Category Archives: Kyrkan, ‘Kristi Kropp’

Om vår tillbedjan (bokrecension)

inga andra gudar omslag

Det finns ett några outtalade förutsättningar man bör vara införstådd med, om man med behållning skall kunna läsa Per-Arne Imsens Inga andra gudar (Pilgrim media, 2017):
1. Gud är värd vår tillbedjan;
2. Det finns möjligheter att vår tillbedjan riktas till annat än Gud;
3. Man bör ta tillvara lärdomar som historien ger;
4. Vår tid på jorden är begränsad, en evighet väntar.

Bokens titel är förstås hämtad från ett av de tio budorden: ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2Mos 20:3; ordalydelsen inga andra gudar hämtad frånSvKb 1917).
Och häri ligger alltså Per-Arne Imsens anslag: att i historien och i samtiden visa på, och varna för, när tillbedjan riktas mot annat än Gud själv.

Vad innebär då tillbedjan? ”Tillbedjan är den lovsång från vårt innersta som ärar Gud för allt det Han är, allt han har gjort och gör. Ett gensvar på all den godhet och nåd som Han slösar över oss genom Jesus Kristus,” s. 373.

Tesen i boken lyder: ”Väckelsekristendomen och institutionskyrkan är och förblir ett omaka par. Det är element som inte kan förenas. Trots att det periodvis har gjorts intensiva försök att förena dem, visar det sig vara två oförenliga andliga verkligheter. Det är två parallella vägar genom hela församlingens historia. Och även in i framtiden. David Wilkersons syn om ändetidskyrkorna talar om detta,” s. 118.

I det ljuset görs en synnerligen ordentlig genomgång av den romersk-katolska kyrkans historia och lära; dess förmåga att anpassa sig och assimilera hedniska moment och även att framstå som reformatorisk och karismatisk, medan den hela tiden söker inkorporera andra samfund i sin egen hierarkiska struktur.
Per-Arne Imsen är dock inte kategorisk: Bilden av en sköka (som historiskt sett av protestanter restlöst brukats som beskrivning av den romersk-katolska kyrkan) används på Gud folk när det tar till sig avgudar i sin prioritering, uppskattning och hyllning. ”Gränsen mellan sköka och brud ligger i hjärtat och skär tvärs igenom alla kyrkor, både stora och små” (N P Wetterlund) och ”skökan är inte heller en specifik person, eller ens en specifik kyrka”, s. 358. Han skiljer även mellan sak och person, och är inte avvisande varken till kristen enhet eller till gemenskap med kristna ur olika samfundssammanhang; man kan ”älska bröder och systrar inom en viss kyrka och samtidigt fördöma ett obibliskt system och obibliska läror”, s. 12.

Författaren är också mycket klar över att alla skriver ut en viss synvinkel: ”Alla, även jag, betraktar historien och samtiden utifrån sin världsbild. Därför innebär all historieskrivning, i mer eller mindre grad, att man samtidigt delar sin övertygelse. Och denna bok är inget undantag från den regeln ”, Förordet, s. 9. Han är naturligtvis inte ensam om sin synvinkel, utan kan med gillande citera t.ex. Martyn Lloyd-Jones, Lewi Pethrus, Frank Viola, A. Howard Snyder och många andra.

Men frågan är: i dagar av ökat ekumeniskt töväder, bör man inte glömma all negativ historia, och dessutom bortse från alla teologiska skillnader? Det tycks t.ex. vara vad Pingstsamfundsledaren Daniel Alm – som omnämns för sin uppskattning av påvebesöket i Lunds domkyrka som inbjuden ekumenisk gäst, s.83 – nyligen förespråkar i en ledarkrönika ”Det är i karismatiken det händer”, Världen idag 2018-01-26: ”Det handlar mycket mer om vision av framtiden än revision av ditt förflutna. Gud hjälper dig bort från något för att hans planer är så stora för din framtid” (i sammanhanget: ”… Hjälparen om Anden. I detta ord, parakletos, ligger både hjälp från och hjälp till”).
Per-Arne Imsen håller alltså inte med. Kan man inte istället nyktert betrakta historiska händelser som en tillgång i den meningen att man kan lära sig något från dem, eller skall allt fokus ligga på framtiden som ett nytt oskrivet och ännu obesudlat blad? Ligger det en frihet eller en stor dumhet i att negligera såväl sin egen som det allmännas historia?

Så vem är då Per-Arne Imsen?
I det första kapitlet återger han sin egen del av väckelsehistorien. Hans far var den på sin tid mycket kände Maranata-ledaren Arne Imsen, och Per-Arne växte upp inom denna rörelse, och gjorde här sina egna andliga upplevelser, men även erfarenheter av hur det är att bli utfrusen och marginaliserad, inte minst av dåvarande pingströrelsen och dess tidning Dagen. Om detta berättar författaren för Tomas Sjödin i en Dagen-intervju 2000-01-26. (Där framgår bl.a, att Per-Arne slutligen bröt med Maranatarörelsen 1990. Fadern, Arne, försonades med familjen på sin dödsbädd 1999.) Att han haft stor anledning att bearbeta vad han varit med om, och sätta detta in i ett större sammanhang, bär denna bok vittnesbörd om.
Inga andra gudar är inte en sökande, trevande bok skriven av någon som undrar ”om det inte skulle kunna vara så att”, utan av någon som genom den situation han från födseln placerats i, och sedan efter personliga ställningstaganden själv kommit att definiera och utforma det pilgrimsskapets utanförskap där han nu står, i gemenskap med andra, i en församling som Dagen-artikeln berättar om, och som tydligen även är aktuellt 18 år senare, Agape, Göteborg, och i sin resandetjänst.

Det jag något saknar är en analys av de mekanismer som får t.ex. den svenska frikyrkovärlden att alltmer närma sig den katolska kyrkan och därmed, viktigare men parallellt: vad det är som får fria församlingar att sluta sig samman i samfundshierarkier (som senast med den svenska pingströrelsen).
(Jag tänker mig en analys likt den i kapitlen ”Efterkonstruktioner”, ”Inbrott i Guds hus” och ”Bortglömda i historien” där det beskrivs hur Augustinus’ tusenårsrikestolkning banar väg för såväl sammanblandningen kyrka-stat, som den romerska påvekyrkans överhöghetsanspråk på världsliga härskare.)
Orsaken till denna negativa sida av myntet behöver säkerligen uppmärksammas, samtidigt som Per-Arne Imsen framhåller att det positivt sker ”ett andligt uppvaknande där kristna hittar tillbaka till en gemenskap kring Ordet och bönen … till det enkla och ursprungliga församlingslivet som man läser om i Apostlagärningarna”, s. 13.

Noterna är många (781 stycken), och verderhäftigt angivna. Ibland anges dock källor genom citat till verk där dessa citeras eller refereras till, dvs ett andrahandsförfarande. Man utlämnas på sätt och vis därför till att lita till att de författare och verk Imsen refererar till, verkligen hanterar sina källor korrekt. Detta med ”källkritik” (värdering av källor) blir alltmer aktuellt ju större anspråk på vetenskaplighet ett verk har. En framställning blir inte vetenskaplig (Eng scholarly — man skiljer på anglosachisk mark mellan akademisk behandling av humaniora och ‘naturvetenskap’ science /scientific ) genom mängden noter, utan genom kvalitén på de verk som åberopas i noterna. Jag nämner detta inte som kritik utan därför att de som kommer att angripa Imsens verk därför att de inte håller med honom (dvs, inte delar hans världsbild och övertygelse), antagligen kommer att skjuta in sig på detta och vill därför framföra, att jag menar att Imsens tes om väckelsekristendom kontra institutionell kyrka genom historien, i nuet och med linjer mot framtiden, ändå har så mycken samlad substans av vittnesbörd genom kyrkohistorien, och är hänvisad till i noterna, att den bör tas på seriöst allvar och begrundas.

Något om det tekniska:
Imsen berättar i sitt Tack! att han haft hjälp av en copywriter, Cecilia Lind, som ”ord för ord, sida efter sida bearbetat det skrivna materialet”; han kallar henne även ”medskribent” för att ”formulera texter och göra svåra saker begripliga”. Texten är verkligen mycket jämn och lättbegriplig. Ofta under läsningen undrar jag dock om det inte varit bättre om Per-Arne låtit mer av sin egen stämma klinga igenom; det hade nog givit framställningen en mer personlig prägel och ”nerv”.
Boken har en löpande rubrik överst på varje sida (”Inga andra gudar”). Det hade hjälpt läsaren om på udda sidor detta bytts ut /byts ut vid ny upplaga/ till aktuell kapitelrubrik. Jag undrar också om det inte varit möjligt att utöver viss kronologi sammanföra kapitel med liknande tema till olika delar i boken; en sådan struktur skulle givit bättre översiktlighet än att genomgående lyfta fram kärnmeningar i citatrutor.
Det hade också varit värdefullt med ett sak- och personregister, något som med dagens teknik är rätt enkelt åstadkommet.
Boken är inbunden med hårda pärmar har tilltalande layout och omslag. De uppskattande omdömena inom citattecken på skyddsomslaget borde dock haft angivet vilka som yttrat dessa. Att så inte är fallet skevar mot vederhäftigheten i övrigt.

Temat i Inga andra gudar är allvarligt. Är detta då en dyster bok? Nej: kristendomens oövervinnelighet är beroende av att det är Kristus själv som bygger sin församling genom de troendes direkta gemenskap med honom, ”Jesus bygger sin kyrka på vittnesbördets bekännelse”, s 340. Utifrån från sina missonsresor, bl.a. i Karibien och Nord-Afrika, ger Per-Arne Imsen exempel på att detta är en levande verklighet idag.

Per-Arne Imsen har skrivit en rik bok. Den är vederhäftig, men ändå ingen skrivbordsprodukt, utan uppenbarligen sprungen ur djup personlig erfarenhet av, brottning med, och fördjupande studier i det tema han här presenterar. Syftet och uppmaningen är att tillbedja Gud endast. Varningen består i att glida över i tillbedjan av avgudar. Den är värd seriös begrundan.

Angeläget om friförsamlingsväckelse (bokrecension)

Aldrig mer tillbaka gå: utmaningar från anabaptismen, reformationens frikyrkorörelse. Jonas Melin, Fredrik Wenell & David Willgren (red.), [Ort?]: Evangelie, 2017.

Boken Aldrig mer tillbaka gå gavs ut 2017, samma år som 500-årsjubiléet firades av ”reformationsåret 1517”, det år Martin Luther spikade upp sina teser mot avlatshandeln på slottsporten i Wittenberg, och med tidigare besök av påven i Lunds domkyrka i närvaro av samlad ekumenisk hierarki, inklusive frikyrkoledare.
Boken är en viktig och nödvändig påminnelse om, att det finns andra sätt att betrakta ”reformationen” än den hävdvunna.

Vad vet vi om reformationstiden?
Det intryck jag själv fått från kristendoms- respektive religionskunskapsundervisningen i skolan, och från studier i kyrkohistoria på universitetet, skulle, lite rått och överdrivet visserligen, men med en viktig förblivande kärna kunna sammanfattas så här: Martin Luther var en hjälte, Zwingli inte riktigt lika bra. Calvin var en legalistisk typ man bör undvika, och så fanns det några galningar, vederdöparna, som ville att folk skulle döpas om och som ställde till med bondeuppror, vilket rättmätigt nog slogs ned. På universitet bibringades jag även intrycket att reformationen egentligen var onödig, för katolska kyrkan reformerade sig själv och var inte likadan som innan.
Att min egen förståelse av ovanstående under åren kraftigt reviderats säger sig självt. Bilden av ”vederdöparna” anabaptisterna var dock den sista som fick bytas ut. Det skedde i och för sig inte med denna bok utan tidigare, men det kulturella och teologiska förtalet av anabaptister har dock varit som en riktigt seg råtta. Och varför? Läser man Aldrig mer tillbaka gå börjar man förstå varför.

Boken är till att börja med spännande. Flera av anabaptismens förgrundsfigurer på 1500-talet exemplifierar, på ofta gripande sätt, olika aspekter av rörelsen, och i varje kapitel reflekteras över nutida tillämpning. Ingen, som någorlunda tänker över kristet liv och kristen gemenskap, torde kunna läsa Aldrig mer tillbaka gå utan att beröras och utmanas.
Detta bok är vidare exemplariskt redig och välredigerad. Författarna är medvetna om varandra och överlappar inte, utan hänvisar. Berömvärd är även tydligheten: man deklarerar klart vad man avser behandla och syftet. Varje kapitel har lista på använda verk, och det finns en samlad slutnotslista. Författarna är kortfattat och relevant persenterade ( = inga upplysningar om favoritmaträtter och fritidshobbies).
Redaktörerna anbefaller boken, och de enskilda kapitlen för sig, som underlag för samtal i studiegrupper, och det är lätt att se, att den och de är väl lämpade för sådan användning; författarna har bemödat sig om såväl pedagogisk klarhet som problematisering: ett rejält underlag ges, utan att något skrivs läsaren på näsan.

I första kapitlet ger Jonas Melin en Historisk introduktion och översikt av anabaptistisk historia: den schweiziska grenen betonade bibeltrohet, lärjungaskap och avskildhet från världen; den sydtysk/väst-österrikiska grenen utvecklades dels i mystisk, dels i revolutionär riktning; den nordtysk/holländska grenen präglades av eskatologiska och spekulativa föreställningar och urartade småningom i tragedin i Münster 1525 – något som kom att användas mot alla anabaptister. Samtidigt väcktes prästen Menno Simons inför sitt ansvar, och kom att bli ledare för vad som senare blev den största grenen av anabaptismen, mennoniterna.
Melin följer Arnold Snyders historieskrivning och Stuart Murrays beskrivning av den nutida rörelsen, och gör det med insiktsfull lätthet och tydlighet.

Anna Enberg diskuterar begreppen Omvändelse och pånyttfödelse i ljuset av Menno Simons (1496-1561) erfarenhet och hans egna teologiska reflexioner av detta. Hon finner att Menno lyckas hålla samman det som i luthersk teologisk praxis varit så svårt: tro och liv. Skälet är hans djupgående process av att tillägna sig Andens verk: omvändelse är inte bara från utan även till. Tron behöver bli synlig i människans liv för att den skall vara sann. Människan har en fri vilja att tacka ja till Guds erbjudande; reformatorernas predestinationslära – ett sorts avståndstagande från katolicismens gärningslöra – gör Gud ansvarig för människans synd och ifrågasätter Guds godhet. Det människan omvänder sig från är t.ex.dryckenskap och kortspel, men även tomma religiösa praktiker som barndop och mässoffersnattvard. Likväl finns inom anabaptismen ingen färdig mall: det väsentliga är en inre och yttre förvandling, som bara kan förstås i ljuset av Guds förvandlande närvaro. Pånyttfödelsen ses inte som en följd av dopet, utan som en förutsättning för dopet, och leder till ett gradvis förvandlande till Kristi likhet, där Kristus har medlidande med svaga människor.
Anna Enberg inleder och avslutar sin uppsats med tankar om omvändelse och pånyttfödelse i dagens församling/kyrka, och skriver ”[skulle begreppen sluta användas] menar jag det skulle försvåra förmedlandet av evangeliet till dagens människor”, s.60. Kanske är det försiktigt uttryckt i överkant; kanske är ”vårt samhälles formande av människor till individualistiska konsumenter som bara strävar efter det egna självförverkligandet”, s.61, som enda exempel på vad som hindrar människors gudsrelation i dagens samhälle något för tamt.
Beskrivningen av Menno Simons liv och lära ger mersmak, men linjerna in i vårt tids religiösa och samhälleliga problematik framstår som konturlösa.

Lennart Johansson behandlar Dopet i kapitel tre med utgångspunkt i Balthasar Hubmeiers livshistoria och skrifter, särskilt hans svarsskrift mot Zwingli, Om det kristna dopet av troende. Han visar på hur centralt detta var för ana-baptisterna (efter grekiskans anabaptizo ‘omdöpa’, känt från 300-talet, så fenomenet med troendedop var inte nytt). Namnet var förstås inte deras eget, utan motståndarnas, inte minst de traditionella reformatorernas (Luther, Zwingli, Calvin); på tyska Wiedertaufer ‘åter/om-döpare’, varifrån vi fått det svenska ”vederdöpare” [med dess ljudmässiga sammankopplingar till såväl ‘vedervärdig’ som ‘vedermöda’!, rec.anm.].
Likväl var det inte dopet i sig (som hos senare tiders sakramentalistiska baptister, där även dopet är frälsande, bara det äger rum efter medveten tro) som var viktigt, eller när det ägde rum ( se Anna Enbergs framställning av omvändelse/pånyttfödelse), utan som markör för allt övrigt det signalerade: synen på kyrkan: ingen institution, utan summan av de troende; synen på efterföljelse: personligt och kollektivt bland de troende; synen på nattvarden ”som istället för att vara en exklusiv företeelse förvaltad av kyrkans ämbetsmän blir en gemenskapsmåltid för och av de troende”, s.82. Johansson konstaterar också att kritiken mot barndopspraktiken främst var riktad ”mot reformatorerna eftersom de höll fast vid denna ‘vidskepelse’” s. 80.
Johansson diskuterar även anabaptismens dopsyn i dagens ekumeniska situation: det är lättare för troendedöpare att betrakta barndopet som en välsignelsehandling än för barndöpare att hitta en positiv infallsvinkel till troendedopet.
Lennart Johansson personliga vittnesbörd om sin väg till att omfatta troendedopet inramar hans bidrag, och ger det en extra styrka: synen på dopet är ingen teori, utan handling.

I kapitel fyra tar sig Annika Wilzén an den självklara men svåra frågan om Församlingen som de troendes gemenskap. Hon diskuterar anabaptiska praktiker gällande dop, nattvard (brödsbrytelse), församlingsdisciplin och ekonomiskt delande, och särskilt de två senare, eftersom de två förra behandlas i andra kapitel.
Utgångspunkten är Conrad Gerbels brott 1525 med Ulrich Zwinglis syn på att dels låta staden Zürichs styrande bestämma angående katolska praktiker som ikondyrkan och mässfirande, dels i synen på barndopet. Gerbel fick en vecka på sig att låta döpa sina barn, och ”den som ertappades med att döpa om någon skulle avrättas genom dränkning”, s. 88. Radikaliteten i anabaptisternas församlingssyn manifesterades i troendedopet, därför att det ifrågasatte hela det medeltida samhällssystemet med barndopet som ideologisk grund (vilket alltså de traditionella reformatorerna bejakade och därför med världslig makt förföljde anabaptisterna). Vad händer alltså om inte samhället som helhet bekänns som kristet, utan endast de personligt troende som kollektiv? I brödsbrytelsen (nattvarden) fanns en stark ”horisontell dimension”, därför att man bröt med den förhärskande sakramentala synen.
Men det är alltså främst församlingsdisciplin (tidigare ofta kallad ”församlingstukt”) och egendomsgemenskap Wilzén koncentrerar sig på. På ett berömvärt sätt söker hon väva in nutida tillämpning i framställningen. Här undrar jag dock om hon inte tror för gott om situationen i frikyrkligheten: ”I teorin har alltså alla församlingar en församlingsdisciplin med uteslutningar som möjlighet”, s. 94 (sagt angående mördare och de som begår sexuella övergrepp mot barn; dock modifierat med ett ”sannolikt inte få vara en del av en kristen gemenskap utan en lång omvändelseprocess” (idem.) Wilzén villkorar också själv sin egen framställning då hon talar om anabaptisternas strävan efter rättfärdighet som möjlig insprationskälla till församlingsdisciplin: ”Om det är så, skulle man då också kunna tänka sig någon möjlighet att tillämpa församlingsdisciplin enligt den modell som finns i Matteusevangeliet kapitel 18?”
Anabaptisternas syn i denna fråga var dock inte i sig enhetlig, och Hubmeiers respektive Marpecks attityder kontrasteras. Flera goda infallsvinklar ges till nutida tillämpning. Denne recencent undrar dock om inte knäckfrågan och skandalen står att finna i frikyrklighetens obefintliga omvändelseförkunnelse: hur skulle medlemmar (sic!) som aldrig omvänt sig kunna delta i församlingsdisciplin, vare sig som givare eller mottagare?
När det gäller det ekonomiska delandet (tidigare oftast benämnt ”egendomsgemenskapen”) konstateras att det moderna välfärdssamhället ger frågan en annan dimension än den hade på 1500-talet. Det var den hurritiska riktningen inom anabaptismen som gick längst i ”strukturerad och obligatorisk egendomsgemenskap för alla medlemmar” med övertoner av att annars inte vara renad från synden eller överlåten.
Kanske ligger roten i insikten: ”Om pengar inte längre betraktas som den viktigaste tryggheten kan vi istället finna en större trygghet i Gud”, s. 109, snarare än i att med Stuart Murray identifiera konsumismen, parad med individualismen (för övrigt normal vänsterpolitik), som en av de viktigaste avgudarna?
De behandlade ”praktikerna”, ett bekvämt nyord som balanserar mellan spontant utflöde och något tvingande, konkretiserar de troendes gemenskap. Men det finns all anledning att instämma i Wilzéns slutkläm: ”Troendedopets centralitet, gemenskapsdimensionen i firandet av nattvarden, ansvarigheten inför varandra och delandet av ekonomiska resurser blir därmed aspekter av anabaptistiskt församlingsliv som frikyrkan har all anledning att återerövra”, s. 111.

Jonas Melin har även skrivit det femte kapitlet om Ordet och Anden. Det är Pilgram Marpeck (1495-1556) som kom att gestalta den eftersträvansvärda balansen dem emellan. Melin framhåller även Menno Simons som ett anabaptistiskt föredöme, när han hävdade Bibeln som allt övergripande rättesnöre, och en strid för detta på fyra fronter: över syner och uppenbarelser (som tragedin i Münster); över spiritualism (lösaktighetstendenser: ingen frihet fanns att gå emot Kristi bud); över förnuftet (mot en medarbetare som hävdade att Kristus inte var Gud, och som därför motsatte sig treenighetsläran); över traditionen (kritik mot såväl katolska kyrkans praxis som mot Luther).
Samtidigt var anabaptismen troligen ”den rörelse på 1500-talet som talade och skrev mest om Andens verk”, s. 121, och medan för de övriga reformatorerna principen om ”Skriften allena” innebar att teologer och präster stod för tolkningen, så skulle skriftprincipen för anabaptisterna bättre kunna uttryckas som ”Skriften och Anden tillsammans” (så Arnold Snyder), men man ”förstod Anden som någon som i första hand gav kraft till att leva ett förvandlat liv i kärlek, helighet och lydnad”, s. 122. Dessutom förekom övernaturliga fenomen bland huvudfåran av respekterade anabaptister, och Marpeck förutsätter Andens gåvor hos varje medlem i Kristi kropp. 1500-talets anabaptister upplevde alltså Andens verksamhet bland sig på många sätt, men främst förväntade man sig och räknade med att Anden skulle hjälpa dem i förståelse och tillämpning av bibelordet.
Melin följer Stuart Murrays uppräkning av sex aspekter på anabaptistiskt sätt att läsa Bibeln, vilka alla finns företrädda hos Pilgram Marpeck, den predikant från vilken för övrigt mest material finns bevarat, och som i senare tid hamnat i fokus för mycken forskning: Bibeln är tydlig och självtolkande; Kristus är i centrum och nyckeln till att förstå Bibeln rätt; Man måste förstå hur GT och NT förhåller sig till varandra; Andens roll i bibeltolkningen; Församlingens roll i bibeltolkningen (där den mindre kända Paulus’ regel, med hänvisning till 1 Kor 14:29 ”… de övriga ska pröva vad som sägs”, tolkat som allas ansvar, är utgångspunkten); Målet med bibeltolkning är lydnad, (”lydnadens hermeneutik”, Murray), och en förväntan om att lydnad skulle leda till lidande och att ”den som inte var beredd att ta upp sitt kors och betala priset kunde inte förstå Bibeln rätt”, s. 133.
Melin sammanfattar den anabaptistiska synen, sådan den här framställts, som ett sätt att tillämpa den reformatoriska principen om ”Skriften allena” i praktiken. Han menar att den stora utmaningen mot vår tids ”starka individualism” ligger i att Bibeln tolkas ”gemensamt i församlingen” s. 134, och man härmed kan komma fram till en sund församlingsdisciplin: ” Från att tidigare haft en alltför hård församlingsdisciplin, där människor blev uteslutna för småsaker, har vi idag en situation där man i många församlingar knappt vågar prata om livsstilsfrågor, än mindre vägleda och tillrättavisa varandra när någon faller i synd eller går vilse,” s. 135.
Jag undrar dock över om Melins slutsats om ”den tolkande och prövande gemenskapen” i form av en normal svensk frikyrkoförsamling kan vara ”ett nödvändigt korrektiv”. Finns i allmänhet (= på influerande samfundsledningsnivå) den grundläggande omvändelse till Gud och hans Ord och viljan att lyda, som krävs för att goda anabaptistiska föresatser inte bara här mals ned till svensk neutral, relativistisk och konfliktskygg lagomhet?

Eleonore Gustafssons behandling av Martyrskapets mystik och askes berörde mig djupt. Alltså inte ”skulle det kunna bli politisk förföljelse i Sverige så att kristna skulle kunna bli dödade som av islamisterna i Syrien?”, utan på ett mer närgånget sätt.
Hon vittnar först om sin dragning till mystiska/kontemplativa drag i ortodox och katolsk kristenhet och hur luthersk spiritualitet i frikyrklig tappning inte hade något av detta. Som övertygad baptist (dop och församlingssyn) var det en svårlöst ekvation, tills hon upptäckte anabaptismens egen distinkta tradition. I sin framställning tar hon med oss i Hans Dencks, som tillhörde den sydtyska grenen, livsöde.
Gustafsson ge oss först en historisk tillbakablick på munkväsendets askes som ett ”vitt martyrium” (att dö bort från världen) och dess koppling till det röda, blodets.
Aldrig mer tillbaka gå är ursprungligen en indisk martyrsång, och under 1500-talet skrevs många sådana när anabaptisterna arresterades, förhördes, torterades, dömdes och avrättades av de protestantiska och katolska (”kristna”) prästerna och makthavarna. ”Sångerna lyfte fram martyrens trohet, glädje, kärleken till nästan och förtröstan inför mötet med döden”, s. 141. Många föräldrar hade även oron för hur det skulle gå för deras barn när de själva avrättats. Sångerna fungerade även som undervisning i hur man skulle svara i teologiska förhör.
Breven från anabaptister i dödens väntrum innehöll ofta ordet Gelassenheit (ty.) ‘överlåtelse’, vilket för dem sammanfattade tro och lärjungaskap: nåden tas emot i tro som är förtröstan, vilket även innebär att dö bort från sin egen vilja och helt följa Kristus. Skulle det hålla även inför hotet om tortyr och avrättning? Begreppet ”gudsfruktan” var även centralt, och manifesterades (som hos ökenfäderna) i brottningen med den fallna viljan: frälsningen var av nåd, men nåden kunde inte verka om man inte samverkade genom lydnaden.
Hans Denck var från början inspirerad av Luther, men kom tidigt (1525) redan innan han själv troendedöpts, att bli hans kritiker; ”anabaptisterna menade att Luther påstod att frälsningen bara var en tillräknad rättfärdighet, inte en förvandling genom Guds närvaro”, s. 148.
Anabaptisternas dop- och nattvardssyn blev orsaken till deras martyrium, för om dopsynen utmanade samhällets enhets-kitt, så utmanade nattvardssynen prästerskapets hierarki som onödig, eftersom Kristi närvaro berodde på församlingens överlåtelse.
Men egenviljans brytande är nödvändig för kärlek, även till katoliker och lutheraner, anabaptisternas bödlar. Hur skall korsvandrare kunna formas i vår tid? ”Om inte kärleken till fienden finns där, är det egentligen inte ett kristet martyrskap”, s. 158.
Eleonore Gustafsson har skrivit inkännande och välavvägt om anabaptismens nära teologiska livsförhållande till egenviljans död och dess konsekvens i martyriet. Som bokanmälare/recensent kommer jag på mig med att tänka att det jag skriver i form av sammanfattningar inte ger rättvisa åt innerligheten och det oundvikligt levande sambandet mellan tro och lärjungaskap som detta kapitel ger uttryck för.

David Willgren tar sig an ämnet Kvinnor i tjänst i kapitel sju. Willgren undersöker om inte kvinnor i den tidiga anabaptismen möjligen tjänade i alla möjliga uppgifter och ställer den retoriska frågan ”Skulle man inte kunna tänka sig att anabaptisterna utmanade det omgivande samhället också på denna punkt?” s. 161. Kvalificeringen ”den tidiga” är viktig, eftersom Willgren gör en stor sak av de spår han ser om hur det tidigt kan ha varit (vilka i nästan samtliga fall är försvagade av modalitetsmarkeringar, som ”det verkar nämligen som om”, ”troligtvis … och i så fall”, ”man skulle alltså kunna se … som”, ”verkar ha haft … blir det ganska uppenbart att”, ”det är uppenbart att hon måste ha haft”, ”och alldeles säkert var det så”, osv. Detta försvagar i motsvarande mån hans argumentation) trots att han tillstår att forskningen av idag är tveksam om kvinnors möjlighet att utöva ledarskap då.
Willgrens försök att finna kvinnligt ledarskap (”större möjligheter till inflytande”, ”att ta plats”, s. 167) rymmer även en patriarkal (”att män har den huvudsakliga makten i ‘politiska, ekonomiska, religiösa, sociala, och finansiella institutioner’”, n.96, s. 257) dekonstruktion av de anabaptistiska historieskrivningen (”historien skrivits av män som betonat de män som också skrivit texter”, s. 173) liksom en kritik av utvecklingen inom anabaptismen (”efter en kreativ period återgår man till mer traditionella strukturer och attityder”, s. 168).
Det är alltså svårt att värja sig från tanken att Willgren redan från början har en viss spin på sitt sätt att närma sig sitt ämne.
Han verkar själv också komma till insikt om att de hypoteser han, som vi sett, mycket tentativt framkastar, inte riktigt håller, dvs hur teorin om ledarskap som makt och inflytande skulle kunna fastställa att kvinnor tjänade i alla funktioner i församlingens liv. Han byter då spår, och föreslår att de kvinnor han berättat om skulle kunna vara ett nytt ledarskapsideal, och argumenterar: ”Det är uppenbart [rec.kursiv.] att de bidrog starkt till rörelsens framväxt och fortlevnad” och fortsätter: ”Skulle man sticka ut hakan skulle man till och med kunna påstå att hela rörelsens överlevnad ofta låg i kvinnornas händer”, s. 180. Vi vet däremot inte om Willgren sticker ut hakan.
Att tjänandet i Guds rike kommer underifrån behöver man inte ta denna omväg för att komma fram till. Att kvinnor spelar stor roll i alla skeenden är oomtvistligt och en självklar sanning. Att berättelserna om Margret Hottingers, Helena von Freyberg och Elisabeth Dirks (representerande de olika tre grenarna inom anabaptismen och olika tjänsteprofiler) är värdefulla och gripande, inte minst Dirks förhörs- och tortyrprotokoll, borde inte förvåna någon. Varför skulle inte kvinnor visa prov på såväl insikt som mod? Dörren är redan öppen.
Frågan är dock vari Willgrens övergripande syfte består: att främja egalitarismen på komplementarismens bekostnad?

Åttonde kapitlet är skrivet av Fredrik Wenell och behandlar Församling, överhet och samhälle. Titeln är talande: inte ”kyrka och stat” som i vanliga kyrkohistoriska framställningar; detta av en anledning. ”Den styrande överheten på 1500-talet i långt högre utsträckning än idag var förknippad med våldsamma disciplineringsstraff”, s. 201, såsom också var fallet med den anabaptist Wenell följer, nämligen Michael Sattler, som fick tungan utskuren och brändes med glödgade järn sju gånger innan han led martyrdöden, bränd på bål. Wenell analyserar säkerligen rätt när han framhåller att anabaptismens teser om separation mellan överhet och troende – icke-engagemang i politik – stammar ur en mycket specifik historisk situation där de drappades av arresteringar, förhör, tortyr och avrättningar. Inte underligt då, att de drog sig undan den världsliga makten. Av de skälet talar Wenell inte om ”staten” utan gör en distinktion mellan ”överhet” och ”samhälle”. Det finns alltså utrymmer för engagemang i det senare.
Men det finns likväl en stor skillnad mellan anabaptismens förhållande till samhället och Luthers lära om ”de två regementena”, det andliga och det borgerliga/världsliga (och som säkert fortfarande influerar kristet tänkande i Sverige): medan lutherdomens historia satte gärningar som tillhörande det världsliga (och dess logik) och inte alls som del av evangeliet, ville Sattler bedöma det världsliga utifrån kristologiska kriterier.
Kapitelöverskriften igen: det handlar om ”församling” som gemenskap av personligt troende, och inte om ”kyrka” som summan av barndöpta, och de olika typer av lydnader som hänger samman med om människan genom omvändelse/pånyttfödelse fått del av Guds förvandlande nåd. Den ”familjära” lydnaden kommer inifrån, som en konsekvens av en förändrad vilja, medan lydnad som något utifrån pålagt endast tjänar egoistiska motiv.
Anabaptisternas församlingsdisciplin gällde alltså de troende, där man förutsatte lärjungaskap; världen som sådan hade man inte stora förhoppningar på.
Michael Sattlers fromhet som benediktinsk munk påverkar hans i övrigt reformatoriska teologi: ”inkarnationen, snarare än enskilda handlingar [var] centrum i det kristna livet, och inkarnationen hölls ihop med Jesus försoningsverk på korset”, s. 192. Sattler gör inte den katolska skillnaden mellan ämbetsbäranade präster och lekmän, och heller inte den reformatoriska mellan andligt och borgerligt, utan om troende respektive icke troende.
Wenell målar med exempel ur Sattlers skrifter därefter upp en teologi för ett trovärdigt förhållande mellan församling och samhälle/överhet, och tillför talande exempel på när anabaptisktiskt tänkande i nutiden är såväl konstruktiv (Amish’ förlåtelse för mord på deras barn) som destruktiv (anabaptistteologens Yoder sexuella övergrepp).
Den rest som uppstår när församlingen inte skall ha ett totalansvar för överheten beskriver Sattler som Guds indirekta handlande; Guds försyn, och Wenell beskriver detta med kongenial lätthet och bekymmerslöshet. Jag undrar dock hur han egentligen menar, när han ingående diskuterar Eleonore Grimmark och aborträtten: att församlingen inte kan tvinga staten till en kristen moral i dagens Sverige är ingen diskussionsfråga, men hur förhåller sig församlingen till de kristna läkare och barnmorskor som deltar i de drygt 30 000 mord på ofödda foster som årligen sker i Sverige: skall det ses som ett utslag av Guds försyn (trots att det ibland är kristna som utför dem, icke-våldsbudet till trots), eller är de en fråga för församlingsdisciplin?

Det sista kapitlet i boken, det nionde, handlar om Missionsuppdraget och är skrivet av Jacob Josefsson. Jag leker med tanken att en läsare av de tidigare kapitlen i denna bok borde kunna skriva detta kapitel. Men ändå inte: dels har vi inte kunskapen om den anabaptistiskt-hutteritiska missionären Peter Riedemann vars liv Josefsson tecknar; dels kan vi kanske inte sätta in anabaptismens missionssyn i globalt missiologiskt perspektiv så som Josefsson gör; sist men inte minst anvisar Josefsson själv en väg till efterföljelse: som nyutexaminerad pastor valde han att omskola sig till snickare och så nå den yrkeskategorin med evangeliet; att i praktisk handling visa, att man varken behöver vara ekonomiskt anställd eller fara iväg till fjärran länder för att verka för Gud på heltid.
Begreppet Missio Dei ’Guds sändande’ illustrerar en vaknande syn på vad mission är: ”Kyrkan blir ett verktyg, men mission skall enligt detta synsätt inte betraktas som en separat del i kyrkan, ett arbete bland många andra, utan utgör dess grundläggande identitet som Guds vittne,” s. 211
På 1500-talet stödde överheten de kyrkliga institutionerna, vilket för katolska kyrkan innebar en världsvid misson, sammanbunden med den västerländska imperialismen. (Vi kan här göra den reflektionen att stats- och frikyrklig mission i dagens Sverige är lika mycket statsunderstödd och villkorad/styrd genom till vilken typ av ”projekt” det 90%-iga Sida-bidraget kan ges.)
Peter Riedemann var skomakare och verkade i Mähren, södra nuvarande Tjeckien. Upprepade gånger blev han fängslad och tillbringade först 3, sedan 4 år i fängelse, men höll fast vid sin anabaptistiska övertygelse, trots stora ansträngningar från överheten/kyrkan. Likt Paulus skrev han i fängelset, och hans Rechenschaft unseres Glaubens, en ’Trosbekännelse’ tar sin utgångspunkt i den apostoliska trosbekännelsen och utvecklar utifrån denna anabaptistisk teologi och praktik. Den är fortfarande hutteriternas grunddokumnet. Faktiskt dog han en naturlig död efter att under 27 år verkat i en apostlatjänst och tjänat många församlingar under sina resor.
Varför brydde sig anabaptisterna om andra? De ville upprätta kyrkan efter Nya Testamentets förebild. De ville att kyrkan skulle stå fri i förhållande till stat och överhet. Jesus var inte bara Frälsare utan även Förebild: i lärjungaskap och efterföljelse ville de – likt den medeltida monastiska traditionen – följa och tillämpa Jesus undervisning i sina egna liv. Till detta hörde förstås ”Missionsbefallningen” i Matteus 28. Alla kunde vara missionärer i sin omgivning, men ibland avskilde församlingar sådana som i sina liv visat föredömlig Kristusefterföljelse; det fanns även självutnämnda apostlar även på den tiden. Att dopet skulle följas av evangelieförkunnelse och tro har vi redan förstått.
Varför lyckades anabaptisterna i sin mission? Dels genom sina föredömen i livsföring och levnadsstil; dels genom flexibilitet att för analfabeter använda memorerbara småkonkordanser av bibelord och egenkomponerade sånger på kända medeltida melodier; dels genom sina misslyckanden att omvända den kyrkliga och världsliga makten: när 600 (!) anabaptister blev martyrer i staden Ensisheim, blev människor, liksom under Romartidens förföljelser, övertygade om att deras tro var riktig, genom deras sätt att möta döden.

I Förord och Slutord tar de tre redaktörerna (Melin, Wenell och Willgren) till orda, och sätter in de olika kapitlen i en ram. Det blir särskilt intressant att läsa, eftersom bokens undertitel är: Utmaningar från anabaptismen, reformationens frikyrkorörelse.
I Förordet framhålls att man vill låta anabaptisterna själva komma till tals; att trots influens från t.ex. Luther och Zwingli växte anabaptismen fram som en självständig församlingsbyggande rörelse. Radikaliteten i deras tro, trots förföljelse och martyrskap, har inspirerat och man vill visa fram hur rörelsen håller samman lära och liv.

I det sammanfattande Efterordet ligger fokus naturligt nog på vad vi gör med vad vi läst: vilka är utmaningarna? Redaktörerna fokuserar på två ting: efterföljelse i gemenskap och frihet i relation till överheten och den politiska makten. De skriver: ”Om anabaptismen kunde påminna den enskilde troende om att dö bort från sig själv, att lämna tolkningsföreträde åt en formativ, andefylld gemenskap, så kan anabaptismen alltså också få påminna troende gemenskaper om att inte i sin tur söka tolkningsföreträde i relation till det omgivande samhället, utan i stället böja sina knän och tvätta sina fienders fötter,” s. 238. Det är vackert skrivet.
Jag undrar om denna slutkläm ger rättvisa åt anabaptismen. 1500-talet var en våldskultur där stat/kyrka obevekligt straffade dem som inte passade in i den enhetskulturen. Men enligt logiken i citatet ovan: varför lämnade då inte anabaptisterna ”tolkningsföreträde” åt reformationens och katolicismens gemenskaper, och i förlängningen, åt överheten? Varför fann de inte en väg att ”tvätta sina fienders fötter” genom att ”dö bort från sig själva” (så att de också därigenom undslapp martyrskapet)?
Vårt tjugoförsta århundrade är också en enhetskultur fast av annat slag och tyranniet mer subtilt; den svenska varianten består i ontologisk/etisk relativism och värdemässig neutralitet: det är den som står för en uppfattning som blir ”subversiv” (ett ord redaktörerna använder, men som jag undrar om anabaptisterna förstått: de avsåg ju just inte att vända upp-och-ned på samhället, utan bara att tillsammans som troende följa Jesus): skall man lämna tolkningsföreträde till denna kultur genom att inte stå för en uppfattning; vad blir då kvar?
Saken blir yttermera problematisk genom att redaktörerna alla är anställda av tongivande frikyrkorörelser: Alliansmissionen, Evangeliska Frikyrkan och Pingstsamfundet. Den fråga som infinner sig är förstås denna: hur förhåller de sig själva till Anabaptismens historiska utanförskap?
Inget av dessa rörelser bär som samfund betraktade (och trenden i dem alla går mot allt större uppstyrning av de enskilda församlingarna) spår av något av den radikalitet vi läst om hos 1500-talets anabaptister, utan formas av alltmer hierarkiskt positionerade pastorer (”ledarskap”, ”chefer”) som administrerar en allt oblygare sakramentalistisk förståelse av hur nåden mottas (”gå fram och ta emot [syndernas förlåtelse i] nattvarden”). De flätas tvärtom alltmer samman med den statsfinansierade politikerkyrka som nu helt råder över Svenska Kyrkan. Doften av ett annorlunda liv finns heller inte där; världens vindar skingrar vällukten alltmer. Att lägga ned sitt liv och lämna tolkningsföreträde åt en sådan gemenskap kan framstå som ytterst ödmjukt, men kan också var utslag av tjänstemannastatus och bekvämlighet; att sky korset.
Det vore synd om läsningen av Aldrig mer tillbaka gå skulle ledas in i en neutraliserande fåra. Anabaptisternas vittnesbörd är, det framgår av boken, alltför viktigt för att inte tas på mer radikalt allvar.

Bo Krister Ljungberg

Är Jesus Kristus nog?

Har vi förminskat Herren Jesus Kristus så att vi ständigt behöver stötta upp kristen verksamhet och inflytande med externa medel och metoder?

“Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat,
för i honom skapades allt i himlen och på jorden:
synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen,
härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom.
Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.
Och han är huvudet för sin kropp, församlingen.
Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda,
för att han i allt skulle vara den främste. (Kol 1:15-18, FB15)

Vad om aposteln Paulus förbön gäller även oss sentida troende:
“Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud,
härlighetens Far,
ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande
så att ni får en rätt kunskap om honom.” (Ef 1:17, FB15)

Är Jesus Kristus nog – eller inte?

Var i Apostlagärningarna?

finns Mönsterbilden till Församlingen?

Traditionellt inom Pingströrelsen (kanske inte nu längre) har det hävdats att Andra Kapitlet varit mönsterbilden: Anden faller, folk talar i tungor.
Men även i detaljer har Andra kapitlet fått vara mönsterbild: “Petrus trädde fram, jämte de elva” skall ha varit orsaken till att den gamla predikstolen i Filadelfiakyrkan, Stockholm, såg ut som den gjorde: ingen preeminens för talaren, utan äldstebröderna bredvid.
Och vacker och riktig är förstås tanken om att “hålla fast vid” brödsbrytelsen, undervisningen, bönemötena och den praktiska gemenskapen (2:42).
Men 2:44,45 “Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov (SFB15)” har aldrig riktigt fått fäste som mönsterbild; här har det ofta framhållits att detta var unikt för Jerusalemsförsamlingen – med rätta, men detta slår tillbaka på “mönsterbildstatusen” för Andra kapitlet som sådant: vissa ting är mönsterbild, andra inte.
Dessutom har det ofta funnits en (nostalgisk) längtan efter 3 000 som blir frälsta på en dag – även om det bara är 30 närvarande i mötet (och de flesta redan troende).

Händelsen i Kap 2 är unik: det var då Anden sändes från himlen att bo i Kristi Kroppp, Församlingen, vilken från början endast utgjordes av Jesus-troende judar. Och på Pingstdagen var alla dessa 3 000 som kom till tro uteslutande judar, tillresta för högtiden, och de hörde apostlarna tala om “Guds väldiga gärningar” i otolkat tungotal.
Även här finns det flera komponenter som gör att Andra kapitlet inte kan vara den mönsterbild det gärna framställts som – och framställs som när man vill ha en återgång “mönsterbilden”.

Var i Apostlagärningarna kan man då finna en mösterbild?
Egentligen borde det Tionde kapitlet vara en god kandidat, speciellt vv 34-48, när Petrus predikar om Jesus Kristus och Anden faller över hedningar. Här sker något stort och unikt! Och när Lukas citerar Petrus försvarstal för att han handlat som han gjort, och responsen, heter det (11:15-18): “Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande. Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag att kunna hindra Gud?” När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: “Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt omvändelsen som ger liv.”
Men inte ens detta är någon mall som man söker upprepa i Apostlagärningarna, medan händelserna som återges i den utspelar sig.
Denna händelse var också unik: nu var porten öppen även för hedningar (dvs sådana som du och jag, fastän vi ofta tar oss själva som så självklara).
Ingen mönsterbild att längta efter och söka upprepa där heller, således.

Var i Apostlagärningarna finns då Mönsterbilden?
Svar: överallt och inte där.
???
Inte “Var” utan Vem: det är Jesus Kristus som är mönsterbilden; han som är huvudet för församlingen och vars liv Församlingen, Hans kropp, genom Andens inneboende, och externa aktivitet på icke-troende, är kallad att gestalta.
De troende förkunnade Jesus Kristus, den himlafarne; se alla exempel på förkunnelse i Apostlagärningarna! (Apg 1 är en förutsättning, liksom Evangelierna är det).
Till Apostlagärningarna hör även de Brev som blev skrivna under den tid om vilken Apostlagärningarna berättar. Även där står Jesus Kristus i centrum: “Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam. Den kraften lät han verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare, makter, krafter och herradömen och alla namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han till församlingen som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.” (Ef 1:18-23, SFB15)
Detta skriver Paulus under sin fångenskapstid i Rom, om vilken det också står att läsa i Apostlagärningarna, som för övrigt avslutas med: “I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.” (28:30,31, SFB15)

Även här finns en nyckel till “Var i Apostlagärningarna?” som mönsterbilden finns: dvs inte alls där: Lukas lilla bok, fortsättningen på hans Evangelium, är oavslutad. Och vi lever i samma historiska tids förlängning och på samma jord. Endast genom att bekänna (ta på allvar som verklig) vår egen historia, dvs vårt Nu som snart är historia, och dess sammanhang med Bibelns historicitet, dvs att dess händelser är lika sanna som vårt eget tid och rum, kan vi komma nära Guds avsikter. Tanken måste vara att Apostlagärningarna (eller korrektare: Andens verk i och genom de troende) skall fortsätta på samma sätt.
Samma sätt hur då?
Jo, som sista meningen: “predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus”.

Detta är något som Den Helige Ande ställer upp på: Jesus Kristus i prioriterat fokus som mönsterbild, för Andens verk handlar inte om form utan om liv, funktion.
Så var det ju under Apostlagärningarnas tid.

Pastorerna har nycklarna

Guds församling är beroende av de andliga tjänsterna för att forma de troende till Kristuslärjungar, så att de på detta sätt kan göra något för Gud, dvs tjäna Honom.

De andliga tjänsterna bärs ofta (men inte uteslutande eller alltid) upp av pastorer och präster. Så ser den frikyrkliga och f.d. statskyrkliga strukturen ut.
Det behöver inte vara så: Nya testamentet ger en annorlunda bild, där äldste, församlingsledare, fungerade som pastorer, herdar, för lokala församlingar, och där apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare, dvs individer som Gud på ett särskilt sätt kallat och utrustat för en vidare tjänst i den universella församlingen, under längre eller kortare tid vistades i lokala församlingar och där gav sina bidrag (Apg 13:1).
Men nu är det som det är i kristenheten av idag.

Och då innebär det att pastorer har en nyckelroll: de för ordet såväl i predikstolen som i beslutande grupper och styrelser.
Frågan är då HUR de gör det: för att befästa sina egna positioner eller för att ‘skickliggöra de heliga’ (Sv KB 1917), dvs att på sikt göra sig själva överflödiga – åtminstone på den aktuella platsen, eller på det aktuella sättet.
Jag tror det är så den kristna församlingen kan vara i rörelse, förnyas och utbredas.

Pastorer kan antingen fungera som ‘proppar’ som hindrar det flöde av andligt liv som finns i Kristi Kropp, eller som ‘proppsprängare’ i det egna och i andras liv.

Pastorerna har nycklarna till att öppna för Guds andliga flöden.
Det kan bara ske på ett osjälviskt sätt.

Och nyckeln till det tror jag ligger i att inse vad ett andligt ämbete är – och inte är.

Ämbetshybris 2

Det finns säkert ämbetshybris av individuellt slag; psykopater finns även i kristna ledares led, om än sällsynta.

Men vanligare är ämbetshybris av kollegialt slag.

Först dock: vad är ett ‘ämbete’?
Det finns två spår: dels de tjänster som omtalas i Efesierbrevet 4:11; ‘tjänster’ alltså.
Jag tror de två orden ‘ämbete’ respektive ‘tjänst’ sänder olika signaler, ger upphov till olika associationer.
Det andra spåret är församlingsföreståndaren, församlingsledaren, äldsten, uppsyningsmannen (grundbetydelsen för episkopos, ‘biskop’) eller herde. Alla tre ord i grekiskan som översätts med dessa ord finns med när Paulus talar med de äldste i Efesos, Apg 20:17-38.
Medan ‘tjänsterna’ i Efesierbrevet är givna till den universella församlingen (Kyrkan) är ‘församlingsledarna’ ställda i den lokala församlingens tjänst.
Denna beskrivning stämmer förstås inte med hur den kyrkliga/frikyrkliga kartan ser ut idag. Det är en del av problemet och ger grogrund för just ämbetshybris.

Och ‘hybris’ då, vad är det?
Övermod, att tro sig om att vara mer betydelsefull än vad man är; att kunna göra mer än vad man kan. (Den etymologiska bakgrunden i den grekiska mytologin handlar om att vilja bli lik gudarna; ‘storhetsvansinne’ föreslår svenska Wikipedia, men det är väl ett förlegat, närmast roligt ord.)

I länken till mitt förra inlägg om ‘ämbetshybris’ föreslår jag att roten ligger i tanken att Jesus skulle grunda sin församling på människor snarare än på att den Helige Ande uppenbarar för en människa Jesu gudomliga identitet och gärning.

Men åter till detta med ‘kollegialitet’, alltså att ämbetshybris är beroende av ryggdunkanden, stövelslickanden, smicker, taktiska konstellationer av andra ‘ämbetsbärare’.
För att ämbetshybris skall uppstå behövs ofta ett överdrivet och osunt bekräftande av kollegor: ‘vi i denna exklusiva grupp’.

Märk väl att jag inte attackerar ‘ämbetssynen’ i de äldre traditionella kyrkorna, de som håller sig med präster. Här är ‘ämbetet’ så cementerat att det blir mest ritualiserat (knutet till dop, bikt, nattvard etc) att det närmast blir en service, en tjänst, och därmed rätt ofarligt ur hybrissynpunkt. Eller med andra ord: det finns många osjälviska, ödmjuka Herrens tjänare i de gamla kyrkosamfunden.

Värre är de nya evangeliskt-karismatiska samfunden, för deras teologiska profil tillåter egentligen inte ‘ämbeten’ av det upphöjda slaget. Med det menar jag att det sammanlagda tänkandet om Gud och församlingen är ‘elastiskt’ på det sättet att vissa element bara inte passar in (exempel kunde vara ritualiserat nattvardsfirande dit förlåtelsen knyts – istället för enligt dess grundteologi till omvändelse/tro).

Hur yttrar sig ämbetshybris?
Ofta genom ursäkter och undantag: Guds ord gäller inte riktigt ‘ämbetsbärarna’. De får ta sig friheter, påhejade och uppbackade av sina kollegor. Man är ju en ‘särskild grupp’ som ‘vet mer’, har ‘speciell insikt’ (till skillnad från ‘vanliga församlingsmedlemmar’ i ‘det allmänna prästadömet’).
Positioner och karriärer blir viktigare än ödmjukhet och tjänande. Man är ‘chef’ och ‘ledare’ och framhåller det ofta, eller kanske måste ha beteckningen ‘Pastor’ framför sitt namn i alla möjliga och omöjliga situationer.

Detta är en bild jag menar skorrar jämfört med det tjänarideal i Jesu efterföljelese jag ser i Nya Testamentet, och som man t.ex. kan läsa om i Paulus’ vittnesbörd om hur slitsamt det kan vara att vara apostel (Korintherbreven).

Kommer Gud att välsigna ämbetshybris med framgång och väckelse?
Jag har svårt att se hur Han skulle kunna göra det, eller varför.

Jag är ekumen

I flera bloggar, t.ex. “Hur bygger Kristus Sin församling, 2015-09-02,” har jag velat visa på den teologiska grundvalen för att vara ekumen.
Den grundvalen är samma som grundvalen för Kyrkan/Församlingen som Kristi Kropp: att den Helige Ande uppenbarar vem Jesus är för en människa, så att hon tror på Honom som Guds Son, Frälsare och Herre (Matt 16:16-18).
Var och en som tror på denne Jesus är min broder och syster.

Jag vill här lyfta fram några artiklar som ur liknande ekumeniskt perspektiv ställer sig frågande till konvertering till Romersk-Katolska Kyrkan (RKK); och ja, jag tänker främst på Ulf och Birgitta Ekmans och deras nutida propagering.

Först Peter Halldorfs ifrågasättande av Stiftelsen Bergets beslut att i stället för att vara en ekumenisk institution, nu inbart vill tillhöra RKK, “Berget går inte ekumenikens väg, 2015-09-25.” Peters projekt på Bjärka Säby – om detta nu undgått någon – är i grunden ett ekumeniskt projekt. Jag kan förstå hans sorg över utvecklingen, som alltså hindrar ekumenik.
I artikeln “Vägen till enhet är inte att vi konverterar till varandras kyrkor, Dagen 2015-04-19” riktade sig Peter direkt till Ekmans konvertering: den hindrar ekumenik.

Sedan Sven Nilsson, som länge framstått som en väckelsens ekumen, se till exempel hans ytterst läsvärda Vägen och vandringen. Mitt liv med Gud och svensk kristenhet, (Livets Ords förlag). Här finns en gigantisk vision om ett Andens samlande av alla Jesustroende, oberoende av samfundstillhörigheter (och helst utan sådana, om nu detta vore möjligt). Sedan jag först nyligen hört Sven och läst denna bok från 2002, har jag starkt undrat hur han ser på den fortsatta utvecklingen. Svaret finns i Världen idag-artikeln “Ett steg tillbaka för enheten, 2015-11-06,” där han kommenterar Ekmans konvertering, åter ur ett ekumeniskt perspektiv.

På ett lokalt, ja relationellt plan (där ju Kristi Kyrka manifesteras) framstår så Ulf Ekmans behandling av nära medarbetare som problematisk, fortfarande ur ett ekumeniskt perspektiv.
Anders Gerdmar, som väl måste betraktas som Livets Ords främste teolog, intervjuas i Världen Idag-artikeln “Ekmans ändrade bibelsyn är största frågan, 2015-11-06.” Det framgår, att han inget visste om en utveckling som skall ha pågått under en tioårsperiod.
Anders är av förståeliga skäl hovsamt återhållsam i sitt ifrågasättande av Ekmans utveckling, men mellan raderna träder frågan fram: var finns den transparanta, icke-manipulerande Gemenskapen mitt i allt detta?
Jag ser den inte, och det ger ur ekumeniskt perspektiv ingen väldoft. Det luktar snarare illa.

Förut var det bara Livets Ord som gällde. Nu bara Romersk-Katolska Kyrkan.

Den attityden är inte ett gott ekumeniskt vittnesbörd.

Finns det då en väg framåt för Andens ekumenik? Svaret tycker jag mig skönja i en artikel av Sven Nilsson i Hemmets vän “Andens enhet kan inte skapas formellt, 2014-03-20” (kort efter Ekmans konvertering).
Här tycker jag Vägen framåt anvisas, för oss att vandra.

Vi hänvisas till Honom som är Vägen och till vårt beroende av Anden för att kunna leva i relation med Gud och varandra.

Mukwege hos Skavlan

I kväll, fredag, gästas Fredrik Skavlan av Denis Mukwege, legendarisk läkare på Panzisjukhuset i södra utkanten av Syd-Kiviprovinsens huvudstad Bukavu, dvs i östra Kongo.
(Och för dig som inte har möjlighet i kväll, kan du alltid se programmet senare, på SVT-Play. Gör det!)

Mukwege gör ett arbete värt all uppskattning och stöd.
På min webbplats har jag en sida dedicerad till situationen i DR Kongo (Kongo-Kinshasa, Zaire): Vad händer i andras liv? Bed för DR Kongo!, som placerar in Mukwege i ett sammanhang.

Där finns länkar till både det ena och andra.
Främst vill jag nog fästa uppmärksamheten på den litteratur jag omnämner; för mig har den givit mer ljus över Kongo än all nyhetsrapportering, alltifrån Joseph Conrads ikoniska Mörkrets hjärta till Jason Stearns samtidsskildring Dancing in the Glory of Monsters.
Visste du förresten att Sherlock Holmes-författaren Sir Arthur Conan Doyle var en engagerad aktivist för att rätta till de koloniala övergreppen?
Läs på min webbplats så får du veta mer!

Min slutsats är en: låt oss bedja för Kongo och dess folk!

Enhetlighetens förbannelse

Jag har lite svårt att navigera i tidningens DAGEN nya nätversion, eller så är det så att Jonatan Sverkers föredömliga reportage “De utstötta i Svenska kyrkan,” 2014-10-03, inte finns med där, utan endast i eDagen och papperstidningen.
Vilket som.

Sverker skriver i alla händelser ett viktigt dokument om hur svårt det är för teologiskt konservativa grupper att göra sig gällande inom Svenska kyrkan. Han gör det med insikt; inkännande och substansfyllt.

Det som emellertid fått mig att tänka vidare är inte ‘hur synd det är om dessa och hur lågt i tak det är i SvK’, utan snarare hur svårt det verkar vara för dessa marginaliserade grupper att nå varandra. (Och jag skriver detta i stark sympati med dem.)
Det verkar vara som att man inte ömsat skinn själva och lyckats kränga av sig Gustav Vasa-manteln av statskyrklig enhetlighet: man verkar inte kunna acceptera varandras, i sammanhanget mikroskopiskt små olikheter. Det verkar som att den teologiska renlärigheten skall ut i varenda kapillär av kyrkans blodsystem.
Enhetlighetens förbannelse!

Men problemet stannar inte där. Vi som, fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan eller inte, har vår huvudsakliga församlingshemvist inom frikyrkligheten, har ingen anledning att ruska på huvudet åt de hunsade hög- gammel- eller lågkyrkliga inom SvK för deras brist på vidsyn, även om de strukturella likheterna inte är många.

Som kristenhet har vi istället ett gemensamt problem: den trånande längtan tillbaka till en kristen enhetlig kultur i samhället: utantillpsalmversar, kristendomsämnets bevarande, bön i skolan (eller är det bara vi som är över 50 som överhuvudtaget minns att det kampanjades för sådant en gång i tiden?). Och kan vi inte gå lagstiftningsvägen, vilken verkar väl lång och svårt nu när sossarna skall ta bort vårdnadsbidraget, så kan man alltid hoppas på och be för en Mäktig Väckelse som gör att alla frivilligt går med på ett Cromwellskt samhälle!

Låt oss gärna bedja, men undertiden?
Bör inte vi kristna kunna ta oss samman och inse att endast ett liberalt samhälle är det rimliga; ett samhälle där mänskliga fri- och rättigheter försvaras, och göra det innan vi måste göra det enbart i egen sak?

Det måste innebära att försvara andras rätt att ha värderingar och ståndpunkter jag själv anser vara förkastliga.

Jag tror det kan vara ett sätt att börja: där ute i vårt förhållande till samhället, för att bryta ‘enhetlighetens förbannelse’, denna farsot som kvävt Sverige och kanske hade sin upprinnelse i Gustav Vasas centralism.
Kristendomen blir ju tyvärr ofta lik det samhälle i vilket den verkar, mitt i all vår önskan att det borde vara tvärtom.

Kanske är det genom att positionsbestämma oss mot samhället ‘världen’, och ha någon rimlig uppfattning om hur det bör fungera, som vi kristna också kan finna vår rätta plats visavi varandra?