Category Archives: Inkarnationen

Inkarnationen, del 6: Athanasius

Athanasius var en Herrens tjänare som verkade som diakon och sedemera äldste (biskop, vilket redan på den tiden motsvarade “församlingsföreståndare” eller mer; liksom nu) i Alexandria i Egypten från c:a 320 (e.Kr.; han föddes strax före århundradeskiftet). Fram till sin död den 3 maj 373 verkade han som stark kämpe för “den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas brev, v.3, FB15).
Ett antal gånger blev han landsförvisad. Så ensam var han ibland, att man myntade uttrycket “Athanasius mot (hela) världen” (Athanasius contra mundum).

Athanasius medverkade i det av kejsar Konstantin sammankallade konciliet i Nicaea år 325, där ämnet på dagordningen var arianismens påstående att Sonen (Jesus Kristus) var skapad och inte Gud (läran om Kristologin). Athanasius skapade även förutsättningarna för Trinitetsläran (Treenighetsläran) genom att hävda den Helige Andes gudomlighet.

Hans verk Om Inkarnationen skrevs antagligen före Nicaea-konciliet, och är alltså ett ungdomsverk. Grundtanken, med utgångspunkt i Johannes evangelium 1:1-4, är att Guds Son, det eviga Ordet, genom vilken Gud skapade världen, kom in i den världen i mänsklig gestalt för att föra människorna tillbaka till den harmoni med Gud, som de tidigare fallit bort ifrån.

Jag läste verket (i engelsk översättning) i en utgåva av det ortodoxa S:t Vladimirs Seminary Press, 1993, och jag får väl erkänna, att det var C.S. Lewis introduktion till originalutgåvan från 1944 som fick mig att läsa. Han skriver övertygande om nödvändigheten av att läsa stora verk i original, och inte bara kommentarer till dem.
Lewis noterar också att “alla tider har sitt eget synsätt. Varje särskild tid är speciellt bra på att se vissa sanningar och speciellt benägen att begå vissa misstag. Vi behöver alla därför böcker som kan korrigera vår tids karakteristiska misstag. Och det innebär gamla böcker. Alla samtida författare delar i viss utsträckning samtidens synsätt – även de, som likt mig, tycks vara de som mest opponerar sig emot den. Inget är mer slående än när jag läser om förgångna tiders strider och märker att bägge sidor tar för givet, utan att ifrågasätta, en hel del som vi nu absolut förnekar … vi kan vara säkra på att nittonhundratalets blindhet – den blindhet som framtiden kommer att säga om: “Men hur kunde de ha haft den uppfattningen?” – att den blindheten finns där vi aldrig skulle ha kommit på att misstänka … Ingen av oss kan fullt ut undkomma denna blindhet, men vi kommer ofelbart att öka på den, och försvaga vår motståndskraft emot den, om vi endast läser moderna böcker … enda botemedlet är att låta århundradenas rena sjöbris blåsa genom våra sinnen, och detta kan ske endast genom att läsa gamla böcker” (s. 4,5).

Det är tydligt att Athanasius har en viss framgångsoptimism när det gäller kristendomens seger. Jag tror inte den var kyrkopolitiskt motiverad. Det var snarare den lidande tros seger i romarriket; martyrernas blods seger, en seger så stor att kejsare och sadducéiskt intriktade biskopar såg dess möjligheter… I västerlandet av idag ser vi inget av den offervilligheten; kristendomen har blivit utspädd genom århundraden av maktmissbruk av ett slag som jag märker att Athanasius inte ens kunde föreställa sig.

Och ändå: en uppbygglig bok, som talar till mig.
Athansius skriver att endast den till vars avbild människan skapades kunde återställa människan till avbilden genom att själv bli människa. Alltså blev Ordet kött. Det finns en logisk styrka i Athanasius’ argumentation. Att den sedan förutsätter tro på Gud, och tro på Skriften, förminskar inte i mina ögon den styrkan.
Vem skulle kunna göra sådana under som Jesus gjorde om han inte var Ordet, Guds Son? frågar Athanasius.
Vi kan tycka att det är ett “förkritiskt” sätt att resonera, men varför inte?
Kanske har denna tidsålders gud just i vårt tidsskede förblindat oss alla så att ser ned på ett argument som detta?

Det är uppfriskande med en ren sjöbris från ett annat århundrande. Trons gemenskap är påtaglig.
Då som nu och fortfarande framöver är det sant att Jesus är Messias, den levande Gudens Son, Frälsaren och Herren.

Inkarnationen, del 5: en luthersk debatt

Frågan om inkarnationen är central och berör.

Lärare vid den konservativa lutherska Församlingsfakulteten i Göteborg, Daniel Johansson, lektor Nya testamentet, och Torbjörn Johansson, rektor och lektor systematisk teologi, har debatterat med ärkebiskop Antje Jackalén i Kyrkans tidning nu under juni/juli månader 2018.

De ställer frågan: “Har inkarnationen upphört?”, 14 juni, med referens till en predikan som Jackalén höll i Warszawa, och Ärkebiskopen svarar i samma artikel.

Församlingsfakultens lärare är dock inte nöjda, och fortsätter debatten. I “Kristus har lämnat ett tillstånd”, 21 juni går de emot att ärkebiskopen gör en åtskillnad mellan Kristi mänsklighet (natur) och hans mänskliga kropp.
“Om Kristus inte längre har en mänsklig kropp så tillhör han inte längre Adams släkte, vilket han föddes in i av sin mor Maria. Vad blir det då av frälsningen och vad ska vi svara på Lina Sandells fråga: ”Är det sant att Jesus är min broder?” (Sv.Ps 250) Om man hävdar att Kristus inte längre har en mänsklig kropp så är det vidare slut med läran om Kristi verkliga, reala närvaro i nattvarden. Kvar blir en andlig närvaro, lik den som lärs i reformert teologi med den skillnaden att de reformerta menar att den mänskliga kroppen är upptagen till himlen.”

Jackalén går i svaromål i en replik, “Kristi närvaro och teologins dilemma”, 21 juni, och följer upp nattvardstanken, dock utan att ta ställning för egen del: “Som lutheraner kan vi inte låta bli att berätta om realpresensen när vi talar om hur Jesus är närvarande i, med och under nattvardens bröd och vin. Samtidigt är vi medvetna om att Kristi närvaro är så mycket mer än lära och ord. Den är ett sätt att leva. Ett sätt att leva som är riskfyllt.”

Daniel Johansson och Torbjörn Johansson fortsätter debatten. I artikeln “Inkarnationen handlar om kropp”, 5 juli, tar de upp den intressanta frågan om Jesus förhållande till sin mänskliga kropp efter himmelsfärden. De skriver: “Våra bekännelseskrifter lägger stor vikt vid att Kristus fortsatt, efter himmelsfärden, har den kropp som han antog genom inkarnationen. Vi har redan pekat på förbindelsen mellan kristologi och nattvardslära (Konkordieformeln, art 7 och 8).” (Åter: Jackalén hade nämligen hävdat att Jesus hade kvar sin mänskliga natur, men varit mer svävande när det gäller kroppen.)

Antje Jackalén responderar med “De sa inte: ‘Vad fint att du är tillbaka'”, 5 juli, “Ingenstans berättar evangelierna att lärjungarna sa: ”Vad fint att du är tillbaka, Jesus!” Tvärtom: de känner inte igen honom. Det är först brytandet av brödet, tolkningen av Skriften, fridshälsningen – centrala element i vår gudstjänst än i dag – som gör att Jesus känns igen.
Uppståndelsen är alltså inte ett återupplivande, även om detta ofta hävdas av både skeptiker och fundamentalister. Det är något annat. Uppståndelsen och tiden därefter vittnar om både kontinuitet och diskontinuitet”, och vidare: “Är Jesu uppståndelsekropp samma kropp som den som Maria födde? De bibliska berättelserna och elementär cellbiologi förbjuder ett enkelt ja på den frågan, liksom vittnesbörden om den tomma graven ett enkelt nej.”

Och så vidare. Jackalén formar sin replik som svar på konkreta frågor, men lindar in svaren i ett modaliserat framställningssätt, där dessa är beroende av hur man uppfattar de ting hon refererar till. Och hon är fortfarande INTE klar och tydlig i det allra mest grundläggande: Inkarnationen: att Gud blev människa såsom Bibeln berättar.

Samtidigt tycker jag denna debatt visar, att det inte är fruktbart att göra en så tät koppling mellan den lutherska tanken om Kristi realpresens (en sorts riktning från den ursprungligt lutherska tanken om consubstantiationsläran mot den katolska transsubstantiationsläran?) i nattvarden och inkarnationen. För det går tydligen (så som Jackalén gör) att bekänna det förra, och fortfarande sväva på målet beträffande det senare.

Jag har påbörjat en läsning av Athanasius (296/8-373 e.Kr) Om Inkarnationen, och återkommer.