Category Archives: Lokalförsamlingar

Björntjänst om äldstetjänsten – svar till Sten-Gunnar Hedin, del 2.

Sten-Gunnar,

vad är en äldste/församlingsledare? (Jag fortsätter mitt svar med den tredje punkten.)

Bilden i Pastoralbreven är otvetydig: församlingar leddes av lokala ledare som ömsom kallades ‘äldste’, ömsom ‘föreståndare’, ömsom ‘pastorer’. I Paulus (i egenskap av tjänstebärare i den universella församlingen, Kyrkan, Ef 4:11,12) tal i Miletus till de äldste i Efesus (Apg 20:17-35) finns alla de tre grekiska begrepp (presbyteros, episkopos, poimen ‘vara herde’) som ligger bakom dessa översättningar.
Vilken var äldstes uppgift? Att predika, undervisa ur Guds Ord och att fostra lärjungar, dvs att uppmuntra, tillrättavisa/verderlägga och förmana i enlighet med den sunda läran; ‘själavården’ var inte bara tröstande och reparativ.

Jag känner mig närmast upprörd över ditt uttryck “utan att krångla till det med Grekiskan,” som om det skulle gå att bedriva exeges utan att gå till grundtexten (och man behöver inte aktivt själv kunna grekiska för att göra detta; det finns idag MÄNGDER med god evangelikal exegetisk litteratur med specialstudier i detta ärende och alla andra; ingen ursäkt alltså), eller som om NT’s grundtext skulle ‘krångla till det’; grekiskan upplyser snarast och ger vägledning, dvs om man inte redan har en agenda som man tänker driva – då kan den ju störa.
I 1 Timotheusbrevet och brevet till Titus är det klart att de termer som distingerar äldste/församlingsledare (Grek. episkopos, eg. ‘uppsyningsman’ ) från diakon/församlingstjänare (Grek. diakonos, ordet används även rent allmänt om ‘tjänare’ ) här är tekniska, och gäller organiserandet av församlingars liv.

Att man i Stockholms Sjunde Baptistförsamling ‘Filadelfia’ hade en diakonkår tror jag hänger samman med hur man inom Baptismen uppfattade pastorsrollen: som ende föreståndaren. Det ersattes förståeligt nog småningom med de två grupper Pastoralbreven nämner, och så hade Filadelfia en äldstekår och diakoner. Att sedan alla diakoner plötsligt ‘blev äldste’ ställde jag mig redan när det begav sig mycket frågande till, men hade ingen röst för att yttra mig i saken.
Det väl dock en utbredd uppfattning att ‘äldste’-begreppet rent allmänt urholkats genom att rekryteringen skett utifrån social status, och blivit synonymt med ‘styrelse’ i världslig mening. Undantag fanns/finns förstås. (Så det fanns – och finns – stor anledning att göra något åt saken. Tyvärr skadar ‘björntjänster,’ hur välmenande de än är.)

När du sedan omvandlade hela denna äldstekår till diakoner, eller enligt det nya uttrycket i NT-81/Bibel 2000 ‘församlingstjänare’, så saknar det biblisk förankring vad gäller nytestamentlig församlingsordning. Det duger inte att hänvisa till det fina tjänaridealet (som jag f.ö. hyllar i slutet av min blogg om Daniel Alms situation), för det ar alltför genomgående för att avgöra något här. Jag kan känna all sympati i världen för att äldste skall vara tjänare; att det inte är en upphöjd position, men det handlar inte om detta här.
Det ‘luriga’ i sammanhanget är att du kom runt frågan om kvinnliga äldste som då väntade på seriös behandling. I bibeltroende kretsar världen över är det inte den självklarhet som det, inte minst genom Håkan Arenius indoktrinerande, ensidiga artiklar i tidningen Dagen, framstått som i Sverige, och det vet alla som något följer debatten mellan ‘komplementarister’ och ‘egalitarianer’. Jag tror fortfarande detta var drivkraften i förändringen; om det inte medvetet var så, borde nämnda faktum fått dig att avstå.

Nu är detta ingen frälsningsfråga.
Den finns inte på samma nivå som Kristi inkarnation eller försoning, inte heller på nivån under, om rättfärdiggörelsen och helgelsen, bibelsyn och annat. MEN, själva tanken på att i Bibeln söka svar på alla frågor, vilken prioritet de än har, fick sig härigenom ett grundskott, som jag undrar om pingströrelsen någonsin hämtat sig ifrån. (Jag hänvisar till min blogg om din efterträdare som teologiskt tycks ha uppfattningen att det endast behöver “kännas helt rätt.”)
Problemet när man slår samman äldste- resp. diakonfunktionerna, åt vilket håll det än sker, blir att det unika med äldstetjänsten faller bort: att predika, undervisa och uppmuntra, förmana och tillrättavisa, dvs tydlighet i trons innehåll och konsekvenser. Det diakonala – organisation, ekonomi och andra praktiska ting – hamnar i stället i fokus, för det är alltid så konkret och synbarligen nödvändigt (I en församling där jag var äldste kom vi nästan aldrig förbi dessa frågor; de svalde all tid.)
För att uttrycka det mer rakt på: den som inte kan förmana och undervisa skall inte utses till äldste. Därtill kommer de egenskaper som Paulus räknar upp.

Men vad ligger under allt detta?
Vad jag förstår står du idag, kanske sedan länge, närmare en luthersk-sakramentalistisk kristendomsförståelse än en evangelikal-karismatisk. Det är inget problem för mig på personplanet.
Men med en sakramentalistisk förståelse brukar komma en viss uppfattning i ‘ämbetsfrågan’, dvs att präster genom vigningen har en speciell karaktär. Då blir frågan om ‘lekmannaledare’ (= ovigda, oanställda) rätt betydelselös. Den uppfattningen kan man också ha, men utifrån andra premisser än vad som borde gälla i en rörelse av fria församlingar.
Håller jag nu på att komma från ämnet?
Jag tror inte det, för mer övergripande än Exegetik är Hermeneutik, dvs där tolkarens förförståelse och uppfattning i övergripande ting kommer att ge utslag i detaljfrågor.

Med vänlig hälsning,
Bo Krister

Rädslan för mångfald

I teorin, och enligt våra läppars bekännelse, är mångfald något fint.
Eller hur?
Men hur är det i praktiken?
Finns där inte istället en rädsla för om det skulle bli mångfald?

Tänk om man kunde vidga mångfaldsbegreppet till att också gälla “de onämnbara” ämnena: dödandet av levande foster, medelklassens giriga önskan efter ständigt mer, den sexuella promiskuiteten bland vanliga heterosexuella, den välmenande förtalskulturen i församlingar, nertigandet av skillnader och kallelser mellan manligt och kvinnligt — för att nu bara nämna ett knippe axplock.

Tänk om man skulle vidga mångfaldsbegreppet så att man fick tycka, tänka, tala och praktisera annat än det trendmässigt korrekta?

Jamen, var och en är väl redan fri att tro vad den vill!
Det är inte det jag skriver om.
Rätten att tala och sedan bli utfryst och marginaliserad har funnits länge — i våra av enhetkulturen marinerade församlingar och samfund.
I ditt hjärta vet du att det är så.

Men om vi skulle transformera det hyllade mångfaldsbegreppet till till praktisk mångfaldstålighet?

Skulle vi vilja det?
Skulle vi våga bereda rum för annat än det kompromissade samförståndets trygga tigande?

Varför hette Filadelfia Filadelfia?

När jag som 18-åring kom hem efter ett år i USA, där jag blivit kristen, försökte jag orientera mig. Jag vill minnas religionssociologen Berndt Gustafsson hade skrivit en bok som jag läste. Det där med samfund och deras olika karakteristika var begripligt, men ‘Filadelfia’?
Skulle inte kyrkor heta nåt på ‘-kyrka’, och skulle inte samfundsbeteckningen stå framför så man visste vad det hela var för nåt?
Så kunde det hela se ut – utifrån.

Inifrån ser det annorlunda ut. Samfund är stelnade väckelserörelser, en organisation kring det som en gång var.
Väckelsepionjärerna hade en tillräckligt stor bild av Gud för att inte bara se sig själva i spegeln; de såg andra där också.
Och så kallade man sig inte ‘Pingstkyrkan i X-stad’ eller ‘Baptistkyrkan i Y-by’ utan: Filadelfia, Saron, Sion, Betel, Gilead, Smyrna, Tabor, helt enkelt därför att den lilla lokalförsamling som benämndes så, inte gjorde anspråk på Att Vara Kristi Kropp i ‘Z-köping’, utan bara en del av denna. Passande och ödmjukt.

Lokala globalanspråk, som att: ‘inga andra får ha verksamhet för VI finns ju här’ luktar maktkyrka lång väg – hur liten man än är.

Länge leve den lilla församlingen /de många små församlingarna! Länge leve alla anspråkslösa initiativ!

Vad gör en pastor? (umbärlig/oumbärlig)

Jag tänker här på inriktningen: om han jobbar på att göra sig själv umbärlig (dvs utbytbar, eller rent av någon man kan vara utan), eller om han jobbar på att göra sig själv oumbärlig (dvs absolut nödvändig, just han).

Jaha, och detta skulle alltså finnas med i en arbetsbeskrivning för pastorer? Nej, jag tror inte det gör det. Jag tror inte heller det finns med som punkt i jobbintervjuer eller i någons cv.

Så, den här olika inriktningen fungerar liksom parallellt och oberoende av alla redovisade målsättningar.

Jag menar att en pastor kan jobba för att vara behövd, en absolut nödvändig spindel mitt i nätet; den som skall göra allt och besöka alla; den som alltid skall ha sista ordet – inte därför att han kräver det, utan därför att medlemmarna slutat tänka och ta initiativ, och därför att han till slut fått dem till den positionen.

Eller en pastor kan ha Paulus ord om de andliga tjänsterna i Efesierbreveet 4:12 som riktmärke:
“De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp” (FB),
“Han gav sina gåvor för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, för att bygga upp Kristi kropp” (Hedegård),
“Så satte han de heliga i stånd att utföra sin tjänst: att bygga upp Kristi kropp” (Giertz),
“Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp” (SvKB1917).
Dessa översättningar är rätt entydiga i att det är ‘de heliga’, dvs ‘de vanliga medlemmarna’ som skall bygga upp kroppen. Bibel 2000 är lite lurig, men jag vill tolka den på samma sätt:
“De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp” (B2000)

Alltså: tjänstebärarna (om nu den lokale pastorn är en sådan) skall göra de kristna så bra på sin tjänst att de själva blir umbärliga (och kan dra vidare, eller få nya roller, så att Guds rike utvidgas och växer).

För en sak är säker med ombärlighetspastorer: där växer inget.

Utopi?

Micael Grenholm förespråkar att församlingar bör sälja sina kyrkobyggnader, få miljontals pengar över för att ge till fattiga och använda till mission, och själva i stället samlas i många husförsamlingar om max 20-30 personer enligt förebild av hur vi kan förstå att den nytestamentliga församlingen fungerade, Dagen 2014-05-16.
Hans oemotsägbara tes är: “Kyrkan är inte sin byggnad.”
Men är det en utopi?

Ja och nej.

Ja, därför att det inte kommer att hända därför att församlingar (i Svenska kyrkan och i Frikyrkorna) inte är mogna för ett sådant radikalt grepp (och i fallet med Svenska kyrkan därför att Fornminneslagstiftningen, eller liknande, förbjuder det; kopiösa summor kommer fortsatt att ägnas åt underhåll).
Inte mogna på vilket sätt? Jag tror man inte är mentalt mogna för att flytta det man gör i kyrkor in i hemmen. Det har vuxit upp en sakral ‘byggnadens’ teologi (i frikyrkor kanske mer en ‘byggnadens praktik’): att ‘ta nattvarden’ måste liksom ‘pumpas upp’ av en sakramental inramning för att ‘fungera’, vad än man nu lägger in i denna handling.
Ett annat sätt (och det finns säkert flera) handlar om själva bemyndigandet av de kristna ‘lekmännen’ (dum term). Skulle präster och pastorer vara mentalt redo att släppa det beroende av sig som församlingsmedlemmar har, och skulle församlingsmedlemmarna vara redo att i direkt tro på Herren börja leva ut hela sin tro i vardagen? Tror du det?
I bägge dessa fall behövs nog en radikal sinnesändring först, eller vad tror du?

Nej (inte utopiskt), därför att det uppenbarligen var på detta sätt den första kristna församlingen levde sitt liv, och det fungerade ju, eller hur?
Eller, det kanske inte gjorde det, egentligen, efter våra mått och preferenser?

Läge ändra upplägg

 

Om det nu är så, att många evangeliskt-karismatiska kristna (som har gemenskap med Gud genom tron på Jesus, och inser behovet av Anden för att kunna göra det) börjar inse, att den stegrade ‘vördnaden’ för brödsbrytelsen (HHN, nattvarden, mässan, eukaristin) egentligen var något annat (upprepat offer, t.ex.) och att minnesmåltiden över Jesu död blir till en ersättning för sinnesändring genom att bli en repetitionsinstans för tillsägelse om syndernas förlåtelse (lång mening, jag vet, men vi fortsätter) — vore det då inte läge för att göra något åt det; att ändra upplägg?

Vad sägs om att fira brödsbrytelse i hemmen i stället för i kyrkan, och där ingen ger åt andra under högtidliga former och med tillsägelseord (varifrån kommer den seden?) utan där man delar sinsemellan?

Hur skulle det verka?

‘Fryser vi’ inför tanken, därför att Gud då kommer för nära, i min vardag?  Att man inte kan ‘gå till kyrkan’ för att uppleva — ja, vaddå?

 

 

Vad är nödvändigt?

 

Vi talar om vad som konstituerar en församling som ett uttryck för Församlingen.

Tag Maria och Marta: bara ett är nödvändigt, sade Jesus.

Men ofta(st) definieras församling (gärna likställt med Församling) utifrån Martas omsorger: en församling måste kunna betala skatt, ha anställda och äga fastighet, dvs vara en juridisk person.
När det är klart (och helst alla lånen nedbetalade i full rättfärdighet också): då kan vi tänka oss att sitta ned vid Jesus’ fötter och höra vad han har att säga, dvs Marias attityd.

– Men hur skulle Maria kunna ‘sitta ned och lyssna’ vid Jesus’ fötter om hon inte hade Martas hus att sitta i?  (Där fick jag allt in en riktig fullträff!)
(Nej,  du missade ladugårdsväggen.)  Maria satt i ett hem.  Hon satt inte i en kyrkbyggnad.
Och vad är det som säger att man måste ha en kyrkbyggnad för att kunna göra det Jesus sade var det enda nödvändiga?

Det handlar här om var vi börjar någonstans, vad som får definiera det kristna livet.
Martas omsorger har också sitt berättigande, men vi kan inte starta där, sade Jesus.

 

 

Församlingen och församlingar

 

Hur förhåller sig lokala församlingar till Församlingen; lokala kyrkor till Kyrkan, Kristi Kropp?

Ja, Kristi Kropp är inte en massa smådockor som vi kan leka med, eller hur?
Kristi Kropp,  Församlingen, är EN.
Den är en levande organism, som består av alla på Jesus troende människor där Han själv är Huvudet (och ingen människa).

Jag tror det är samfunden som genererar problematiken här, och illusionen av att Kristus skulle ha en massa småkroppar överallt med en massa småhuvuden som styr och dirigerar.

– Men nu raljerar du väl ändå!?
Ja, kanske.  Men situationen är absurd och  rätt förtvivlad, eller hur?

 

Kan man plantera en församling?

 

Jag tror inte det.

När Paulus talar om att han ‘planterade’ och att Apollos ‘vattnade’, så syftar han på det andliga livets begynnelse (pånyttfödelsen) och utveckling (tillväxt) i människor.
Bilden, eller metaforen, som han använder är från det organiska livet.
Paulus’ planterade’ genom att stoppa ned det livgivande Ordet i människors hjärtans åkrar, dvs genom att förkunna Evangeliet.
Men ‘planterade’ han inte en  församling då?

Jag tror inte det.

Skilj på den universella församlingen, Kristi Kropp, som består av alla pånyttfödda kristna, dvs det som ibland kallas Kyrkan med stort ‘K’, och lokala församlingar, dvs kyrkor med litet ‘k’.
‘Planterar’ man (delar av) den Universella Kyrkan när man förkunnar evangeliet så att människor blir frälsta?  Gärna för mig.
Men ‘planterar’ man församlingar då?  Jag tror inte det.

Gå tillbaka till språkbruket i den tidiga Pingströrelsen: då användes ordet ‘ordna med församling’ när människor omvänt sig och blivit kristna och man ville ge gemenskapen dem emellan en fastare struktur.
Och vad var då kärnan i att ‘ordna med församling’?
Jo, det var att tillsätta äldste enligt Paulus föreskrifter till Timotheos och Titus, dvs  hur de skulle göra i sådant läge.

Att ‘ordna med församling’ är långt mindre pretentiöst än att ‘plantera församling’.  Det tar nämligen ned uttrycket på det plan där det hör hemma.
Våra ordnanden och donanden innehåller inte Liv.
Det gör däremot Guds Ord.  Det kan vi plantera.

Men det talas ju så mycket om att ‘plantera församlingar’ och att ‘Sveriges framtid’ ligger i just detta och att detta är tecknet på framgång, hur många ‘församlingar som planteras’?

Sorry!