Category Archives: Evangeliet

Inkarnationen, del 5: en luthersk debatt

Frågan om inkarnationen är central och berör.

Lärare vid den konservativa lutherska Församlingsfakulteten i Göteborg, Daniel Johansson, lektor Nya testamentet, och Torbjörn Johansson, rektor och lektor systematisk teologi, har debatterat med ärkebiskop Antje Jackalén i Kyrkans tidning nu under juni/juli månader 2018.

De ställer frågan: “Har inkarnationen upphört?”, 14 juni, med referens till en predikan som Jackalén höll i Warszawa, och Ärkebiskopen svarar i samma artikel.

Församlingsfakultens lärare är dock inte nöjda, och fortsätter debatten. I “Kristus har lämnat ett tillstånd”, 21 juni går de emot att ärkebiskopen gör en åtskillnad mellan Kristi mänsklighet (natur) och hans mänskliga kropp.
“Om Kristus inte längre har en mänsklig kropp så tillhör han inte längre Adams släkte, vilket han föddes in i av sin mor Maria. Vad blir det då av frälsningen och vad ska vi svara på Lina Sandells fråga: ”Är det sant att Jesus är min broder?” (Sv.Ps 250) Om man hävdar att Kristus inte längre har en mänsklig kropp så är det vidare slut med läran om Kristi verkliga, reala närvaro i nattvarden. Kvar blir en andlig närvaro, lik den som lärs i reformert teologi med den skillnaden att de reformerta menar att den mänskliga kroppen är upptagen till himlen.”

Jackalén går i svaromål i en replik, “Kristi närvaro och teologins dilemma”, 21 juni, och följer upp nattvardstanken, dock utan att ta ställning för egen del: “Som lutheraner kan vi inte låta bli att berätta om realpresensen när vi talar om hur Jesus är närvarande i, med och under nattvardens bröd och vin. Samtidigt är vi medvetna om att Kristi närvaro är så mycket mer än lära och ord. Den är ett sätt att leva. Ett sätt att leva som är riskfyllt.”

Daniel Johansson och Torbjörn Johansson fortsätter debatten. I artikeln “Inkarnationen handlar om kropp”, 5 juli, tar de upp den intressanta frågan om Jesus förhållande till sin mänskliga kropp efter himmelsfärden. De skriver: “Våra bekännelseskrifter lägger stor vikt vid att Kristus fortsatt, efter himmelsfärden, har den kropp som han antog genom inkarnationen. Vi har redan pekat på förbindelsen mellan kristologi och nattvardslära (Konkordieformeln, art 7 och 8).” (Åter: Jackalén hade nämligen hävdat att Jesus hade kvar sin mänskliga natur, men varit mer svävande när det gäller kroppen.)

Antje Jackalén responderar med “De sa inte: ‘Vad fint att du är tillbaka'”, 5 juli, “Ingenstans berättar evangelierna att lärjungarna sa: ”Vad fint att du är tillbaka, Jesus!” Tvärtom: de känner inte igen honom. Det är först brytandet av brödet, tolkningen av Skriften, fridshälsningen – centrala element i vår gudstjänst än i dag – som gör att Jesus känns igen.
Uppståndelsen är alltså inte ett återupplivande, även om detta ofta hävdas av både skeptiker och fundamentalister. Det är något annat. Uppståndelsen och tiden därefter vittnar om både kontinuitet och diskontinuitet”, och vidare: “Är Jesu uppståndelsekropp samma kropp som den som Maria födde? De bibliska berättelserna och elementär cellbiologi förbjuder ett enkelt ja på den frågan, liksom vittnesbörden om den tomma graven ett enkelt nej.”

Och så vidare. Jackalén formar sin replik som svar på konkreta frågor, men lindar in svaren i ett modaliserat framställningssätt, där dessa är beroende av hur man uppfattar de ting hon refererar till. Och hon är fortfarande INTE klar och tydlig i det allra mest grundläggande: Inkarnationen: att Gud blev människa såsom Bibeln berättar.

Samtidigt tycker jag denna debatt visar, att det inte är fruktbart att göra en så tät koppling mellan den lutherska tanken om Kristi realpresens (en sorts riktning från den ursprungligt lutherska tanken om consubstantiationsläran mot den katolska transsubstantiationsläran?) i nattvarden och inkarnationen. För det går tydligen (så som Jackalén gör) att bekänna det förra, och fortfarande sväva på målet beträffande det senare.

Jag har påbörjat en läsning av Athanasius (296/8-373 e.Kr) Om Inkarnationen, och återkommer.

Inkarnationen, del 4: bibelställena.

Några av dem som inte ger en klar bekännelse till jungfrufödseln (som till exempel ärkebiskopen Antje Jackalén) argumenterar att det är så få texter i Nya testamentet som berör detta (som om ett fåtal texter skulle vara något försumbart i sig, till att börja med).

Men berättelsen hos Matteus, se särskilt 1:18,20,24, och Lukas 1:34-38; 2:6,7 är så enkla och knapphändiga av ett skäl: hur skulle de överhuvudtaget annars kunna säga något om detta oerhörda?
Markus är ännu kortare ”Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son”, 1:1.
Johannes pejlar i sin prolog djupen av inkarnationen i ännu enklare ord ”I begynnnelse var Ordet … och Ordet var Gud … och Ordet blev kött och slog upp sitt tält ibland oss”, 1:1,14.

Beskrivningen av Jesus som Gud hos Markus och Johannes släpper aldrig förankringen i det mänskliga, det som Matteus beskriver ur Josefs perspektiv och Lukas ur Marias.

Åter: det stora i det lilla.
Det är för övrigt aldrig något “stort” vid ett barns födelse; det föds ju så många barn — utom för föräldrarna och medkännande barnmorskor och läkare som visserligen kan dela glädjen, men knappast inse den stora storheten: det kan nog bara föräldrar. Och för dem finns det inget större. Alla vi som varit med vid ett barns födelse (fäder) och burit och fött (mödrar) vet att det inte finns något större än detta. Det är så stort att inga ord räcker.

Det verkligt stora måste man tala om med enkla och få ord.

Inkarnationen, del 3: övertolkningarna.

Om nu inkarnationen är så viktig, varför hör man då så lite talas om den?
Jag tror det beror på några välvilliga men missriktade övertolkningar:

“Vi måste låta Ordet inkarneras i oss!”
Har du hört den uppmaningen?
I predikningar betyder det ofta att vi skall ta vår tro mer på allvar; att det skall bli konsekvenser; att man skall göra något för Gud.
Vällovligt, men fel.
Det finns inga indikationer i Nya testamentet på att Inkarnationen skall användas på det sättet.
Guds människoblivande var en engångshändelse, då den evige, andlige Guden själv trädde in i sin skapelse, något så oerhört, att det inte ryms i kategorin under: det är större än så, mer än ett mirakel.
Vi människor däremot är redan skapade. Redan i vårt utgångsläge är vi “i köttet”.
Om vi skall ta vår tro på mer allvar handlar det om att vandra i Anden; att fyllas med Anden.
På grund av syndafallet är vårt behov inte att “Ordet skall inkarneras i oss”.
Tvärtom behöver vi fyllas med Anden från Honom som en gång blev människa, och efter sitt ställföreträdande liv och offer förmår hjälpa.
Äran tillhör Gud endast.

Ett bispår i denna välvilliga, men missriktade tolkning är uttrycket: “Vi skall vara vägröjare för Jesus som Johannes Döparen var.”
Fel det också.
Även Johannes var unik. Han kom en gång, den störste bland profeterna, enligt Jesus, och banade vägen för honom som fötts på ett fullkomligt unikt sätt, och som sedan finns. Jesus har redan kommit.

En annan typ av missriktad övertolkning av Inkarnationen möter vi i de sakramentalistiska kyrkorna. (Sakrament = en handling som verkar oberoende av människans tro, om man skär bort det teologiska finliret).
Här blir Jesus närvaro i nattvarden till en sorts Inkarnation: “Gud kommer varje gång oss till mötes i brödet och vinet.”
Vackert tänkt, men fel (vågar jag faktiskt påstå), därför att det leder bort ifrån det faktum att Gud redan kroppsligen blivit människa, och i en del liberalteologiskt influerade, men likafullt sakramentalistiska, sammanhang finns en förnekelse av jungfrufödseln, kompenserad med att Gud “på nytt och på nytt kommer oss till mötes vid sitt bord.”

Även här finns en undervariant, och den består i när under liturgin evangeliet skall läsas. I en del kyrkor går prästen går ned i mittgången och evangelieläsningen sker så “mitt bland folket”. Även detta är tänkt att symbolisera inkarnationen.

Allt detta, fastän välvilligt, tar bort fokus på det mest väsentliga: att den preexistente Sonen i Jesus Kristus redan blivit människa. Jesus är Sann Gud och Sann Människa. Denna hans storhet är förutsättningen för vår frälsning: Gudomen trädde verkligen in i vår situation och kan därför frälsa oss.

Övertolkningar tar bort kraften i evangeliet.
Det stora ligger i det enkla.

Inkarnationen, del 2: tecknet.

De stora förbund Gud slutit med mänskligheten och sina utvalda tjänare och folk har alla sina tecken:

Förbundet med Noa hade regnbågen som tecken: “Och Gud sade: “Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min båge sätter jag i skyn, och den ska vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. (1 Mos 9:12,13, SvFB15)

Förbundet med Abraham hade omskärelsen som tecken: “Sedan sade Gud till Abraham: “Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras. Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er.” (1 Mos 17:9-11, SvFB15)

Förbundet på Sinai med Mose och nationen Israel hade lagen som tecken och då särskilt sabbaten: “Israels barn ska hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn. För på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt verk och vilade. När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger. (2 Mos 31:16-18, SvFB15)

Och det Nya förbundet har ett barn som tecken:

“I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk 1:11,12 SvFB15)
Detta var uppfyllelsen av det tecken som gavs 700 år tidigare:
“Därför ska Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14, SvFB15)

Det går inte att komma runt detta tecken: löftet om en jungfru som skulle föda en son och ge honom namnet “Gud med oss”. Han är Frälsaren, och fick därför som Gud-med-oss namnet Jesus (Matt 1:22-24), och herdarna på ängarna runt Bethlehem fick se honom.

Kristendomen är ingenting utan denne Jesus.

Det är också därför som Johannes skriver i 1 Joh 2:7,8 (SvFB15): “Mina älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser.”
Budet att älska är nytt genom det sätt på vilket det verkas fram, nämligen genom Jesus inneboende i den troende genom Anden.
Detta är kristen moral, och sättet jag skriver om det kristen etik.
Det är bra om människor vill ha kristen etik och moral, men utan Jesus inneboende kan ingen klara detta:
“Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” (1 Joh 2:6,7, B2000)

Utan Inkarnationen, ingen kristendom.

Inkarnationen, del 1: testet.

Varför är Inkarnationen (av Lat. in carne ‘i köttet’), dvs Guds människoblivande, så viktig?

Ser man i facit, dvs hur den första kristna Församlingen avgränsade mot villoläror, så framstår Inkarnationen som avgörande:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud.
Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.
Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud,
och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.
Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen,” (1 Joh 4:1-3, SvFB15).

(Om någon till äventyrs tvivlar på att detta handlar om Inkarnationen, så är det bara till att gå till vanliga studiebiblar som t.ex. ESV eller NIV. De är övertydligt säkra på den saken.)

Och varför är då Inkarnationen så viktig?
Jo, det är därför, att om inte Jesus var Gud, fullt ut Sann Gud och Sann Människa, i en person men utan sammanblandning, så vore försoningsverket inte vad det är, dvs att Gud själv, gått in i vår situation och burit straffet för vår synd, men, själv syndfri, kunnat fortfarande kroppsligen, uppstå från döden.

Om det inte vore så, skulle hela berättelsen om Jesus försoningslidande bara vara en enda stor symbol, en enda stor tjusig tanke, att inspireras av kanske, men inte till den livsförvandling som frälsningen innebär.

Inkarnationen är därmed den kristna moralens kraft och drivmotor.

(Jag skall skriva mer om detta, därav Inkarnationen, del 1. 180624: jag har lagt till beskrivningar av de olika delarna, som ovan: Inkarnationen, del 1:testet; även till de senare.)

Himmelsfärden

Alla stora kristna högtider är engångshändelser i historisk tid, men åtminstone för mig är det så – och jag tror inte jag är ensam – att betydelsen av dem djupnar med varje år.

Himmelsfärden: jag påminns om att det är i sin uppståndelsekropp Jesus lyfts upp mot himlen inför lärjungarnas åsyn, till dess molnen skymmer sikten. Han har därmed inte försvunnit, utan är lika reellt närvarande, fast nu i himlen, där han på Faderns högra sida, med märken efter försoningslidandet för vår skull, ber för oss.

Han hade lovat Hjälparen, den Helige Ande, och från den historiska himmelsfärdsdagen fram till Pingstdagen var inte Anden utgjuten på det sätt som Han varit alltsedan dess.

O, mäktiga förblivande händelser!

Det värsta i #metoo

Vilken är den värsta berättelsen i #metoo?
Harvey Weinstein? Martin Timnell? Kulturpersonligheten, Akademiledamoten Katarina Torstenssons man?
Ingetdera.
Långt mindre massmedial uppmärksamhet (i Sverige) tror jag läkaren för USA:s kvinnliga (=unga flickor) gymnaster, Larry Nassars övergrepp fått, för vilka han nyligen dömdes till 60 år i fängelse. Här är bakgrunden i ett BBC-reportage.
Tag del av ett av hans offers vittnesbörd; inte som en snyftande tonåring utan som en stark trebarnsmor och utbildad advokat. Rachael Denhollander lyckas inte bara uttrycka den skada Nassar vållat hundratals unga flickor – och framställa vad som händer när lojaliteter hindrar sanningen att komma fram – utan även framställa evangeliet så barmhärtigt det är för den botfärdige, men även så fruktansvärt det är för den som tror man kan komma undan Guds rättvisa dom.
Att lyssna på hennes vittnesbörd är väl värda 40 minuter av ens liv (eller för den som bara vill höra evangeliets sanning, börja vid 25:40).
“Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup”, sade JESUS. (Matt 18:6, SvFB15)
Håller vi med?

att vända sig till Gud

Vi ombeds ofta “vända oss till” den eller den instansen när vi behöver hjälp med något: “vänd dig till reklamationsavdelningen”, “vänd dig till kundmottagningen”.

Kanske detta med att “vända sig till” kan ge oss en inblick i vad omvändelse är?

För omvändelse ar inte att ändra sitt beteende. Det är den klassiska fariséismens recept, och det lever och frodas idag i myllan av grund människouppfattning. Men de egna föresatserna och ambitionerna; t.o.m. viljan att bättra sig faller kort inför den mänskliga naturens begränsning.

Bättre då att hjälplöst vända sig till Gud och be om hjälp med att se, genom Andens upplysning, vad som är orsaken till symptomen. En läkare helar ju inte heller genom att korrigera symptom utan genom att söka roten till det onda.

Så: omvändelse utan att vända sig till Gud är rätt fruktlöst.
På sikt stärker det bara Egot och känslan av att själv ha kontroll.
När vi vänder oss till Gud kommer vi ur själviskheten spiral.

Är Jesus Kristus nog?

Har vi förminskat Herren Jesus Kristus så att vi ständigt behöver stötta upp kristen verksamhet och inflytande med externa medel och metoder?

“Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat,
för i honom skapades allt i himlen och på jorden:
synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen,
härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom.
Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.
Och han är huvudet för sin kropp, församlingen.
Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda,
för att han i allt skulle vara den främste. (Kol 1:15-18, FB15)

Vad om aposteln Paulus förbön gäller även oss sentida troende:
“Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud,
härlighetens Far,
ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande
så att ni får en rätt kunskap om honom.” (Ef 1:17, FB15)

Är Jesus Kristus nog – eller inte?