Om vår tillbedjan (bokrecension)

inga andra gudar omslag

Det finns ett några outtalade förutsättningar man bör vara införstådd med, om man med behållning skall kunna läsa Per-Arne Imsens Inga andra gudar (Pilgrim media, 2017):
1. Gud är värd vår tillbedjan;
2. Det finns möjligheter att vår tillbedjan riktas till annat än Gud;
3. Man bör ta tillvara lärdomar som historien ger;
4. Vår tid på jorden är begränsad, en evighet väntar.

Bokens titel är förstås hämtad från ett av de tio budorden: ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2Mos 20:3; ordalydelsen inga andra gudar hämtad frånSvKb 1917).
Och häri ligger alltså Per-Arne Imsens anslag: att i historien och i samtiden visa på, och varna för, när tillbedjan riktas mot annat än Gud själv.

Vad innebär då tillbedjan? ”Tillbedjan är den lovsång från vårt innersta som ärar Gud för allt det Han är, allt han har gjort och gör. Ett gensvar på all den godhet och nåd som Han slösar över oss genom Jesus Kristus,” s. 373.

Tesen i boken lyder: ”Väckelsekristendomen och institutionskyrkan är och förblir ett omaka par. Det är element som inte kan förenas. Trots att det periodvis har gjorts intensiva försök att förena dem, visar det sig vara två oförenliga andliga verkligheter. Det är två parallella vägar genom hela församlingens historia. Och även in i framtiden. David Wilkersons syn om ändetidskyrkorna talar om detta,” s. 118.

I det ljuset görs en synnerligen ordentlig genomgång av den romersk-katolska kyrkans historia och lära; dess förmåga att anpassa sig och assimilera hedniska moment och även att framstå som reformatorisk och karismatisk, medan den hela tiden söker inkorporera andra samfund i sin egen hierarkiska struktur.
Per-Arne Imsen är dock inte kategorisk: Bilden av en sköka (som historiskt sett av protestanter restlöst brukats som beskrivning av den romersk-katolska kyrkan) används på Gud folk när det tar till sig avgudar i sin prioritering, uppskattning och hyllning. ”Gränsen mellan sköka och brud ligger i hjärtat och skär tvärs igenom alla kyrkor, både stora och små” (N P Wetterlund) och ”skökan är inte heller en specifik person, eller ens en specifik kyrka”, s. 358. Han skiljer även mellan sak och person, och är inte avvisande varken till kristen enhet eller till gemenskap med kristna ur olika samfundssammanhang; man kan ”älska bröder och systrar inom en viss kyrka och samtidigt fördöma ett obibliskt system och obibliska läror”, s. 12.

Författaren är också mycket klar över att alla skriver ut en viss synvinkel: ”Alla, även jag, betraktar historien och samtiden utifrån sin världsbild. Därför innebär all historieskrivning, i mer eller mindre grad, att man samtidigt delar sin övertygelse. Och denna bok är inget undantag från den regeln ”, Förordet, s. 9. Han är naturligtvis inte ensam om sin synvinkel, utan kan med gillande citera t.ex. Martyn Lloyd-Jones, Lewi Pethrus, Frank Viola, A. Howard Snyder och många andra.

Men frågan är: i dagar av ökat ekumeniskt töväder, bör man inte glömma all negativ historia, och dessutom bortse från alla teologiska skillnader? Det tycks t.ex. vara vad Pingstsamfundsledaren Daniel Alm – som omnämns för sin uppskattning av påvebesöket i Lunds domkyrka som inbjuden ekumenisk gäst, s.83 – nyligen förespråkar i en ledarkrönika ”Det är i karismatiken det händer”, Världen idag 2018-01-26: ”Det handlar mycket mer om vision av framtiden än revision av ditt förflutna. Gud hjälper dig bort från något för att hans planer är så stora för din framtid” (i sammanhanget: ”… Hjälparen om Anden. I detta ord, parakletos, ligger både hjälp från och hjälp till”).
Per-Arne Imsen håller alltså inte med. Kan man inte istället nyktert betrakta historiska händelser som en tillgång i den meningen att man kan lära sig något från dem, eller skall allt fokus ligga på framtiden som ett nytt oskrivet och ännu obesudlat blad? Ligger det en frihet eller en stor dumhet i att negligera såväl sin egen som det allmännas historia?

Så vem är då Per-Arne Imsen?
I det första kapitlet återger han sin egen del av väckelsehistorien. Hans far var den på sin tid mycket kände Maranata-ledaren Arne Imsen, och Per-Arne växte upp inom denna rörelse, och gjorde här sina egna andliga upplevelser, men även erfarenheter av hur det är att bli utfrusen och marginaliserad, inte minst av dåvarande pingströrelsen och dess tidning Dagen. Om detta berättar författaren för Tomas Sjödin i en Dagen-intervju 2000-01-26. (Där framgår bl.a, att Per-Arne slutligen bröt med Maranatarörelsen 1990. Fadern, Arne, försonades med familjen på sin dödsbädd 1999.) Att han haft stor anledning att bearbeta vad han varit med om, och sätta detta in i ett större sammanhang, bär denna bok vittnesbörd om.
Inga andra gudar är inte en sökande, trevande bok skriven av någon som undrar ”om det inte skulle kunna vara så att”, utan av någon som genom den situation han från födseln placerats i, och sedan efter personliga ställningstaganden själv kommit att definiera och utforma det pilgrimsskapets utanförskap där han nu står, i gemenskap med andra, i en församling som Dagen-artikeln berättar om, och som tydligen även är aktuellt 18 år senare, Agape, Göteborg, och i sin resandetjänst.

Det jag något saknar är en analys av de mekanismer som får t.ex. den svenska frikyrkovärlden att alltmer närma sig den katolska kyrkan och därmed, viktigare men parallellt: vad det är som får fria församlingar att sluta sig samman i samfundshierarkier (som senast med den svenska pingströrelsen).
(Jag tänker mig en analys likt den i kapitlen ”Efterkonstruktioner”, ”Inbrott i Guds hus” och ”Bortglömda i historien” där det beskrivs hur Augustinus’ tusenårsrikestolkning banar väg för såväl sammanblandningen kyrka-stat, som den romerska påvekyrkans överhöghetsanspråk på världsliga härskare.)
Orsaken till denna negativa sida av myntet behöver säkerligen uppmärksammas, samtidigt som Per-Arne Imsen framhåller att det positivt sker ”ett andligt uppvaknande där kristna hittar tillbaka till en gemenskap kring Ordet och bönen … till det enkla och ursprungliga församlingslivet som man läser om i Apostlagärningarna”, s. 13.

Noterna är många (781 stycken), och verderhäftigt angivna. Ibland anges dock källor genom citat till verk där dessa citeras eller refereras till, dvs ett andrahandsförfarande. Man utlämnas på sätt och vis därför till att lita till att de författare och verk Imsen refererar till, verkligen hanterar sina källor korrekt. Detta med ”källkritik” (värdering av källor) blir alltmer aktuellt ju större anspråk på vetenskaplighet ett verk har. En framställning blir inte vetenskaplig (Eng scholarly — man skiljer på anglosachisk mark mellan akademisk behandling av humaniora och ‘naturvetenskap’ science /scientific ) genom mängden noter, utan genom kvalitén på de verk som åberopas i noterna. Jag nämner detta inte som kritik utan därför att de som kommer att angripa Imsens verk därför att de inte håller med honom (dvs, inte delar hans världsbild och övertygelse), antagligen kommer att skjuta in sig på detta och vill därför framföra, att jag menar att Imsens tes om väckelsekristendom kontra institutionell kyrka genom historien, i nuet och med linjer mot framtiden, ändå har så mycken samlad substans av vittnesbörd genom kyrkohistorien, och är hänvisad till i noterna, att den bör tas på seriöst allvar och begrundas.

Något om det tekniska:
Imsen berättar i sitt Tack! att han haft hjälp av en copywriter, Cecilia Lind, som ”ord för ord, sida efter sida bearbetat det skrivna materialet”; han kallar henne även ”medskribent” för att ”formulera texter och göra svåra saker begripliga”. Texten är verkligen mycket jämn och lättbegriplig. Ofta under läsningen undrar jag dock om det inte varit bättre om Per-Arne låtit mer av sin egen stämma klinga igenom; det hade nog givit framställningen en mer personlig prägel och ”nerv”.
Boken har en löpande rubrik överst på varje sida (”Inga andra gudar”). Det hade hjälpt läsaren om på udda sidor detta bytts ut /byts ut vid ny upplaga/ till aktuell kapitelrubrik. Jag undrar också om det inte varit möjligt att utöver viss kronologi sammanföra kapitel med liknande tema till olika delar i boken; en sådan struktur skulle givit bättre översiktlighet än att genomgående lyfta fram kärnmeningar i citatrutor.
Det hade också varit värdefullt med ett sak- och personregister, något som med dagens teknik är rätt enkelt åstadkommet.
Boken är inbunden med hårda pärmar har tilltalande layout och omslag. De uppskattande omdömena inom citattecken på skyddsomslaget borde dock haft angivet vilka som yttrat dessa. Att så inte är fallet skevar mot vederhäftigheten i övrigt.

Temat i Inga andra gudar är allvarligt. Är detta då en dyster bok? Nej: kristendomens oövervinnelighet är beroende av att det är Kristus själv som bygger sin församling genom de troendes direkta gemenskap med honom, ”Jesus bygger sin kyrka på vittnesbördets bekännelse”, s 340. Utifrån från sina missonsresor, bl.a. i Karibien och Nord-Afrika, ger Per-Arne Imsen exempel på att detta är en levande verklighet idag.

Per-Arne Imsen har skrivit en rik bok. Den är vederhäftig, men ändå ingen skrivbordsprodukt, utan uppenbarligen sprungen ur djup personlig erfarenhet av, brottning med, och fördjupande studier i det tema han här presenterar. Syftet och uppmaningen är att tillbedja Gud endast. Varningen består i att glida över i tillbedjan av avgudar. Den är värd seriös begrundan.

One thought on “Om vår tillbedjan (bokrecension)

  1. Jag har själv inte läst denna bok. Inte än. Blev inte mindre intresserad sen efter jag läste din rescention.
    Idag tycks det som andliga ledarskapet inom våra kyrkor och samfund till varje pris eftersträvar ekumenisk sammanhållning, detta trots de uppenbara teologiska skillnaderna och som skiljer de en hel del åt på sina punkter. Men det har man tydligen överinseende med.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *