisso.
Men om kristna fortsätter att leva i synd, och inte ens erkänner att det är fel, är det då rimligt att tro att vi överhuvudtaget vet vad förlåtelse är?

Sam Allardyce och svensk teologisk etik

Sam Allardyce

Många finner engelsk fotbolls högsta division, Premier League, fascinerande och intressant. Så alltså tydligen även jag.

Många med mig fick sympati för Sunderland, laget uppe på Englands nordostkust, alldeles söder om Newcastle, och dess store, bullrige tränare, Sam Allardyce, under de sista omgångarna i våras. Vilka andra två lag skulle tvingas flytta ned tillsammans med Birminghamlaget Aston Villa? Man charmades av ‘Big Sam’s’ genuina vånda i intervjuer före och efter matcher. Han kunde, till skillnad från Manchester United’s holländske tränare Luis Van Gaal, hantera journalister, och de verkade gilla honom också. Till slut fick Norwich och Newcastle göra Villa sällskap ned, och Allardyce kunde med ett brett leende konstatera: “All is rosy now ‘nu är allt rosenrött’.”

När sedan Island besegrade England i fotbolls-EM, och Roy Hodgson fick gå, föll valet på Sam Allardyce, som inte gjort någon hemlighet av att detta var det uppdrag han hela sitt liv hett eftertraktat. Han hade velat ha det redan när Svennis Eriksson fick det. Alla var glada, verkade det som. Nu skulle England återta den plats i världsfotbollens elit, där som de alltid, sedan VM-vinsten 1966, ansett sig höra hemma.

Det började bra: 1-0 mot Slovenien; mål på tilläggstid, men Allardyce’s tid som engelsk förbundskapten blev bara 67 dagar lång.
Tidningen Daily Telegraph hade gjort undersökande journalistik med journalister i rollen av affärsmän från fjärran Östern och filmat sammanträffanden med Allardyce. Han säger sig ha velat hjälpa en gammal vän till affärskontakter, och ‘bredde på och bjöd på sig själv’ i obetänksamma uttalanden om andra människor. Det allvarliga var dock att han sade sig veta hur man skulle kringå Football Associations förbud mot ‘tredjepartsägande’ av spelares ekonomiska rättigheter.

The Telegraph publicerade, och det tog inte FA’s ordförande Greg Clarke mer än en dag innan Allardyce fick sluta. Som förbundskapen kan man inte kritisera sin arbetsgivares regler och vara villig att råda andra hur dessa skall kringgås.
‘Big Sam’ tillstod att han gjort fel, att det var dumt av honom. Han fick aldrig sparken, utan man man ‘skildes i samförstånd.’ Allardyce insåg att han inte kunde fortsätta – och räddade så något av sin heder.

Det är här som jämförelsen med svensk teologisk etik kommer in i bilden: ‘han höll med om att det var mindre lyckat, ja, fel — så nu måste allt vara “glömt och förlåtet” och som bevis för detta skall han naturligtvis fortsätta som förbundskapten.’ Så skulle resonemanget antagligen ha sett ut i Sverige, utifrån svensk ideologi (med Gud inblandad = teologi).
Men tydligen inte i England. Och varför inte?

Vår svenska kultur är så indränkt i relativism och neutralitet att det är svårt att stå upp för någonting överhuvudtaget för någon av oss (det finns exeptionella undantag; heder åt dem). Dessutom är det ju så att vi konstant lider av ‘konflikträdsla’: alla måste ju tycka lika, samtidigt, för att man skall kunna ha en uppfattning.

Detta exempel visar på de kulturella glasögon vi närmar oss teologiska frågor med, och hur de ibland kan förvränga bilden vi ser.

Vad handlar detta exempel i grunden om, ifall man ser på det utifrån ett teologiskt perspektiv av rätt och fel? – alltså något annat än ‘inte så lyckat’ på en glidande skala, där hela skalan är positiv?
Gud har normativa konstanter, uttryckta i De Tio Budorden. Jesus och Paulus återupprepade dem, och i sin behandling av dessa konstanter inskärpte de dem snarast. Det finns rätt och det finns fel. Det finns gott och det finns ont.

Kan vi leva av Lagen, kan vi vara fullkomliga?
Nej.

Men vi kan omvända oss, och vi kan leva i förnyelse. Tron ger kraft till detta, med Andens hjälp.
När vi gör fel, kan vi erkänna detta, och söka ställa tillrätta.
På sikt kan förtroendet för oss åter upprättas.
(Jag utvecklar och förklarar allt detta i en Bok om förlåtelse, förlikning och förtroende Den är skriven så som man i stora delar av världen uppfattar och praktiserar dessa ting. — Kanske kan den t.o.m ge större förståelse för turerna i engelsk Premier League-fotboll?)

Under tiden: varför inte bedja för Sam Allardyce – och hans familj? Och varför inte bedja för att fotbollen renas från girighet; att glädje och lek kommer in i spelet; att det inte bara handlar om (mer) pengar?

Efter Auschwitz: med bilderna

I min förra blogg, ‘Efter Auschwitz,’ nämner jag om fem bilder. Jag har sörjt över att jag inte fick tid att inkludera dem i den bloggen, så jag publicerar den bloggposten igen, denna gång med bilderna såsom ursprungligen tänkt. Läs gärna bloggen igen. Titta på bilderna.
Detta tål att tänkas på, igen och igen och igen, tills det sitter i märgen och aldrig glöms bort.

(Jag har känt att jag inte velat gå vidare med mitt bloggande innan jag gjort detta ordentligt):

‘Auschwitz,’ ‘Holocaust,’ ‘Förintelsen.’
Närmast mytiska begrepp. Fruktade, för de är ofattbara, skuldbeläggande.

Men det går att åka till Auschwitz, med RyanAir från Skavsta, eller Norwegian från Arlanda, till Polens fina gamla huvudstad Krakow.
Byn Oswiecim (‘Auschwitz’ på tyska) ligger trekvarts bussresa väster om Krakow, så det är inte svårt att ta sig dit.

‘Efter Auschwitz’ betyder för mig ‘efter att ha varit där.’
Och vad ser man?
Två läger, några kilometer från varandra: Auschwitz I, ett koncentrationsläger (det är där ‘Arbeit macht Frei’-portalen finns) och Auschwitz II även kallat Birkenau, förintelselägret.
Båda är nationella muséer, utan inträdesavgifter, men man kan förstås åka på turistbusspaket från Krakow också.

De välbyggda tegelkasernerna finns kvar, likaså de armerade betongstolpar som ännu bär upp den rostiga, förr elektrifierade, taggtråden. Galgen där lägerkommendanten, Rudolf Höss, hängdes 1947 finns där, på platsen där Gestapo verkade. Järnvägsspåren som ledde och leder in i det gigantiskt vidsträckta Birkenau finns kvar, och tegelbarackerna för kvinnor till vänster och murstocksfundamenten till träbarackerna för män till höger – när man går vägen fram emot den största av, jag tror fem gaskammaranläggningar. Resterna av dem finns kvar, likaså ‘Badhuset.’ Bland träd som måste ha stått där redan på 1940-talet finns stora fotografier uppsatta, tagna av någon SS-fotograf, på judiska barn, kvinnor och äldre män, som redan efter att de stigit ur järnvägsvagnarna avskilts för att mördas i gaskamrarna, och som nu gått med det lilla pick och pack de burit med sig, de hundra meterna hit. De skulle inom några timmar alla vara döda. Fotona var tagna på exakt samma plats.

Vad gör man när man vandrar omkring på Auschwitz I och II, i tystnad förstås? Hur tänker man?
Man tar förstås in det hela, med alla sinnen på vid gavel, och utan skydd eller reservationer, det fruktansvärda, det outsägliga.

‘Efter Auschwitz’ är såväl en personlig upplevelse som en punkt i historien, efter vilken inget blir sig likt. Det där har många sagt, men det förtjänar att upprepas.
Aldrig förr, i en världshistoria så fylld av bestialiska grymheter, har något rike tagit sig för att med industriell precision utrota ett folk, det judiska. Ja, det var även många andra grupper som mördades där, polacker, sovjetiska krigsfångar, romer och människor från andra folk, och varje enskilt människoöde är hjärtskärande, men, och för att bara tala om Auschwitz: av de uppskattningsvis minst 1,1 miljoner människor (kan någon fatta den siffran?) som mördades där, så var uppskattningsvis en miljon judar.

Hur tar man in det? Man tar in det. Man accepterar att detta har hänt. Man gör inte ens något försök att slingra sig undan. Man låter Sanningen drabba en med full kraft. Så får det vara.

Men hur hanterar man det hela?
Jag tog endast några få bilder under min vandring i Auschwitz. Det hade annars känts futtigt för mig.
Men en bild tog jag på en stor bild, uppställd mellan husblocken på Auschwitz I, på Maximilian Kolbe, som tog Franciszek Gajowniczeks plats när tio på måfå utvaldes att svältas till döds, som straff för att tre fångar flytt:
Anslag om Maximilian Kolbe i Auschwitz

En annan bild var på resterna av avklädningsgången in mot den största gaskammaren:
Auschwitz: gaskammarruin

En bild var på en förstorad bild från fyrtiotalet, tagen av SS, och nu uppsatt på platsen där den togs, på barn och kvinnor och äldre män, som snart skulle dödas, med träd och gaskammarrester och krematorieugnsrester i bakgrunden, och den damm där askan från de mördade hälldes, till vänster, utanför bild:
Auschwitz: väntan på det olidliga

En bild var på framsidan av en bok jag köpte: på varje uppslag dels en bild till vänster när en transport människor anländer och vad som sedan händer, tagna av nazisterna, och där man alltså tvingas se från förövarnas perspektiv, och en bild, i färg, till höger tagen från exakt samma vinkel, av hur det ser ut på den platsen idag (Boken heter ‘Platsen där du står’ – The Place where you are standing). Den bilden, och bilderna i boken, utövar en enorm kraft på mig: på denna geografiska plats där jag själv stått, i en historisk tid som jag nu lever i förlängningen av, hände detta:
Auschwitz: det var just här det hände

En bild är en annan bokframsida: i Stora Synagogans bokhandel i de gamla judiska kvarteren Kasimierz i Krakow hittade jag en bok jag blivit intresserad av när jag på flyget ned läste Wikipedias artikel om Auschwitz, den om den polske kaptenen Witold Pilecki, den ende man vet som som frivillig lät sig tillfångatas för att kunna beskriva Auschwitz inifrån i syfte att motivera de Allierade att göra slut på eländet. Rapporten han skrev 1945 i Italien, är bok, översatt till engelska från polska, med titeln The Auschwitz Volonteer: Beyond Bravery (‘Frivillig till Auschwitz: Bortom Heroism’), där han sakligt beskriver sina upplevelser under nära tre år i lägret innan han lyckades fly. Jag läser den nu. (På sid 126,127 nämner han kort händelsen med Kolbe och Gajowniczek, vilken han själv upplevde.):
Auschwitz: Pilecki, bortom mod.

Varför mitt fokus på Maximilian Kolbe och Witold Janecki?
Jag tror därför att, förutom att ta in de hemskheter som begicks, ‘Efter Auschwitz’ även handlar om hur man lever med den kunskapen. Dessa två män gjorde något, och jag tror man måste göra något.
Så vad kan jag göra?
Jag grunnar på den frågan.

Men några attityder vet jag kommer att växa fram ur mitt inre: aldrig tala med, eller umgås med, sådana som förnekar Förintelsen; frimodigare hävda att judarna har rätt till ett land, Israel, där de kan leva; att anti-Sionism är modern anti-Semitism.

Som kristen teolog ännu mer ta på allvar vad Paulus skriver i Romarbrevet 11:28, 29: ‘I fråga om evangelium är de [judarna] fiender [till Gud] för er skull [ett sorts negativt ställföreträdande], men i fråga om utkorelsen är [presens, pågående] älskade [av Gud] för fädernas [patriarkernas och Mose] skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.’
Som kristen får man nämligen inse (även om man skulle önska att det vore annorlunda), att en vital komponent inom judendomen är avvisandet av Jesus som Messias och Guds Son, men det varken kan eller får innebära något annat än vad Paulus så passionerat beskriver i Romarbrevet kap 9-11:
Det judiska folket är, och förblir, utkorat och älskat av himmelens Ende Gud.

Att bejaka detta är för mig förstärkt ‘Efter Auschwitz.’

Efter Auschwitz.

‘Auschwitz,’ ‘Holocaust,’ ‘Förintelsen.’
Närmast mytiska begrepp. Fruktade, för de är ofattbara, skuldbeläggande.

Men det går att åka till Auschwitz, med RyanAir från Skavsta, eller Norwegian från Arlanda, till Polens fina gamla huvudstad Krakow.
Byn Oswiecim (‘Auschwitz’ på tyska) ligger trekvarts bussresa väster om Krakow, så det är inte svårt att ta sig dit.

‘Efter Auschwitz’ betyder för mig ‘efter att ha varit där.’
Och vad ser man?
Två läger, några kilometer från varandra: Auschwitz I, ett koncentrationsläger (det är där ‘Arbeit macht Frei’-portalen finns) och Auschwitz II även kallat Birkenau, förintelselägret.
Båda är nationella muséer, utan inträdesavgifter, men man kan förstås åka på turistbusspaket från Krakow också.

De välbyggda tegelkasernerna finns kvar, likaså de armerade betongstolpar som ännu bär upp den rostiga, förr elektrifierade, taggtråden. Galgen där lägerkommendanten, Rudolf Höss, hängdes 1947 finns där, på platsen där Gestapo verkade. Järnvägsspåren som ledde och leder in i det gigantiskt vidsträckta Birkenau finns kvar, och tegelbarackerna för kvinnor till vänster och murstocksfundamenten till träbarackerna för män till höger – när man går vägen fram emot den största av, jag tror fem gaskammaranläggningar. Resterna av dem finns kvar, likaså ‘Badhuset.’ Bland träd som måste ha stått där redan på 1940-talet finns stora fotografier uppsatta, tagna av någon SS-fotograf, på judiska barn, kvinnor och äldre män, som redan efter att de stigit ur järnvägsvagnarna avskilts för att mördas i gaskamrarna, och som nu gått med det lilla pick och pack de burit med sig, de hundra meterna hit. De skulle inom några timmar alla vara döda. Fotona var tagna på exakt samma plats.

Vad gör man när man vandrar omkring på Auschwitz I och II, i tystnad förstås? Hur tänker man?
Man tar förstås in det hela, med alla sinnen på vid gavel, och utan skydd eller reservationer, det fruktansvärda, det outsägliga.

‘Efter Auschwitz’ är såväl en personlig upplevelse som en punkt i historien, efter vilken inget blir sig likt. Det där har många sagt, men det förtjänar att upprepas.
Aldrig förr, i en världshistoria så fylld av bestialiska grymheter, har något rike tagit sig för att med industriell precision utrota ett folk, det judiska. Ja, det var även många andra grupper som mördades där, polacker, sovjetiska krigsfångar, romer och människor från andra folk, och varje enskilt människoöde är hjärtskärande, men, och för att bara tala om Auschwitz: av de uppskattningsvis minst 1,1 miljoner människor (kan någon fatta den siffran?) som mördades där, så var uppskattningsvis en miljon judar.

Hur tar man in det? Man tar in det. Man accepterar att detta har hänt. Man gör inte ens något försök att slingra sig undan. Man låter Sanningen drabba en med full kraft. Så får det vara.

Men hur hanterar man det hela?
Jag tog endast några få bilder under min vandring i Auschwitz. Det hade annars känts futtigt för mig.
Men en bild tog jag på en stor bild, uppställd mellan husblocken på Auschwitz I, på Maximilian Kolbe, som tog Franciszek Gajowniczeks plats när tio på måfå utvaldes att svältas till döds, som straff för att tre fångar flytt.
En annan bild var på resterna av avklädningsgången in mot den största gaskammaren.
En bild var på en förstorad bild från fyrtiotalet, tagen av SS, och nu uppsatt på platsen där den togs, på barn och kvinnor och äldre män, som snart skulle dödas, med träd och gaskammarrester och krematorieugnsrester i bakgrunden, och den damm där askan från de mördade hälldes, i förgrunden.
En bild var på framsidan av en bok jag köpte: på varje uppslag dels en bild till vänster när en transport människor anländer och vad som sedan händer, tagna av nazisterna, och där man alltså tvingas se från förövarnas perspektiv, och en bild, i färg, till höger tagen från exakt samma vinkel, av hur det ser ut på den platsen idag (Boken heter ‘Platsen där du står’ – The Place where you are standing). Den bilden, och bilderna i boken, utövar en enorm kraft på mig: på denna geografiska plats där jag själv stått, i en historisk tid som jag nu lever i förlängningen av, hände detta.
En bild är en annan bokframsida: i Stora Synagogans bokhandel i de gamla judiska kvarteren Kasimierz i Krakow hittade jag en bok jag blivit intresserad av när jag på flyget ned läste Wikipedias artikel om Auschwitz, den om den polske kaptenen Witold Pilecki, den ende man vet som som frivillig lät sig tillfångatas för att kunna beskriva Auschwitz inifrån i syfte att motivera de Allierade att göra slut på eländet. Rapporten han skrev 1945 i Italien, är bok, översatt till engelska från polska, med titeln The Auschwitz Volonteer: Beyond Bravery (‘Frivillig till Auschwitz: Bortom Heroism’), där han sakligt beskriver sina upplevelser under nära tre år i lägret innan han lyckades fly. Jag läser den nu. (På sid 126,127 nämner han kort händelsen med Kolbe och Gajowniczek, vilken han själv upplevde.)

Varför mitt fokus på Maximilian Kolbe och Witold Janecki?
Jag tror därför att, förutom att ta in de hemskheter som begicks, ‘Efter Auschwitz’ även handlar om hur man lever med den kunskapen. Dessa två män gjorde något, och jag tror man måste göra något.
Så vad kan jag göra?
Jag grunnar på den frågan.

Men några attityder vet jag kommer att växa fram ur mitt inre: aldrig tala med, eller umgås med, sådana som förnekar Förintelsen; frimodigare hävda att judarna har rätt till ett land, Israel, där de kan leva; att anti-Sionism är modern anti-Semitism.

Som kristen teolog ännu mer ta på allvar vad Paulus skriver i Romarbrevet 11:28, 29: ‘I fråga om evangelium är de (judarna) fiender (till Gud) för er skull, men i fråga om utkorelsen är [presens, pågående] älskade (av Gud) för fädernas (patriarkernas och Mose) skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.’
Som kristen får man nämligen inse (även om man skulle önska att det vore annorlunda), att en vital komponent inom judendomen är avvisandet av Jesus som Messias och Guds Son, men det varken kan eller får innebära något annat än vad Paulus så passionerat beskriver i Romarbrevet kap 9-11:
Det judiska folket är, och förblir, utkorat och älskat av himmelens Ende Gud.

Att bejaka detta är för mig förstärkt ‘Efter Auschwitz.’

Herdens lov

När jag under ett år som ‘vapenfri tjänstepliktig’ tillsammans med ett tiotal andra killar vaktade 350 får på Riksantikvarietämbetets Björkö i Mälaren, och tackorna lammade vårvintern 1970, hände sig att en tacka fick livmoderframfall och måste avlivas. Hennes lilla nyfödda accepterades inte av de andra tackorna, så: skulle hon avlivas också för enkelhetens skull?

Jag lovade att stiga upp tidigare på morgnarna och mata henne med diflaska, och även göra det på fikaraster och lunch och efter jobbet. Så blev det.
Det märkliga var, att detta lilla lamm, som jag kallade ‘Peggy’ bara kom när jag senare på försommaren ropade på henne där hon fanns i den stora skocken får. Mina lumparkompisar försökt härma min röst så gott de kunde – och jag kunde inte höra någon skillnad – men Peggy lösgjorde sig aldrig ur fårhopen. Men om jag ropade ‘Peggy!’, då kom hon direkt, som skjuten ur en kanon.

‘Fåren lyssnar till hans röst,’ sade Jesus (Joh 10:3), när han talade om den gode herden.
Ibland behövs det lite ‘verklighetsförankring’ för att man skall förstå bibelordet. Min erfarenhet hjälpte mig att förstå vad Jesus menade. Det blev på något sätt inpräglat i mig.

Något år senare var jag på ett möte i Nalenpalatset, där en indonesisk förkunnare talade. Han hade enligt vad det sades varit med om att se döda väckas till liv i den väckelserörelse som där gått fram. Själv tonade han ned det hela, och framhöll sina vänner i teamet; han hade mest stått bredvid och sett på – så av hans ödmjukhet att döma hade han varit med om något stort. Kanske var det den attityden som tilltalade mig.
Mot slutet av mötet blev det tillfälle att gå fram för förbön, och jag gjorde det. ‘Vad vill du?’ frågade han mig. Jag kommer ärligt inte ihåg hur jag exakt svarade, men hans svar minns jag väl: ‘Fåren hör Herdens röst,’ sade han bara och såg mig stint i ögonen. Jag tog det som en bekräftelse, vilket det också var, men också som en varning: spring inte runt och lyssna på människor.

Hur vet vi om och när andliga ledare leder oss rätt och inte fel? Hur vet vi att de inte är ulvar i fårakläder (för att byta metafor)? Hur vet vi att de leder oss till ‘livets vattenkällor’ och till ‘gröna betesängar’ och inte bara är ‘lejda’ och arbetar för lönen och flyr när faran kommer?
‘Fåren hör Herdens röst.’

Det handlar alltså om att inte förlita sig på människor, utan att i allt förlita sig på Herren;
att i allt det människor säger lyssna efter om vi i vad de säger hör Herrens/Herdens röst.

Björntjänst om äldstetjänsten – svar till Sten-Gunnar Hedin, del 2.

Sten-Gunnar,

vad är en äldste/församlingsledare? (Jag fortsätter mitt svar med den tredje punkten.)

Bilden i Pastoralbreven är otvetydig: församlingar leddes av lokala ledare som ömsom kallades ‘äldste’, ömsom ‘föreståndare’, ömsom ‘pastorer’. I Paulus (i egenskap av tjänstebärare i den universella församlingen, Kyrkan, Ef 4:11,12) tal i Miletus till de äldste i Efesus (Apg 20:17-35) finns alla de tre grekiska begrepp (presbyteros, episkopos, poimen ‘vara herde’) som ligger bakom dessa översättningar.
Vilken var äldstes uppgift? Att predika, undervisa ur Guds Ord och att fostra lärjungar, dvs att uppmuntra, tillrättavisa/verderlägga och förmana i enlighet med den sunda läran; ‘själavården’ var inte bara tröstande och reparativ.

Jag känner mig närmast upprörd över ditt uttryck “utan att krångla till det med Grekiskan,” som om det skulle gå att bedriva exeges utan att gå till grundtexten (och man behöver inte aktivt själv kunna grekiska för att göra detta; det finns idag MÄNGDER med god evangelikal exegetisk litteratur med specialstudier i detta ärende och alla andra; ingen ursäkt alltså), eller som om NT’s grundtext skulle ‘krångla till det’; grekiskan upplyser snarast och ger vägledning, dvs om man inte redan har en agenda som man tänker driva – då kan den ju störa.
I 1 Timotheusbrevet och brevet till Titus är det klart att de termer som distingerar äldste/församlingsledare (Grek. episkopos, eg. ‘uppsyningsman’ ) från diakon/församlingstjänare (Grek. diakonos, ordet används även rent allmänt om ‘tjänare’ ) här är tekniska, och gäller organiserandet av församlingars liv.

Att man i Stockholms Sjunde Baptistförsamling ‘Filadelfia’ hade en diakonkår tror jag hänger samman med hur man inom Baptismen uppfattade pastorsrollen: som ende föreståndaren. Det ersattes förståeligt nog småningom med de två grupper Pastoralbreven nämner, och så hade Filadelfia en äldstekår och diakoner. Att sedan alla diakoner plötsligt ‘blev äldste’ ställde jag mig redan när det begav sig mycket frågande till, men hade ingen röst för att yttra mig i saken.
Det väl dock en utbredd uppfattning att ‘äldste’-begreppet rent allmänt urholkats genom att rekryteringen skett utifrån social status, och blivit synonymt med ‘styrelse’ i världslig mening. Undantag fanns/finns förstås. (Så det fanns – och finns – stor anledning att göra något åt saken. Tyvärr skadar ‘björntjänster,’ hur välmenande de än är.)

När du sedan omvandlade hela denna äldstekår till diakoner, eller enligt det nya uttrycket i NT-81/Bibel 2000 ‘församlingstjänare’, så saknar det biblisk förankring vad gäller nytestamentlig församlingsordning. Det duger inte att hänvisa till det fina tjänaridealet (som jag f.ö. hyllar i slutet av min blogg om Daniel Alms situation), för det ar alltför genomgående för att avgöra något här. Jag kan känna all sympati i världen för att äldste skall vara tjänare; att det inte är en upphöjd position, men det handlar inte om detta här.
Det ‘luriga’ i sammanhanget är att du kom runt frågan om kvinnliga äldste som då väntade på seriös behandling. I bibeltroende kretsar världen över är det inte den självklarhet som det, inte minst genom Håkan Arenius indoktrinerande, ensidiga artiklar i tidningen Dagen, framstått som i Sverige, och det vet alla som något följer debatten mellan ‘komplementarister’ och ‘egalitarianer’. Jag tror fortfarande detta var drivkraften i förändringen; om det inte medvetet var så, borde nämnda faktum fått dig att avstå.

Nu är detta ingen frälsningsfråga.
Den finns inte på samma nivå som Kristi inkarnation eller försoning, inte heller på nivån under, om rättfärdiggörelsen och helgelsen, bibelsyn och annat. MEN, själva tanken på att i Bibeln söka svar på alla frågor, vilken prioritet de än har, fick sig härigenom ett grundskott, som jag undrar om pingströrelsen någonsin hämtat sig ifrån. (Jag hänvisar till min blogg om din efterträdare som teologiskt tycks ha uppfattningen att det endast behöver “kännas helt rätt.”)
Problemet när man slår samman äldste- resp. diakonfunktionerna, åt vilket håll det än sker, blir att det unika med äldstetjänsten faller bort: att predika, undervisa och uppmuntra, förmana och tillrättavisa, dvs tydlighet i trons innehåll och konsekvenser. Det diakonala – organisation, ekonomi och andra praktiska ting – hamnar i stället i fokus, för det är alltid så konkret och synbarligen nödvändigt (I en församling där jag var äldste kom vi nästan aldrig förbi dessa frågor; de svalde all tid.)
För att uttrycka det mer rakt på: den som inte kan förmana och undervisa skall inte utses till äldste. Därtill kommer de egenskaper som Paulus räknar upp.

Men vad ligger under allt detta?
Vad jag förstår står du idag, kanske sedan länge, närmare en luthersk-sakramentalistisk kristendomsförståelse än en evangelikal-karismatisk. Det är inget problem för mig på personplanet.
Men med en sakramentalistisk förståelse brukar komma en viss uppfattning i ‘ämbetsfrågan’, dvs att präster genom vigningen har en speciell karaktär. Då blir frågan om ‘lekmannaledare’ (= ovigda, oanställda) rätt betydelselös. Den uppfattningen kan man också ha, men utifrån andra premisser än vad som borde gälla i en rörelse av fria församlingar.
Håller jag nu på att komma från ämnet?
Jag tror inte det, för mer övergripande än Exegetik är Hermeneutik, dvs där tolkarens förförståelse och uppfattning i övergripande ting kommer att ge utslag i detaljfrågor.

Med vänlig hälsning,
Bo Krister

Björntjänst i alla fall – svar till Sten-Gunnar Hedin

Sten-Gunnar,

Tack för ditt svar, som jag här kommentarar:

1. Samfundsfrågan i ljuset av pingströrelsens historik som friförsamlingsrörelse.

Det fanns alltså ingen genomgående reflexion och strategi bakom att ta kontroll över ‘varumärket’ ‘Pingst’, utan en brandkårsutryckning på grund av insides information från Civildepartementet. Men var det bra?

Under pingströrelsens första decennier, när församlingar ‘ordnades’ — observera inte ‘grundades’ eller ‘planterades’ (som det så missvisande heter idag när det redan finns kristna församlingar på en plats) — dvs det tillsattes äldste och man bildade även en förening för de juridiska aspekterna av att äga egendom och avlöna anställda, så fanns inget samfundsnamn. Liksom i tidigare väckelser var det de utomstående som gav namnet, här ‘pingstvänner’. Själva kallade man sina församlingar ‘Filadelfia/Saron/Gilead/Sion/ osv’, och man var medlem i dem, för övrigt (hoppas jag) rätt och slätt ‘kristna.’
Det var bra. Det var ödmjukt, för det gjordes inga anspråk på att utgöra det enda uttrycket för Guds församling på en plats.
Först mycket senare ändrades namnet till ‘Pingstkyrkan/Pingstförsamlingen’ och undertiden uppkom även tesen om ‘en (pingst-)församling på varje plats.’
Det var inte bra, för det var högmodigt i dess implikationer, nämligen att andra kristna inte utgjorde Kristi Kropp på en plats i lika hög grad.
Ur ekumeniskt perspektiv var det alltså negativt.
Så när du inför ‘varunamnet’ ‘Pingst’ är det den logiska fortsättningen på en omstridd utveckling som hållit på länge.
Men det är mer än så: det cementerar genom att formalisera.

Dessutom tycker jag det är övermaga att själv kalla sig ‘Pingst’, som om inte den Helige Ande vore till för alla kristna, eller som att detta samfunds medlemmar skulle ha Anden mer än andra kristna. (Jag tror ‘Försoningen’ eller ‘Uppståndelsen’ som namn på samfund skulle fungera på samma tveksamma sätt; jämför även att namnet ‘Svenska Kyrkan’ efter skiljandet från staten också är högmodigt exkluderande — är vi andra danska kyrkan eller holländska kyrkan, eller något mindre än svenska?)
För övrigt lämnar den ospecificerade titeln ‘Pingst’ osäkerhet; Evangeliska Frikyrkan, Equmeniakyrkan berättar mer vad det handlar om: att det är samfund. ‘Pingst’ har något mystiskt över sig, som jag tror lätt leder till vidskeplig övertro på samfundsledningen.

Så, jag kan inte se något positivt i ‘namnsäkringen’ för samfundet.
‘Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut…’ 1Mos 11:4, kommer till mitt sinne, och jag tror tanken har sin bärighet här. Nu håller man på att ‘bygga sig en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen’ (samma v.). Då liksom nu tror jag inte Herren är imponerad.

Men detta är trots allt ‘bara’ namnfrågan vad gäller en av mina punkter: samfundsbildningen.
Jag skriver här vad jag även sagt på annan plats:

Jag insisterar på att jag inte förstår skillnaden mellan ‘Pingst-fria församlingar i samverkan’ och ‘Samfundet Pingst’.
För att ge en bild hur jag uppfattar saken: Pingst ffs uppfattar jag som en tambur: man tror man kommit in i ett hus, men det är ett mellanstadium mellan att vara utanför och innanför. I en tambur får man stå med ytterkläderna på tills man blir insläppt i salongerna, dvs Samfundet Pingst.
Man kan heller inte komma in direkt i salongen, utan endast via tamburen. På så sätt blir ‘salongen’ skyddad från snö och regn och blåst och leriga skor från världen utanför.
Du kan säkert förklara den juridiska skillnaden mellan dessa två organisationer! — och inte minst: varför båda finns? Du, om någon, borde kunna det.
Sedan finns ju konstruktionen ‘Pingst Pastor’ också. Den uppfattar jag som ett inre rum innanför salongerna, dit endast några släpps in och där de verkliga samtalen förs.
Detta skapar en situation där ‘bollen alltid finns någon annanstans’; dvs beslut och ansvar ligger inte i samma forum. Eller: — är denna ‘tredje instans’ ett ‘barn av konstruktionen’; en utveckling som skett efter dig?

1. Det förtroendefulla samtalet.

Historieskrivning är en svår konst. Alltid sker ett urval av vilka fakta som skall tas med. Alltid berättas det som hänt utifrån ett visst perspektiv. Oftast sker bägge med ett syfte.

I den Dagen-intervju om Samfundsbildningen får journalisten intrycket av att du är ‘lurig’, medan du själv säger ‘strategisk’. När du skall redovisa samma skeende i din Gästblogg här har det blivit så att Riksföreningen Pingst ffs (hela eller några vissa inom den?) året innan bett dig och Filadelfia i Stockholm om samfundsregistrering.
När det gäller samtalet innan ny förestångare skulle föreslås efter Karl-Erik Heinerborg, så motsägs det ordnade tillvägagångssätt du redovisar – och som jag inte ifrågasätter att du hade suveränt mycket bättre insikt i än jag – av den indignation, den förtrytelse och den upprördhet bland böneringsledarna i det möte i 250-salen som jag hänvisar till. Andra som jag talat med har samma minnesbild. Det finns också en inre motsättning i ditt sätt att återberätta händelsen eftersom det kan tolkas som att du distanserar dig från själva det faktum att det i ett församlingsmöte beslutades att referensgrupper skulle tillsättas; “Det blev rätt stor uppmärksamhet när det begav sig … [att] skulle ta hjälp ur församlingen för att lösa efterträdarfrågan.” Frågan som då uppkommer, blir hur du hanterade den.

Jag tror inte vi kommer längre än så här när det gäller att beskriva ‘vad som verkligen hänt.’

Jag talar i min ursprungliga blogg om en “trefaldig björntjänst,” för jag upplever ditt agerande som olika aspekter av ett skeende, där (för att gå in i La Fontaines fabel om den tama välmenande björnen som gjorde en ‘björntjänst’) det var fullt av flugor som satte sig på sovande trädgårdmästare – och där du för mig framstod som en mer hedervärd och redig björn än de flesta – alltså i ett sammanhang där jag upplevde samtalsklimatet som ett gungfly; ja, ett bottenlöst kärr. Ve den som inte hoppade på rätt tuvor! Ve den som hade ‘för tung ryggsäck’!

– – –
Även mitt svar på ditt genmäle blev långt, och ändå har jag frågan om Bibeln som referenspunkt kvar.
Jag återkommer till den i en andra del.

Med vänlig hälsning,
Bo Krister

Gästblogg: Sten-Gunnar Hedins svar om Björntjänst

Jag bereder här Sten-Gunnar Hedin plats att som Gästblogg ge sitt svar på mitt tidigare blogginlägg Sten-Gunnar Hedins trefaldiga björntjänst.
Jag använder det metaforiska uttrycket Björntjänst. Det skall förstås som i La Fontains fabel.

Sten-Gunnar Hedin:

“Hej Bo Krister!
Minnet är ett förrädiskt ting, därför vill jag komplettera dina uppgifter under rubriken “S-G H trefaldiga björntjänst”. Här litar jag, förutom minnet, till mina anteckningar. Först, uppskattar att du i alla fall anser att mina insatser var välmenande även om resultatet, enligt din uppfattning var till mera skada än nytta.
“Björntjänst” 1.
Det meddelande jag lämnade om Filadelfias samfundsregistrering skedde året efter att rådslag för Riksföreningen Pingst vädjat till Filadelfiaförsamlingen att låta sig registreras under namn: Pingst – fria församlingar i samverkan. Anledningen var att Civildepartementet låtit oss få kunskap att en enskild församling ansökt om registrering under ett namn där ordet “Pingst” ingick. Departementet hade i sin granskning av församlingens ansökan förstått att den sökande församlingen inte ansåg sig höra till Pingströrelsen i Sverige, därav frågan till oss. Trossamfundslagen innehåller ett mycket starkt namnskydd, och om något annat samfund registrerats under liknande eller närliggande namn kunde inget annat registreras med liknande namn. Anledningen var alltså att skydda namnet “Pingst” för pingströrelsen.
“Björntjänst” 2.
Efterträdare till Heinerborg. Det blev rätt stor uppmärksamhet när det begav sig, det att Filadelfiaförsamlingen beslöt i ett församlingsmötet att äldste- och diakonkåren (så hette ledningen i Filadelfia då) skulle ta hjälp ur församlingen för att lösa efterträdarfrågan. Församlingen beslöt i samma möte att två personer skulle komma med förslag hur den “hjälpen” skulle se ut. De två var Karl-Erik Heinerborg och S-G Hedin. Vi återkom efter en månad och föreslog att tre grupper skulle utgöra “hjälpen”; a) Barn- och ungdomsrådet b) Föräldragruppen (fanns en sådan organiserad redan tidigare) c) Böneringarna
– Vi två skulle föra samtal med dessa och genom de samtalen inhämta synpunkter till vidare bearbetning i äldste- och diakonkåren. Så skedde.
Vad gäller böneringsledaresamling du hänvisar till så var det två sådana samlingar i 250-salen. I det första kom vi överens att böneringsledarna tog frågan för samtal i samtliga böneringar, samtalen fick gärna leda fram till konkreta förslag. Resultaten av samtalen skulle redovisas vid nästa böneringsledarsamling. De ev namnförslag som kommit från Böneringarna skulle också överlämnas vid det tillfället.
Karl-Erik och jag överlämnade så småningom resultatet av våra samtal – även från de två böneringsledaresamlingarna!
Ang. “skrotandet” av äldstekåren. Filadelfia har haft olika namn på ledningsgruppen. Under de första tio åren var det “Församlingstjänare”, fastän på grekiska: Diakonkåren. Sedan kom det under många år, fram till 1991 då alla diakoner med ens blev Äldste och benämningen blev Äldstekåren, vara Äldste-och Diakonkår. Och från 1996 åter Församlingstjänare.
Personligen anser jag att det finns inget finare “titel” för den tjänsten, dessutom beskriver den (utan att krångla till med grekiskan) vad som ska känneteckna den uppgiften. Att både Jesus och Paulus kallade sig för “tjänare” (Diakon om du vill), gör saken inte sämre.
Så en liten baggis, jag blev föreståndare först i april 1997!
“Björntjänst”3
Har du läst trossamfundslagen? Vari består dess hot? Vad inte alla tänker på är att religionsfrihetslagen av 1951 upphörde i och med Trossamfundslagen. Utrymmet tillåter inte att jag här redogör för vad det innebär, det kan iofs var och en läsa sig till.
Vad som ständigt förvånar mig är att ingen, eller i varje fall få, hyser oro för Riksföreningen Pingst – fria församlingar! Den kunde den ihärdigaste samfundsmotståndaren tänka sig. Trots att det är där som “kraften” finns (avser här förvaltning av de ekonomiska och organisatoriska resurserna).

Förlåt, det blev långt men möjligen är det en litet komplement till det du skriver.

Vänligen
Sten-Gunnar Hedin”

Daniel Alm: ge oss en kung?

Daniel Alm har valts till ny ‘ledare’ för, ja jag förstår fortfarande inte sambandet mellan Pingst-ffs, Samfundet Pingst och Pingst Pastor; så: av vilka?, något av de ovannämnda, det brukar visst kallas för ‘Pingst’, som tydligen även är ett registrerat ‘varunamn’ eller motsvarande.

Må Gud välsigna honom! Det önskar jag av hela mitt oreserverade hjärta!

Frågan är alltså vad han blivit ledare för, och hur. Detta med att sätta ledare (andra ord i samma semantiska fält: härskare, kung, chef, hövding) ger för bibelläsaren ett omedelbart eko i 1 Samuelsboken 8:1-9: “Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har” (v.5b).
Men frågan är om det är tillämpligt här.
Jag vet inte av någon stor folklig petition från pingstförsamlingar som önskat en ledare/härskare/kung.

Det enda jag vet i sammanhanget är att Pingst ffs /Samfundet Pingst (som jag, likt barnet i H.C. Andersens saga om ‘Kejsarens nya kläder’, insisterar på att jag inte förstår skillnaden mellan) drevs igenom av en grupp ‘ledande pingstpastorer’ där en del fick med sig sina styrelser, andra inte.
Jo, jag tror mig veta en sak till: att det finns ett forum, ‘Pingst Pastor,’ där tydligen inte vem som helst släpps in, där alla viktiga samtal förs.

Lägg därtill mediahaussningen, där alla media (kvällspress såväl som ‘kristliga’ medier) är förvillande lika i sin framtoning. Media har ett stort behov av att förenkla för att tydliggöra, och reflekterar tydligen inte över hur fördummande det blir för de läsare som tar dem på allvar.

Enkelt och tydligt: Pingst. Daniel Alm.

Jag känner medlidande med brodern. Nej, jag är INTE ironisk. Jag menar det av hjärtat.

För för bibelläsaren finns även en ‘omvänd spegel,’ nämligen när någonting INTE påminner om något i Bibeln, fästän det borde göra det.
Jag tänker på Kristi TJÄNARE sådana de framstår i Nya testamentet: hur kommer det sig att Paulus kunde skriva som han gör i Andra Korinthierbrevet om sin tjänst? (Läs!)
Hur kommer det sig att apostlarna efter mötet i Jerusalem (Apg 15) inte formerade sig och skapade en solidarisk predikantorganisation eller ett samarbetsorgan?
Varför fick de alla KÄMPA FÖR EVANGELIUM – inklusive dess efterföljanskonsekvenser för LÄRJUNGAR?