Inkarnationen, del 8: felet med Advent

Jag var på Första Advents-gudstjänst i en liten landsortskyrka utanför Uppsala. Allt var så fint det traditionellt bara kan bli, och det var mycket folk, denna den mest kyrkobesökta av alla söndagar; ändå: 1:a Adventstexterna och -sångerna leder tanken fel.

Hur då?

Jo, det är samma texter och sånger som läses och sjungs på Palmsöndagen, dvs söndagen före Påsk, den söndag som firas till minne av Jesus’ ödmjuka (han kom på åsna och inte på häst) triumfatoriska (folket ropade “Hosianna!” och lade sina mantlar på marken framför honom) intåg i Jerusalem (Matt 21:1-10, med citat från Sak 9:9).

Och psalmerna som sjungs i alla kyrkor är (tror jag) de från den gemensamma delens första 325, dvs 103 (“Bereden väg för Herran”), 104 (“Gläd dig du Kristi brud”), 105 (“Hosianna, Davids son”), dvs om Jesus’ intåg i Jerusalem.

Endast adventspsalmen 108 (“Gå Sion din konung att möta”) har några versar med rader som leder på rätt spår:
“Han kommer från eviga höjder, han lämnar sin tron av kristall,
sin ära i ljusets palatser och lägges på strå i ett stall” (v. 2) och
“Han kommer till jorden att bringa… (v.3)

“Advent” betyder – som väl alla inte vet, fast det repeteras varje jul – inte “väntan” (trots ljudlikheten med “-vent”), utan ankomst.
Denna ankomst är nu inte intåget i Jerusalem, utan Inkarnationens ankomst, dvs att Gud blev människa i Betlehem. Denna ankomst har redan skett, men visst: det skulle inte skada att den första söndagen på kyrkoåret bli påmind om detta, på samma sätt som Julen – tomtar till trots – är Inkarnationens stora högtid: då blev Gud människa i Jesus.

Våra tankar leds alltså fel i Advent: först skall han tåga in i Jerusalem, och sedan, några veckor senare, skall han födas…
Och orimligheten göder myt-status-ogräset kring den bibliska historien…

Ankomst, förresten: Adventstiden kunde också mycket väl även vara en proklamationstid över att denne som har kommit även skall komma och då på ett oändligt mycket mer majestätiskt sett än vid sitt ödmjuka intåg i Jerusalem innan Påskdramat och korsfästelsen:

“Människosonen [skall komma] på himmelens moln med stor makt och härlighet” (Matt 24:30).

Därför att allt annat om Jesus är sant, är också detta framtida det.

Han kom i ödmjukhet från himlen, och skall komma från himlen en gång till.

“Han som betygar detta säger: ‘Ja, jag kommer snart.’ Amen. Kom, Herre Jesus!” (Joh Upp 22:20)

Är Våla-dialekten den vackraste?

Min mamma kom från Östervåla, i nordvästra hörnet av Uppland, på sin tid (1930/40-tal) kallat “saliga hörnet” eftersom det fanns stora frikyrkliga församlingar där.

Jag har alltid tyckt att de talar den vackraste Svenskan där, en mjuk och melodisk intonation och fin balans på vokaler och konsonanter (jo, jag är lingvist!).
Kanske vill du lyssna till den?

Varför inte komma till Korskyrkan i Östervåla lördag 17 november? I pauserna till Israel-helgen “Israel finns!“, (samarrangemang med Sällskapet Shalom över Israel) får du säkert tillfälle att tala med folk som bor där, och själv fälla omdömet.

Men jag tror du kommer att hålla med mig: Våla-dialekten är den vackraste i Sverige!

Inkarnationen, del 7: Jesus Kristus kommer åter

Bibeln lär att den preexistente Sonen blev människa fullt ut med jordisk kropp, uppstod och blev upptagen till himlen, samt skall återkomma för att “döma levande och döda” (sammanfattat i den ‘Apostoliska trosbekännelsen’, vilken för övrigt ursprungligen var tänkt som tillbedjan av troende; inte som en lista över ting man ‘måste tro på’).

Det finns två problem med den gängse undervisningen om Kristi Andra tillkommelse:

dels den “spiritualiserade” tolkningen av Bibelns budskap, där denna tolkning i sin värsta form är anti-kristlig, dvs då inte Guds människoblivande bekänns, och (som en logisk följd) inte heller Jesu kroppsliga uppståndelse från de döda och som en följd av detta: inte Jesu upptagande till himlen, så som detta omtalas i Lukas Apostlagärningar:
“När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. De sade: ‘Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen …'”, Apg 1:9-11a (samtliga skriftcitat Sv Folkbibeln 2015).
Detta att Jesus kroppsligen lyftes upp påstår alltså Lukas har hänt, efter att noga ha efterforskat (Luk 1:1-4; Apg 1:1 “i min förra skrift”).

Bortförklaringarna när det gäller himmelsfärden är legio. Förre Stockholmsbiskopen Ingemar Ström ställde t.ex. den retoriska frågan: ‘varför upp till himlen’?, och nuvarande ärkebiskopen Antje Jackalén är ytterst otydlig i hur hon tänker sig himmelsfärden (se länkar i Inkarnationen, del 5: en luthersk debatt).

Ofta omtolkas Andeutgjutelsen på Pingstdagen som att ‘Jesus då kom i sin kyrka’ på ett andligt sätt.
Men texten i Apostlagärningarna fortsätter:

“… han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Detta är förstås chockerande för den “spiritualiserande” eller “förandligande” tolkningen av Jesu kroppsliga upptagande: att han skall komma åter, på samma sätt som lärjungarna såg honom “lyftas upp, tas upp, stiga upp”.

Ärkebiskopen har inga andra argument mot detta än att ständigt måla “fundamentalistisk bokstavstro” över allt som inte stämmer med hennes egen tolkning, och det är en stor exegetisk svaghet hos henne.

Vilken är då den andra svårigheten med undervisningen om Jesu Kristi Andra tillkommelse?
Den uppkommer bland dem som, helt korrekt, bekänner vad Bibeln säger om att Jesus skall komma åter, men som lägger fel fokus på detta, så att poängen förvrids och hela ämnet kommer i vanrykte.

Jag tänker på detta med att vara redo och har hört berättas av dem som var kristna på typ 50- och 60-talen, kanske även senare, att detta med Kristi Andra tillkommelse mest användes för att skrämma folk så att de skulle gå i kyrkan. “Tänk om Jesus skulle komma när du är på bio; skulle du få följa med då?” (eller fyll i vad som helst annat frikyrkligt kulturellt oacceptabelt på den tiden – när TV’n kom vissnade bio-argumentet plötsligt ned). Skrämseln var ett helt ovärdigt fokus och dessutom urusel teologi angående vad det innebär ‘att vara redo’.
(Den som vill fördjupa sig i detta med ‘att vara redo’ när Jesus kommer bör begrunda liknelsen om de oförståndiga jungfrurna i Matt 25:1-13)

Ett annat felaktigt fokus angående Kristi Andra tillkommelse och som förvrider poängen är gäller uppryckandet, och som ofta utlades som att de (väckelseinriktade) kristna skulle räddas undan eländet i världen innan Vedermödan satte in.
Och varför skulle detta fokus vara fel? Jo, därför att när Paulus explicit talar om uppryckandet, så är det för att besvara frågan hur det skulle gå med de troende som redan dött: “Bröder, vi vill att ni ska veta hur det blir med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade. När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord” (1 Thess 4:13-18).
Trösten ligger alltså i uppståndelsen, och att de avlidna nära och kära skall möta Herren före oss som lever; ett rätt osjälviskt perspektiv, alltså.
Därefter följer en utläggning av vad det innebär att ‘vara en förståndig jungfru med olja i sin lampa’; ‘att vara redo’, 1Thess 5:1-11. Underbara ord!

Till detta felaktiga fokus kan vi lägga spekulationen om när Jesus skall komma åter.
I ljuset av direkta Jesusord:
“På samma sätt vet ni, när ni ser allt detta, att han är nära och står för dörren … Men den dagen eller stunden känner ingen: inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern” (Matt 24:33, 36),
och vad Paulus säger:
“Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten” (1 Thess 5:2)

– så övergår det totalt mitt förstånd, hur bibellärare kan, eller vågar, yttra sig om exakt NÄR detta skall ske. Jag tror dessa fullständigt huvudlösa spekulationer (typ: ‘Jesus kommer vid Millennieskiftet, etc, etc.) förstör mer för tron på Herrens tillkommelse än det psykologiska skrämselargumentet, eller det själviska ‘jag skall slippa förföljelse och smärta-argumentet’ nämnt tidigare.

Men: faktum kvarstår: Jesus Kristus kommer åter!
De texter jag citerat, rensade från olika typer av felaktiva (=felaktiga, men en talande felskrivning!) foci och som gör att själva ämnet ‘får dålig smak’, är mycket tydliga:
Jesus kommer kroppsligen åter!

Himlen skall inte behålla honom för alltid:
“…och tider av nytt liv kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det återupprättas som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun” (Apg 3:20, 21; Petrus predikan).

Och här ‘börjar det likna något’, dvs att syftet med Universums Mäktige Konungs återkomst är en förnyelse av skapelsen, så som redan kunnat ske i de människor som ångrat sig, omvänt sig och börjat tro på Jesus:
“Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet (Rom 8:19-21)

Kom, Herre Jesus!

Inkarnationen, del 6: Athanasius

Athanasius var en Herrens tjänare som verkade som diakon och sedemera äldste (biskop, vilket redan på den tiden motsvarade “församlingsföreståndare” eller mer; liksom nu) i Alexandria i Egypten från c:a 320 (e.Kr.; han föddes strax före århundradeskiftet). Fram till sin död den 3 maj 373 verkade han som stark kämpe för “den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas brev, v.3, FB15).
Ett antal gånger blev han landsförvisad. Så ensam var han ibland, att man myntade uttrycket “Athanasius mot (hela) världen” (Athanasius contra mundum).

Athanasius medverkade i det av kejsar Konstantin sammankallade konciliet i Nicaea år 325, där ämnet på dagordningen var arianismens påstående att Sonen (Jesus Kristus) var skapad och inte Gud (läran om Kristologin). Athanasius skapade även förutsättningarna för Trinitetsläran (Treenighetsläran) genom att hävda den Helige Andes gudomlighet.

Hans verk Om Inkarnationen skrevs antagligen före Nicaea-konciliet, och är alltså ett ungdomsverk. Grundtanken, med utgångspunkt i Johannes evangelium 1:1-4, är att Guds Son, det eviga Ordet, genom vilken Gud skapade världen, kom in i den världen i mänsklig gestalt för att föra människorna tillbaka till den harmoni med Gud, som de tidigare fallit bort ifrån.

Jag läste verket (i engelsk översättning) i en utgåva av det ortodoxa S:t Vladimirs Seminary Press, 1993, och jag får väl erkänna, att det var C.S. Lewis introduktion till originalutgåvan från 1944 som fick mig att läsa. Han skriver övertygande om nödvändigheten av att läsa stora verk i original, och inte bara kommentarer till dem.
Lewis noterar också att “alla tider har sitt eget synsätt. Varje särskild tid är speciellt bra på att se vissa sanningar och speciellt benägen att begå vissa misstag. Vi behöver alla därför böcker som kan korrigera vår tids karakteristiska misstag. Och det innebär gamla böcker. Alla samtida författare delar i viss utsträckning samtidens synsätt – även de, som likt mig, tycks vara de som mest opponerar sig emot den. Inget är mer slående än när jag läser om förgångna tiders strider och märker att bägge sidor tar för givet, utan att ifrågasätta, en hel del som vi nu absolut förnekar … vi kan vara säkra på att nittonhundratalets blindhet – den blindhet som framtiden kommer att säga om: “Men hur kunde de ha haft den uppfattningen?” – att den blindheten finns där vi aldrig skulle ha kommit på att misstänka … Ingen av oss kan fullt ut undkomma denna blindhet, men vi kommer ofelbart att öka på den, och försvaga vår motståndskraft emot den, om vi endast läser moderna böcker … enda botemedlet är att låta århundradenas rena sjöbris blåsa genom våra sinnen, och detta kan ske endast genom att läsa gamla böcker” (s. 4,5).

Det är tydligt att Athanasius har en viss framgångsoptimism när det gäller kristendomens seger. Jag tror inte den var kyrkopolitiskt motiverad. Det var snarare den lidande tros seger i romarriket; martyrernas blods seger, en seger så stor att kejsare och sadducéiskt intriktade biskopar såg dess möjligheter… I västerlandet av idag ser vi inget av den offervilligheten; kristendomen har blivit utspädd genom århundraden av maktmissbruk av ett slag som jag märker att Athanasius inte ens kunde föreställa sig.

Och ändå: en uppbygglig bok, som talar till mig.
Athansius skriver att endast den till vars avbild människan skapades kunde återställa människan till avbilden genom att själv bli människa. Alltså blev Ordet kött. Det finns en logisk styrka i Athanasius’ argumentation. Att den sedan förutsätter tro på Gud, och tro på Skriften, förminskar inte i mina ögon den styrkan.
Vem skulle kunna göra sådana under som Jesus gjorde om han inte var Ordet, Guds Son? frågar Athanasius.
Vi kan tycka att det är ett “förkritiskt” sätt att resonera, men varför inte?
Kanske har denna tidsålders gud just i vårt tidsskede förblindat oss alla så att ser ned på ett argument som detta?

Det är uppfriskande med en ren sjöbris från ett annat århundrande. Trons gemenskap är påtaglig.
Då som nu och fortfarande framöver är det sant att Jesus är Messias, den levande Gudens Son, Frälsaren och Herren.

Inkarnationen, del 5: en luthersk debatt

Frågan om inkarnationen är central och berör.

Lärare vid den konservativa lutherska Församlingsfakulteten i Göteborg, Daniel Johansson, lektor Nya testamentet, och Torbjörn Johansson, rektor och lektor systematisk teologi, har debatterat med ärkebiskop Antje Jackalén i Kyrkans tidning nu under juni/juli månader 2018.

De ställer frågan: “Har inkarnationen upphört?”, 14 juni, med referens till en predikan som Jackalén höll i Warszawa, och Ärkebiskopen svarar i samma artikel.

Församlingsfakultens lärare är dock inte nöjda, och fortsätter debatten. I “Kristus har lämnat ett tillstånd”, 21 juni går de emot att ärkebiskopen gör en åtskillnad mellan Kristi mänsklighet (natur) och hans mänskliga kropp.
“Om Kristus inte längre har en mänsklig kropp så tillhör han inte längre Adams släkte, vilket han föddes in i av sin mor Maria. Vad blir det då av frälsningen och vad ska vi svara på Lina Sandells fråga: ”Är det sant att Jesus är min broder?” (Sv.Ps 250) Om man hävdar att Kristus inte längre har en mänsklig kropp så är det vidare slut med läran om Kristi verkliga, reala närvaro i nattvarden. Kvar blir en andlig närvaro, lik den som lärs i reformert teologi med den skillnaden att de reformerta menar att den mänskliga kroppen är upptagen till himlen.”

Jackalén går i svaromål i en replik, “Kristi närvaro och teologins dilemma”, 21 juni, och följer upp nattvardstanken, dock utan att ta ställning för egen del: “Som lutheraner kan vi inte låta bli att berätta om realpresensen när vi talar om hur Jesus är närvarande i, med och under nattvardens bröd och vin. Samtidigt är vi medvetna om att Kristi närvaro är så mycket mer än lära och ord. Den är ett sätt att leva. Ett sätt att leva som är riskfyllt.”

Daniel Johansson och Torbjörn Johansson fortsätter debatten. I artikeln “Inkarnationen handlar om kropp”, 5 juli, tar de upp den intressanta frågan om Jesus förhållande till sin mänskliga kropp efter himmelsfärden. De skriver: “Våra bekännelseskrifter lägger stor vikt vid att Kristus fortsatt, efter himmelsfärden, har den kropp som han antog genom inkarnationen. Vi har redan pekat på förbindelsen mellan kristologi och nattvardslära (Konkordieformeln, art 7 och 8).” (Åter: Jackalén hade nämligen hävdat att Jesus hade kvar sin mänskliga natur, men varit mer svävande när det gäller kroppen.)

Antje Jackalén responderar med “De sa inte: ‘Vad fint att du är tillbaka'”, 5 juli, “Ingenstans berättar evangelierna att lärjungarna sa: ”Vad fint att du är tillbaka, Jesus!” Tvärtom: de känner inte igen honom. Det är först brytandet av brödet, tolkningen av Skriften, fridshälsningen – centrala element i vår gudstjänst än i dag – som gör att Jesus känns igen.
Uppståndelsen är alltså inte ett återupplivande, även om detta ofta hävdas av både skeptiker och fundamentalister. Det är något annat. Uppståndelsen och tiden därefter vittnar om både kontinuitet och diskontinuitet”, och vidare: “Är Jesu uppståndelsekropp samma kropp som den som Maria födde? De bibliska berättelserna och elementär cellbiologi förbjuder ett enkelt ja på den frågan, liksom vittnesbörden om den tomma graven ett enkelt nej.”

Och så vidare. Jackalén formar sin replik som svar på konkreta frågor, men lindar in svaren i ett modaliserat framställningssätt, där dessa är beroende av hur man uppfattar de ting hon refererar till. Och hon är fortfarande INTE klar och tydlig i det allra mest grundläggande: Inkarnationen: att Gud blev människa såsom Bibeln berättar.

Samtidigt tycker jag denna debatt visar, att det inte är fruktbart att göra en så tät koppling mellan den lutherska tanken om Kristi realpresens (en sorts riktning från den ursprungligt lutherska tanken om consubstantiationsläran mot den katolska transsubstantiationsläran?) i nattvarden och inkarnationen. För det går tydligen (så som Jackalén gör) att bekänna det förra, och fortfarande sväva på målet beträffande det senare.

Jag har påbörjat en läsning av Athanasius (296/8-373 e.Kr) Om Inkarnationen, och återkommer.

Inkarnationen, del 4: bibelställena.

Några av dem som inte ger en klar bekännelse till jungfrufödseln (som till exempel ärkebiskopen Antje Jackalén) argumenterar att det är så få texter i Nya testamentet som berör detta (som om ett fåtal texter skulle vara något försumbart i sig, till att börja med).

Men berättelsen hos Matteus, se särskilt 1:18,20,24, och Lukas 1:34-38; 2:6,7 är så enkla och knapphändiga av ett skäl: hur skulle de överhuvudtaget annars kunna säga något om detta oerhörda?
Markus är ännu kortare ”Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son”, 1:1.
Johannes pejlar i sin prolog djupen av inkarnationen i ännu enklare ord ”I begynnnelse var Ordet … och Ordet var Gud … och Ordet blev kött och slog upp sitt tält ibland oss”, 1:1,14.

Beskrivningen av Jesus som Gud hos Markus och Johannes släpper aldrig förankringen i det mänskliga, det som Matteus beskriver ur Josefs perspektiv och Lukas ur Marias.

Åter: det stora i det lilla.
Det är för övrigt aldrig något “stort” vid ett barns födelse; det föds ju så många barn — utom för föräldrarna och medkännande barnmorskor och läkare som visserligen kan dela glädjen, men knappast inse den stora storheten: det kan nog bara föräldrar. Och för dem finns det inget större. Alla vi som varit med vid ett barns födelse (fäder) och burit och fött (mödrar) vet att det inte finns något större än detta. Det är så stort att inga ord räcker.

Det verkligt stora måste man tala om med enkla och få ord.

Inkarnationen, del 3: övertolkningarna.

Om nu inkarnationen är så viktig, varför hör man då så lite talas om den?
Jag tror det beror på några välvilliga men missriktade övertolkningar:

“Vi måste låta Ordet inkarneras i oss!”
Har du hört den uppmaningen?
I predikningar betyder det ofta att vi skall ta vår tro mer på allvar; att det skall bli konsekvenser; att man skall göra något för Gud.
Vällovligt, men fel.
Det finns inga indikationer i Nya testamentet på att Inkarnationen skall användas på det sättet.
Guds människoblivande var en engångshändelse, då den evige, andlige Guden själv trädde in i sin skapelse, något så oerhört, att det inte ryms i kategorin under: det är större än så, mer än ett mirakel.
Vi människor däremot är redan skapade. Redan i vårt utgångsläge är vi “i köttet”.
Om vi skall ta vår tro på mer allvar handlar det om att vandra i Anden; att fyllas med Anden.
På grund av syndafallet är vårt behov inte att “Ordet skall inkarneras i oss”.
Tvärtom behöver vi fyllas med Anden från Honom som en gång blev människa, och efter sitt ställföreträdande liv och offer förmår hjälpa.
Äran tillhör Gud endast.

Ett bispår i denna välvilliga, men missriktade tolkning är uttrycket: “Vi skall vara vägröjare för Jesus som Johannes Döparen var.”
Fel det också.
Även Johannes var unik. Han kom en gång, den störste bland profeterna, enligt Jesus, och banade vägen för honom som fötts på ett fullkomligt unikt sätt, och som sedan finns. Jesus har redan kommit.

En annan typ av missriktad övertolkning av Inkarnationen möter vi i de sakramentalistiska kyrkorna. (Sakrament = en handling som verkar oberoende av människans tro, om man skär bort det teologiska finliret).
Här blir Jesus närvaro i nattvarden till en sorts Inkarnation: “Gud kommer varje gång oss till mötes i brödet och vinet.”
Vackert tänkt, men fel (vågar jag faktiskt påstå), därför att det leder bort ifrån det faktum att Gud redan kroppsligen blivit människa, och i en del liberalteologiskt influerade, men likafullt sakramentalistiska, sammanhang finns en förnekelse av jungfrufödseln, kompenserad med att Gud “på nytt och på nytt kommer oss till mötes vid sitt bord.”

Även här finns en undervariant, och den består i när under liturgin evangeliet skall läsas. I en del kyrkor går prästen går ned i mittgången och evangelieläsningen sker så “mitt bland folket”. Även detta är tänkt att symbolisera inkarnationen.

Allt detta, fastän välvilligt, tar bort fokus på det mest väsentliga: att den preexistente Sonen i Jesus Kristus redan blivit människa. Jesus är Sann Gud och Sann Människa. Denna hans storhet är förutsättningen för vår frälsning: Gudomen trädde verkligen in i vår situation och kan därför frälsa oss.

Övertolkningar tar bort kraften i evangeliet.
Det stora ligger i det enkla.

Inkarnationen, del 2: tecknet.

De stora förbund Gud slutit med mänskligheten och sina utvalda tjänare och folk har alla sina tecken:

Förbundet med Noa hade regnbågen som tecken: “Och Gud sade: “Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min båge sätter jag i skyn, och den ska vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. (1 Mos 9:12,13, SvFB15)

Förbundet med Abraham hade omskärelsen som tecken: “Sedan sade Gud till Abraham: “Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras. Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er.” (1 Mos 17:9-11, SvFB15)

Förbundet på Sinai med Mose och nationen Israel hade lagen som tecken och då särskilt sabbaten: “Israels barn ska hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn. För på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt verk och vilade. När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger. (2 Mos 31:16-18, SvFB15)

Och det Nya förbundet har ett barn som tecken:

“I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk 1:11,12 SvFB15)
Detta var uppfyllelsen av det tecken som gavs 700 år tidigare:
“Därför ska Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14, SvFB15)

Det går inte att komma runt detta tecken: löftet om en jungfru som skulle föda en son och ge honom namnet “Gud med oss”. Han är Frälsaren, och fick därför som Gud-med-oss namnet Jesus (Matt 1:22-24), och herdarna på ängarna runt Bethlehem fick se honom.

Kristendomen är ingenting utan denne Jesus.

Det är också därför som Johannes skriver i 1 Joh 2:7,8 (SvFB15): “Mina älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser.”
Budet att älska är nytt genom det sätt på vilket det verkas fram, nämligen genom Jesus inneboende i den troende genom Anden.
Detta är kristen moral, och sättet jag skriver om det kristen etik.
Det är bra om människor vill ha kristen etik och moral, men utan Jesus inneboende kan ingen klara detta:
“Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” (1 Joh 2:6,7, B2000)

Utan Inkarnationen, ingen kristendom.

Inkarnationen, del 1: testet.

Varför är Inkarnationen (av Lat. in carne ‘i köttet’), dvs Guds människoblivande, så viktig?

Ser man i facit, dvs hur den första kristna Församlingen avgränsade mot villoläror, så framstår Inkarnationen som avgörande:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud.
Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.
Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud,
och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.
Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen,” (1 Joh 4:1-3, SvFB15).

(Om någon till äventyrs tvivlar på att detta handlar om Inkarnationen, så är det bara till att gå till vanliga studiebiblar som t.ex. ESV eller NIV. De är övertydligt säkra på den saken.)

Och varför är då Inkarnationen så viktig?
Jo, det är därför, att om inte Jesus var Gud, fullt ut Sann Gud och Sann Människa, i en person men utan sammanblandning, så vore försoningsverket inte vad det är, dvs att Gud själv, gått in i vår situation och burit straffet för vår synd, men, själv syndfri, kunnat fortfarande kroppsligen, uppstå från döden.

Om det inte vore så, skulle hela berättelsen om Jesus försoningslidande bara vara en enda stor symbol, en enda stor tjusig tanke, att inspireras av kanske, men inte till den livsförvandling som frälsningen innebär.

Inkarnationen är därmed den kristna moralens kraft och drivmotor.

(Jag skall skriva mer om detta, därav Inkarnationen, del 1. 180624: jag har lagt till beskrivningar av de olika delarna, som ovan: Inkarnationen, del 1:testet; även till de senare.)

Pingst: vi vill bli populära!

Pingstledaren Daniel Alm skriver i ett brev till församlingarna inom samfundet Pingst, “På de utsattas sida, val 2018”, att framtidsbilden och det långsiktigt övergripande framtidsmålet är att “Pingst skall bli kända för…” och “vara en … respekterad röst”.
Det är alltså en önskan om att synas som.

Det verkar alltså som att Hörnmarks postmodernistiska teologi hann slå djupare rötter i det som en gång var pingströrelsen än vad åtminstone jag trodde var möjligt.
Det handlade inte om substans och innehåll, utan om känslor och vad som “känns rätt”.

Nu tar Daniel Alm ytterligare ett steg på denna substanslösa väg. Det skall nu handla om hur man framstår, hur andra uppfattar en. Nu är alltså den stora framtidsbilden att “bli känd … och respekterad”.

Men inte ens denna förhoppning är det största problemet, utan strategin för att nå dit.
Så: hur skall detta ske?
Nu skall pingstförsamlingarna bli en valmaskin: “Pingströrelsens rådslag antog också en satsning inför valrörelsen, med rubriken På de utsattas sida, där pingstförsamlingarna vill lyfta tre områden i lokala debatter med mera: existentiell hälsa, att hela världen är viktig samt integrationsglädje” (Dagen 180526). Man behöver inte vara politiskt alltför insatt för att genomskåda till gagn för vilka [det kommer att framstå som, för det är ju i den genren – att bli känd som – man opererar].

Problemet är nu att allt inte är ens vad det syns vara.
För om man inte talar inifrån vad Bibeln påstår, utan utifrån hur man önskar uppfattas, blir man fånge under trendvindar.
I bästa fall neutraliseras man endast. I sämsta fall påverkas man.

Inte ett ord om vad Evangeliet innebär. Detta är det större problemet på substanslöshetens väg, för en föreståndare som ställde upp på en dialogpredikan i enhetens tecken i Uppsala Domkyrka 29 maj 2017 med en ärkebiskop som inte bekänner inkarnationen, Guds människoblivande genom jungfrufödseln. Hon gjorde det inte i utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet för fem år sedan (så hennes position är väl känd) och hon gör det inte heller i en nylig artikel på DN debatt.

Jag läser 1 Joh 4:1-4:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen”,

och bävar för vad detta innebär.