All posts by admin

Och nu…?

Nyårsdagen 2021: en bra dag att titta framåt, och om vi tänker oss att ljuset vi ser framför oss i tunneln (vaccinet) verkligen är dagsljuset på andra sidan – och inte ett annalkande tåg (i denna slitna bild för alla som hört den förut) – hur ser det då ut framöver?

Två ting: pandemin har fört två ting med sig:
“Vanliga kristna”(dvs inte avlönade präster/pastorer) har börjat följa mer undervisning från Bibeln på nätet, och gör man det kan det t.o.m. hända att man ibland kommit in på andra sidor än den egna pastorns (i den mån han/hon har närvaro på Internet). Och då kan ju det farliga ha hänt, att man upptäckt grönare gräs på andra sidan “församlingstrohetstängslet”; näringsrikare kost, och inte bara mer klorofyll. Farligt!

“… det förekommer stridigheter bland er. 12 Vad jag menar är att ni var och en säger: “Jag håller mig till Paulus” eller “Jag håller mig till Apollos” eller “Jag håller mig till Kefas” eller “Jag håller mig till Kristus”. 13 Är Kristus delad? 1 Kor 1:11-13
“Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den uppgift som Herren har gett … allt är ert: 22 Paulus, Apollos och Kefas, världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert 1 Kor 3:5, 21-22 (FB-15)

Det andra tror jag är ännu farligare: när man inte kunnat “gå till kyrkan” – Åh, denna jämmer! – har en del, kanske många, förhoppningsvis väldigt många, upptäckt att det går väldigt bra att samlas några stycken för att bedja, läsa Guds ord, ha brödsbrytelse/nattvard och hitta på praktiska saker för att muntra upp och hjälpa varandra (koinonia): redan i våras när det blev varmare, under sommaren förstås och så länge det gick under hösten innan det blev för kallt; en del kanske praktiserat detta via Zoom.
Kanske har de upptäckt och igenkänt, att just detta, och ingenting annat, var vad de första kristna ägnade sig åt :

“De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” Apg 2:42 (FB-15)

Den grymma sanningen är, att innan kejsar Konstantin såg det för lämpligt att använda kristendomen (-s makthavare) till att stärka Imperiet, dvs under 300-talet, kom ingen ens på idèn att bygga någon kyrka, alltså kyrkobyggnader. Den första kyrkan, enligt samstämmigt arkeologiskt vittnesbörd, härstammar från c:a 230 i norra Syrien, Dura-Europos, och det handlade bara om ett större tillbyggt vardagsrum. Men så började Kejsar Konstantin dela ut pengar till biskoparna och byggandet av basilikor kunde ta sin början, och centraliseringen: det var ju dit man skulle gå, med åtföljande förprästerligande av det allmänna prästadömet: några måste ju avskiljas för att officiera i liturgiska ritualer som var värdiga basilikorna; i vardagsrummen hade sådant inte varit påtänkt.

Och så har det rullat på: små Pastorer lite överallt, som i lojalitetens namn kräver att “församlingsmedlemmarna” (de som gått in i den samfundsanslutna, eller inte, föreningen) skall lyssna på sig och inte på andra; “församlingstrohet”.

Och så “uppfyller man all rättfärdighet” genom att traska “till kyrkan” om söndagarna och kunde känna sig rätt nöjd med sig själv, för det var ju sådan normen blivit.

Går det att hoppas att pandemin haft någon effekt?

Ledarskap under en mediepandemi

Jo, det skall stå så.
Inte: “… under en Covid-19-pandemi” eller ” … under en corona-pandemi”.
Varför?
Därför att jag tror det pågår en exponeringspandemi på sociala medier bland kristna ledare.
Hur så?
Mängden inlägg av kristna mer eller mindre kända ledare på Facebook, Twitter, Instagram, förutom, antar jag mer privata på sms, Messenger, WhatsApp och gammal hederlig e-post. Kanske även frimärksbrev och -kort 😉
Och skulle det då vara något fel med det?
Tänk efter.
Dels handlar det om TID: har man verkligen tid med detta? Vad tar man den tiden ifrån?
Dels handlar det om uppmärksamhet: blir inte sinnet förflackat av all denna mängd disparat information som skall gillas och kommenteras och skickas vidare? (Det var en fråga.)

Dessutom: jag finner inget i Nya testamentet som stöder denna typ av verksamhet. Paulus behövde inte göra reklam för sig (för, handen på hjärtat, det är väl vad det hela i slutändan handlar om?):
“Vi är okända men ändå erkända” 2 Kor 6:9

Förnyelseförmaning

När Paulus i Romarbrevet förklarat rättfärdigtillräknelsen genom tro (kap 1-8) och Israels förblivande roll i Guds historiska, nutida och framtida frälsningsplan (kap 9-11), så är det dags för förmaningar. Handen på hjärtat: när blev du förmanad (tillrättavisad eller uppmanad, negativt eller positivt) av någon senast? När blev du senast förmanad i en predikan?

Därför [ = på grund av det Paulus dittills skrivit i Romarbrevet]
uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet [ märk noga: ungefär = nåd ]
att frambära era kroppar som ett levande offer [alltså inte = avlivat, dött! Vi har alltså att göra med offer av annat slag än vi vanligen tänker oss.]
och heligt [ grundbetydelsen för ‘helig’ är ‘avskild för någons räkning, dvs här Guds]
som behagar Gud – er andliga tempeltjänst” (Rom 12:1, FB-15).

Era kroppar. Alltså inte: “sätt dig nu ned och meditera och tänk djupt på det jag skrivit.”
Kroppen. Man gör saker med kroppen.
Och vad i detta fall?
Det bästa är väl att läsa vidare för att få reda på det.

(v.2): “Och anpassa er inte efter denna världen,
utan låt er förvandlas
genom förnyelsen av ert sinne
så att ni kan pröva
vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom“.

Vad kan det innebära idag, hur gör man för att inte anpassa sig efter denna världen?
Under en pandemi har vi alla mer tid: ingen arbetspendling, få fritidsaktiviteter osv.
Till att börja med tror jag det till stor del handlar om att strypa informationsflödet.
Anpassningen till världen kommer automatiskt om vi varje dag översköljs med nyheter av alla de slag i alla möjliga medier, etablerade såväl som sociala. Vi kan då inte värja oss för att det kommer att uppta sinnet.
Jämför med Athen, en plats där Paulus för övrigt aldrig grundade någon församling. Kanske fanns det inte grogrund för det. Lukas berättar:
Athenarna liksom de främlingar som bodde i staden ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen,” (Luk 17:21).
Man låter bli att dränkas genom att använda Kroppen, i det här fallet fingrarna till att låta bli att klicka på allt möjligt “som kan vara intressant” — det må vara lärorikt eller rent skvaller, så att en annan del av kroppen, ögonen, slipper se, inte kan se.

Gud vill förvandling det är rätt klart. Gud vill att vi skall bli mera lika Jesus. Vi kan göra oss tillgängliga för förvandling, “låt er förvandlas”, helt ett Guds verk, genom förnyelse.
I liknelsen om såningsmannen (Matt kap 13) utlägger Jesus betydelsen av en typ av åker på detta sätt:
En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. — Var gång någon hör ordet om riket utan att förstå, kommer den Onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta. Det är sådden på vägkanten.” (v. 4, 19 )
Men kan det vara så enkelt, att vad som såtts i våra sinnen av Guds Ord och är obearbetat, kan plockas bort genom all möjlig annan information “på livets väg”?
Den Onde verkar ibland genom enkla medel; så liten uppmärksamhet som möjligt.

Vi måste helt enkelt offra en del av våra kroppars legitima uppmärksamhet på nyheter (hur många gånger om dagen är det nödvändigt att gå upp på Fb, Twitter, Instagram, DN, GP, SvD, BBC, CNN, osv.) Antagligen avsevärt mycket färre gånger än vi gör.
Men blir inte detta lagiskt? (standardinvändningen mot förmaning…)
Paulus förmanar vid Guds barmhärtighet. Rör inte det ditt hjärta?
Syftet med detta kroppens levande offer av informationsuppmärksamhet är inte att du skall bli tom, utan att det skall beredas plats i sinnet till förståelse (istället för alla nyhetsmassor) för den goda säden (Guds Ord) att kunna växa i ditt liv – så att du kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom – och så att det kan bli någon skörd i ditt liv!

Förnyelse och omvändelse

Förnyelsens pris är omvändelse, och en ständig sådan.
Hur kommer det sig? Jo, såväl de hebreiska som grekiska orden för omvändelse respektive förnyelse kommer från samma stam i respektive språk. Det där syns inte alltid i svenskan (eller i översättningar till andra språk).
Tag till exempel den välkända Psalm 23, “Herren är min herde, mig skall intet fattas…”

Vers 3 hette i SvKB 1917: “Han vederkvicker min själ”. Så även i FB-98. Om man skall förstå detta ålderdomliga ord måste man gå till Tyskans wieder (åter) + quicken (liva upp), alltså ‘återuppliva’ [men ‘liva upp’ heter idag erquicken på Tyska.] Ordet finns f.ö. i denna ursprungliga betydelse i ‘kvickningsrörelse’, dvs när fostret börjar sparka i mammans mage.
FB-15 har: “Han ger liv åt min själ”, men skriver i en not: “Annan översättning (så Septuaginta) “återför”, “omvänder”. Latinets Vulgata likaså: “Animam meam convertit” (jämför Engelskans conversion ‘omvändelse’).
Bibel2000 prövar med: “Han ger mig ny kraft”.
Går man till andra vanligen kända språk märker vi:
Franskans (Louis Segond 1910) “Il restaure mon âme” (jämför ‘restaurera’ på Svenska = ‘återskapa i ursprungligt skick’; ‘förnya’)
Engelskans ESV går också på denna linje: “He restores my soul” (liksom King James Version). NIV är rätt lika: “He refreshes my soul”
Tyskans Lutherbibel 1912 har: “Er erquicket meine Seele” (jämför ovan).

Men grundtextens hebreiska då? Ja, den har en kausativ stamform av ett verb [shuv] som i den enkla stamformen betyder det som FB-15 antyder ovan:”återföra, omvända” — och så hade den tidiga (200-talet f.Kr) översättningen till grekiska, Septuaginta, uppfattat betydelsen, när den använder verbet [epistrepho] med samma betydelse.
Vill man försöka tydliggöra detta med stamformer (regelbunden egenhet för hebreiskan) på svenska, så kanske man skulle översätta Ps 23:3 med det ospråkliga “*Han omvänderar min själ”, dvs: ‘han får min själ att vända om” (därav ordet ‘kausativ’, jämför cause ‘orsak’ på Engelska).

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna.
Det finns alltså ett starkt språkligt samband på Hebreiska mellan omvändelse och förnyelse, något som särskilt de tidiga översättarna till Grekiska och Latin var varse och uppmärksammade.
Förnyelsens rot ligger alltså språkligt i omvändelse — och i det här fallet omvändelse från lättja till att läsa ända hit för att få det språkligt klarlagt. (Bra gjort!)
Man kanske även skulle kunna säga: omvändelse till Skriften, att återvända till Bibeln, för att få reda på vad förnyelse innebär.
Mera härom härnäst!

Bön för en pandemi

Vad kan sägas om Coronapandemin? Följande är det bästa jag läst, sänt till mig från en vän i England. Det var uppsatt i en kyrkas vestibul.

Gör gärna denna bön till din! Det ger perspektiv på tillvaron.

Vad väntar vi på?

En del väntar på Kristi ankomst, med betoning på Ankomst. Man sätter upp absoluta scheman över när detta kommer att ske, och säger, att den som inte pratar om schemat hindrar väckelse.
Jesus skall förvisso komma åter. Det är inte sant att han på ett spiritualiserat sätt återkom i och med Andens utgjutande, och bor i sin Kyrka som är tusenårsriket. Änglarna sade att han skall komma åter på samma sätt, kroppsligen.
Men det är Han som skall komma åter! Jesus är inte bara en del i ett schema över hur det kommer gå till.

En del väntar svåra tider. En del säger, att vänta bara, kommer det svåra tider, så kommer det väckelse. När Anti-Krist kommer och alla måste stämplas med Vilddjuret märke, då kommer folk att fatta allvaret, då blir det väckelse. Vi må tillbringa mesta tiden framför tv-soffan nu, och övrig tid på Facebook, men när det blir svåra tider, då kommer folk att omvända sig till Gud i skaror, och då kommer folk att få se att vi kristna hade rätt.

En del väntar på att Corona-viruset skall ta slut så att allt kan återgå till det normala: att mötesmaskineriet kan dra igång igen, med predikoföredrag och lovsångsuppträdanden, med kaffekokning och kyrkstädning. Att man kan få leva som vanligt för övrigt igen; unna sig livets goda, för Gud är ju god, och vi kristna skall inte vara annorlunda så att vi stöter bort folk.

Vad väntar vi på!
Nu är det tid att bedja, nu är det tid att studera Bibeln!
Nu är det tid att söka ett dop i Helig Ande, och att fyllas av Anden, dagligen, mer och mer.
Nu är det tid att offra lovets offer till Gud, göra gott och dela med sig (varför inte till Läkare Utan Gränser som går dit få andra vågar).
Nu är det tid att bekänna Jesus, att tala om Honom med alla vi kontaktar.
Nu är det tid.

Orostider: hur ber man?

Den stora faran nu är att bli förnumstig och säga självklarheter.
Vad ligger då på mitt hjärta?
Jo, detta, att oro inte är bön.

Eller, närmare bestämt: det är inte förbön. Vi tänker alla på nära och kära, på vänner, grannar och släktinga, bekanta och fiender, och oroar oss för dem på olika sätt.
Det är inte bön. Oro är inte bön. Oro är inte omsorg, inte ens sympati.
Oro är inte något ädelt eller fint. Det är heller inte ansvarsfullt att oroa sig.
Världen lider, men det är ingen anledning till oro.

Bibeln är chockerande på många sätt.
Tag till exempel vad Paulus skriver i Filipperbrevet 4:4-8 (Bibel 2000):

“Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.
Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.
Och så, mina bröder: det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta. “

Tar man det “bokstavligt” (hatordet) så blir det närmast oanständigt: Var alltid glad!
Men låt mig påminna om att det står “i Herren”. Det handlar alltså inte om att glädja sig åt eländet, inte ens “mitt i” eländet, utan “i Herren”. Här öppnar sig alltså en möjlighet att med hedern i behåll kunna få vara glad.
Mera: “Herren är nära”. Hur då? Genom sin Ande, som han ständigt utgjuter över alla människor; tillgängligt för alla som vill öppna sig för detta sanna, denna sanning; detta “så är det”: Herren ÄR nära.
“Gör er inga bekymmer”. Bekymmer gör man sig. Ett förhållande, hur bedrövligt som helst, måste inte med nödvändighet föra med sig bekymmer.
Oanständigt, chockerande oansvarigt, verklighetsfrämmande påstående? Döm själv!
Bekymmer “gör man sig”, de kommer inte som en nödvändig, integrerad del av paketet.

“Utan”, alltså något istället, och vad kan det vara?

Bön. Bön kommer i många varianter och former – –
tillbedjan, lovprisning, klagan, tacksägelse, förbön, önskningar
— men är i grunden en gemenskap med Gud.
Alltså också klagan? Ja, det är den vanligaste formen av bön, åtminstone om man går till Bibelns egen bönbok, Psaltaren. Men är det bön? Jo, det är gemenskap med Gud.
Jag säger då till Gud hur jag har det; jag bekänner vad som trycker mig, vad jag oroar mig för, och allt annat svårt.
Märk väl: oro är inte något man mentalt kan skjuta ifrån sig, “bra-karl-reder-sig-själv”-mässigt. Det är för grund människosyn, för ytlig psykologi.
Däremot ligger det en avlastning i att ge uttryck för vad man oroar sig för; att sätta ord på det.
Så oroa dig inte, men klaga! Jämra dig gärna också! Gud har givit dig orden att använda. De finns i Psaltaren, mängder med klagopsalmer.

Åkallan: rikta sig mot Gud, mot Bibelns Gud, Jesu Far. Ropa till Honom. Det hjälper.
Det är för övrigt ett sätt att hälsa på Gud också, att ge honom de ärebetygelser som han har rätt till, som tillkommer honom. “Helgat varde ditt Namn.” När du påminner dig detta ligger inte tillbedjan och lovprisning långt borta. Ofta öppnar de för tacksägelsen, för, handen på hjärtan:
Visst har du något som du kan tacka Gud för (och som djävulen inte kan anklaga dig för att vara en hycklare att nämna): du lever ju! Antagligen har du ätit mat i dag också, och har kläder på kroppen, troligen någonstans att bo. Börja där (tror inte du slutar så snart).

“Önskningar med tacksägelse” står det i en del översättningar.
Alltså: skall man då tvinga sig själv att tro att man får det man ber om?
Nej. Det du tackar för är att Gud hör, och för möjligheten att nämna det inför honom.
Du lastar av dig bördan av att bara önska något. Så skönt!
Och Gud inte bara hör, han svarar också. Det kan du lita på. Men liksom goda och förståndiga föräldrar inte ger barn allt vad de skriker och tjatar om (om det finns sådana barn) så gör Gud det inte heller. Av ren omsorg. Kan vi lita på det också, eller vet vi egentligen bäst?
“Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.”(1 Pet. 5:7 SvFB)

Och si: Guds frid/schalom som övergår allt förstånd, skall bevara våra hjärtan och tankar —
— i Kristus Jesus.

Sedan kan vi ägna oss annat än att oroas.
Till exempel: att tänka på vad som är sant, upphöjt, rätt och rent, värt att älska och akta, dygd och beröm —
— dvs om vi omvänt oss till Gud överhuvudtaget, så att sådana ting är attraktiva för oss.
Men var hittar man sådant idag?
I Bibeln. Läs Bibeln.

Inkarnationen, del 18: “ämbetet”

Vem kan tänka och tala över detta med Inkarnationen?
Inom en del kyrkosamfund och -traditioner finns en tydlig tanke att det är bara några få utvalda som kan göra det. Inom andra (nyare) samfund finns samma tanke, fast bara diffusare, mera otydlig. Vad handlar det om? Med ett “fint” ord: ämbetsfrågan, och “läroämbetet”.

I vissa samfund, t.ex. Svenska Kyrkan är det endast präster som kan förrätta nattvard och dop, viga och begrava, ge avlösning vid syndabekännelse och bikt + kanske något mer. Det sägs att det är bara de som blivit vigda som kan göra det (= på ett sådant sätt att det har sakramentell verkan, alltså att Gud gör något i och genom det prästen gör). Den prästvigde har ett ämbete.
“Ämbetsfrågan” har rört en mängd frågor, som t.ex. den nu, genom utvecklingen i verkligheten, rätt passerade diskussionen om kvinnliga präster.
Parallellt med denna sakramentala syn på ämbetet finns tanken på ett “läroämbete”.
Oftast är det kopplat till präster det också (genom att “ordets förkunnelse härleds ur altarets sakrament”), men på ett sådant sätt att det gäller hierarkiskt högre placerade präster, t.ex. biskopar som har (fått) rätten att uttala sig å hela “kyrkans” vägnar.

Eftersom det finns så många samfund blir det där problematiskt. Därför håller man i ekumeniska sammanhang på med “ekumenisk teologi” och olika typer av kompromisser (oklart på uppdrag av vem), så att olika samfund kan “godta varandras ämbeten”. Vanligen menar man i sakramentell mening, men på sikt även “läroämbetet”. Problemet blir här att inga “vanliga troende” känner igen sig. Orden är oftats luddigt oförståeliga.

Saken kompliceras ytterligare av, att vissa samfund är en “bekännelsekyrka” i den meningen att det är kyrkan, genom läroämbetet, som bekänner. Det innebär att om man “upptagits” i kyrkans gemenskap genom dopet, så bortfaller behovet för individen att själv bekänna. Det gör kyrkan åt en. (Vad som sedan händer när en ärkebiskop inte längre bekänner vad kyrkan alltid tidigare bekänt – människoblivandet, Jesu kroppsliga uppståndelse och kroppsliga himmelsfärd – vet jag inte, kanske inte någon annan heller.)
Jag tror detta är de protestantiska kyrkornas sits efter brottet med Romkyrkan.

Å andra sidan finns samfund med otydligare konturer härvidlag, särskilt nybildade, som förutvarande Pingströrelsen, omvandlat till Samfundet Pingst. Förre föreståndaren Pelle Hörnmark påstod att varje lokal församling fick skapa sin egen teologi. Ulf Ekman, då ännu inte romersk katolik, invände med rätta att det finns en tro (=innehållet i tron) som en gång för alla överlämnats åt de heliga, och för vilken vi skall kämpa (Judas br. v. 3). Hörnmark kanske menade att individer får “maka ihop” sina respektive “bekännelser” = vittnesbörd om hur man kom till tro, eller förhoppningsvis egna och andras tankar, till någon sorts koncensus, eller gemensam nämnare (så skedde väl också genom de småskrifter som till slut trycktes som “Pingstkatekesen”, skrivet av en grupp, och utan bokliga referenser).

Går det att koppla ovanstående till Bibeln?
Ja, det gör det. Grundstället i Nya testamentet är Efesierbrevet 4: 11, 12:
“Och han (Gud) gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.”
Det handlar här om individer, människor som Gud på ett särskilt och unikt sätt kallat och utrustat med naturliga och andliga gåvor, för att betjäna den globala församlingen, Kristi kropp, så att den kan växa.
Hur får de sin legitimering, sin “vigning”? Ursprungligast och ytterst sett direkt från Gud. Vigningar eller avskiljningar eller andra sorters kyrkliga, samfundsrelaterade formella ritualer betyder i slutlig andlig mening ingenting. Det är Paulus stora poäng med sin tjänst, och han önskar sig vara en förebild.
Problem uppstår när samfundslegitimering ger en auktoritet som inte har andlig substans. Då finns faran att flocken, församlingsmedlemmarna, leds fel. Jesus varnade för vargar i fårakläder.

Finns det ett läroämbete? Ja, i den meningen att vissa individer kallats till profeter och lärare och som sådana givits en utrustning som gjort dem skickliga, om de överlåtit sig och ägnat tid åt saken, att tala på ett djupare plan, sanningen om Gud. Men detta “ämbete” är ingen titel eller godkännandestämpel. Ordet är nedlastat och borde överges. Det handlar om tjänst; att tjäna. Efesierbrevet kap 4 talar om “tjänstegåvor” för att hjälpa andra och på sikt göra sig själva överflödiga på en plats, så att de kan dra vidare.
I dagens splittrade kyrkosituation, finns det en gemenskap mellan dessa tjänster?
Ja, det tror jag, men den är av andlig art och beror inte på topphierarkiskt ömsesidiga hövlighetsbetygelser under nödvändig medial bevakning; det senare en föreställning endast för dem som är intresserade av den typen teater.
Guds Ande leder till gemenskap mellan tjänster, som i Apg 13, för dessa behöver gemenskap, bistånd och komplettering. Här är teologer från tidigare århundraden en stor resurs att räkna med. Hjulet skall prövas, men behöver inte uppfinnas på nytt.

Så åter till den fråga jag inledde denna blogg med:
“Vem kan tänka och tala över detta med Inkarnationen?”
Mitt svar är: alla troende.
Skälet är Andens upplysning:
“Ni har en smörjelse från den Helige och ni har alla kunskap” … Detta har jag skrivit till er med tanke på dem som försöker förvilla er. Men smörjelsen som ni har fått av honom förblir i er, och ni behöver inte någon som undervisar er. Hans smörjelse undervisar er om allt, och den är sanning och inte lögn. Förbli i honom, så som den har lärt er.”
1 Joh 2:20, 26,27 (sammanhanget handlar just om inkarnationen, människoblivandet).

När vi hänvisar till att “fåren lyssnar till, känner, herdens röst” (Joh 10) då har t.ex. en pastor/herde inte intagit Jesus’ position, så att församlingsmedlemmar med nödvädighet hör/skall höra Herdens röst i herdens/pastorns. (En för stark “ämbetssyn” brukar hävda ett kategoriskt samband.) Vaksamhet och bedömning åligger varje enskild. “Men en främling följer de inte utan flyr från honom, för de känner inte främlingens röst” v. 5.

“Vem kan tänka och tala över detta med Inkarnationen?”
“Vanliga troende” har alla förutsättningar som behövs för att kunna tänka och tala om Guds Sons Människoblivande och om Treenigheten och om Försoningen.
De andliga tjänsterna har ingen unik insikt, endast varierande förmåga att tydliggöra vad troende, om bara det tjänstebärarna säger är sant, kan känna igen sig i.

Inkarnationen, del 17: varför bry sig?

Verkar det här med Inkarnationen bli lite för komplicerat, lite för teoretiskt? Treenigheten… ett ord som inte ens finns i Bibeln. Kristi två naturer … inte heller i Bibeln. Så varför bry sig? OK, så du intresserar dig inte för Gud, hurudan Han är? Fair enough!

Men Han intresserar sig för dig, faktiskt innan du börjar intressera dig för honom. Det kan vi med rätta kalla “den förekommande nåden”, och det har jag ett bra bibelord för:

“Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. …Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Rom 5:6,8 (B2K)

Det här intresset från Guds sida var alltså inte något avlägset “fly by”, att han liksom spanade in människor, så där som vi ibland kan göra, lite av nyfikenhet eller bara för att “ha koll”. Gud är inte sådan. Han bryr sig. Detta kan man nu förhålla sig till på två sätt: genom att rycka på axlarna och säga: (just ingenting), eller kanske genom att vara lite lagom religiös och gå i kyrkan på söndag (en lätt uppoffring för att kunna känna sig god och lite bättre än hedningarna omkring en i allmänhet).
Det andra sättet är att fundera och intressera sig för en Gud som handlar så. Alltså: att inte endast ta emot frälsningsgåvan och knappast ens säga “Tack”, och sedan glömma Honom som gav.
För håll med mig: när vi ger gåvor, eller gör något bra för andra, visst vill vi gärna höra ett “tack”? Och visst vill vi helst att den som mottagit skall se oss i ögonen och se Vem som gav, inte bara öppna paketet och se “vad man fick”?
Vad har vi för anledning att tro att Gud skulle vara annorlunda? Det är en riktig fråga, inte ett retoriskt påstående. (Skriv i kommentarsfältet om du kommer på något…)

Och om nu frälsningen inte är ett “paket”, löskopplat från givaren, så att “när man fått det så har man fått det”, utan något som står i levande och oupphörlig relation till Honom som gav och ger frälsningen, då träder det hela in i ett annat och mycket allvarligare läge.
Man kan inte “ha” sin frälsning, kort sagt. (Man kan inte “ha” den helige Ande heller.) Häpp!

Det eviga livet består i gemenskap med Gud:
“Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus” Joh. 17:3 (B2K)
Den grekiska grundtextens verbform för “känna” (ginosko) är rätt tydlig här: det handlar inte bara om att känna i nuet (de olika nu:n när man känner för att känna efter), och absolut inte om att endast en gång ha lärt känna (någon gång måste för övrigt ha varit den första, och även om man sakta växte in i en medveten gudstro ur barnatron), utan om att kontinuerligt, pågående, stå i förbindelse med (grammatiskt heter det “parataktisk aspekt”); alltså att leva i en “lära-känna-gemenskap-med” Gud genom Jesus; vem han är och vad han gjort.

Inkarnationen handlar intensivt och innerligt om vem Gud i Kristus är.
Du bör bry dig.

Inkarnationen, del 16: VEM blev människa?

Vi talar om Inkarnationen, av Latinets in + carne ‘i + köttet’.
Det har handlat om Guds människoblivande, den fullständiga uppfyllelsen av Immanuelsprofetian i Jesaja 7:14: “Därför skall Herren själv ge er ett teckan: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel” (SvFB15)

I Matteus evangelium berättas hur Josef, trolovad (rätt mycket starkare då i den kulturen än förlovad nu, men utan sexuellt samliv) med Maria, och bestört över att hon var havande tänkte avsluta relationen. Då uppenbarar sig en Herrens ängel (mäktigt andligt väsen) för honom och säger: “Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, för han skall frälsa sitt folk från deras synder” Och Matteus tillägger: “Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: ‘Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel. Det betyder:Gud med oss” Matt 1:19-22 (SvFB15).

Vi ser tillsvidare bort ifrån att Josef får befallningen att kalla pojken som skulle födas för ‘Jesus’ och Matteus’ kommentar att detta var en uppfyllelse av namnet ‘Immanuel’ (Immanuel betyder ‘med-oss-Gud’ och Jesus betyder ‘frälsare/frälsning’: när Gud kom bland oss kom han inte på sight-seeing som en åskådare utan för att rädda från synden och dess konsekvenser; på detta sätt hänger de båda namnet absolut samman.

Hittills på denna blogg har jag försökt hävda (påstå och försvara) sanningen om Guds människoblivande gentemot dem, och de trender i tiden, som försöker försvaga, eller ifrågasätta eller förneka detta för den kristna tron absolut grundläggande faktum.
Men om vi nu riktar blicken mot inkarnationen självt, och har godtagit dess sanning, VEM är det som blir människa (jag skriver ‘människa’ och inte ‘kött’, för det senare är en teknisk term på såväl hebreiska som grekiska; den betyder långt mer än bara ‘kropp’ och dessutom leder det svenska ordet in i charkuteributiken…)

Vi kan svara med Nya testamentets mest kända vers:
“Så älskade Gud världen
att han utgav sin enfödde Son,
för att var och en som tror på honom
inte skall gå förlorad, utan
ha evigt liv.

Det är alltså Sonen som blir människa.

Och så fort vi bekänner detta, har vi genast öppnat dörren till patristiken (den tidiga kyrkohistoriens lärosamtal /’lärostrider’): till Kristologin (Jesus som sann Gud och sann människa) och till Trinitetsläran (En enhetlig Gud i tre personer: Fader, Son och Ande). Och eftersom ‘Immanuel’ kallas ‘Jesus’ har vi samtidigt öppnat dörren till Försoningsläran.
Från detta finns ingen återvändo.