Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



1971-1972


Jag flyttar tidig höst tillbaka till Västerås; ett försök att finna fäste i tillvaron, antar jag, och egentligen borde ju det här ha kunnat bli en nyter omstart. Men icke.
En bekant från Maranatatiden dyker upp, influerad av någon sorts spiritualiserad andlighet; jag vet inte hur jag skall beskriva den. I stället för att börja tänka och reflektera drogs jag in i karismatiska sammanhang, som hur man än skall beskriva dem, i varje fall inte hade fäste i Evangeliet om Jesus' ställföreträdande offer. Eller hade de det? Var det i så fall något jag själv missade men som alla andra hade. Jag vill inte döma någon. Jag var förtvivlad och förvirrad.

Svenskt rättväsende i början av 70-talet (om man nu kan tala om 'rätt') var helt besatt av tanken på att mamman hade hela rätten till vårdnad om barn vid skilsmässa, oberoende av skäl och initiativ.
Pappors 'umgängesrätt' var begränsad, och i mitt fall inskränkt till 2 timmar varannan söndagseftermiddag, något som för övrigt var helt beroende av mammans godtycke, nycker eller hämndbegär, och kunde alltså förklaras inställt i det ögonblick pappan efter två veckors väntan och längtan äntligen skulle få träffa sitt barn, om så bara för att stå vid en gunga på en lerig lekplats och putta på. Finns det en särskild plats i helvetet för alla som förvägrat pappor umgänge med sina barn? Vi var nog många frånskilda småbarnspappor under 70-talet som tänkte i de banorna.
Själv fantiserade jag även om att ta rättvisan i egna händer. Enda andra alternativet var att förlåta. Jag valde det senare.

När det framåt slutet av oktober börjar bli kallt att jobba som stuveriarbetare i Västerås' hamn, och där det för övrigt vid utropen på tidiga morgnar alltid var lika osäkert om man skulle få något jobb, kryper jag så in i värmen på Hotell & Restaurant Klippan som grovdiskare.
Det var ett intressant jobb!
Min företrädare, en mager och liten före detta sjöman, som av okända anledningar skulle sluta, introducerade mig en morgon i jobbets inofficiella förmåner: själv drack han alltid en halv liter vispgrädde som start på dagen, och dessutom fanns ju alltid rester från gårdagen i skafferiet.
Jag bekantade mig med 'Ålands hav' och 'Java-djupet', den senare en gigantisk gryta på den stora gasspisen. I denna jättecylinder kastade kockarna allt i köttväg med ben och som alltså skulle bli fonder och såser. Vi fick alltid vara två som lyfte ned den för att diska den över en golvbrunn, men det var förstås sällan.
Köksmästaren, en ung skåning som också var styckmästare, lakade själv ur lutfisken i stora rostfria fyrkantsbunkar på restaurangens innergård, och hade satt sig i sinnet att få mig att tycka om lutfisk - och han lyckades: fisken skulle lakas ur ordentligt, bechamelsåsen skulle vara god och viktigast av allt: nymalen kryddpeppar! Han lärde mig även att steka frasiga pannkakor; tricket var lite mjöl och lite mjölk plus vatten. Och kockarna erbjöd mig under några veckor plats på spisen för att 'steka in' min egen nya Skeppshult gjutjärnspanna.
Två ynnestar gällde från kockarnas sida: alla såskastruller spolade de själva genast vatten i, och de lade aldrig knivar i diskhoarna, utan torkade av dem själva. Jag är fortfarande en hejare på att diska!
Ibland, framåt julbordstid när man gick på sitt sena pass vid 14-tiden, kunde det finnas tre längdmeter diskbänk travad en halvmeter på höjden med kastruller (förutom fyllda hoar), men efter några timmar hade man arbetat sig igenom. Att lägga i blöt var alltid A & O, och med lite metodik blev diskandet en konst, och som kunde belönas av en kock med en rågad tallrik oxfile som någon kypare fått åter felbeställd, eller bara som en bonus så där appropå.
Jag lärde mig även skala lök, en tiolitershink varje morgon. Men kockarna lät mina tårar rinna först, det var ett nöje de tydligen unnade sig med noviser, innan de berättade att man skall skala under vatten.
Fem månader höll jag på, från början av november 1971 till slutet av mars 1972, när jag fick jobb som mellanstadielärare till terminens slut.
Jag fick åter träffa barn, något äldre än mitt eget förstås, men arrangemanget hade också det goda med sig att rektorn kunde skriva ett intyg att jag hade god hand med barn.
Inte för att det skulle hjälpa den far som inte ville ta till polishämtning och så sarga barnet, men det var ändå gott att få någon liten erkänsla från det etablerade samhället.

Min berättelse