Category Archives: Evangeliet

Inkarnationen, del 3.

Om nu inkarnationen är så viktig, varför hör man då så lite talas om den?
Jag tror det beror på några välvilliga men missriktade övertolkningar:

“Vi måste låta Ordet inkarneras i oss!”
Har du hört den uppmaningen?
I predikningar betyder det ofta att vi skall ta vår tro mer på allvar; att det skall bli konsekvenser; att man skall göra något för Gud.
Vällovligt, men fel.
Det finns inga indikationer i Nya testamentet på att Inkarnationen skall användas på det sättet.
Guds människoblivande var en engångshändelse, då den evige, andlige Guden själv trädde in i sin skapelse, något så oerhört, att det inte ryms i kategorin under: det är större än så, mer än ett mirakel.
Vi människor däremot är redan skapade. Redan i vårt utgångsläge är vi “i köttet”.
Om vi skall ta vår tro på mer allvar handlar det om att vandra i Anden; att fyllas med Anden.
På grund av syndafallet är vårt behov inte att “Ordet skall inkarneras i oss”.
Tvärtom behöver vi fyllas med Anden från Honom som en gång blev människa, och efter sitt ställföreträdande liv och offer förmår hjälpa.
Äran tillhör Gud endast.

Ett bispår i denna välvilliga, men missriktade tolkning är uttrycket: “Vi skall vara vägröjare för Jesus som Johannes Döparen var.”
Fel det också.
Även Johannes var unik. Han kom en gång, den störste bland profeterna, enligt Jesus, och banade vägen för honom som fötts på ett fullkomligt unikt sätt, och som sedan finns. Jesus har redan kommit.

En annan typ av missriktad övertolkning av Inkarnationen möter vi i de sakramentalistiska kyrkorna. (Sakrament = en handling som verkar oberoende av människans tro, om man skär bort det teologiska finliret).
Här blir Jesus närvaro i nattvarden till en sorts Inkarnation: “Gud kommer varje gång oss till mötes i brödet och vinet.”
Vackert tänkt, men fel (vågar jag faktiskt påstå), därför att det leder bort ifrån det faktum att Gud redan kroppsligen blivit människa, och i en del liberalteologiskt influerade, men likafullt sakramentalistiska, sammanhang finns en förnekelse av jungfrufödseln, kompenserad med att Gud “på nytt och på nytt kommer oss till mötes vid sitt bord.”

Allt detta, fastän välvilligt, tar bort fokus på det mest väsentliga: att den preexistente Sonen i Jesus Kristus redan blivit människa. Jesus är Sann Gud och Sann Människa. Denna hans storhet är förutsättningen för vår frälsning: Gudomen trädde verkligen in i vår situation och kan därför frälsa oss.

Övertolkningar tar bort kraften i evangeliet.
Det stora ligger i det enkla.

Inkarnationen, del 2.

De stora förbund Gud slutit med mänskligheten och sina utvalda tjänare och folk har alla sina tecken:

Förbundet med Noa hade regnbågen som tecken: “Och Gud sade: “Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min båge sätter jag i skyn, och den ska vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. (1 Mos 9:12,13, SvFB15)

Förbundet med Abraham hade omskärelsen som tecken: “Sedan sade Gud till Abraham: “Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras. Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er.” (1 Mos 17:9-11, SvFB15)

Förbundet på Sinai med Mose och nationen Israel hade lagen som tecken och då särskilt sabbaten: “Israels barn ska hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn. För på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt verk och vilade. När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger. (2 Mos 31:16-18, SvFB15)

Och det Nya förbundet har ett barn som tecken:

“I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk 1:11,12 SvFB15)
Detta var uppfyllelsen av det tecken som gavs 700 år tidigare:
“Därför ska Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14, SvFB15)

Det går inte att komma runt detta tecken: löftet om en jungfru som skulle föda en son och ge honom namnet “Gud med oss”. Han är Frälsaren, och fick därför som Gud-med-oss namnet Jesus (Matt 1:22-24), och herdarna på ängarna runt Bethlehem fick se honom.

Kristendomen är ingenting utan denne Jesus.

Det är också därför som Johannes skriver i 1 Joh 2:7,8 (SvFB15): “Mina älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser.”
Budet att älska är nytt genom det sätt på vilket det verkas fram, nämligen genom Jesus inneboende i den troende genom Anden.
Detta är kristen moral, och sättet jag skriver om det kristen etik.
Det är bra om människor vill ha kristen etik och moral, men utan Jesus inneboende kan ingen klara detta:
“Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” (1 Joh 2:6,7, B2000)

Utan Inkarnationen, ingen kristendom.

Inkarnationen, del 1.

Varför är Inkarnationen (av Lat. in carne ‘i köttet’), dvs Guds människoblivande, så viktig?

Ser man i facit, dvs hur den första kristna Församlingen avgränsade mot villoläror, så framstår Inkarnationen som avgörande:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud.
Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.
Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud,
och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.
Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen,” (1 Joh 4:1-3, SvFB15).

(Om någon till äventyrs tvivlar på att detta handlar om Inkarnationen, så är det bara till att gå till vanliga studiebiblar som t.ex. ESV eller NIV. De är övertydligt säkra på den saken.)

Och varför är då Inkarnationen så viktig?
Jo, det är därför, att om inte Jesus var Gud, fullt ut Sann Gud och Sann Människa, i en person men utan sammanblandning, så vore försoningsverket inte vad det är, dvs att Gud själv, gått in i vår situation och burit straffet för vår synd, men, själv syndfri, kunnat fortfarande kroppsligen, uppstå från döden.

Om det inte vore så, skulle hela berättelsen om Jesus försoningslidande bara vara en enda stor symbol, en enda stor tjusig tanke, att inspireras av kanske, men inte till den livsförvandling som frälsningen innebär.

Inkarnationen är därmed den kristna moralens kraft och drivmotor.

(Jag skall skriva mer om detta, därav Inkarnationen, del 1)

Himmelsfärden

Alla stora kristna högtider är engångshändelser i historisk tid, men åtminstone för mig är det så – och jag tror inte jag är ensam – att betydelsen av dem djupnar med varje år.

Himmelsfärden: jag påminns om att det är i sin uppståndelsekropp Jesus lyfts upp mot himlen inför lärjungarnas åsyn, till dess molnen skymmer sikten. Han har därmed inte försvunnit, utan är lika reellt närvarande, fast nu i himlen, där han på Faderns högra sida, med märken efter försoningslidandet för vår skull, ber för oss.

Han hade lovat Hjälparen, den Helige Ande, och från den historiska himmelsfärdsdagen fram till Pingstdagen var inte Anden utgjuten på det sätt som Han varit alltsedan dess.

O, mäktiga förblivande händelser!

Det värsta i #metoo

Vilken är den värsta berättelsen i #metoo?
Harvey Weinstein? Martin Timnell? Kulturpersonligheten, Akademiledamoten Katarina Torstenssons man?
Ingetdera.
Långt mindre massmedial uppmärksamhet (i Sverige) tror jag läkaren för USA:s kvinnliga (=unga flickor) gymnaster, Larry Nassars övergrepp fått, för vilka han nyligen dömdes till 60 år i fängelse. Här är bakgrunden i ett BBC-reportage.
Tag del av ett av hans offers vittnesbörd; inte som en snyftande tonåring utan som en stark trebarnsmor och utbildad advokat. Rachael Denhollander lyckas inte bara uttrycka den skada Nassar vållat hundratals unga flickor – och framställa vad som händer när lojaliteter hindrar sanningen att komma fram – utan även framställa evangeliet så barmhärtigt det är för den botfärdige, men även så fruktansvärt det är för den som tror man kan komma undan Guds rättvisa dom.
Att lyssna på hennes vittnesbörd är väl värda 40 minuter av ens liv (eller för den som bara vill höra evangeliets sanning, börja vid 25:40).
“Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup”, sade JESUS. (Matt 18:6, SvFB15)
Håller vi med?

att vända sig till Gud

Vi ombeds ofta “vända oss till” den eller den instansen när vi behöver hjälp med något: “vänd dig till reklamationsavdelningen”, “vänd dig till kundmottagningen”.

Kanske detta med att “vända sig till” kan ge oss en inblick i vad omvändelse är?

För omvändelse ar inte att ändra sitt beteende. Det är den klassiska fariséismens recept, och det lever och frodas idag i myllan av grund människouppfattning. Men de egna föresatserna och ambitionerna; t.o.m. viljan att bättra sig faller kort inför den mänskliga naturens begränsning.

Bättre då att hjälplöst vända sig till Gud och be om hjälp med att se, genom Andens upplysning, vad som är orsaken till symptomen. En läkare helar ju inte heller genom att korrigera symptom utan genom att söka roten till det onda.

Så: omvändelse utan att vända sig till Gud är rätt fruktlöst.
På sikt stärker det bara Egot och känslan av att själv ha kontroll.
När vi vänder oss till Gud kommer vi ur själviskheten spiral.

Är Jesus Kristus nog?

Har vi förminskat Herren Jesus Kristus så att vi ständigt behöver stötta upp kristen verksamhet och inflytande med externa medel och metoder?

“Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat,
för i honom skapades allt i himlen och på jorden:
synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen,
härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom.
Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.
Och han är huvudet för sin kropp, församlingen.
Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda,
för att han i allt skulle vara den främste. (Kol 1:15-18, FB15)

Vad om aposteln Paulus förbön gäller även oss sentida troende:
“Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud,
härlighetens Far,
ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande
så att ni får en rätt kunskap om honom.” (Ef 1:17, FB15)

Är Jesus Kristus nog – eller inte?

Den glömda omvändelsen

Omvändelsen har glömts bort i kristen teologi.
Så, det är dags att minnas:

Vi behöver omvända oss i två avseenden – och sedan ständigt:

Först: omvändelse från otro till tro:
alltså från att inte tro att Gud finns till att tro att han gör det;
från att inte tro att Gud blev människa i Jesus Kristus till att tro att han blev det;
från att inte tro på den ställföreträdande försoningen på korset till att tro på den;
från att inte tro på uppståndelsen till att göra det.
Vem klarar detta? Inte utan Guds Ande.
Men: Anden är utgjuten och Gud är mer än villig.

Sedan: omvändelse från självcentrerad egoism till bekännelse av och lydnad för Jesus Kristus som Herre;
från att gå sin egen väg till att gå hans – i kraft av den tro vi omvänt oss till;
från att göra vad vårt sekulära Jag vill och önskar och begär (köttet) till att vandra i Anden utifrån att vi blivit korsfästa med Kristus (vårt autentiska, försonade Jag);
från att följa denna världens vägar till att förnyas i sinnet så att vi kan pröva vad som är gott och välbehagligt för Gud.
“Varför kallar ni mig ‘Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?” (Luk 6:46) sade Herren Jesus.

Och, så misslyckas vi.
Vad göra?
Ställa in sig på ett livslångt omvändande, eller för att hämta lite förståelse ur grekiskan och det ord som översätts med “omvändelse”: metanoia och som ordagrannt betyder: “eftersinna”, eller “tänka efter”, eller “sinnesändring”.
Alltså: göra sinnesändring, en parallell nödvändighet för att kunna tro Evangliet (Mark 1:15)!
Det är nämligen bara ett ändrat sinne (Ef 2:3) som kan bli ett förnyat sinne (Rom 12:2).

Inte så att om och när man förstått detta, man inte behöver omvända sig/göra sinnesändring och förnyas, men våra synder kanske kan byta karaktär, från det mer flagranta till det mer subtila: vem tror att Paulus var en horbock eller förskingrare eller mördare eller falsk och full av lögn därför att han kallar sig själv (i presens tempus) “den störste av syndare” (1 Tim 1:15) – eller att han inte menade något med det; att det bara var en from, skrytsam, överdrift?
Så: denna pågående omvändelse gör oss inte till skrymtare; vi tackar inte Gud för att vi inte är som syndare (Luk 18:11).

Det är alltså riskfritt att omvända sig, att göra sinnesändring.
Du blir inte per automatik en farisé.
Skönt att veta, eller hur?

Årets ord: ‘Post-Truth’

Efter Sanning?
Nej, mer än så: Sanning är passé; inte relevant.
Det är i alla fall vad Oxford Dictionaries rapporterar som innebörd i uttrycket. Varje år utser man ett Word of the Year ‘årets ord’, och i år blev det alltså Post-Truth.

Så här lyder beskrivningen av ‘Årets ord’:
– an adjective defined as ‘relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief’.
(‘(post-truth) är ett adjektiv som definieras som att det “relaterar till, eller denoterar/refererar till omständigheter där objektiva fakta betyder mindre när det gäller att skapa folklig opinion än vad det gör när man riktar sig till känslor eller personlig uppfattning.’)

Detta är knappast förvånande. Vi har redan ‘Post-Modernismen,’ som innebär något mer än att tidsmässigt komma ‘efter’ (post) Modernismen (det kulturklimat som har sina rötter i 1600-talets rationalism, med tänkare som Descartes), men som väl slagit igenom på allvar i allmän påverkan först från mitten av förra århundradet (1950-talet).

Post-modernismen hade redan momentet post-truth i sig: sanning betyder inte så mycket. Eller, för att vara exaktare, så frågar den retoriskt: vad är Sanning egentligen? Finns Sanning? Och den svarar: Om det finns sanning, så är det personliga perspektiv på tillvaron; det finns många sanningar; ‘vad som är rätt för mig, behöver inte vara rätt för dig’?

Men denna relativism är inget kulturellt fenomen endast. Det finns en (fri-)kyrklig variant av detta också:
‘Jag känner att jag nog tror att jag liksom på något sätt upplever det som att …’

Och vad tar Kärleken vägen, den som har sin glädje i Sanningen (1 Kor 13:6)?
Om Kärleken inte kan vara glad, är det då den kallnar?