1 Sam 1-8 Historien profeterar!

I den hebreiska Bibeln finns en tredelning - dvs det som är vårt protestantiska Gamla testamente; de romerska katolikerna följer Septuagintas kanon och har med de apokryfiska böckerna - :
Bibelböckerna indelas i: Lagen, Profeterna och Skrifterna.

I min genomgång av GT:s böcker följer jag denna indelning därför att den förutsätts i Nya testamentet, Luk 24:27, 44 och därmed ger uttryck för den andeingivna inneboende tolkningen av Ordet.

Den andra avdelningen i Bibeln, Profeterna, indelas i två: 'De förra' resp. 'De senare' profeterna. De förra profeterna är Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Kungaböckerna, eller de böcker som vi vanligen kallar 'historiska'. (De senare profeterna är Bibelns skriftprofeter med undantag för Daniel, som räknas till Skrifterna.)
Varför kallas nu de historiska böckerna - som ju mest innehåller berättelser om händelser - 'profetiska'? Om vi får grepp om detta skall vi finna nyckeln till förståelsen av dessa bibelböcker!

Du kanske minns den avslutande versen i Domarboken: "Vid den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad honom behagade."
De första åtta kapitlen i 1 Sam handlar i stort sett om hur det kunde komma sig, att kungadömet infördes i Israel.
Att kungadömet blir ytterst betydelsefullt för det israelitiska folkets vidare historia kan vi lätt inse om vi tänker på Samuels- Kunga-, (och för övrigt, Krönikeböckernas) innehåll. De är kungarnas historia. Ändå var kungadömet något främmande, utomisraelistiskt: en avfallssymbol! Hur kunde detta komma sig?

1 Sam 1 handlar om mannen Elkana och hans hustrur Hanna och Peninna.
I Silo fanns en helgedom, och där förvarades arken - lådan med lagtavlorna, förbundsdokumenten.
I sin djupa nöd över at vara barnlös utgjuter här Hanna sitt hjärta inför Herren, och hon föder sedan Samuel. Av Hannas lovsång, kap 2, kan vi se att Maria, Jesu mor, hade hennes gudsöverlåtelse som förebild (Luk 1:46 ff). Samuels namn betyder på hebreiska 'Gud hör'. Det markerar såväl Herrens attityd mot den bedjande i domartidens nödtid, som hur hur pojken Samuel hör Herren tala - till skillnad från den döve Eli och hans gudsföraktande söner (kap 3).
I kap 4, 5, 6, och 7 står förbundsarken, symbolen för gudsnärvaron, i centrum. Till sådana lågvattenmärken hade gudstjänsten nått, att israeliterna trodde sig kunna använda den som krigsamulett (4:3). Men magi ligger långt ifrån levande gudstro!

Att Herren ändå valt att knyta sin närvaro till förbundsarken visas i fiendelägren, och arken hamnar i Kirjat Jearim. (Där skulle den stå ända till dess David under sång och dans förde den upp till Jerusalem.) Det är nu folket begär av den kringvandrande domaren/profeten Samuel (kap 7) att få en kung.

Läs kap 8!

Samuel vill vägra, men Herren säger till honom: "Det är inte dig de har förkastat, nej, mig har de förkastat, genom att de inte vill att jag skall vara kung över dem" (v 7).
Det är här historien blir profetisk. Gud väljer att gå in i det israelitiska folkets avfallssituation och att använda symbolen för gudsförkastelse, kungadömet, som kärl och redskap för Messiasprofetiorna inför framtiden.
Jag tror det var så Jesus utlade 'De Förra Profeterna' för Emmauslärjungarna (Luk 24) när han sade: "Måste inte Messias lida detta för att så ingå i sin härlighet?"

GT-navigering