Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



1972-1973


Sommaren 1972 åker jag med missionär Helge Berntsson och några spanska evangelister ned genom Europa till Fuengirola på spanska Solkusten, där Helge köpt ett hus, och startat evangelisk verksamhet.

Vi kör och kör. Det blir jag som får ta kommandot och föreslå att vi kanske skall äta mat, någonstans i Frankrike. De spanska evangelisterna tycker att jag är som en 'patron' och jag frågar Helge vad de menar med det. Han svarar att de väl är glada att de får mat - men den franske charkuteristen säljer gammal stekt kyckling till oss, något som de spanska konnäsörerna genast märker.
Jag skall själv köra Folksvagnsbussen hem. Kultur intresserar mig inte på denna tid; jag åker förbi Murcia. I Alicante stannar jag på en parkering och sover med garninerna fördragna i baksätet. I Barcelona tar jag in hos en äldre pastor som var med på resan ned, och om vilken det sägs att 'han bara pratar om hur det var på Francos tid', när de evangeliska fick lida.
Förgäves försöker jag hitta någon verkstad som kan fixa startmotorn, som inte fungerar. Man måste varje gång man stannat lika förvånat be bredvidstående om hjälp med att putta igång den. (Jag vet fortfarande vad startmotor heter på spanska: 'arrangke'.)
Det hade varit kul att kunna säga att jag varit i Andorra, men jag ids inte köra de sista kilometrarna upp till det lilla bergsriket; vägarna i bergen är slingriga nog ändå.
Så tvärs över Frankrike och upp mot Schweiz. Jag sover i folksvagnsbussen. En morgon i Alperna är jag själv tvungen att ställa om hjulen och putta bilen tvärs över vägbanan så att den får nedförsbacke och kan starta. Jag är väl medveten om vad som skulle hända om jag skulle snubbla just när jag skall hoppa in.
Jag har en adress i Lausanne, men den visar sig vara till ett bankbox!
I Västtyskland kör jag ändå bort till gränsen mot Östtyskland, bara för att ha sett och upplevt Gränsen, med taggtråd, minerade ytor och vakttorn.

Hemkommen till Sverige och Hasslö påminner mig evangelisten Kåre Mörkestöl att det skulle varit trevligt om jag skickat ett vykort eller så på min ensamma bilfärd genom Europa. Att de skulle ha undrat hur min resa gick var något jag aldrig ägnat en tanke. Jag är för övrigt rätt säker på att jag hade änglavakt: en gång i Spanien hade jag plockat upp några liftare, och under samtalet med dem hade jag inte märkt att kön framför mig på motorvägen stannat. Som av en mäktig kraft om ratten vred mina händer ut bilen till höger på vägkanten och vi stannade inte förrän vi där kört förbi tre-fyra bilar. Liftarna drog djupt efter andan.

Till hösten '72 började jag studera teologi i Uppsala. Jag fick fortsatt låna Folksvagnsbussen och körde från Västerås till Uppsala för att vara med på seminarier i Religionskunskap i Sal XI i Universitetshuset mellan 19 och 21; Jan Hjärpe delade ut stenciler och satt på den upphöjda lärarkatedern och läste Arabiska och småskrattade för sig själv innan det var dags för någon sorts redovisning mot slutet. Jag sov över i Folkabussens baksäte på parkeringen mot Kyrkogården till höger om Carolina, nedifrån backen sett, och kunde gå på föreläsningar dagen därefter.
En annan värld, jämfört med Maranata-väckelsemöten!

Men jag hade ju inte kunnat sluta tänka ens under de mest hängivna lovsångsbrusande eftermöten, och förstås, rätt mycket däremellan. Så att läsa på universitetet var egentligen inte något stort steg; det handlade mest om stolthet eller inte, och jag fann att jag lika väl kunde formalisera mina studier som att i någon sorts heroiskt mod (som jag inte längre såg någon vettig mening med) insistera på att på något sätt hålla mig utanför samhället.
En sak dock: någon vetenskaplig frihet mötte jag inte. Här var dogmatiken om den historisk-kritiska metodens absoluta företräden benhård och oförsonlig. Vi studerade inte Bibeln, utan teorier om Bibeln; kritiska teorier som vi studenter inte tilläts ha kritiska synpunkter på. Det handlade inte bara om tro, utan även om sunt förnuft: om jag nu inte köpt väckelseauktoriteternas krav på underkastelse, varför skulle jag då köpa professorernas (eller snarare: de undervisande doktorandernas) hävdande av så kallat vetenskapliga dogmer?
Med åren blev det förstås bättre, när man läste lite mer djupgående kurser än Religionskunskap 40 poäng inom RUMO-systemet, och fick tentera direkt för professorerna i deras tjänsterum. Då kunde det bli intressanta samtal, så fort de bara förvissat sig om att jag kunde innehållet i tentan. Då var allt inte så banalt självklart längre, och den miljön kunde jag bättre acceptera.

Inför den första tentan i Religionskunskap med Fenomenologi råpluggade jag som en galning under tre dygn, och var mer än lättad när jag i gamla Dekanhusets entré, på anslagstavlan till vänster, kunde se ett 'VG' vid mitt namn eller personnummer.
Med 67 poäng hade jag precis klarat gränsen för 'Väl Godkänd'. Alltså kunde jag fortfarande studera, fyra år efter att jag under dramatiska omständigheter lämnat Gymnasiet i Västerås i mars 1968.
Det betydde mycket att veta.

Min berättelse