Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



1974-1975


I oktober 1974 flyttar jag till Stockholm.
Tidigare under hösten har jag tagit kontakt med en person jag känt under Maranata-tiden, och som jag sett i tidningar i kretsen kring Ylva Eggehorn. Det är tydligen en karismatisk väckelse på gång i Stockholm.
Hon tar med mig till Elsa Huitfeldt på Lidingö, en centralgestalt inom denna karismatiska väckelse, med kopplingar till förre Sydafrikabiskopen Helge Fosséus, nu kyrkoherde i S:ta Katarina på Söder; och inte minst till den engelske predikanten Harry Greenwood, som håller möten i 'Blå Salen' på Västmannagatan i Stockholms Vasastan. Det är många möten i hem, ofta hos familjer med större hus, med kapacitet för 25 eller fler samtidigt.

Hur skall man beskriva denna tid? Mycken gemenskap, mycken lovsång, ofta tyst tillbedjan där endast suckar hördes. Det fanns dock något i den teologiska förkunnelsen som gravt störde mig: en koppling (vilket jag senare lärde) till den engelske teologen Kenyon och hans JDS-lära, 'Jesus Died Spiritually'. Jag kände obehag inför den, och kunde aldrig ta till mig vad det nu egentligen var den handlade om; jag ryggade alltid tillbaka som inför något farligt och skrämmande. Senare har jag förstått att den figurerat även inom trosrörelsen, ofta tillsammans med 'estrad- och pajasteologi': "jag är en ande, som har en själ och bor i en kropp;" alltså gnosticism i modern förtappning [sic].
Mitt i alltihop ingen förkunnelse - i alla fall inte som jag hörde eller uppfattade - om Jesu ställföreträdande offer, försoningen för synd, eller uppmaning att överlåta sig till detta. Alla var liksom på något sätt redan inkluderade. Men vad skulle jag säga, med min bakgrund, med mina misslyckanden? Jag sökte ju fortfarande efter någon sorts fäste, teologiskt tankemässigt, socialt, och, fastän jag då inte insåg det: i mig själv.

Vintern 74-75 var en mörk tid. Gamla spärrar släppte, ingenting spelade någon roll, allt var ju ändå så misslyckat. Undertiden läste jag teologi på Stockholms Teologiska Institut, ITH, ute på Stora Essingen och hade fått en studentlägenhet om ett rum och kokvrå på Strålgatan på Lilla Essingen. När jag flyttade till 'Stan' som lantis från Västerås, hade jag två erbjudanden om lägenheter; dels denna och dels en ute i någon Söderförort längs Nynäshamnsvägen intill Skogskyrkogården. Bara en lantis funderar över vilken han skall ta! Men de som bott i Stockholm lite längre förklarade självklarheterna för mig.

Jag jobbade extra som städare på ett Konsum-bageri alldeles över bron mellan Lilla Essingen och Marieberg, innan Ryska Ambassaden. (Där finns nu ett nybyggt flerfamiljshus med affärer i bottenplan.) Tre timmar varje eftermiddag i den söta doften av konditorivaror. Jag försökte tala om Gud med konditorn och damen i försäljningen. Det var inte populärt.

Jag gick även en tvåveckorskurs som mentalskötare på Beckomberga. Det var svårt att klura ut vilka som var läkare och vilka som var patienter under gruppsamtalen. Efter avslutad utbildning fick jag helgjobb på Rålambshovs Sjukhus; ett mentalsjukhus av gamla sorten med 'kommenderande' personal, massor med nycklar, gallergrindar och en gammal målare fastspänd med armarna omfamnande sig själv på en stol i ett inre rum; han hade blivit 'galen' av lösningsmedel i jobbet. De gamla dementa farbröderna fick ha någon typ av penisskydd hela dygnen så att de inte skulle kissa i sängen. När vi för att hinna med allt av översköterskan fick tillsägelse att blanda i brödet och äggen i gröten och mata med stor sked vid frukostarna tyckte jag det började bli obehagligt, och gick upp till sjukhusdirektören måndagen efter helgen för att diskutera patienternas situation och arbetssituationen. Hans enda kommentar: "Så du vill alltså lämna in nycklarna?" Jag väntade väl några sekunder, men insåg att reformation av den svenska mentalvården inte var min uppgift i livet, och placerade knippan på hans stora glänsande bruna skrivbord, och så var det klart.

Skulle jag fortfarande bli präst? Vad annars skulle man väl kunna ägna sig åt där man fick tillfälle att bearbeta sin relation med Gud? Jag valde ett svårt ämne i Kyrkohistoria: Augustinus De Civitate Dei, 'Om Guds stad' och hur den påverkade stat-kyrka-relationen i tidig medeltid, särskilt från Chlodvig i frankerriket fram till Karl den stores kröning i St Peterskyrkan i Rom juldagen år 800. Skulle man bli präst i en statskyrka var det ju bäst att grundligt undersöka rötterna till det hela. Mest franska patristiker/kyrkohistoriker hade skrivit om ämnet, så för att ta mig igenom en bok betitlad La Théocratie 'Teokratin', gick jag en tvåveckors intensiv repetitionskurs i franska på Stockholms Universitet. Min handledare, en docent som skrivit om rekryteringen av präster i Uppsala Ärkestift mellan 1800 si och 1800 så, var inte till mycken hjälp. Jag tentade småningom hos professorn i Kyrkohistoria i Uppsala, Sven Göransson. Det märkliga hände, att han godkände mig för 15 (gamla) poäng (tre fjärdedelar av en termins heltidsstudier) en lördagsmorgon i sitt tjänsterum. Beträffande uppsatsen behövde jag bara berätta om dess upplägg och ambitioner och innehåll. Professorn av den gamla sorten insåg väl omöjligheten i uppgiften, men gav mig 'credit' för allt jag gjort. Så kunde det gå till då!

Men allt går mot en krasch kändes det som; ett flygplan som bara tappar höjd. Jag har aldrig varit begiven på alkohol; gillar det helt enkelt inte, men börjar dricka lite vin om kvällarna för att lugna ned mig. Jag gillar inte det heller.
Solen börjar skina allt varmare in genom det lilla fönstret i rummet som vetter mot ett annat trevånings hyreshus, men som om man tittar lite snett nedåt kan se lite av Mälarens vatten.
En stor hibiskus frodas i fönstret fastän fönstret är skitigt och jag aldrig tvättar det. Jag har lagt in en brun heltäckningsmatta och låtit måla väggarna ljusblå, och köpt Rörstrands 'Sippa'-porslin: muggar och djupa tallrikar.
Mitt första läsår i Hufvudstaden går mot sitt slut.

Min berättelse