Category Archives: Människan

Manligt, kvinnligt

När Gud skapade människan skapade han henne inte till människa rätt och slätt, utan en av två komplementära varianter, man och kvinna.

Men det finns mer att hämta om man ser till bibelhebreiskan i 1 Mos 1:27: “Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”
Eftersom bibelhebreiskans grammatik inte gör skillnad mellan substantiv och adjektiv (de kallas bägge “nomen”), så vore översättningen: “… till att vara manlig och kvinnlig, skapade han dem”; eller, om man vill behålla substantiven: “… till manlighet och kvinnlighet skapade han dem”, fullt ut lika möjlig.

Det innebär, att inte bara är människan skapad till man respektive kvinna, utan i det vi är, ligger även en kallelse till att bli mer sådana som vi är; alltså utvecklas i manlighet respektive kvinnlighet.
Och märk väl: som man/manlighet och kvinna/kvinnlighet är människan skapad till Guds avbild.
Det innebär alltså, att om inte män och kvinnor strävar efter att utveckla det de är, så blir människan som sådan mindre en avbild av Gud.

Och hur går det då till att utvecklas i manlighet/kvinnlighet?

Vi får väl gå till Nya testamentets förmaningar, dvs till andra delen i de flesta av t.ex. Paulus brev.
Där har ju den faktiska framställningen (indikativ) av vad som skett i Kristus för vår frälsning bytts ut mot en visionär bild av hur vi skall kunna bli det vi i Kristus är; vi förmanas och uppmuntras och tillrättavisas i modus imperativ.
Det märkliga är nu, att trots att det i Kristus “inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna” Gal 3:28, och vi alla är ett i Kristus Jesus, så är förmaningarna för t.ex. man och kvinna i ett äktenskap inte symmetriska. Mannen förmanas på ett sätt, kvinnan på ett annat.
(Inom parantes är detta särskilt intressant, för det hävdas ibland att t.o.m. skapelseordningen, eller åtminstone syndafallets konsekvenser beträffande den, upphävts i återlösningen/frälsningen. I så fall borde ju man och kvinna tilltalas på samma sätt, förmanas och tillrättavisas rätt och slätt som människa. Men det verkar inte som att Bibelns författare drar sådana växlar på vad det innebär att vara en nyskapelse i Kristus.)

Ef 5:22: “Ni hustrur, underordna er era män så som ni underordnar er Herren.”
Ef 5:25: “Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den.”

Jag får väl bekänna, att jag inte har någon speciell önskan om att min hustru skall underordna sig mig, än mindre har jag en längtan eller vilja att dominera henne på något sätt. Jag gillar speciellt introduktionen till hela avsnittet: “Underordna er varandra i vördnad för Kristus,” Ef 5:21. Likväl står det som det står i fortsättningen, och det får jag och alla andra män leva med, liksom min hustru och alla andra kvinnor.
Det är facit, liksom.

I egenskap av man läser jag det som är riktat till mig: att älska min hustru som Kristus älskat församlingen och offrat sig för den. Det kan jag förstås inte. Jag är ingen försonare för min hustru. Men jag kan göra min del, och viktiga komponenter där uppfattar jag som att ta initiativ och ansvar för familjen. Kärlek är ju i Bibeln inte en känsla.
Och min hustru då? Underordnandet får jag överlåta åt henne att klura ut vad det kan innebära; jag är för fullt upptagen med min del för att tänka alltför mycket på det, och dessutom är jag inte kvinna, och, gissar jag, skulle inte riktigt kunna fatta det heller.

Sabbar tiggare för flyktingar?

Jag tror de gör det.

Det finns idag en påtaglig irritation över tiggare i Sverige: en vän väntade i en knapp timme på Göteborgs station och fick under den tiden 15 tiggarmuggar uppkörda i ansiktet på sig. Det är dock undantaget som bekräftar regeln: att tiggeriet är en organiserad industri; ingen trängsel, utan en tiggare på varje plats. Hur kan det annars komma sig att det är så väldigt välordnat?

Men är det inte synd om tiggare? Döm själv: en ansvarig person i en välrenommerad biståndsorganisation berättade, att man skapar arbetstillfällen i Rumänien och Bulgarien men att de man söker hjälpa på detta sätt hellre åker till Sveige och tigger.

Jag tror kort sagt att tiggarna saboterar medkänslan i Sverige för dem som verkligen behöver hjälp: flyktingarna från krigets Syrien, bl.a.

Men är detta och jag nu inte bara en förtäckt främlingsfientlighet, ja, racism? Drömmer inte också jag om ett svenskt Sverige?
Den båten gick för länge sedan, om den för övrigt någonsin hade varit något att ha. I Sverige har levande foster dödats med ett antal av 30.000 om året i 40 år; det lär motsvara en befolkningstillväxt på c:a 3 miljoner om man räknar barn av dessa ofödda. Vi har, och kommer att ha, ett inflöde av människor från andra kulturer i storleksordningen 100.000 om året för överskådlig framtid. Det är fakta som vi bara har att förhålla oss till.

Jag tycker om människor från andra kulturer. Jag har levat i andra länder och berikats. För mig är det snarast en fråga om vilket samhälle vi gemensamt skall ha: tiggeriet är ingen människovärdig långsiktig sysselsättning; jag unnar dessa rumäner och bulgarer något bättre.

Framför allt är jag orolig över vad tiggeriet redan på rätt kort sikt kommer att göra med medkänslan.

Hur känns det att drunkna?

Hur känns det att se sina små barn försvinna i vågorna; sin gamle far förgäves kämpa, modern redan under, och att tappa greppet om sin hustrus handled, innan kallsupar av saltvatten omtöcknar alltmer?

650 flyktingar undan mördarsekten IS och dess likar dog i Medelhavets vatten i går, 400 den 12 april och 300 i februari enligt BBC.

Mänskliga tragedier utan proportioner, och undertiden fortsätter islamisterna sitt barbari: 30 etiopiska kristna skall IS häromdagen nu ha halshuggit i Libyen.

Att få halsen avskuren eller drunkna: det måste finnas andra alternativ för dessa medmänniskor.

Utøya och Garissa

Anders Behring Breivik lyckades mörda 69 människor, de allra flesta ungdomar, på socialdemokraternas kursö Utøya den 22 juli sommaren 2011. Han var ensam, men flyktmöjligheterna var få, och han sköt även mot dem som försökte simma till frihet.

I går lyckades fyra islamister från al-Shabab i Somalia mörda, enligt nuvarande uppgift 147 ungdomar vid universitetet i Garissa i nordöstra Kenya. Man valde bland kristna och muslimska studenter, och slaktade de kristna; tog sig även tid för IS trademark: halshuggningar.

Behring Breivik lyckades överleva; de fyra somalierna dödades enligt uppgift, av kenyanska säkerhetsstyrkor.

Så: vem fördömde INTE Breivik? Ingen, så vitt jag vet. Ingen hade heller några förmildrande ord att säga om honom.

Och nu: de islamistiska mördarna?
Mnjaä – och plötsligt blir allt lite mer komplicerat.
Packet av femtekolonnare ur media och kyrka kommer naturligtvis även här att rycka ut med sin mix av ylanden och förtroliga viskningar och varna för ‘islamofobi’, dvs inte se bjälken i sina ögon.
En del racister kommer naturligtvis att i sina innersta hjärtan tänka att ‘det var ju bara svarta afrikaner’ utan att känna sorg och smärta över att åter ungdomar fått sina liv och framtider utplånade.

När i hela världen skall vi få ett samtal med proportioner!
När skall det mediala och religiösa etablisemanget, som gömmer sig bakom fraser som att “Gud är större,” börja inse att måttet är rågat och synnerligen överflödande?
När skall den omvända racismen kläs av sin nedlåtande mask: den att muslimer (från Afrika och Mellanöstern, med mörkare hy än oss) inte är människor nog att kunna avkrävas mänskligt och samhälleligt ansvar och så ta avstånd från barbariet?

Ett anspråkslöst förslag (A Modest Proposal)

Hur skall vi komma till rätta med invandringen?

Vi har ett stort land, 449 964 km², visserligen bara på 58:e plats bland världens länder, men dock det 5:e största landet i Europa. Problemet är dock befolkningstätheten: med en befolkning på bara 9,7 miljoner ger det en befolkningstäthet på endast 21 innevånare per kvadratkilometer, vilket är på plats 157 i världsrankingen (efter Chile men före Salomonöarna).
Vi har alltså ett problem här.
Lösningen är dock nära, och inses genast av var och en som flyger över Sverige: att det finns mycket skog och få bebyggda områden, särskilt om man flyger över Norrlands inland. Detta har många insett, och framhållit även i TV (och bara det gör det ju trovärdigt).
Alltså finns det plats för fler invandrare, och dessa skulle alltså kunna hjälpa oss att klättra högre på befolkningstäthetsrankingen.
Sverige är ett rikt land, och det är ju närmast skamligt att vi skall rankas så lågt.
Men hur skall vi få hit dem?
Även här är lösningen enkel (och det är förvånande att inte tanken framförts tidigare): tag alla tragiska kapsejsningar i Medelhavet, där människor på flykt går under i för små båtar. Varför inte införa ett moratorium över alla resor till Finland? Då skulle de stora Finlandsfärjorna kunna sättas in på Medelhavet, och på ett effektivare sätt transportera flyktingar över detta vatten. Till Grekland, till exempel, för de har ju problem med sin ekonomi, och då kunde vi ju betala grekerna för att forsla dem vidare.
Sverige är ett rikt land, inga problem.
Men det är klart, alla kan vi inte få hit genom transporter över Medelhavet. En del behöver flygas hit också.
Här har vi ett problem.
Men varför inte införa ett temporärt moratorium för alla militära övningar också? Den käre läsaren kanske nu tänker på att använda alla åtta stora Herculesplan (T 84, Lockheed Martin C-130), men faktum är att även om de lastar elefanter (som i filmen om 100-åringen) och förstås tanks, så tar den bara 91 personer (om man inte bygger om dem förstås). Nej, det behövs förstås kraftigare tag: varför inte ett moratorium över all turism utanför Norden? Det skulle frilägga en hel flotta av flygplan från åtminstone SAS, Norwegian. Kanske kunde även RyanAir fås att medverka för den goda sakens skull?
Om då bara man ändrade lite på flygsäkerheten (och det kan väl inte vara så farligt) så att kaptenerna får flyga längre timmar –
naturligtvis kompenserade med generösa övertidsersättningar, men det har vi råd med, Sverige är ett rikt land! –
så svindlar tanken över hur mycket folk vi skulle kunna få hit!
Ja, en plats bland de hundra befolkningstätaste länderna på jorden skulle inte vara en omöjlighet, utan inom räckhåll, man skulle nog kunna peta ned Timor-Leste (vem har väl för övrigt hört talas om det landet?) från 99:e platsen, men då krävs det modiga 32 miljoner pers i Sverige.
Kan vi klara det?
Sverige är ett rikt land!
Och vi har plats!
Vaddå ogenomförbart? Är du racist?

(Gud välsigne Sveriges alla invandrare.)

Svenska språket på auktion

Vad är nyckeln till god integration?

Svenska språket, naturligtvis.
Vi kanske i all ödmjuk blygsamhet tycker att svenska språket inte är något särskilt, och att ‘inte skall väl invandrare behöva lära sig det’.

Och det är väl den välvilligaste tolkningen av politikernas attityd också: den där gamla tiders bortauktionering av föräldralösa barn upprepar sig. Den gick ju ut på att den bonde som krävde minst ersättning av sockenstämman för att ‘ta ungen’, fick den. Sedan kunde alltid barnet användas till nåt arbete.

Vad som händer är att det Utbildningsföretag som kräver minst pengar av kommunen för att ta sig an SFI-undervisningen, får den.
Garanterat INGEN kvalitetskontroll, med stora klasser, undervisningsskyldighet hela dagarna för lärarna med som följd ingen förberedelsetid, och som konsekvens att dessa bara delar ut stenciler att fylla i.
Och Utbildningsföretagen gör pengar, och politikerna kan visa på minimala kostnader för ‘invandringen’, med som följd dåliga förutsättningar för integration.

Systemet var ett svek mot barnen då, och är ett svek mot invandrarna nu.

Tiggares ögon

För en del år sedan reste jag mycket. Jag hade familjen i England och pendlade till Holland.
När man sitter på flygplatser börjar man reflektera över annorlunda ting, som t.ex. hur bromsmekanismen på bagagekärror återspeglar nationalkaraktären: i Sverige har vi ju ‘broms’ som utgångsläge; man måste trycka in handtaget för att kärran skall kunna rulla, men det finns länder där friläget är utgångsläget.
Man kan reflektera över flygvärdinnor från olika länder också: amerikanska är mest avslappnade, och behandlar resenärer som jämlikar, det är i alla fall min upplevelse. “I dag betjänar jag dig med en kopp kaffe, i morgon betjänar du mig genom att laga mina tänder.” Ingen servilitet, inga krusiduller, ingen underlägsenhet. Amerikansk servicepersonal utstrålar i allmänhet stolthet: att betjäna andra skall göras så bra som bara möjligt.

Brukar du se in i de bulgariska eller rumänska tiggarnas ögon? Det gör jag alltid. Hejar på dem också, försöker prata med dem, fast de bara kan “Hej, hej!”
Ibland ger jag något, oftast inte. Och varför?
Det handlar om skillnaden mellan amerikanska flygvärdinnors ögon och bulgariska/rumänska tiggares ögon: om stolthet och … ja, vad?
Tomhet? Nej, något mer.
Att tiggeriet är väl organiserat framgår av det enkla faktum att det aldrig är trängsel om platsen och ynnesten, som hos de gamla gummorna utanför ortodoxa katedralen i Tallinn där de hastar fram i spontan och oordnad flock.
Alltså kan man se tiggeriet som en bransch, som en affärsidé, och måste då betraktas som sådan. Nej, jag är inte hjärtlös, men jag träffade tiggare i andra länder innan de kom till Sverige, och fick, liksom så många andra, stålsätta mig för att inte GE ALLA: nöden var ju så stor och om jag så gav bort allt jag ägde, så skulle jag ändå ha mer än de, i kraft av att vara svensk.

Så vad finns då i tiggares ögon?
Vad ligger i affärsidén? Vilken vara eller tjänst erbjuds? Här är det intressant att tänka på att man kan gå in i vilken affär som helst och tala med personalen och göra överväganden om man skall köpa varan/tjänsten. Men kanske inte köper något, och det är OK.
Tiggare erbjuder ingenting. De erbjuder mig inte ens möjligheten att hjälpa dem till ett annat liv, ett liv med värdighet och självkänsla, utan i själva det organiserade tiggeriet ligger att det skall förbli så: de skall sitta där och se in i mina ögon, och jag in i deras och jag skall för alltid inte möta en människa som bejakat sitt värde, utan någon som hela tiden förnekar det och gör sig så ynklig som bara möjligt. Är detta ett liv?
Unnar jag mina medmänniskor ett sådant liv, en sådan hålögd framtid?

Och de som permanentar tiggarnas situation genom att ordna med bostad och mat så att de kan fortsätta tigga: hur långt tänker de, och vad har de för människosyn?
“Silver eller guld har jag inte” sade Petrus, grep den lame tiggaren vid handen och reste i Jesus’ namn upp honom till ett annat liv.
Hur skulle det kunna ske idag i Sverige?
(Gud välsigne alla invandrare.)