Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



1970-1971


Vad gör man med rådet att 'underordna dig din fru', när man ingen annan utväg ser för att rädda en omöjlig situation? Det var Hagar som ursprungligen fick rådet av en ängel, efter att Sara, Abrahams hustru, hade visat henne ifrån sig efter den lyckade men misslyckade lösningen att skaffa avkomma med tjänstekvinnan.
Som exegetisk tillämpning är det förstås uppåt väggarna, men hösten 1970 visste jag inte vad ordet 'exegetik' betydde, om jag nu ens hade hört det.
Så jag flyttade efter den kvinna jag fortfarande var gift med; tog jobb på S:t Eriks Betong längs Östervåla-vägen norr om Uppsala, och vandrade dit varje morgon från lägenheten på Luthagen.
Efter några misslyckade månader vid en blästringsmaskin för betongplattor - vi fyra, fem unga grabbar lyfte några ton om dagen, och trots att vi fick vrida på ryggarna medan vi lyfte var det inte det som var problemet, utan snarare att om man missade att få in plattan rätt i maskinen så slog den sönder matrisen och efter två sådana missar var lagackordet för den dagen förstört.
Till slut rann maten rätt igenom mig, och man kan ju inte leva bara på skorpor.
"Nej," förklarade jag för en tjänsteman i en kontorsbarack, bara i drygt 30-årsåldern, "det är ingen ursäkt för att sluta, utan jag tar gärna något annat," och så hamnade jag på skakgallret där långtradarna hela dagarna tippade sitt material för uppforsling i blandartornet. Under hösten var det ett behagligt jobb med lite lättare skottning, men tuffare under vintern när gruset och sanden och singlet och krossen var fruset och man fick stå på skakgallret med slägga efter varje tippat lass. Men jag tyckte om det, för det skingrade tankarna. Och jag behövde skingrade tankar.

Jobbarkompisarna i blandarcentralen var bondpojkar från Upplandsslätten och tyckte nog att de fått riktigt bekväma jobb istället för att mocka hemma i lagårn: sitta och trycka på knappar och skruva på rattar så att stenmaterialet i tornets magasinsfickor om tjugo kubik vardera hamnade i blandare och sedan tippades i traverskärror som åkte ut under fabrikstaket till presstationerna.
Vi gjorde förstås rent blandarrummet för betongspill före frukosten kl 9 och lunchen (eller hette det middag?) kl 12 och efter sista blandning och leverans på eftermiddagen. Vi kunde sluta lite tidigare än de som jobbade i fabriken, men började tidigare. De som inte var uppbundna vid pressarna utan hade flexiblare jobb brukade vara duschade och omklädda, med mopederna på varmkörning utanför, där de satt med stämpelkortet i handen på bänkarna framför de grå plåtskåpen. De som hade riktig bråttom stod förstås med korten halvt nedkörda i stämpelklockan och behövde så inte förlora någon sekund.

I maj/juni 1971 tog den kvinna jag var gift med ut ensidig skilsmässa, och jag fick flytta.
Jag hittade ett hyresrum i ett stort rött trähus nära betongfabriken. Först framemot slutet av sommaren slutade jag som betongarbetare, för att så flytta tillbaka till Västerås och den lägenhet jag köpt inför giftermålet.

Min berättelse