Efter Påsk: de fyrtio dagarna

Fyrtio dagar är en lång tid.
Jesus, Herren Jesus, var uppstånden. “Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.” (Luk 1:3)
Hur var det? Hur var det för lärjungarna?

Paulus skriver att Jesus “visade sig för mer än femhundra bröder på en gång,” (1Kor 15:6), men mest verkar det ha varit individuella möten, som med Maria redan vid graven (Joh 20:14-17), Thomas bakom stängda dörrar (Joh 20:26-29), Simon Petrus vid Gennesarets sjö (Joh 21:4-22), Kleopas och hans medvandrare (Luk 24:15-31).

Jesus överraskar alltid. Alltid. Han är som en bra film, där man tror att man vet hur det skall gå, att Hollywood-skriptet skall följas i alla dess trötta schabloner och B-intriger, men: icke!, storyn tar en annan väg, något annat händer, och man påverkas djupt.

Jag påverkas också av oförutsägbarheten i Jesus’ sätt att uppenbara sig efter Påsken. Den fascinerar mig. Aldrig kan jag ha Honom ‘som i en liten ask’; aldrig vet jag riktigt hur Han skall göra, eller varför. Så var det för lärjungarna, så måste det vara för mig.

Är detta något signifikativt för det Nya Livet i Jesus Kristus? Att vi ständigt är på resa, såväl inåt i oss själva, där Herrens Ande ständigt låter oss se nya bottenlösa djup av ofullkomlighet och synd men samtidigt detta strålande varma Ansikte som är vänt mot oss och som bjuder oss att vända om, göra bättring och ta emot förlåtelsen på nytt och på nytt? En resa inåt (helgelsen) men även en yttre resa, där makt, pengar och njutning ständigt vill få oss på villovägar, men där vi får ta konkreta beslut som handlar om att tjäna Herren med allt vi är och gör och har, och inte Mammon eller denna Världens Sätt?

Är det därför jag älskar Jesus: att han är Levande och gör mig levande?

(Föreställningen är aldrig slut när vi har sagt “Han är sannerligen uppstånden” på Påskdagsmorgonen. Det är då den börjar.)

Efter Påsk: finns det ingen synd nu?

Jag var nyligen i Amsterdam. I den överfyllda frukostmatsalen kom en amerikansk flygvärdinna och slog sig ned vid mitt bord. Vi började tala om Gud. Hon gick bara i kyrkan när hon besökte sina föräldrar, av respekt för dem, berättade hon.
– Vem är Jesus för dig?, undrade jag.
He consumed our sins on the cross (‘Han tog upp all vår synd på korset’), svarade hon.
Jag blev lite ställd, för jag har hört mycket, men aldrig just det ordet, consumed i samband med försoningen. Jag vet inte riktigt hur jag skall översätta det på svenska, men det har ju samband med vårt svenska ‘konsumera’, men på engelska har det övertoner av att ‘glupskt svälja’, som när man äter mat för fort.
Hursomhelst.

Men flygvärdinnans ordval har följt mig så här Efter Påsk. Var det så att Jesus motsvarande ‘åt upp’ synden på korset, så att det efter Påsk inte mer finns synd? Ja, hon var t.ex. snabb med att helt oombedd deklarera att hon inte trodde homosexualitet var fel – och det så snart vi började tala om Gud.

Är det fler som tänker som hon? Gör pastorer det?
Anledningen till att jag frågar är att jag i Nya testamentet märker ett tilltal till oss som troende , ett sätt att adressera de troende, som jag har svårt att finna någon motsvarighet till i dagens förkunnelse.
I Nya testamentet förmanas det, till exempel, som om det funnes något ont (synd) som man skall akta sig för. Jag hör det så sällan, om ens någonsin. Vad beror det på?

Och jag läser i Gamla testamentet de olika hebreiska orden för synd, där detta med att ‘missa målet’ eller ‘gå vilse’ bara är en av betydelserna, men tydligen en favorit bland förkunnare. Man har oturligt (något) missat något, men kan få det ännu bättre hos Gud!
Men synd är också ‘uppror mot Gud’, en ovilja att erkänna Honom som Herre och Härskare och att lyda.
Synd är även ‘överträdelse’ – av Buden, något som såväl Jesus som Paulus snarast inskräper.
Detta är den klangbotten som Nya testamentet har. Härifrån tar syndbegreppet form.

Finns det synd i kristna församlingar Efter Påsk, den tid när Jesus talade med sina lärjungar om Riket?
Nåja, de flesta är inga horbockar eller suputer eller skvallerkärringar – men räcker det? Är moralen nedskruvad till vad en vanlig ‘Medelsvensson’ normalt, åtminstone i yttre avseende, klarar av och selektiv till ett minimum?

Åter får jag inte den bild jag ser att stämma med vad jag läser i Nya testamentet: där är varningnarna för synd (‘köttets gärningar’) mycket mer omfattande.

Det är något som inte stämmer.
Och ändå vill Jesus upprätta sitt Rike bland oss. ‘Helgat varde Ditt namn, Tillkomme Ditt rike!’

Varifrån kommer lögn, falskhet, svek, hyckleri, girighet, missunsamhet, avund, högmod, arrogans, partiskhet, partisinne, ytlighet, likgiltighet?
Tog Jesus inte upp sådant i sig, ‘konsumerade’ Han det inte?

Efter Påsk: försoningens rike

Efter Påsk talade Jesus med lärjungarna om Guds rike.

Vi såg, j föregående blogginlägg, att Jesus inte förnekar ett kommande upprättat rike för Israel, men även att riket fram till dess har en annan och fördold innebörd. Vad innebär det?

Om man skall förstå vidden av den frågan behöver man ta ett steg tillbaka och titta på Evangelierna igen. De är ju konstiga som biografier, egentligen: långa introduktioner till berättelsen om hur Jesus dör, ungefär. Visst, vad Jesus säger och gör har också stort utrymme, men jämfört med andra biografier är de långa och detaljerade beskrivningarna om Jesus död (och uppståndelse) anmärkningsvärd.
Ja, beskrivningarna slutar inte med Jesus död, utan med uppståndelsen: men ändå är beskrivningen av Hans död anmärkningsvärd, för i ljuset av just uppståndelsen borde ju Jesus död bleknat i betydelse för dem som skrev.
Varför inte alltså?

Och vad har detta fokus på Jesus död att göra med att Han samtalar med lärjungarna om ‘Guds rike’?
Det finns en relation mellan Hans död och Guds rike, förstås.
Den relationen undrar jag om vi inte ofta glömmer bort i tiden efter Påsk.

Jesus uppstod inte som ett ‘solonummer’, som en uppvisning i att klara av något som ingen annan kan, därför att redan då Han dör har han identifierat sig med oss. Ja, redan i människoblivandet, men på ett avgörande sätt i sin död, för utan denna identifiering hade Jesus inte kunnat dö: Han hade ingen egen synd.
Denna identifierng, ja upptagande av människosläktet i Sig i korsdöden, gör att när Han uppstår, så sker något oerhört för oss alla: vi kommer alla att uppstå.

Den stora frågan är vårt förhållande till Honom som gjort allt detta. Det handlar om försoningen, och det Rike detta etablerar, och hur vi i tiden Efter Påsk lever med det.
I boken Förlåtelse som nödvändig frihet utvecklar jag dessa tankar under temat ‘Hur lever vi med försoningen?’ – alltså hur gestaltas försoningens rike, det som har med förlåtelse att göra?

Fram till att upprättandet av riket för Israel sker, är detta det enda sätt Jesus kan vara Kung, Regent, Härskare över ett Rike på, och när stunden för detta kommer (Apg 1:6,7), är det som en global utgestaltning av detta försoningens rike, som redan nu kan bli verklighet i våra enskilda liv. Där kan Jesus regera genom att vi befrias från ett liv i synd.

Talet om Riket låg på Jesus hjärta efter Påsk.

Efter Påsk, innan Pingst

Vad talade egentligen Jesus med sina lärjungar om den där tiden efter Uppståndelsen och före Himmelsfärden?
Det måste ha varit en förunderlig tid, efter korsfästelsen.
Jag tror inget var sig likt. Tror du?
Lärjungarna måste ha sett på Jesus på ett helt nytt sätt. Skulle inte du?
Allt han gjort, allt han sagt – till och med det där underliga om att han skulle gå till Jerusalem för att dö måste ha kommit i ett helt nytt läge.

Och det var förstås ett helt nytt läge. Men jag kan tänka mig att lärjundarna famlade efter kategorier att tolka det hela i. Om nu ‘tolka’ är rätt ord, för här var Han ju mitt ibland dem, med sårmärken på handlovar och vrister och mage. Han åt och drack. Men det var Han.

Lukas berättar att Han under dessa fyrtio dagar talade med dem om ‘Guds rike’ (Apg 1:3). Talet om ‘Guds rike’ var tydligen så framträdande att detta också var i lärjungarnas sinnen strax innan Himmelsfärden: “Herre, är nu tiden inne för dig att återupprätta riket för Israel?” (Apg 1:6).
Detta säger oss åtminstone två ting: Jesus ägnade inte de fyrtio dagarna åt att totalt meja ned alla tankar om ett återupprättat rike för Israel. Ha borde ha kunnat det om han velat. Men nu gjorde han inte det. Samtiigt måste han ha talat om riket på ett annat sätt också, ett sätt som gjorde det meningsfullt för Honom att säga rill lärjungarna att de skulle bli hans “vittnen” (Apg 1:8).

Vi lever nu efter Påsk, efter Fastan som föregick den.
Vad händer nu? Har ‘luften gått ur’ efter att vi rituellt svarat prästen/pastorn “Ja, Han är sannerligen uppstånden,” på Påskdagsmorgonen?
Vad finns det kvar att leva i efter Skärtorsdagens händelser, och Långfredagens, och Lördagens och Påskdagens?

Jesus talade med sina lärjungar om Guds rike.
Det var också det Han nämnde först när Han skulle lära dem bedja: “Tillkomme Ditt Rike.”

Riket skall alltså kommma i betydelsen av att Israel skall bli återupprättat.
Men under tiden till detta sker skall vi vara ‘Hans vittnen.”
Guds Rike – Hans herravälde, Hans regering, Hans vilja som sker – kan också etableras i oss och bland oss när vi betänker Vem Jesus är och vad Han gjort.

Det fanns en förståelse av betydelsen av Jesus korsdöd och uppståndelse hos lärjungarna som gjorde att de kunde förkunna Evangeliet när Anden kom på Pingstdagen.

Efter Påsk: tid att reflektera över Guds rike alltså.

Hur blir Evangeliet relevant?

Nej, det är inte frågan om hur vi skall göra Evangeliet mer tillvänt till dem som lyssnar, till samhällsutvecklingen eller hur det skall paketeras i dagens mediasituation, utan åt andra hållet: för dem som förkunnar.
För om det är så, att buskapet om Jesus’ död och uppständelse (1 Kor 15:1-5) inte predikas annat än som ett sekundärt bakgrundsbudskap till andra ämnen, då måste det ju vara så att Evangeliet inte är relevant för predikanten.

Och vad kan detta i så fall bero på?
Svaret är inte alls svårt.
Då måste det naturligtvis vara så, att Evangeliet inte är relevant för predikantens gudsbild: bilden av en Helig och Kärleksfull Gud finns inte där i hans medvetande, eller har bleknat som ett gammalt fotografi där man knappast kan urskilja anletsdragen: “skulle det där verkligen föreställa farbror Otto?”

Sorgligt.

Varför bedja?

När du känner ett behov av att bedja,
eller tänker att du borde göra det,
eller bara det att du engagerar dig i något gott syfte som du tycker är större än vad du klarar av och oroar dig för hur det skall gå –
då är det Guds Ande som kallar dig att bedja,
därför att Gud har bönesvar och hjälp i beredskap för dig,
och som Han vill få välsigna dig och ditt verk med.

Bön är ett gensvar på Guds längtan och väntan.

Tron tackar

Detta med tacksamhet har missbrukats i kristna sammanhang.
Det har brukats som en sorts formel för att få Gud att göra något för oss: man skall ‘claima’ (göra anspråk på), och sedan när man dessutom börjar tacka för det, ja, då är Gud mer eller mindre tvingad att göra som man säger, på grund av sina löften.
Absurt? Ja.

Finns det då ingen sund plats för tacksamhet?
Jo, absolut.
Men den tacksamheten handlar inte om mig, och vad jag i mitt själviska ha-begär kan ‘få ut av’ mitt umgänge med Gud, utan är en begrundan, och beundran, av Gud själv, och vad Han i sin stora kärlek gjorde i Kristus.

Tycker du det börjar låta irrelevant och alltför teologiskt-teoretiskt?
Du behöver omvända dig, göra sinnesändring, det är hela saken.
Gud är inte till för dig, du är till för Honom.
Vi har ofta fått det snett (och det är en del av syndens konsekvenser).

Men hur skall det då gå med och för Guds verk (om inte Gud svarar på mina böner och gör som jag säger så att jag kan tacka honom)? Ja, detta är problemet, att man kan tänka så.

Tacksamhet är trons första och sunda och sanna reaktion.
Tron är helt enkelt Nöjd med Evangeliet.

Grundtexten

Han var föraktad och övergiven av människor,
en smärtornas man och förtrogen med lidande,
lik en som man skyler ansiktet för,
så föraktad att vi räknade honom för intet.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig,
medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull.

Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.
Vi gick alla vilse som får,
var och en gick sin egen väg,
men all vår skuld lade HERREN på honom.

(Jes 53:3-6, FB)

Vad skall man då syssla med?

Om inte managementkurser för ledare är grejen, och heller inte kunskaper i marknadsföring för församlingsbladet eller gruppdynamiska processer för smågrupper eller samtalstekniker vid själavård; om inte heller retoriska knep i predikningar eller om man skulle råka bli intervjuad; om inte nätverkande med kollegor eller namnbyggande på sociala medier; om inte hembesök så att folk skall förstå att man också kan vara folklig; om inte nyhetsläsande så att man kan vara relevant; om inte kolla in Melodifestivalen fast man tycker den är kass så att man inte framstår som fisförnäm eller alltför verklighetsfrämmande; om inte läsa in sig på påven så att man hajar klyket och kan förstå diskussionerna; om man inte följer med i SHL och har ett favoritlag – vad skall man då syssla med?

Varför inte evangeliet om Jesus Kristus?