Category Archives: Bibeln

Förnyelse och omvändelse

Förnyelsens pris är omvändelse, och en ständig sådan.
Hur kommer det sig? Jo, såväl de hebreiska som grekiska orden för omvändelse respektive förnyelse kommer från samma stam i respektive språk. Det där syns inte alltid i svenskan (eller i översättningar till andra språk).
Tag till exempel den välkända Psalm 23, “Herren är min herde, mig skall intet fattas…”

Vers 3 hette i SvKB 1917: “Han vederkvicker min själ”. Så även i FB-98. Om man skall förstå detta ålderdomliga ord måste man gå till Tyskans wieder (åter) + quicken (liva upp), alltså ‘återuppliva’ [men ‘liva upp’ heter idag erquicken på Tyska.] Ordet finns f.ö. i denna ursprungliga betydelse i ‘kvickningsrörelse’, dvs när fostret börjar sparka i mammans mage.
FB-15 har: “Han ger liv åt min själ”, men skriver i en not: “Annan översättning (så Septuaginta) “återför”, “omvänder”. Latinets Vulgata likaså: “Animam meam convertit” (jämför Engelskans conversion ‘omvändelse’).
Bibel2000 prövar med: “Han ger mig ny kraft”.
Går man till andra vanligen kända språk märker vi:
Franskans (Louis Segond 1910) “Il restaure mon âme” (jämför ‘restaurera’ på Svenska = ‘återskapa i ursprungligt skick’; ‘förnya’)
Engelskans ESV går också på denna linje: “He restores my soul” (liksom King James Version). NIV är rätt lika: “He refreshes my soul”
Tyskans Lutherbibel 1912 har: “Er erquicket meine Seele” (jämför ovan).

Men grundtextens hebreiska då? Ja, den har en kausativ stamform av ett verb [shuv] som i den enkla stamformen betyder det som FB-15 antyder ovan:”återföra, omvända” — och så hade den tidiga (200-talet f.Kr) översättningen till grekiska, Septuaginta, uppfattat betydelsen, när den använder verbet [epistrepho] med samma betydelse.
Vill man försöka tydliggöra detta med stamformer (regelbunden egenhet för hebreiskan) på svenska, så kanske man skulle översätta Ps 23:3 med det ospråkliga “*Han omvänderar min själ”, dvs: ‘han får min själ att vända om” (därav ordet ‘kausativ’, jämför cause ‘orsak’ på Engelska).

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna.
Det finns alltså ett starkt språkligt samband på Hebreiska mellan omvändelse och förnyelse, något som särskilt de tidiga översättarna till Grekiska och Latin var varse och uppmärksammade.
Förnyelsens rot ligger alltså språkligt i omvändelse — och i det här fallet omvändelse från lättja till att läsa ända hit för att få det språkligt klarlagt. (Bra gjort!)
Man kanske även skulle kunna säga: omvändelse till Skriften, att återvända till Bibeln, för att få reda på vad förnyelse innebär.
Mera härom härnäst!

Orostider: hur ber man?

Den stora faran nu är att bli förnumstig och säga självklarheter.
Vad ligger då på mitt hjärta?
Jo, detta, att oro inte är bön.

Eller, närmare bestämt: det är inte förbön. Vi tänker alla på nära och kära, på vänner, grannar och släktinga, bekanta och fiender, och oroar oss för dem på olika sätt.
Det är inte bön. Oro är inte bön. Oro är inte omsorg, inte ens sympati.
Oro är inte något ädelt eller fint. Det är heller inte ansvarsfullt att oroa sig.
Världen lider, men det är ingen anledning till oro.

Bibeln är chockerande på många sätt.
Tag till exempel vad Paulus skriver i Filipperbrevet 4:4-8 (Bibel 2000):

“Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.
Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.
Och så, mina bröder: det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta. “

Tar man det “bokstavligt” (hatordet) så blir det närmast oanständigt: Var alltid glad!
Men låt mig påminna om att det står “i Herren”. Det handlar alltså inte om att glädja sig åt eländet, inte ens “mitt i” eländet, utan “i Herren”. Här öppnar sig alltså en möjlighet att med hedern i behåll kunna få vara glad.
Mera: “Herren är nära”. Hur då? Genom sin Ande, som han ständigt utgjuter över alla människor; tillgängligt för alla som vill öppna sig för detta sanna, denna sanning; detta “så är det”: Herren ÄR nära.
“Gör er inga bekymmer”. Bekymmer gör man sig. Ett förhållande, hur bedrövligt som helst, måste inte med nödvändighet föra med sig bekymmer.
Oanständigt, chockerande oansvarigt, verklighetsfrämmande påstående? Döm själv!
Bekymmer “gör man sig”, de kommer inte som en nödvändig, integrerad del av paketet.

“Utan”, alltså något istället, och vad kan det vara?

Bön. Bön kommer i många varianter och former – –
tillbedjan, lovprisning, klagan, tacksägelse, förbön, önskningar
— men är i grunden en gemenskap med Gud.
Alltså också klagan? Ja, det är den vanligaste formen av bön, åtminstone om man går till Bibelns egen bönbok, Psaltaren. Men är det bön? Jo, det är gemenskap med Gud.
Jag säger då till Gud hur jag har det; jag bekänner vad som trycker mig, vad jag oroar mig för, och allt annat svårt.
Märk väl: oro är inte något man mentalt kan skjuta ifrån sig, “bra-karl-reder-sig-själv”-mässigt. Det är för grund människosyn, för ytlig psykologi.
Däremot ligger det en avlastning i att ge uttryck för vad man oroar sig för; att sätta ord på det.
Så oroa dig inte, men klaga! Jämra dig gärna också! Gud har givit dig orden att använda. De finns i Psaltaren, mängder med klagopsalmer.

Åkallan: rikta sig mot Gud, mot Bibelns Gud, Jesu Far. Ropa till Honom. Det hjälper.
Det är för övrigt ett sätt att hälsa på Gud också, att ge honom de ärebetygelser som han har rätt till, som tillkommer honom. “Helgat varde ditt Namn.” När du påminner dig detta ligger inte tillbedjan och lovprisning långt borta. Ofta öppnar de för tacksägelsen, för, handen på hjärtan:
Visst har du något som du kan tacka Gud för (och som djävulen inte kan anklaga dig för att vara en hycklare att nämna): du lever ju! Antagligen har du ätit mat i dag också, och har kläder på kroppen, troligen någonstans att bo. Börja där (tror inte du slutar så snart).

“Önskningar med tacksägelse” står det i en del översättningar.
Alltså: skall man då tvinga sig själv att tro att man får det man ber om?
Nej. Det du tackar för är att Gud hör, och för möjligheten att nämna det inför honom.
Du lastar av dig bördan av att bara önska något. Så skönt!
Och Gud inte bara hör, han svarar också. Det kan du lita på. Men liksom goda och förståndiga föräldrar inte ger barn allt vad de skriker och tjatar om (om det finns sådana barn) så gör Gud det inte heller. Av ren omsorg. Kan vi lita på det också, eller vet vi egentligen bäst?
“Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.”(1 Pet. 5:7 SvFB)

Och si: Guds frid/schalom som övergår allt förstånd, skall bevara våra hjärtan och tankar —
— i Kristus Jesus.

Sedan kan vi ägna oss annat än att oroas.
Till exempel: att tänka på vad som är sant, upphöjt, rätt och rent, värt att älska och akta, dygd och beröm —
— dvs om vi omvänt oss till Gud överhuvudtaget, så att sådana ting är attraktiva för oss.
Men var hittar man sådant idag?
I Bibeln. Läs Bibeln.

“Kvinna, där är din son”

Bibelns språk överraskar oss. Eller: lyfter oss upp ur våra tankemönster.

Jesus hänger på korset. Smärtor, fysiska och andliga. Endast det väsentliga kan uttalas, “Kvinna, där är din son,” Joh 19:26b.

Antagligen var Marias, Jesus mor, make Josef död (så tidig tradition). I det samhället behövde någon ta hand om änkan – men kanske något mer, för Maria hade fler söner. Ändå vänder sig inte Jesus först till Johannes med en vädjan om att ta hand om sin mor. Han vänder sig till henne, alltså inte som någon som bara skall omhändertas, och introducerar för henne först den som hon nu skulle komma att stå närmast. Vilken respekt, vilken heder, så vackert.

Men varför “kvinna”? Varför inte “mor” eller “mamma”? De kommentarer jag tittat på ger inget riktigt tillfredsställande svar; inte heller för det liklydande tilltalet i Joh 2:4, i samband med vinundret i Kana; där är Jesus närmast brysk). Vi vill inte gärna att Jesus skall etablera distans till sin mor. Men det är ändå så vi bör se tilltalet. Se även Jesus retoriska svar i Mark 3:33 “Vem är min mor? Och vilka är mina bröder?”
Såväl när Jesus offentliga verksamhet börjar, som under den, och likaså när den nu fullbordas på korset finner Jesus det nödvändigt att distansera sig: även genom Marias själ skulle ett svärd gå, Luk 2:35.
Och varför?
När vi kommer till Jesus för frälsning – och det var för detta han kom till oss – kan vi inte åberopa släktskap på något sätt. Vi måste komma själva, utan några meriter, ens i det avseendet.
Denna distans är nödvändig: Jesus blir aldrig vår ‘kompis’. Han är frälsare och herre.

Ändå är han öm och respektfull mot sin mor: “Kvinna, där är din son.” Omtänksam även in i döden.

Först därefter vänder sig Jesus till Johannes, den som skulle “ta hand om” Maria: “Där är din mor”, Joh 19:27
Inte: “skulle du kunna tänka dig”, eller “har du plats”, ännu mindre “har du råd”.
Detta vittnar om det stora förtroende Jesus har för Johannes; ett förtroende så stort att han bara behöver introducera relationen: “din mor”.
Det finns en höghet även i detta; det är universums allhärskare som hänger där på korset, utblottad på sina guddomliga attribut, men ändå Gud.
Och Johannes hade sett det, 1 Joh 1:1-4.

Hur talar Gud, Jesus, till oss? Kan han tala i förtroende till oss, så som till Johannes, viss om att vår stora glädje är att lyda? “Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er,” Joh 15:14.
Eller är vi lomhörda, bedövade av denna världens röster och brus? När Gud av nåd behagar tala till oss, vill vi då diskutera?
I Johannes fall står det helt lakoniskt: “Från den stunden tog lärjungen hem henne till sig,” Joh 19:27

Biblens språk: dess sätt att tala, kan frigöra oss på mer än ett sätt: inte bara genom dess budskap, utan även genom sättet detta framställs på.
Men lyssnar vi på vad, och hur, Anden, som då talade på detta sätt, i dag talar?
Liksom med en kortvågsradio förr behöver vi “ställa in frekvensen” (Eng. tune in) för Anden brölar inte ut sitt budskap genom megahögtalare så att även lomhörda inte kan undgå tryckvågen.

Anden är duvan som skyggt kommer med ett budskap – för den som vill lyssna.
Biblens språk hjälper oss att ställa in oss på hur.

Bibeln är Guds Ord

Hur lägger du betoningen?

Jag vill lägga den på Guds.

När vi handskas med Bibeln är det inte bara Ord om Gud,
utan Ord, Skrift, Budskap från Gud, tillhörigt Honom.
Det påstår Bibeln själv (2 Tim 3:16):
“Varje bok i skriften är inspirerad av Gud” (Bibel 2000)
“Hela Skriften är utandad av Gud” (Folkbibeln)
Den grekiska grundtexten har ordagrannt
πᾶσα γραφὴ θεόπνευστος ‘hela Skriften är gudsandad’.

Och hur skall man hantera ett sådant påstående?