Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



1973-1974


Hösten började bra: jag läste Nytestamentlig Grekiska vid institutionen för Klassiska Språk och vi höll till i en träbyggnad bakom Engelska Parken på Tunbergsvägen med Botaniska Trädgården på andra sidan.
Sommaren 1973 hade det varit inne med vita enkla sommarblazers. Vår lärare hade dock inte riktigt fattat galoppen utan hade skaffat någon sorts laboratorie-kavaj med någon slags blå skoning. Han var inte teolog, och lärde oss att Grekiskans a-theos inte betydde 'ogudaktig' utan 'gudlös'. Jag tror det var en sorts bekännelse inför oss presumptiva nytestamentliga exegeter. Vi läste Jerker Blomqvists Nytestamentlig Grekiska för teologiska studier och jag formligen STORTRIVDES. Att plugga in Grekiskans alla paradigm av former var rena njutningen och allt verkade 'sitta' av sig självt.

Men så kom Allhelgona, och vi skulle byta till att göra motsvarande intensivstudier i Bibelhebreiska, och det gick bara inte!
I gymnasiet hade jag gillat Franska bäst av språken för dess välutvecklade verbsystem och möjligheter att uttrycka nyanser som vi i alla fall inte grammatiskt kan uttrycka på Svenska, och Grekiskan hade varit till och med ett strå vassare: tänk bara 'mediala' verbformer och imperativ i tredje person singularis vid sidan av rena konjunktiver; för att inte tala om den värld av förståelse som öppnade sig med parataktisk respektive aoristisk aspekt, och dessutom perfektums betydelse av något som hänt med förblivande betydelse i nuet: christon estauromenon 'Kristus som korsfäst' - man kunde ju bli salig för mindre!
Men nu: Karin Almblad och Helmer Ringgrens Hebreisk Nybörjarbok.
Ingenting var sig likt av alla språk jag kunde sedan tidigare: alfabetet och att läsa från höger till vänster; vokalernas mindre betydelse, och nominalsatserna; allt det kunde jag tåla, men verbsystemet! När vi kom till det kapitel som förklarar att 'perfekt' och 'imperfekt' betydde tvärt om så fort som man satte ett 'och' framför, då lade jag av; det blev för mycket för mig; jag klarade det inte.

Vem vet vilka underströmmar som rör sig i en människas liv? Jag tycker Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa (Färjesång, 1941) uttrycker det väl:
"En värld är varje människa, befolkad/ av blinda varelser i dunkelt uppror/ mot jaget konungen som härskar över dem;
... är själva undersåtar, fångna själva/ i någon större varelse, vars jag och väsen /vi lika litet fattar som vår överman /sin överman;"
om svallvågor som plötsligt sköljer mot stranden, och som vittnar om att en oceanångare gått förbi långt ute till havs.
Människans inre är ett outgrundligt djup.

Jag sökte mot slutet av året upp den kvinna jag varit gift med, hade en son med som jag sällan eller aldrig fick träffa, och som ensidigt tagit ut skilsmässa från mig.
Varför gör man så? Rädda äktenskapet? 'Fånga en fallande kniv' som de säger i Aktiebranschen: om du köpt fonder eller aktier och de plötsligt faller starkt i värde, så skall du köpa ännu mer på den lägre nivån och därigenom häva förlusten. Men det skulle gå som med den kollega på en Gymnasieskola våren 2002, som intensivt på lärarrumets datorskärm i taket studerade Ericsson-aktien: när den fallit från, jag tror det var en nivå på 60 kronor ned till 25, körde han på lunchrasten direkt ned till banken och köpte för de par miljoner han just fått i arv. Det var i mars/april tror jag, och framemot skolavslutningen i juni var kursen nere i två och femti. Ungefär så, eller värre blev det.

Jag lyckades övertyga henne om att vi skulle gifta oss igen och så skedde i februari '74; jag hade läst Första Korintherbrevet 13 om kärleken som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt, fördrar allt och aldrig förgås, och trodde att om jag bara förnekade mig själv så skulle det hela fungera.
Det gjorde det inte.
Jag förnekade mig till total utmattning och fick åka ambulans till Västerås Lasarett med svåra magkramper, och väl där hade jag förlorat talförmågan: jag kunde inte svara på tilltal; impulserna från hjärnan hade ingen verkan på mina talorgan.
Läkare och sjuksköterskor kan sedan i all sin professionalitet vara onåbara och inte heller nå fram; de blir förskräckbara på något sätt. Någon dag därefter lyckades dock ett ungt sjukvårdsbiträde i all sin naturliga enkelhet, medan hon tömde en papperskorg och tvättade rent ett handfat, få mig att tala, och medan jag talade insåg jag något: att man inte kan vilja åt en människa som inte vill. Simple as that.

En läkare kom strax därefter in på mitt rum och ville själv höra vad sjukvårdsbiträdet nu sagt honom. När han hört det från mig själv, och hela berättelsen, sade han: "Bra, du är fri att gå härifrån nu på en gång." (Man hade alltså i min stumhet kört ned mig på en Psykiartisk avdelning.)
Vår dotter föddes likväl i december samma år: helhjärtenheten i att försöka med äktenskapet igen hade varit total.

Jag tror kvinnan i fråga ett tag stod och vacklade med vad hon skulle göra: någon vecka under sommaren '74 flyttade hon med vår son hem igen till mig och den lägenhet jag köpt då vi gifte oss, och som hon lämnat redan 1969 under första äktenskapsperioden.
Jag fick jobb på ASEA och körde lastbil med transporter mellan de olika fabrikerna, men en eftermiddag när jag kom hem var lägenheten tom.
Nu fanns det inget mer jag kunde göra.
Det var stämplat i mitt innersta.

Min berättelse