Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



1969-1970


Vad händer när man försökt allt?; när ingenting fungerar, varken personligt eller i tjänsten?
Det där är förstås en våldsam överdrift, men i ett sådant tankehål kan en människa hamna, och vad händer då?

Man söker lösningar som vid närmare påseende inte kommer att kunna fungera, men det vet man inte då. Man agerar utifrån behov och de möjligheter som står till buds, utifrån den förståelsehorisont man har vid det tillfället.
Och så gifte jag mig, snabbt. Nio månader och tre dagar senare föddes vår son, mitt under den våldsamma stormen i november 1969. Jag låg inkallad som 'vapenfri tjänstepliktig' på Riksantikvariets Björkö i Mälaren, inte många mil från Stockholm, men svårt att ta sig dit och därifrån: först ett par kilometers vandring över ön, sedan roddbåt över sundet till södra udden på Adelsö, därifrån norrut till allmän väg och sedan färja över till Västra Ekerö och lång bussresa över Tappström och småningom till Brommaplan.

Jag hade 'ryckt in' i mars, och hade all tid i världen att begrunda min situation, och kunde till slut Ansgars Birka som min egen ficka, hade strövat i sommarkvällarnas ensamhet när vi inte skötte om de 350 fåren eller markerna. Hela naturen förkunnade det som jag lärt mig från Bibeln; ja, får är verkligen tysta inför dem som klipper dem, och de är tysta när de förs till slakt; ja, utan att någon går före och leder dem springer de bort sig och man måste leta; ja, har man fött upp ett lamm på flaska känner det ens röst och följer bara det och inte lumparkompisarnas; och ja, det är sant att ängarnas prakt vissnar när man för turisternas skull brottats med en 'Irus' slåttergräsklippare denna sommar 1969 då det inte föll regn på över två månader, men då ändå den stora björken överst på berget vid monumentet överlevde; som människan blommar, blommar gräset men vissnar.
Kvinnan jag var gift med hade lämnat vår lägenhet och ville heller inte bo på Björkö, där jag ordnat med hus för oss.
Jag bad och fastade. Efter en tiodagarsfasta mitt i den smällkalla vintern, när man fick passa sig så att det stelfrusna snoret i mustascherna inte bröt av dem, och då jag varje dag arbetade på markerna och i fårhusen, kunde förman Sven Eriksson inte ta ansvar längre utan sände mig till läkare, men alla värden visade OK.

Så kom våren 1970 med sina dofter och då isen mellan Björkö och Adelsö mjuknade och till slut löstes upp, först vid alarna intill Adelsö där vattnet var grundare, och fåglarna började sjunga och det till slut var dags att åka därifrån, men hur räddar man situationen?
Jag hade kontakter i finska Österbotten där jag rest sommaren innan och fick löfte om mat och bostad för mig och familjen mot att jobba som lantarbetare. Vi hässjade höet på gammalt vis och åt filbunke i väldiga skålar och fick bäckskallt mjöd serverat på ängarna av Hulda i långkjol och huckle. Hon åt aldrig med oss vid bordet, utan satt vid spisen och passade upp. Valdemar tog aldrig av sig stövlarna i det stora bondköket, bara hoppstampade vid tröskeln där trasmattorna började: Hulda tyckte närmast det var roligt; hon log bara leende åt beteendet, och visste att Valdemar höll av henne mer än vad han i sin ordkarghet kunde uttrycka; vad han upplevt på fronten under krigen talade han aldrig om, men undslapp sig ändå att Finland inte tog väl hand om sina frontmän. Valdemar hade lagt upp veritabla tvåmetersmurar av klyvd metergranved, och Hulda var orolig att han gjort det för hennes skull, för att hon skulle klara de första vintrarna om han skulle dö.
Under sommaren blev jag åter lämnad ensam, men fullföljde mina åtaganden och for inte till Sverige förrän budet kom i september att min farmor dött och att det var dags att åka på begravning i Bohuslän.

Min berättelse