Category Archives: Moral & Etik

Omgifte i församlingen efter skilsmässa

omgifte efter skilsmässa i församlingen

En bokrecension i detta viktiga ämne, publicerad i Svensk Exegetisk Årsbok 2017:

“Strauss, Mark L. and Paul E. Engle (Gen. Eds), Remarriage after Divorce in Today’s Church (with contributions by Gordon J. Wenham, William A. Heth, and Craig S. Keener), Counterpoint Series. Grand Rapids, Michigan: Zondervan, 2006. Pb, 161 pp., USD 16.99.
ISBN 978-0-310-25553-6

Titeln är viktig, för det är inom dess ramar som boken med dess skilda bidrag är skriven. ”Omgifte efter skilsmässa”: alltså inte omgifte efter att ena parten dött, och heller inte enbart ”skilsmässa”. ”I dagens kyrka”: alltså en hermeneutisk tillämpning.
Formatet är likaså viktigt: de tre författarna presenterar vardera sin syn på ämnet, följt av återkopplingar av de två övriga. Detta borgar för en klar genomlysning.
Boken är intressant ur det perspektivet att den dels handlar om seriös exegetik av bibeltexter för att utröna hur de urspungliga mottagarna bör ha uppfattat betydelsen, dels vad detta bör innebära för troende idag. Det är kanske i den senare tillämpningen som författarnas evangelikala grundsyn slår igenom som tydligast; ingen av dem postulerar ett svalg mellan Nya testamentets tid och vår. Den exegetiska analysen är rigorös, och torde kunna accepteras även av dem som inte delar denna grundsyn.
Men man kommer alltså till olika slutsatser: Gordon Wenham menar att omgifte efter skilsmässa aldrig, under några omständigheter, är tillåtet. William Heth argumenterar för att omgifte efter skilsmässa är tillåtet efter otrohet eller när ena parten övergivit äktenskapet. Craig Keener håller med Heth, men vill även inkludera ”övergrepp” som skäl.
Vad som kanske förtjänar att framhållas, är att ingendera av författarna menar att omgifte efter skilsmässa skulle vara tillåtet av andra skäl i kyrkan av idag.

Wenham är först ut. Han undersöker Mk 10:11 och Lk 16:18 och drar slutsatsen att en skilsmässa aldrig bryter ett äkenskap och att därför ett nytt giftermål blir att likna vid otukt. Han ser 1Kor 7:10-11 och Rom 7:2-3 i samma ljus: skilsmässa (väl = separation) är tillåtet, men inte omgifte. Vad gör Wenham av Mt 19:9 ”Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare”? Höll Jesus med den konservative Shammai, som tillät skilsmässa av endast få skäl, eller den mer liberale Hillel? Wenham menar ingendera, utan att Jesus hade en skapelsegrundad (Mt 19:4-6) avvisande hållning. Varför gör han det? Att inom samtida Judendom skilsmässa innebar en rätt till omgifte för inte med sig att Jesus skulle ha accepterat detta; han gick ändå emot så mycket av vedertagna sanningar; när Jesus använder ordet apolyein ”skiljas” gör han det i sin egen diskurs.
Så hur menar Wenham att detta skall implementeras i dagens Kyrka? Taktiskt: dels genom att göra skillnad mellan acceptans och tolerans; dels genom omvårdnad om de ensamstående skilda; genom undervisning och ”församlingstukt” så långt situationen tillåter (utan att pastorn får avsked, och då ändå inget vunnits) med målet att på sikt ”bli återhållsam” med att viga skilda och att ”inse det olämpliga” i att utse omgifta som ledare.

William Heth menar sig representera majoriteten inom anglosaxisk evangelikal kristendom (enligt undersökning i Christianity Today 1992-12-14, s. 31) då han säger att två skäl godtas för omgifte efter skilsmässa: äktenskaplig otrohet (Mt 19:9, jfr 5:32) och övergivande av äktenskapet av en icke-troende (1 Kor 7:15). I historisk belysning skall Wenhams åberopande av konsensus hos kyrkofäder om omgiftesförbud ses i ljuset av då allmänt ökande asketiska tendenser.
Heth undersöker förbundsbegreppet som bakgrund för äktenskapet, men konstaterar att det finns en kvalitativ skillnad mellan Guds förbund med mänskligheten representerat av Jesus och förbund mellan människor: det senare kan brytas. Han hänvisar till Mt 19:6: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt,” och noterar att detta inte betyder ”kan människan inte skilja åt,” utan ”det är möjligt att skilja åt, men ni bör inte göra det.”
Att Markus och Lukas inte har med omgiftesmöjligheten vid otrohet menar Heth beror på att Matteus skrev senare och behövde fylla i förklaringar som för tidigare åhörare var självklara.
Det andra undantaget Heth anför – omgifte efter övergivande av den icke troende – ligger i uttrycket ”inte bunden” ou dedoulotai, 1 Kor 7:12-16 (15b), vilket i samtida kultur förstods som innefattande rätten till omgifte (vilket Paulus förutsätter då sker med en kristen v.39)
Heths tillämpning: ”I fallet med genuina undantag [från förbudet mot skilsmässa], efter det att den oskyldiga parten gjort allt som rimligen kan krävas för att rädda äktenskapet, bör varken kyrkosamfund eller missionsorganisationer brännmärka en person som därefter går vidare in i ett nytt äktenskap,” s.78. Heth menar vidare att en sådan person inte bör hindras från ledarskapspositioner i en församling: ”en kvinnas man” mias gunaikos andra 1 Tim 3:2, syftar liksom de övriga kvalifikationerna på egenskaper, och skall översättas ”trogen i sitt äktenskap” och inte ”gift bara en gång” (social historia). Han sammanfattar: minoritetsuppfattningen (omgifte aldrig tillåtet) vill hindra vad Gud tillåter, medan majoritetsuppfattningen (omgifte tillåtet vid dessa två undantag) löper risken att öppna dörren för en alltför vid tillämpning, i en kultur som är indränkt av ”självförverkligande-tänkande.”

Craig Keener, slutligen, argumenterar för omgifte vid otrohet, övergivande och ’missbruk/övergrepp’ abuse. Om Wenham och Heth hävdar sina respektive uppfattningar utifrån exegetisk analys primärt, och sekundärt drar tillämpningsslutsatser, går Keener något annorlunda tillväga i sin analys av vad ”missbruk” kan innebära.
Keener postulerar att om Paulus kunde följa Jesus exempel genom att vidga rätten till skilsmässa/omgifte när den icke troende överger ett äktenskap, så kan vi följa Paulus i vidare mening. (Annars skulle vi aldrig kunna ta ställning i sådana frågor där ingen explicit undervisning finns i Bibeln, som t.ex beträffande abort, avskaffandet av slaveri, drogmissbruk, pornografi, våld i hemmet, och andra stora frågor). Skall vi läsa Bibeln dynamiskt så att vi tillämpar den analogt, eller ”djupfrysa den i antik historia?” s. 111. Keener menar att nytestamentliga undantag (från förbudet mot skilsmässa/omgifte) visar hän mot principer som kan vägleda oss i extrema situationer som NT inte uttryckligen tar upp.
En huvudpunkt för Keener är att Jesus använder grafiskt, hyperboliskt språk (= orimliga överdrifter). Konsekvensen blir att uppfatta syftet som att förhindra skilsmässor – inte att deklarera äktenskapets ontologiska oupplösbarhet, så att den drabbade parten som utsatts för skilsmässa mot sin vilja, egentligen fortsätt vore gift, och att ett nytt äktenskap vore ett ständigt pågående äktenskapsbrott. (Andra uttalanden av Jesus i Mt 5 behandlas regelmässigt som hyperboler, och själv kallar Jesus religiösa skrymtare ”dårar,” Mt 23:17.)
Keeners position tillåter skilsmässa/omgifte vid otrohet, övergivenhet och missbruk . Samtida skilsmässogrunder som ”oförenlighet,” ”djup och varaktig söndring,” liksom ”att växa ifrån varandra” avvisar han dock som icke giltiga. Han accepterar dock nya äktenskap för den skyldiga parten (vid genuin, uppvisad omvändelse; men förordar ’församlingstukt’ church discipline i fall av ogiltig skilsmässor).
I övrigt argumenterar han på ungefär samma sätt som Heth, ibland med starkare emfas: vi bör upprätthålla en standard men ”att tillämpa den på den drabbade och inte på överträdaren är som att straffa våldtäktsoffret därför att vi är emot våldtäkt,” s.119.

Även om detta faller utanför det ämne författarna diskuterar förtjänar ändå det hermeneutiska anslaget en kommentar: i alla västerländska samhällen är samboskap nu vanligare än äktenskap, dvs förbundet som sådant kommer aldrig in i bilden. Det hade varit intressant att höra författarnas synpunkter på detta.
I övrigt ger redaktörernas inledningar och avslutningar en inkännande pastoral ram för samtalet.

Bo Krister Ljungberg”

Det värsta i #metoo

Vilken är den värsta berättelsen i #metoo?
Harvey Weinstein? Martin Timnell? Kulturpersonligheten, Akademiledamoten Katarina Torstenssons man?
Ingetdera.
Långt mindre massmedial uppmärksamhet (i Sverige) tror jag läkaren för USA:s kvinnliga (=unga flickor) gymnaster, Larry Nassars övergrepp fått, för vilka han nyligen dömdes till 60 år i fängelse. Här är bakgrunden i ett BBC-reportage.
Tag del av ett av hans offers vittnesbörd; inte som en snyftande tonåring utan som en stark trebarnsmor och utbildad advokat. Rachael Denhollander lyckas inte bara uttrycka den skada Nassar vållat hundratals unga flickor – och framställa vad som händer när lojaliteter hindrar sanningen att komma fram – utan även framställa evangeliet så barmhärtigt det är för den botfärdige, men även så fruktansvärt det är för den som tror man kan komma undan Guds rättvisa dom.
Att lyssna på hennes vittnesbörd är väl värda 40 minuter av ens liv (eller för den som bara vill höra evangeliets sanning, börja vid 25:40).
“Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup”, sade JESUS. (Matt 18:6, SvFB15)
Håller vi med?

#metoo och att göra bättring; hur och när?

I dagarna rasar #metoo-kampanjen. Många män hängs ut i medier, anklagade för sextrakasserier och övergrepp.
Vad om de skyldiga skulle vilja göra bättring? Kan kristen teologi bidra med något?

Så när gör man då bättring (om man vill göra bättring)?

Betyder det att “skärpa sig”, så att man till exempel skall ta livet lite mer på allvar?
Är det att göra bättring att försöka “bli bättre” (en bättre människa) än man hittills varit?
Alltså: börjar det hela med att göra bättring?
Och: finns det en chans att man kommer att bli “bättre” om man försöker?

Eller är det där med att göra bättring inte alls nödvändigt nuförtiden; ett fossilerat uttryck från en tid då man trodde att människor behövde “göra upp med Gud” på något sätt, medan Gud idag “accepterar människan som hon är”?
Men kanske inte, ändå.
Även om det är trendigt just nu, så visar ändå #metoo-kampanjen på att det ur rent mänskligt perspektiv finns beteenden som “inte är OK”.
Så varför skulle det vara OK för Gud om män skändar kvinnor?
Nej, bättring behövs nog. Men när? Och hur?

Att göra bättring finns med i ett betydelsesammanhang (i språkvetenskaplig, lingvistisk, terminologi talar man om semantiska fält), alltså att ord hör hemma med andra ord och får sin mening ur relationen med (konnoterar) andra ord, fastän alla ord i ett sådant kluster syftar på (denoterar) likartade handlingar – i fråga om verb, som i fallet med att göra bättring.
Andra ord i detta betydelsesammanhang är bekännelse, ånger, omvändelse, förlåtelse, försoning, gottgörelse m.fl.

Det befriande med kristen teologi när den är som bäst är att den gör det svåra enkelt.
Så hur inordnar sig att göra bättring i detta sammanhang; eller för att ställa den avgörande frågan: NÄR är det dags att göra bättring?

Svar: när man har erkänt/bekänt att vad man gjort varit fel; när man känt genuin (alltså inte bara för att det t.ex. är obehagligt att bli uthängd i media) ånger över vad man gjort; när man (hos Gud och) människor sökt få förlåtelse och så sökt försoning med den man skadat;
DÅ är det dags att göra bättring, dvs att söka gottgöra, reparera skadan, ställa tillrätta, kompensera; dvs i handling visa att man menar allvar med sin omvändelse — ja, ta sitt straff om det man gjort har juridiska konsekvenser och inte sky böter eller fängelse om så vore; troligen sedan gå i årslång terapi som andra missbrukare.
Det är att göra bättring.
Att göra bättring är beviset på att man inte har en agenda av bortförklaringar, ursäkter och förnekelser.

Att göra bättring kommer sist, på sluttampen av en process som innefattar en rannsakan av den egna personen som en moralisk individ med ansvar, och (i kristen teologi) ett förlitande på Kristi försoningsverk på korset, inte som en ursäkt för att slippa ta konsekvenserna av sitt handlande, utan som en kraftkälla till allt det ovanstående.

Kristen teologi gör livet enklare, inte svårare, till hopp för såväl de förfördelade som förövaren.

[I denna blogg har jag fokuserat på förövaren. I min bok Förlåtelse som nödvändig frihet är fokus främst på den drabbade. Kanske #metoo-kvinnor borde läsa den.]

Om saltet inte är salt längre

Man märker det redan efter första skeden havregrynsgröt: glömde lägga i salt! Och inte ens Kalles Kaviar förmår göra samma rättvisa åt ett kokt ägg som en liten gnutta salt.

Men om saltet inte är salt längre – om det mister sin sälta? Tänk dig att strö dessa vita små korn över gröten och ägget utan att det gör någon som helst skillnad: samma fadda, intetsägande smak!

Vad duger salt till om det inte är salt? Till ingenting. I avfallet, bara.

“Ni är jordens salt”, sade Herren Jesus Kristus. “Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna”. Matt 5:13 (FB15).
Textstället står i Bergspredikan, alldeles efter “Saligprisningarna” och före där Jesus säger “Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla”.

Vad kan det då innebära när en kristen blir värdelös, oanvändbar, för tjänst i Guds rike?

“Han (Jesus) svarade: “Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler … Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni” Mark 7:6-8, 13 (B2K)

Det finns kraft – sälta – i Guds Ord, som är sanning. När vi håller oss till denna sanning är vi salt och ljus i världen. Men om vi låter våra egna traditioner, vanor, regler, handlingsmönster, beteendesätt – som en gång var tänkt som en utgestaltning av Ordet – få högre lojalitet av oss än Han som själv är Sanningen, då blir vi hycklare, skrymtare, och saltet är inte salt längre.

“Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret”! Matt 6:23b (FB15)
Ingen lurar Gud.
Och smaksinnet hos denna världens människor är ofta bättre än kristna kan föreställa sig.

Mindre lyckade omvändelser

Se på “omvändelse” som ett samlingsbegrepp med olika komponenter: sinnesändring, ånger, bekännelse, bättring, gottgörelse, m.m.
Det finns en grundomvändelse från otro till tro,
och det finns en omvändelse från att endast tro till att även lyda Jesus som Herre (inte därför att de momenten egentligen är åtskilda, utan därför de i samtida förkunnelse presenteras som sådana, eller snarare: att Jesus som Herre helt glöms bort);
det finns även en daglig omvändelse för den kristne, helt enkelt därför att vi inte är fullkomliga utan gör fel alltsom oftast.
Och då behöver man bekänna och göra upp!
Låt ingen lura dig att tänka annorlunda!

Även i detta ständiga omvändande till Gud finns det en komponent som är svår att sätta fingret på: ånger.
Vad är ånger?
Här är några exempel på ånger som inte är ånger och som leder till mindre lyckad omvändelse:

“Först tror jag det är viktigt att din ånger är genuin.
Och vad kan jag mena med det?
Vi kan ju börja med att repetera vad det inte innebär: ”jag ångrar att jag satsade på Svenska Småföretagsfonder för det verkar som att Tillväxtmarknadsfonderna gått upp mer,” eller ”jag ångrar att jag inte tog med paraplyet, för det verkar bli regn.”
Det är väl så vi är mest bekanta med ordet ånger.
De här två exemplen visar på konsekvensrelaterad ånger där dessutom det är jag själv som farit illa eller drabbats (mindre förmögenhet, blöta kläder).
Och så kan det ju vara i moraliskt avseende också: de övergrepp jag gjort mot någon annan kan ju ha observerats av ytterligare andra (vars position eller omdöme jag värderar), och göra att (jag märker att) dessa ’tycker illa’ om mig.
Den här typen av ånger är rätt billig, och det är inte om sådan ånger vi talar.
Det finns även en annan typ av konsekvensrelaterad ånger som är något bättre, men som ändå inte duger: du blir så f-b på någon så att du ger honom/henne en örfil (alltså slag mot ena kinden med handflatan; ett klassiskt – och kanske fortfarande accepterat – gensvar från en kvinna som förolämpats av en man inför andra) men missar på något sätt, så att du träffar näsan och det blir näsblod. Du ångrar dig inför konsekvensen, följden, för den andre/andra. Eller: du kör bil för fort, och åker i diket med stora plåtskador som följd, och du ångrar att du tryckte så hårt på gaspedalen för du går själv på försörjningsstöd och du vet att din kompis bara hade halvförsäkring på sin Porsche.
Den här typen av ånger är förstås bättre, för den gäller inte dig, utan någon annan, och den människans väl och ve.
Men kanske är det även där du kan börja; kanske kan den typen av ånger: att du ser negativa konsekvenser för någon annan genom ditt handlande föranleda dig till att börja känna en genuin ånger? Jag tror nämligen inte att skada hos en annan alltid föranleder ånger: bortförklaringarna är legio, men det har jag ymnigt beskrivit tidigare.
Så vad är då verklig ånger, ånger på djupet?”

Ovanstående är ett utdrag (sid. 199, 200) ur min bok Förlåtelse som nödvändig frihet. Där går jag även in på vad genuin ånger är, och i sitt sammanhang.
Målet är en lyckad omvändelse.

Sam Allardyce och svensk teologisk etik

Sam Allardyce

Många finner engelsk fotbolls högsta division, Premier League, fascinerande och intressant. Så alltså tydligen även jag.

Många med mig fick sympati för Sunderland, laget uppe på Englands nordostkust, alldeles söder om Newcastle, och dess store, bullrige tränare, Sam Allardyce, under de sista omgångarna i våras. Vilka andra två lag skulle tvingas flytta ned tillsammans med Birminghamlaget Aston Villa? Man charmades av ‘Big Sam’s’ genuina vånda i intervjuer före och efter matcher. Han kunde, till skillnad från Manchester United’s holländske tränare Luis Van Gaal, hantera journalister, och de verkade gilla honom också. Till slut fick Norwich och Newcastle göra Villa sällskap ned, och Allardyce kunde med ett brett leende konstatera: “All is rosy now ‘nu är allt rosenrött’.”

När sedan Island besegrade England i fotbolls-EM, och Roy Hodgson fick gå, föll valet på Sam Allardyce, som inte gjort någon hemlighet av att detta var det uppdrag han hela sitt liv hett eftertraktat. Han hade velat ha det redan när Svennis Eriksson fick det. Alla var glada, verkade det som. Nu skulle England återta den plats i världsfotbollens elit, där som de alltid, sedan VM-vinsten 1966, ansett sig höra hemma.

Det började bra: 1-0 mot Slovenien; mål på tilläggstid, men Allardyce’s tid som engelsk förbundskapten blev bara 67 dagar lång.
Tidningen Daily Telegraph hade gjort undersökande journalistik med journalister i rollen av affärsmän från fjärran Östern och filmat sammanträffanden med Allardyce. Han säger sig ha velat hjälpa en gammal vän till affärskontakter, och ‘bredde på och bjöd på sig själv’ i obetänksamma uttalanden om andra människor. Det allvarliga var dock att han sade sig veta hur man skulle kringå Football Associations förbud mot ‘tredjepartsägande’ av spelares ekonomiska rättigheter.

The Telegraph publicerade, och det tog inte FA’s ordförande Greg Clarke mer än en dag innan Allardyce fick sluta. Som förbundskapen kan man inte kritisera sin arbetsgivares regler och vara villig att råda andra hur dessa skall kringgås.
‘Big Sam’ tillstod att han gjort fel, att det var dumt av honom. Han fick aldrig sparken, utan man man ‘skildes i samförstånd.’ Allardyce insåg att han inte kunde fortsätta – och räddade så något av sin heder.

Det är här som jämförelsen med svensk teologisk etik kommer in i bilden: ‘han höll med om att det var mindre lyckat, ja, fel — så nu måste allt vara “glömt och förlåtet” och som bevis för detta skall han naturligtvis fortsätta som förbundskapten.’ Så skulle resonemanget antagligen ha sett ut i Sverige, utifrån svensk ideologi (med Gud inblandad = teologi).
Men tydligen inte i England. Och varför inte?

Vår svenska kultur är så indränkt i relativism och neutralitet att det är svårt att stå upp för någonting överhuvudtaget för någon av oss (det finns exeptionella undantag; heder åt dem). Dessutom är det ju så att vi konstant lider av ‘konflikträdsla’: alla måste ju tycka lika, samtidigt, för att man skall kunna ha en uppfattning.

Detta exempel visar på de kulturella glasögon vi närmar oss teologiska frågor med, och hur de ibland kan förvränga bilden vi ser.

Vad handlar detta exempel i grunden om, ifall man ser på det utifrån ett teologiskt perspektiv av rätt och fel? – alltså något annat än ‘inte så lyckat’ på en glidande skala, där hela skalan är positiv?
Gud har normativa konstanter, uttryckta i De Tio Budorden. Jesus och Paulus återupprepade dem, och i sin behandling av dessa konstanter inskärpte de dem snarast. Det finns rätt och det finns fel. Det finns gott och det finns ont.

Kan vi leva av Lagen, kan vi vara fullkomliga?
Nej.

Men vi kan omvända oss, och vi kan leva i förnyelse. Tron ger kraft till detta, med Andens hjälp.
När vi gör fel, kan vi erkänna detta, och söka ställa tillrätta.
På sikt kan förtroendet för oss åter upprättas.
(Jag utvecklar och förklarar allt detta i en Bok om förlåtelse, förlikning och förtroende Den är skriven så som man i stora delar av världen uppfattar och praktiserar dessa ting. — Kanske kan den t.o.m ge större förståelse för turerna i engelsk Premier League-fotboll?)

Under tiden: varför inte bedja för Sam Allardyce – och hans familj? Och varför inte bedja för att fotbollen renas från girighet; att glädje och lek kommer in i spelet; att det inte bara handlar om (mer) pengar?

Efter Auschwitz: med bilderna

I min förra blogg, ‘Efter Auschwitz,’ nämner jag om fem bilder. Jag har sörjt över att jag inte fick tid att inkludera dem i den bloggen, så jag publicerar den bloggposten igen, denna gång med bilderna såsom ursprungligen tänkt. Läs gärna bloggen igen. Titta på bilderna.
Detta tål att tänkas på, igen och igen och igen, tills det sitter i märgen och aldrig glöms bort.

(Jag har känt att jag inte velat gå vidare med mitt bloggande innan jag gjort detta ordentligt):

‘Auschwitz,’ ‘Holocaust,’ ‘Förintelsen.’
Närmast mytiska begrepp. Fruktade, för de är ofattbara, skuldbeläggande.

Men det går att åka till Auschwitz, med RyanAir från Skavsta, eller Norwegian från Arlanda, till Polens fina gamla huvudstad Krakow.
Byn Oswiecim (‘Auschwitz’ på tyska) ligger trekvarts bussresa väster om Krakow, så det är inte svårt att ta sig dit.

‘Efter Auschwitz’ betyder för mig ‘efter att ha varit där.’
Och vad ser man?
Två läger, några kilometer från varandra: Auschwitz I, ett koncentrationsläger (det är där ‘Arbeit macht Frei’-portalen finns) och Auschwitz II även kallat Birkenau, förintelselägret.
Båda är nationella muséer, utan inträdesavgifter, men man kan förstås åka på turistbusspaket från Krakow också.

De välbyggda tegelkasernerna finns kvar, likaså de armerade betongstolpar som ännu bär upp den rostiga, förr elektrifierade, taggtråden. Galgen där lägerkommendanten, Rudolf Höss, hängdes 1947 finns där, på platsen där Gestapo verkade. Järnvägsspåren som ledde och leder in i det gigantiskt vidsträckta Birkenau finns kvar, och tegelbarackerna för kvinnor till vänster och murstocksfundamenten till träbarackerna för män till höger – när man går vägen fram emot den största av, jag tror fem gaskammaranläggningar. Resterna av dem finns kvar, likaså ‘Badhuset.’ Bland träd som måste ha stått där redan på 1940-talet finns stora fotografier uppsatta, tagna av någon SS-fotograf, på judiska barn, kvinnor och äldre män, som redan efter att de stigit ur järnvägsvagnarna avskilts för att mördas i gaskamrarna, och som nu gått med det lilla pick och pack de burit med sig, de hundra meterna hit. De skulle inom några timmar alla vara döda. Fotona var tagna på exakt samma plats.

Vad gör man när man vandrar omkring på Auschwitz I och II, i tystnad förstås? Hur tänker man?
Man tar förstås in det hela, med alla sinnen på vid gavel, och utan skydd eller reservationer, det fruktansvärda, det outsägliga.

‘Efter Auschwitz’ är såväl en personlig upplevelse som en punkt i historien, efter vilken inget blir sig likt. Det där har många sagt, men det förtjänar att upprepas.
Aldrig förr, i en världshistoria så fylld av bestialiska grymheter, har något rike tagit sig för att med industriell precision utrota ett folk, det judiska. Ja, det var även många andra grupper som mördades där, polacker, sovjetiska krigsfångar, romer och människor från andra folk, och varje enskilt människoöde är hjärtskärande, men, och för att bara tala om Auschwitz: av de uppskattningsvis minst 1,1 miljoner människor (kan någon fatta den siffran?) som mördades där, så var uppskattningsvis en miljon judar.

Hur tar man in det? Man tar in det. Man accepterar att detta har hänt. Man gör inte ens något försök att slingra sig undan. Man låter Sanningen drabba en med full kraft. Så får det vara.

Men hur hanterar man det hela?
Jag tog endast några få bilder under min vandring i Auschwitz. Det hade annars känts futtigt för mig.
Men en bild tog jag på en stor bild, uppställd mellan husblocken på Auschwitz I, på Maximilian Kolbe, som tog Franciszek Gajowniczeks plats när tio på måfå utvaldes att svältas till döds, som straff för att tre fångar flytt:
Anslag om Maximilian Kolbe i Auschwitz

En annan bild var på resterna av avklädningsgången in mot den största gaskammaren:
Auschwitz: gaskammarruin

En bild var på en förstorad bild från fyrtiotalet, tagen av SS, och nu uppsatt på platsen där den togs, på barn och kvinnor och äldre män, som snart skulle dödas, med träd och gaskammarrester och krematorieugnsrester i bakgrunden, och den damm där askan från de mördade hälldes, till vänster, utanför bild:
Auschwitz: väntan på det olidliga

En bild var på framsidan av en bok jag köpte: på varje uppslag dels en bild till vänster när en transport människor anländer och vad som sedan händer, tagna av nazisterna, och där man alltså tvingas se från förövarnas perspektiv, och en bild, i färg, till höger tagen från exakt samma vinkel, av hur det ser ut på den platsen idag (Boken heter ‘Platsen där du står’ – The Place where you are standing). Den bilden, och bilderna i boken, utövar en enorm kraft på mig: på denna geografiska plats där jag själv stått, i en historisk tid som jag nu lever i förlängningen av, hände detta:
Auschwitz: det var just här det hände

En bild är en annan bokframsida: i Stora Synagogans bokhandel i de gamla judiska kvarteren Kasimierz i Krakow hittade jag en bok jag blivit intresserad av när jag på flyget ned läste Wikipedias artikel om Auschwitz, den om den polske kaptenen Witold Pilecki, den ende man vet som som frivillig lät sig tillfångatas för att kunna beskriva Auschwitz inifrån i syfte att motivera de Allierade att göra slut på eländet. Rapporten han skrev 1945 i Italien, är bok, översatt till engelska från polska, med titeln The Auschwitz Volonteer: Beyond Bravery (‘Frivillig till Auschwitz: Bortom Heroism’), där han sakligt beskriver sina upplevelser under nära tre år i lägret innan han lyckades fly. Jag läser den nu. (På sid 126,127 nämner han kort händelsen med Kolbe och Gajowniczek, vilken han själv upplevde.):
Auschwitz: Pilecki, bortom mod.

Varför mitt fokus på Maximilian Kolbe och Witold Janecki?
Jag tror därför att, förutom att ta in de hemskheter som begicks, ‘Efter Auschwitz’ även handlar om hur man lever med den kunskapen. Dessa två män gjorde något, och jag tror man måste göra något.
Så vad kan jag göra?
Jag grunnar på den frågan.

Men några attityder vet jag kommer att växa fram ur mitt inre: aldrig tala med, eller umgås med, sådana som förnekar Förintelsen; frimodigare hävda att judarna har rätt till ett land, Israel, där de kan leva; att anti-Sionism är modern anti-Semitism.

Som kristen teolog ännu mer ta på allvar vad Paulus skriver i Romarbrevet 11:28, 29: ‘I fråga om evangelium är de [judarna] fiender [till Gud] för er skull [ett sorts negativt ställföreträdande], men i fråga om utkorelsen är [presens, pågående] älskade [av Gud] för fädernas [patriarkernas och Mose] skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.’
Som kristen får man nämligen inse (även om man skulle önska att det vore annorlunda), att en vital komponent inom judendomen är avvisandet av Jesus som Messias och Guds Son, men det varken kan eller får innebära något annat än vad Paulus så passionerat beskriver i Romarbrevet kap 9-11:
Det judiska folket är, och förblir, utkorat och älskat av himmelens Ende Gud.

Att bejaka detta är för mig förstärkt ‘Efter Auschwitz.’

Efter Auschwitz.

‘Auschwitz,’ ‘Holocaust,’ ‘Förintelsen.’
Närmast mytiska begrepp. Fruktade, för de är ofattbara, skuldbeläggande.

Men det går att åka till Auschwitz, med RyanAir från Skavsta, eller Norwegian från Arlanda, till Polens fina gamla huvudstad Krakow.
Byn Oswiecim (‘Auschwitz’ på tyska) ligger trekvarts bussresa väster om Krakow, så det är inte svårt att ta sig dit.

‘Efter Auschwitz’ betyder för mig ‘efter att ha varit där.’
Och vad ser man?
Två läger, några kilometer från varandra: Auschwitz I, ett koncentrationsläger (det är där ‘Arbeit macht Frei’-portalen finns) och Auschwitz II även kallat Birkenau, förintelselägret.
Båda är nationella muséer, utan inträdesavgifter, men man kan förstås åka på turistbusspaket från Krakow också.

De välbyggda tegelkasernerna finns kvar, likaså de armerade betongstolpar som ännu bär upp den rostiga, förr elektrifierade, taggtråden. Galgen där lägerkommendanten, Rudolf Höss, hängdes 1947 finns där, på platsen där Gestapo verkade. Järnvägsspåren som ledde och leder in i det gigantiskt vidsträckta Birkenau finns kvar, och tegelbarackerna för kvinnor till vänster och murstocksfundamenten till träbarackerna för män till höger – när man går vägen fram emot den största av, jag tror fem gaskammaranläggningar. Resterna av dem finns kvar, likaså ‘Badhuset.’ Bland träd som måste ha stått där redan på 1940-talet finns stora fotografier uppsatta, tagna av någon SS-fotograf, på judiska barn, kvinnor och äldre män, som redan efter att de stigit ur järnvägsvagnarna avskilts för att mördas i gaskamrarna, och som nu gått med det lilla pick och pack de burit med sig, de hundra meterna hit. De skulle inom några timmar alla vara döda. Fotona var tagna på exakt samma plats.

Vad gör man när man vandrar omkring på Auschwitz I och II, i tystnad förstås? Hur tänker man?
Man tar förstås in det hela, med alla sinnen på vid gavel, och utan skydd eller reservationer, det fruktansvärda, det outsägliga.

‘Efter Auschwitz’ är såväl en personlig upplevelse som en punkt i historien, efter vilken inget blir sig likt. Det där har många sagt, men det förtjänar att upprepas.
Aldrig förr, i en världshistoria så fylld av bestialiska grymheter, har något rike tagit sig för att med industriell precision utrota ett folk, det judiska. Ja, det var även många andra grupper som mördades där, polacker, sovjetiska krigsfångar, romer och människor från andra folk, och varje enskilt människoöde är hjärtskärande, men, och för att bara tala om Auschwitz: av de uppskattningsvis minst 1,1 miljoner människor (kan någon fatta den siffran?) som mördades där, så var uppskattningsvis en miljon judar.

Hur tar man in det? Man tar in det. Man accepterar att detta har hänt. Man gör inte ens något försök att slingra sig undan. Man låter Sanningen drabba en med full kraft. Så får det vara.

Men hur hanterar man det hela?
Jag tog endast några få bilder under min vandring i Auschwitz. Det hade annars känts futtigt för mig.
Men en bild tog jag på en stor bild, uppställd mellan husblocken på Auschwitz I, på Maximilian Kolbe, som tog Franciszek Gajowniczeks plats när tio på måfå utvaldes att svältas till döds, som straff för att tre fångar flytt.
En annan bild var på resterna av avklädningsgången in mot den största gaskammaren.
En bild var på en förstorad bild från fyrtiotalet, tagen av SS, och nu uppsatt på platsen där den togs, på barn och kvinnor och äldre män, som snart skulle dödas, med träd och gaskammarrester och krematorieugnsrester i bakgrunden, och den damm där askan från de mördade hälldes, i förgrunden.
En bild var på framsidan av en bok jag köpte: på varje uppslag dels en bild till vänster när en transport människor anländer och vad som sedan händer, tagna av nazisterna, och där man alltså tvingas se från förövarnas perspektiv, och en bild, i färg, till höger tagen från exakt samma vinkel, av hur det ser ut på den platsen idag (Boken heter ‘Platsen där du står’ – The Place where you are standing). Den bilden, och bilderna i boken, utövar en enorm kraft på mig: på denna geografiska plats där jag själv stått, i en historisk tid som jag nu lever i förlängningen av, hände detta.
En bild är en annan bokframsida: i Stora Synagogans bokhandel i de gamla judiska kvarteren Kasimierz i Krakow hittade jag en bok jag blivit intresserad av när jag på flyget ned läste Wikipedias artikel om Auschwitz, den om den polske kaptenen Witold Pilecki, den ende man vet som som frivillig lät sig tillfångatas för att kunna beskriva Auschwitz inifrån i syfte att motivera de Allierade att göra slut på eländet. Rapporten han skrev 1945 i Italien, är bok, översatt till engelska från polska, med titeln The Auschwitz Volonteer: Beyond Bravery (‘Frivillig till Auschwitz: Bortom Heroism’), där han sakligt beskriver sina upplevelser under nära tre år i lägret innan han lyckades fly. Jag läser den nu. (På sid 126,127 nämner han kort händelsen med Kolbe och Gajowniczek, vilken han själv upplevde.)

Varför mitt fokus på Maximilian Kolbe och Witold Janecki?
Jag tror därför att, förutom att ta in de hemskheter som begicks, ‘Efter Auschwitz’ även handlar om hur man lever med den kunskapen. Dessa två män gjorde något, och jag tror man måste göra något.
Så vad kan jag göra?
Jag grunnar på den frågan.

Men några attityder vet jag kommer att växa fram ur mitt inre: aldrig tala med, eller umgås med, sådana som förnekar Förintelsen; frimodigare hävda att judarna har rätt till ett land, Israel, där de kan leva; att anti-Sionism är modern anti-Semitism.

Som kristen teolog ännu mer ta på allvar vad Paulus skriver i Romarbrevet 11:28, 29: ‘I fråga om evangelium är de (judarna) fiender (till Gud) för er skull, men i fråga om utkorelsen är [presens, pågående] älskade (av Gud) för fädernas (patriarkernas och Mose) skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.’
Som kristen får man nämligen inse (även om man skulle önska att det vore annorlunda), att en vital komponent inom judendomen är avvisandet av Jesus som Messias och Guds Son, men det varken kan eller får innebära något annat än vad Paulus så passionerat beskriver i Romarbrevet kap 9-11:
Det judiska folket är, och förblir, utkorat och älskat av himmelens Ende Gud.

Att bejaka detta är för mig förstärkt ‘Efter Auschwitz.’

Björntjänst om äldstetjänsten – svar till Sten-Gunnar Hedin, del 2.

Sten-Gunnar,

vad är en äldste/församlingsledare? (Jag fortsätter mitt svar med den tredje punkten.)

Bilden i Pastoralbreven är otvetydig: församlingar leddes av lokala ledare som ömsom kallades ‘äldste’, ömsom ‘föreståndare’, ömsom ‘pastorer’. I Paulus (i egenskap av tjänstebärare i den universella församlingen, Kyrkan, Ef 4:11,12) tal i Miletus till de äldste i Efesus (Apg 20:17-35) finns alla de tre grekiska begrepp (presbyteros, episkopos, poimen ‘vara herde’) som ligger bakom dessa översättningar.
Vilken var äldstes uppgift? Att predika, undervisa ur Guds Ord och att fostra lärjungar, dvs att uppmuntra, tillrättavisa/verderlägga och förmana i enlighet med den sunda läran; ‘själavården’ var inte bara tröstande och reparativ.

Jag känner mig närmast upprörd över ditt uttryck “utan att krångla till det med Grekiskan,” som om det skulle gå att bedriva exeges utan att gå till grundtexten (och man behöver inte aktivt själv kunna grekiska för att göra detta; det finns idag MÄNGDER med god evangelikal exegetisk litteratur med specialstudier i detta ärende och alla andra; ingen ursäkt alltså), eller som om NT’s grundtext skulle ‘krångla till det’; grekiskan upplyser snarast och ger vägledning, dvs om man inte redan har en agenda som man tänker driva – då kan den ju störa.
I 1 Timotheusbrevet och brevet till Titus är det klart att de termer som distingerar äldste/församlingsledare (Grek. episkopos, eg. ‘uppsyningsman’ ) från diakon/församlingstjänare (Grek. diakonos, ordet används även rent allmänt om ‘tjänare’ ) här är tekniska, och gäller organiserandet av församlingars liv.

Att man i Stockholms Sjunde Baptistförsamling ‘Filadelfia’ hade en diakonkår tror jag hänger samman med hur man inom Baptismen uppfattade pastorsrollen: som ende föreståndaren. Det ersattes förståeligt nog småningom med de två grupper Pastoralbreven nämner, och så hade Filadelfia en äldstekår och diakoner. Att sedan alla diakoner plötsligt ‘blev äldste’ ställde jag mig redan när det begav sig mycket frågande till, men hade ingen röst för att yttra mig i saken.
Det väl dock en utbredd uppfattning att ‘äldste’-begreppet rent allmänt urholkats genom att rekryteringen skett utifrån social status, och blivit synonymt med ‘styrelse’ i världslig mening. Undantag fanns/finns förstås. (Så det fanns – och finns – stor anledning att göra något åt saken. Tyvärr skadar ‘björntjänster,’ hur välmenande de än är.)

När du sedan omvandlade hela denna äldstekår till diakoner, eller enligt det nya uttrycket i NT-81/Bibel 2000 ‘församlingstjänare’, så saknar det biblisk förankring vad gäller nytestamentlig församlingsordning. Det duger inte att hänvisa till det fina tjänaridealet (som jag f.ö. hyllar i slutet av min blogg om Daniel Alms situation), för det ar alltför genomgående för att avgöra något här. Jag kan känna all sympati i världen för att äldste skall vara tjänare; att det inte är en upphöjd position, men det handlar inte om detta här.
Det ‘luriga’ i sammanhanget är att du kom runt frågan om kvinnliga äldste som då väntade på seriös behandling. I bibeltroende kretsar världen över är det inte den självklarhet som det, inte minst genom Håkan Arenius indoktrinerande, ensidiga artiklar i tidningen Dagen, framstått som i Sverige, och det vet alla som något följer debatten mellan ‘komplementarister’ och ‘egalitarianer’. Jag tror fortfarande detta var drivkraften i förändringen; om det inte medvetet var så, borde nämnda faktum fått dig att avstå.

Nu är detta ingen frälsningsfråga.
Den finns inte på samma nivå som Kristi inkarnation eller försoning, inte heller på nivån under, om rättfärdiggörelsen och helgelsen, bibelsyn och annat. MEN, själva tanken på att i Bibeln söka svar på alla frågor, vilken prioritet de än har, fick sig härigenom ett grundskott, som jag undrar om pingströrelsen någonsin hämtat sig ifrån. (Jag hänvisar till min blogg om din efterträdare som teologiskt tycks ha uppfattningen att det endast behöver “kännas helt rätt.”)
Problemet när man slår samman äldste- resp. diakonfunktionerna, åt vilket håll det än sker, blir att det unika med äldstetjänsten faller bort: att predika, undervisa och uppmuntra, förmana och tillrättavisa, dvs tydlighet i trons innehåll och konsekvenser. Det diakonala – organisation, ekonomi och andra praktiska ting – hamnar i stället i fokus, för det är alltid så konkret och synbarligen nödvändigt (I en församling där jag var äldste kom vi nästan aldrig förbi dessa frågor; de svalde all tid.)
För att uttrycka det mer rakt på: den som inte kan förmana och undervisa skall inte utses till äldste. Därtill kommer de egenskaper som Paulus räknar upp.

Men vad ligger under allt detta?
Vad jag förstår står du idag, kanske sedan länge, närmare en luthersk-sakramentalistisk kristendomsförståelse än en evangelikal-karismatisk. Det är inget problem för mig på personplanet.
Men med en sakramentalistisk förståelse brukar komma en viss uppfattning i ‘ämbetsfrågan’, dvs att präster genom vigningen har en speciell karaktär. Då blir frågan om ‘lekmannaledare’ (= ovigda, oanställda) rätt betydelselös. Den uppfattningen kan man också ha, men utifrån andra premisser än vad som borde gälla i en rörelse av fria församlingar.
Håller jag nu på att komma från ämnet?
Jag tror inte det, för mer övergripande än Exegetik är Hermeneutik, dvs där tolkarens förförståelse och uppfattning i övergripande ting kommer att ge utslag i detaljfrågor.

Med vänlig hälsning,
Bo Krister