2 Krön 10-36: Om ditt folk ...

Vid invigningen av templet betonar Salomo att det är Gud som utvalt Jerusalem till uppenbarelsens plats och Davids hus att råda över Israel (1 Krön 6:6)
"Men kan då Gud verkligen bo på jorden bland människorna? Himlarna och himlarnas himmel rymmer dig ju inte, hur mycket mindre då detta hus som jag byggt! Men vänd dig ändå ..." (2 Krön 6:18,19).
Den stora lärdomen är, att Guds löften inte är villkorslösa. Utkorelsen är villkorslös, men inte förblivandet i nåden.

När nu samma historia som i Kungaböckerna återberättas, så är hela uppmärksamheten riktad mot Sydriket Juda, där Davids hus regerar. Liksom fallet var i Första Krönikeboken, när Davids historia berättas, är även här skeendet mer stiliserat: det är en poäng som skall framhållas och den trolige författaren Esra låter Juda kungars historia bli en enda lång exempelsamling på omvändelsens och bönens möjlighet: "Om ditt folk Israel ... syndar mot dig och du blir vred på dem ... om de så omvänder sig till dig av hela sitt hjärta ... och ber till dig ... må du då förlåta ... Ty de är ju ditt folk ... du har själv avskilt dem åt dig," (2 Krön 8:33-53)
Det var alltså varken kungen eller tempelgudstjänsten som garanterade Israels säkerhet och lycka utan troheten mot och lydnaden inför Guds uppenbarade vilja: Lagen. När Rehabeams, Salomos son och efterföljare, kungamakt hade blivit säkerställd "övergav han Herrens lag, han tillsammans med hela Israel" (12:1). Därför gick det inte väl, ens för de utvalda.

Krönikeböckernas författare bedömer Israels (Juda rikes) kungar efter deras lojalitet mot förbundet med Herren. David håller måttet, 1 Krön 22:12-13; liksom Asa, 14:4; Josafat, 17:3-6; Joas, 24:6; Hiskia, 29:10; och Josia, 34:19-21.
Troheten mot Herren mäts också med måttet av hur väl man lyssnar till de profeter som trätt upp och manat till omvändelse. Kung Josafat kan t.ex. yttra: "Ha tro på Herren, er Gud så skall ni ha ro. Och tro på hans profeter, så skall in ha framgång," 20:20. (Och motsatt: 36:15,16)

Krönikeböckerna slutar i en ljusare ton än Kungaböckerna (och i exakt samma ordalag som Esra bok, 1:1-4, börjar): inte mitt i fångenskapen, utan i persern Kores proklamation, 36:23, att det är fritt för vet det än är bland Guds folk att dra upp till Jerusalem.
Krönikeböckerna är de sista i den hebreiska Bibeln. Uppmaningen att draga upp till Sion har stått kvar genom seklerna och har gett eko i t.ex. Balfour-deklarationen år 1917. Särskilt under 1900-talet har en stor mängd judar återvänt till landet Israel. Det är ett unikt historiskt faktum, (i sig frikopplat från eskatologisk spekulation).

Messias har kommit (därom berättar Nya testamentet) och skall återkomma. Den historia som Bibeln berättar, väntar fortfarande på sin utgestaltning i tiden och rummet.
Under tiden verkar Guds hemlighet (Ef 3:9-12), församlingen, här i världen.

GT-navigering