Category Archives: Kyrkan, ‘Kristi Kropp’

Är Jesus Kristus nog?

Har vi förminskat Herren Jesus Kristus så att vi ständigt behöver stötta upp kristen verksamhet och inflytande med externa medel och metoder?

“Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat,
för i honom skapades allt i himlen och på jorden:
synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen,
härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom.
Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.
Och han är huvudet för sin kropp, församlingen.
Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda,
för att han i allt skulle vara den främste. (Kol 1:15-18, FB15)

Vad om aposteln Paulus förbön gäller även oss sentida troende:
“Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud,
härlighetens Far,
ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande
så att ni får en rätt kunskap om honom.” (Ef 1:17, FB15)

Är Jesus Kristus nog – eller inte?

Var i Apostlagärningarna?

finns Mönsterbilden till Församlingen?

Traditionellt inom Pingströrelsen (kanske inte nu längre) har det hävdats att Andra Kapitlet varit mönsterbilden: Anden faller, folk talar i tungor.
Men även i detaljer har Andra kapitlet fått vara mönsterbild: “Petrus trädde fram, jämte de elva” skall ha varit orsaken till att den gamla predikstolen i Filadelfiakyrkan, Stockholm, såg ut som den gjorde: ingen preeminens för talaren, utan äldstebröderna bredvid.
Och vacker och riktig är förstås tanken om att “hålla fast vid” brödsbrytelsen, undervisningen, bönemötena och den praktiska gemenskapen (2:42).
Men 2:44,45 “Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov (SFB15)” har aldrig riktigt fått fäste som mönsterbild; här har det ofta framhållits att detta var unikt för Jerusalemsförsamlingen – med rätta, men detta slår tillbaka på “mönsterbildstatusen” för Andra kapitlet som sådant: vissa ting är mönsterbild, andra inte.
Dessutom har det ofta funnits en (nostalgisk) längtan efter 3 000 som blir frälsta på en dag – även om det bara är 30 närvarande i mötet (och de flesta redan troende).

Händelsen i Kap 2 är unik: det var då Anden sändes från himlen att bo i Kristi Kroppp, Församlingen, vilken från början endast utgjordes av Jesus-troende judar. Och på Pingstdagen var alla dessa 3 000 som kom till tro uteslutande judar, tillresta för högtiden, och de hörde apostlarna tala om “Guds väldiga gärningar” i otolkat tungotal.
Även här finns det flera komponenter som gör att Andra kapitlet inte kan vara den mönsterbild det gärna framställts som – och framställs som när man vill ha en återgång “mönsterbilden”.

Var i Apostlagärningarna kan man då finna en mösterbild?
Egentligen borde det Tionde kapitlet vara en god kandidat, speciellt vv 34-48, när Petrus predikar om Jesus Kristus och Anden faller över hedningar. Här sker något stort och unikt! Och när Lukas citerar Petrus försvarstal för att han handlat som han gjort, och responsen, heter det (11:15-18): “Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande. Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag att kunna hindra Gud?” När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: “Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt omvändelsen som ger liv.”
Men inte ens detta är någon mall som man söker upprepa i Apostlagärningarna, medan händelserna som återges i den utspelar sig.
Denna händelse var också unik: nu var porten öppen även för hedningar (dvs sådana som du och jag, fastän vi ofta tar oss själva som så självklara).
Ingen mönsterbild att längta efter och söka upprepa där heller, således.

Var i Apostlagärningarna finns då Mönsterbilden?
Svar: överallt och inte där.
???
Inte “Var” utan Vem: det är Jesus Kristus som är mönsterbilden; han som är huvudet för församlingen och vars liv Församlingen, Hans kropp, genom Andens inneboende, och externa aktivitet på icke-troende, är kallad att gestalta.
De troende förkunnade Jesus Kristus, den himlafarne; se alla exempel på förkunnelse i Apostlagärningarna! (Apg 1 är en förutsättning, liksom Evangelierna är det).
Till Apostlagärningarna hör även de Brev som blev skrivna under den tid om vilken Apostlagärningarna berättar. Även där står Jesus Kristus i centrum: “Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam. Den kraften lät han verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare, makter, krafter och herradömen och alla namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han till församlingen som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.” (Ef 1:18-23, SFB15)
Detta skriver Paulus under sin fångenskapstid i Rom, om vilken det också står att läsa i Apostlagärningarna, som för övrigt avslutas med: “I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.” (28:30,31, SFB15)

Även här finns en nyckel till “Var i Apostlagärningarna?” som mönsterbilden finns: dvs inte alls där: Lukas lilla bok, fortsättningen på hans Evangelium, är oavslutad. Och vi lever i samma historiska tids förlängning och på samma jord. Endast genom att bekänna (ta på allvar som verklig) vår egen historia, dvs vårt Nu som snart är historia, och dess sammanhang med Bibelns historicitet, dvs att dess händelser är lika sanna som vårt eget tid och rum, kan vi komma nära Guds avsikter. Tanken måste vara att Apostlagärningarna (eller korrektare: Andens verk i och genom de troende) skall fortsätta på samma sätt.
Samma sätt hur då?
Jo, som sista meningen: “predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus”.

Detta är något som Den Helige Ande ställer upp på: Jesus Kristus i prioriterat fokus som mönsterbild, för Andens verk handlar inte om form utan om liv, funktion.
Så var det ju under Apostlagärningarnas tid.

Pastorerna har nycklarna

Guds församling är beroende av de andliga tjänsterna för att forma de troende till Kristuslärjungar, så att de på detta sätt kan göra något för Gud, dvs tjäna Honom.

De andliga tjänsterna bärs ofta (men inte uteslutande eller alltid) upp av pastorer och präster. Så ser den frikyrkliga och f.d. statskyrkliga strukturen ut.
Det behöver inte vara så: Nya testamentet ger en annorlunda bild, där äldste, församlingsledare, fungerade som pastorer, herdar, för lokala församlingar, och där apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare, dvs individer som Gud på ett särskilt sätt kallat och utrustat för en vidare tjänst i den universella församlingen, under längre eller kortare tid vistades i lokala församlingar och där gav sina bidrag (Apg 13:1).
Men nu är det som det är i kristenheten av idag.

Och då innebär det att pastorer har en nyckelroll: de för ordet såväl i predikstolen som i beslutande grupper och styrelser.
Frågan är då HUR de gör det: för att befästa sina egna positioner eller för att ‘skickliggöra de heliga’ (Sv KB 1917), dvs att på sikt göra sig själva överflödiga – åtminstone på den aktuella platsen, eller på det aktuella sättet.
Jag tror det är så den kristna församlingen kan vara i rörelse, förnyas och utbredas.

Pastorer kan antingen fungera som ‘proppar’ som hindrar det flöde av andligt liv som finns i Kristi Kropp, eller som ‘proppsprängare’ i det egna och i andras liv.

Pastorerna har nycklarna till att öppna för Guds andliga flöden.
Det kan bara ske på ett osjälviskt sätt.

Och nyckeln till det tror jag ligger i att inse vad ett andligt ämbete är – och inte är.

Ämbetshybris 2

Det finns säkert ämbetshybris av individuellt slag; psykopater finns även i kristna ledares led, om än sällsynta.

Men vanligare är ämbetshybris av kollegialt slag.

Först dock: vad är ett ‘ämbete’?
Det finns två spår: dels de tjänster som omtalas i Efesierbrevet 4:11; ‘tjänster’ alltså.
Jag tror de två orden ‘ämbete’ respektive ‘tjänst’ sänder olika signaler, ger upphov till olika associationer.
Det andra spåret är församlingsföreståndaren, församlingsledaren, äldsten, uppsyningsmannen (grundbetydelsen för episkopos, ‘biskop’) eller herde. Alla tre ord i grekiskan som översätts med dessa ord finns med när Paulus talar med de äldste i Efesos, Apg 20:17-38.
Medan ‘tjänsterna’ i Efesierbrevet är givna till den universella församlingen (Kyrkan) är ‘församlingsledarna’ ställda i den lokala församlingens tjänst.
Denna beskrivning stämmer förstås inte med hur den kyrkliga/frikyrkliga kartan ser ut idag. Det är en del av problemet och ger grogrund för just ämbetshybris.

Och ‘hybris’ då, vad är det?
Övermod, att tro sig om att vara mer betydelsefull än vad man är; att kunna göra mer än vad man kan. (Den etymologiska bakgrunden i den grekiska mytologin handlar om att vilja bli lik gudarna; ‘storhetsvansinne’ föreslår svenska Wikipedia, men det är väl ett förlegat, närmast roligt ord.)

I länken till mitt förra inlägg om ‘ämbetshybris’ föreslår jag att roten ligger i tanken att Jesus skulle grunda sin församling på människor snarare än på att den Helige Ande uppenbarar för en människa Jesu gudomliga identitet och gärning.

Men åter till detta med ‘kollegialitet’, alltså att ämbetshybris är beroende av ryggdunkanden, stövelslickanden, smicker, taktiska konstellationer av andra ‘ämbetsbärare’.
För att ämbetshybris skall uppstå behövs ofta ett överdrivet och osunt bekräftande av kollegor: ‘vi i denna exklusiva grupp’.

Märk väl att jag inte attackerar ‘ämbetssynen’ i de äldre traditionella kyrkorna, de som håller sig med präster. Här är ‘ämbetet’ så cementerat att det blir mest ritualiserat (knutet till dop, bikt, nattvard etc) att det närmast blir en service, en tjänst, och därmed rätt ofarligt ur hybrissynpunkt. Eller med andra ord: det finns många osjälviska, ödmjuka Herrens tjänare i de gamla kyrkosamfunden.

Värre är de nya evangeliskt-karismatiska samfunden, för deras teologiska profil tillåter egentligen inte ‘ämbeten’ av det upphöjda slaget. Med det menar jag att det sammanlagda tänkandet om Gud och församlingen är ‘elastiskt’ på det sättet att vissa element bara inte passar in (exempel kunde vara ritualiserat nattvardsfirande dit förlåtelsen knyts – istället för enligt dess grundteologi till omvändelse/tro).

Hur yttrar sig ämbetshybris?
Ofta genom ursäkter och undantag: Guds ord gäller inte riktigt ‘ämbetsbärarna’. De får ta sig friheter, påhejade och uppbackade av sina kollegor. Man är ju en ‘särskild grupp’ som ‘vet mer’, har ‘speciell insikt’ (till skillnad från ‘vanliga församlingsmedlemmar’ i ‘det allmänna prästadömet’).
Positioner och karriärer blir viktigare än ödmjukhet och tjänande. Man är ‘chef’ och ‘ledare’ och framhåller det ofta, eller kanske måste ha beteckningen ‘Pastor’ framför sitt namn i alla möjliga och omöjliga situationer.

Detta är en bild jag menar skorrar jämfört med det tjänarideal i Jesu efterföljelese jag ser i Nya Testamentet, och som man t.ex. kan läsa om i Paulus’ vittnesbörd om hur slitsamt det kan vara att vara apostel (Korintherbreven).

Kommer Gud att välsigna ämbetshybris med framgång och väckelse?
Jag har svårt att se hur Han skulle kunna göra det, eller varför.

Jag är ekumen

I flera bloggar, t.ex. “Hur bygger Kristus Sin församling, 2015-09-02,” har jag velat visa på den teologiska grundvalen för att vara ekumen.
Den grundvalen är samma som grundvalen för Kyrkan/Församlingen som Kristi Kropp: att den Helige Ande uppenbarar vem Jesus är för en människa, så att hon tror på Honom som Guds Son, Frälsare och Herre (Matt 16:16-18).
Var och en som tror på denne Jesus är min broder och syster.

Jag vill här lyfta fram några artiklar som ur liknande ekumeniskt perspektiv ställer sig frågande till konvertering till Romersk-Katolska Kyrkan (RKK); och ja, jag tänker främst på Ulf och Birgitta Ekmans och deras nutida propagering.

Först Peter Halldorfs ifrågasättande av Stiftelsen Bergets beslut att i stället för att vara en ekumenisk institution, nu inbart vill tillhöra RKK, “Berget går inte ekumenikens väg, 2015-09-25.” Peters projekt på Bjärka Säby – om detta nu undgått någon – är i grunden ett ekumeniskt projekt. Jag kan förstå hans sorg över utvecklingen, som alltså hindrar ekumenik.
I artikeln “Vägen till enhet är inte att vi konverterar till varandras kyrkor, Dagen 2015-04-19” riktade sig Peter direkt till Ekmans konvertering: den hindrar ekumenik.

Sedan Sven Nilsson, som länge framstått som en väckelsens ekumen, se till exempel hans ytterst läsvärda Vägen och vandringen. Mitt liv med Gud och svensk kristenhet, (Livets Ords förlag). Här finns en gigantisk vision om ett Andens samlande av alla Jesustroende, oberoende av samfundstillhörigheter (och helst utan sådana, om nu detta vore möjligt). Sedan jag först nyligen hört Sven och läst denna bok från 2002, har jag starkt undrat hur han ser på den fortsatta utvecklingen. Svaret finns i Världen idag-artikeln “Ett steg tillbaka för enheten, 2015-11-06,” där han kommenterar Ekmans konvertering, åter ur ett ekumeniskt perspektiv.

På ett lokalt, ja relationellt plan (där ju Kristi Kyrka manifesteras) framstår så Ulf Ekmans behandling av nära medarbetare som problematisk, fortfarande ur ett ekumeniskt perspektiv.
Anders Gerdmar, som väl måste betraktas som Livets Ords främste teolog, intervjuas i Världen Idag-artikeln “Ekmans ändrade bibelsyn är största frågan, 2015-11-06.” Det framgår, att han inget visste om en utveckling som skall ha pågått under en tioårsperiod.
Anders är av förståeliga skäl hovsamt återhållsam i sitt ifrågasättande av Ekmans utveckling, men mellan raderna träder frågan fram: var finns den transparanta, icke-manipulerande Gemenskapen mitt i allt detta?
Jag ser den inte, och det ger ur ekumeniskt perspektiv ingen väldoft. Det luktar snarare illa.

Förut var det bara Livets Ord som gällde. Nu bara Romersk-Katolska Kyrkan.

Den attityden är inte ett gott ekumeniskt vittnesbörd.

Finns det då en väg framåt för Andens ekumenik? Svaret tycker jag mig skönja i en artikel av Sven Nilsson i Hemmets vän “Andens enhet kan inte skapas formellt, 2014-03-20” (kort efter Ekmans konvertering).
Här tycker jag Vägen framåt anvisas, för oss att vandra.

Vi hänvisas till Honom som är Vägen och till vårt beroende av Anden för att kunna leva i relation med Gud och varandra.

Mukwege hos Skavlan

I kväll, fredag, gästas Fredrik Skavlan av Denis Mukwege, legendarisk läkare på Panzisjukhuset i södra utkanten av Syd-Kiviprovinsens huvudstad Bukavu, dvs i östra Kongo.
(Och för dig som inte har möjlighet i kväll, kan du alltid se programmet senare, på SVT-Play. Gör det!)

Mukwege gör ett arbete värt all uppskattning och stöd.
På min webbplats har jag en sida dedicerad till situationen i DR Kongo (Kongo-Kinshasa, Zaire): Vad händer i andras liv? Bed för DR Kongo!, som placerar in Mukwege i ett sammanhang.

Där finns länkar till både det ena och andra.
Främst vill jag nog fästa uppmärksamheten på den litteratur jag omnämner; för mig har den givit mer ljus över Kongo än all nyhetsrapportering, alltifrån Joseph Conrads ikoniska Mörkrets hjärta till Jason Stearns samtidsskildring Dancing in the Glory of Monsters.
Visste du förresten att Sherlock Holmes-författaren Sir Arthur Conan Doyle var en engagerad aktivist för att rätta till de koloniala övergreppen?
Läs på min webbplats så får du veta mer!

Min slutsats är en: låt oss bedja för Kongo och dess folk!

Enhetlighetens förbannelse

Jag har lite svårt att navigera i tidningens DAGEN nya nätversion, eller så är det så att Jonatan Sverkers föredömliga reportage “De utstötta i Svenska kyrkan,” 2014-10-03, inte finns med där, utan endast i eDagen och papperstidningen.
Vilket som.

Sverker skriver i alla händelser ett viktigt dokument om hur svårt det är för teologiskt konservativa grupper att göra sig gällande inom Svenska kyrkan. Han gör det med insikt; inkännande och substansfyllt.

Det som emellertid fått mig att tänka vidare är inte ‘hur synd det är om dessa och hur lågt i tak det är i SvK’, utan snarare hur svårt det verkar vara för dessa marginaliserade grupper att nå varandra. (Och jag skriver detta i stark sympati med dem.)
Det verkar vara som att man inte ömsat skinn själva och lyckats kränga av sig Gustav Vasa-manteln av statskyrklig enhetlighet: man verkar inte kunna acceptera varandras, i sammanhanget mikroskopiskt små olikheter. Det verkar som att den teologiska renlärigheten skall ut i varenda kapillär av kyrkans blodsystem.
Enhetlighetens förbannelse!

Men problemet stannar inte där. Vi som, fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan eller inte, har vår huvudsakliga församlingshemvist inom frikyrkligheten, har ingen anledning att ruska på huvudet åt de hunsade hög- gammel- eller lågkyrkliga inom SvK för deras brist på vidsyn, även om de strukturella likheterna inte är många.

Som kristenhet har vi istället ett gemensamt problem: den trånande längtan tillbaka till en kristen enhetlig kultur i samhället: utantillpsalmversar, kristendomsämnets bevarande, bön i skolan (eller är det bara vi som är över 50 som överhuvudtaget minns att det kampanjades för sådant en gång i tiden?). Och kan vi inte gå lagstiftningsvägen, vilken verkar väl lång och svårt nu när sossarna skall ta bort vårdnadsbidraget, så kan man alltid hoppas på och be för en Mäktig Väckelse som gör att alla frivilligt går med på ett Cromwellskt samhälle!

Låt oss gärna bedja, men undertiden?
Bör inte vi kristna kunna ta oss samman och inse att endast ett liberalt samhälle är det rimliga; ett samhälle där mänskliga fri- och rättigheter försvaras, och göra det innan vi måste göra det enbart i egen sak?

Det måste innebära att försvara andras rätt att ha värderingar och ståndpunkter jag själv anser vara förkastliga.

Jag tror det kan vara ett sätt att börja: där ute i vårt förhållande till samhället, för att bryta ‘enhetlighetens förbannelse’, denna farsot som kvävt Sverige och kanske hade sin upprinnelse i Gustav Vasas centralism.
Kristendomen blir ju tyvärr ofta lik det samhälle i vilket den verkar, mitt i all vår önskan att det borde vara tvärtom.

Kanske är det genom att positionsbestämma oss mot samhället ‘världen’, och ha någon rimlig uppfattning om hur det bör fungera, som vi kristna också kan finna vår rätta plats visavi varandra?

Vari består enheten?

 

Om man läser Peter Halldorfs högframlyfta artikel  “Gå korsets väg i ekumeniken” (Dagen 2014-04-17) så slås man av dess absolut totalitära anspråk: “Sådan är korsets väg, och någon annan väg finns inte om de splittrade kyrkorna ska kunna enas.”
I ingressen har dessutom påmints om att “bakom alltför självsäkra omdömen framträder ett psykologiskt fenomen som Tomas Tranströmer satt ord på: ‘Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.  Han vet det inte.'”  Men detta gäller förstås inte Peter Halldorf själv.

Kanske har han rätt, för övrigt, om hur kyrkorna skall kunna enas: att alla skall inta andra positioner än sin egen; det vill säga (för allt tal och all text skall tydas i ett livssammanhang, och vi är säkerligen inte ämnade att hamna i tolkningsmässig relativism): då skall det bli uppenbart att endast de ortodoxa kyrkorna och den romerskt-katolska har en syn på brödsbrytelsen; dvs nattvarden, dvs den romersk-katolska mässan, dvs den ortodoxa eukaristin, enkannerligen i dess ursprungliga koptiska form och innehåll, som är den rätta.   Ur dess mystik uppstår antagligen ett lika mystiskt och motsägelsefullt språk som det Peter Halldorf använder.
Antingen får man begapa det, eller så gör man det inte.

Men låt oss återvända till själva ämnet: de kristnas enhet, det som kallas ‘ekumenik’!
För det första kan vi konstatera, att denna Andens enhet redan finns mellan Guds barn, de som tror på Jesus.  Vi uppmanas bevara den genom fridens band.
(Att sedan kyrkohierarkierna har problem med varandras anspråk ligger på en annan, och inte helt verklighetsangelägen, nivå.)
Om vi då läser Johannes 17, så framstår ett tema mycket tydligt (om inte av andra skäl så för att det uttryckligen nämns så ofta): Guds Namn.
Namnet står för personligheten.  Guds personlighet har uppenbarats framförallt i israeliternas uttåg ur Egypten och i Jesus’ uttåg ur världen, det som han fullbordade i Jerusalem (Se Lukas 9:31 enl. NT-81/B2000)

Och slutsatsen: vår enhet ligger i vad Jesus gjorde DÅ för mänsklighetens frälsning; det som vi kan minnas vid varje brödsbrytelse, och särskilt vid Påsktiden varje år.  Men det hände EN gång och det HAR hänt.  Däri ligger vår enhet.  Och denne Frälsare är uppstånden och lever, halleluja! (Klockan har just passerat 24 till Påskdagen!)

Enheten kan knappast ligga i västkyrkliga eller östkyrkliga mässor eller eukaristier, som på ett språk bortom alla begripligheter hävdar att Kristus offras igen varje gång, och heller inte i de kyrkliga makthierarkier som krävs för att hålla igång hela denna apparat.

Var det där ovördsamt uttryckt?  Det var det inte.
Jag välkomnar varje Jesustroende patriark eller metropolit eller kardinal eller biskop eller munk eller nunna eller vanlig präst och pastor som min broder och helsyskon i tron på Kristus, trots det som jag menar vara konstigheter.

Den stora frågan är, hur jag anses av dem?  Vill de i enhetens namn också  ‘inta min position och göra den till sin’?  Eller är detta den stora hädelsen, majestätsbrottet, att inte anse sig behöva av kyrkliga ämbeten sakramentellt förmedlad nåd?
Ja, detta är verkligen oerhört, och har så alltid varit: att en människa ‘bara’ genom sinnesändring och tro skall kunna bli och vara kristen!

(Enligt min läromässiga uppfattning bör hon även låta döpa sig, för att  identifiera sig med Kristi död och uppståndelse och som en invigning till efterföljelse i liv, men detta är en troshjälpande handling – liksom bruket av brödsbrytelsen, för att ständigt minnas, och gärna med djup andlig sinnesrörelse, det centrala i tron; men jag menar inte att något av detta är frälsande; se rövaren på korset: den enda människa vi med säkerhet vet blev frälst!)

Jesus bad verkligen om enhet mellan dem som tror på honom, och inte minst att de i världen skulle bevaras från den värld de frälsts ut ifrån.
Läs gärna Johannes 17 igen!

 

‘En nyttig idiot’?

 

Göran Skytte var vänster tidigare och vet vad uttrycket ‘en nyttig idiot’ stod för under kalla krigets tid.  Detta var bl.a. de fredsivrare i väst som motsatte sig alla rustningar och så ‘gjorde jobbet’ åt de totalitära “fredsälskande” diktaturerna i öst.  De var ‘nyttiga’ i propagandasyfte, men ‘idioter’ som trodde på talet om fred och samförstånd; kommunismen syftade till världsherravälde men maskerade detta.

Detta är en hård jämförelse, men Skytte var en tuff journalist och förstår metaforen: är han nu själv ‘en nyttig idiot’?

I sin gästkrönika i Dagen 2014-04-11 “Göran Skytte: Både lovsång och rökelse,” pläderar han för fred i kristna sammanhang under devisen ‘Olikhet är inte en fattigdom utan en rikedom’.  Jag skriver gärna under på det.
Men vad menar vi med uttrycket?  Och hur skulle man kunna ta reda på det?

Skytte själv har en genomgripande frälsningsupplevelse och har upplevt Guds under på mer påtagliga sätt än de flesta, och når även ut med det kristna budskapet längre än de flesta kyrkor.
Han ‘har förblivit’ i Svenska Kyrkan eftersom han lärt sig att inga fullkomliga kyrkor finns; dock är han medlem i Ekumeniska Kommuniteten på Bjärka-Säby, aktuell i dagarna.  Där upplever han såväl “lovsång som rökelse” och varm kristen gemenskap.

Han skriver:  “Jag tror inte alls vi behöver en enad och tydlig kristenhet i meningen en enda kyrka med ett enda uniformt budskap.  Däremot behöver vi mera öppenhet och respekt för att vi kristna har olika historia och teologi … Inomkristen fred är i dag den kanske snabbast växande trenden inom Kristi kyrka internationellt sett … I all enkelhet föreslår jag att vi kanske bör försöka lära oss något av detta … Vi är olika. Vi bör fortsätta att vara olika. Olikhet är inte en fattigdom utan en rikedom.”

Bra, mycket bra.  Och ändå: ‘en nyttig idiot’?

De ‘historiska kyrkorna’, med den romersk-katolska främst och andra i väst som något blekare efterapningar har nämligen totalitetanspråk, precis som diktaturerna i öst under kalla krigets tid.
I dessa kyrkor är det nämligen bara och endast  prästerskap, underställt biskopar i apostolisk succession, som kan utföra nådesförmedlande (sakramentella) handlingar som dop och nattvard (‘mässa’, ‘eukaristi’ för att prata Bjärka-Säby-språk).

Vi kristna som inte tror på detta sätt förstår inte vårt eget bästa; vi är vilseförda får i bästa fall.
På den tiden när kyrkan hade statlig makt kunde kyrkan i  Kristi kärlek söka rädda sådana som oss genom inkvisition och tortyr. (Nej, jag raljerar inte och är inte ironisk: man trodde verkligen man tjänade Gud; teologin var obevekligen sådan.)

Så: är Göran Skytte ‘en nyttig idiot’?  Jag vill inte tro det.

Men han behöver ta sig en liten, eller kanske större?, funderare över den kristna enhet han upplever: säg att han själv inte vore så strategiskt placerad som han är genom att förbli i Svenska kyrkan, utan med i något annat och mindre samfund; och med i ett annat nätverk utan den stora goodwill som Bjärka-Säby-kommuniteten har: skulle han då ha en sådan plattform för sin tjänst?  Farlig tanke.

Kanske skulle han erfara, att toleransen mot oliktänkande, sedd från ett mindre etablerat perspektiv, inte är så stor som den han nu upplever?
Kanske skulle han uppleva att detta att prisa olikheten som rikedom i ett sammanhang av prestige och makt är något annat än i en ställning av fattigdom på maktens medel?

Göran Skytte är själv ingen maktmänniska, och han har hyllat olikheten som en tillgång.  Han pläderar för öppenhet och respekt. Han menar att vi inte alls behöver en enda tydlig kyrka med uniformt budskap.

Jag hoppas och vill bedja för att Skytte får nåd att stå fast i en sådan attityd (“vi kristna har olika historia och teologi. Vi måste lära oss mer, skaffa mera kunskap, vara mera rädda om varandra”) och dessutom inte endast hylla olikheten, utan även hävda rätten till den.   Det lär komma att kosta på, som det alltid gör när man inte låter sig utnyttjas av makten, utan i stället delar underifrånperspektivet.

Jesus var aldrig någon ‘nyttig idiot’, och hans lärjungar skall inte vara det heller, utan i stället representera det annorlunda Rike som kommer.