Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Äntligen en Psykiatriker!


Den svenska Försäkringskassan är en underlig institution. När jag var 30 år gammal, 1978, och körde buss i Stockholm/Bromma, gamla 'Büssing'-bussar, utan möjlighet att ställa in förarstolen, och fått svårartad ryggvärk, ville man ge mig 'förtidspension'. Då jag talade med den tjänsteman som erbjöd mig detta fick jag närmast intryck av att han jobbade på ackord mot antalet förtidspensioneringar. "Det är din rätt," sade han. Men jag ville inte, utan löste situationen så, att jag sade upp mig, tog studiemedel istället för att jobba på helgerna, och började plugga på heltid.
Likadant nu, tidig höst 2004: man ville förtidspensionera mig; jag ville inte; jag ville tillbaka till arbetslivet. Man satte mig på 'Försäkringsmedicinsk Utredning' och jag fick tala med en knippe experter.
Snopet nog för Försäkringskassan var deras enhälliga rekommendation den, att jag hade goda förutsättningar för tillfrisknande och alltså inte borde förtidspensioneras.

Det var i denna kontext jag mötte En Riktig Psykiatriker. (Jodå, jag vet att det heter 'psykiater', men jag kan väl få skriva så ändå, det känns så folkligt och bra : -)
Har du mött en riktig psykiatriker i hans/hennes tjänsteutövande?
Man har en viss respekt, eller hur?
Man har ju läst och hört om hur det i USA, som i fallet med Woody Allen, närmast är ett ämne för skryt vid vilken middagsbjudning som helst att tala om sin shrink 'hjärnknådare'.
Men vi är inte riktigt där i Sverige än, eller hur?
Nu hade jag i och för sig det hyfsat förspänt med brist på egna fördomar: under min lärarutbildning hade jag specialiserat mig på beteendevetenskap, särskilt psykologi, och funnit att det var något helt annat än gymnasieämnets underliga beskrivningar av egenartade sjukdomstillstånd; något som hos oss alla tonåringar skapade en gnagande oro:'tänk om man var sån, innerst inne?'
Men Stellan Boson Johansson på Folkhögskollärarlinjen i Linköping hade ett annat tillvägagångssätt: Litteraturen. Och knäppgökarna som exempel var utbytta mot de mer normala knepigheter som vi alla människor dras med. Ämnet blev intressant och trovärdigt.
Och ändå: att nu utredas av en Psykiatriker!

Han kommer uppför trappan iförd cykelhjälm och bärandes på en riktigt bra cykel. Är något yngre än jag. Tack och lov har han stort och yvigt och burrigt hår; det är ju åtminstone något som man kan associera till en psykiatriker!
Han undrar om jag träffat en psykiater förr, och jag svarar ja, och berättar omständigheten: jag hade kollapsat under outhärdliga förhållanden trettio år tidigare; den psykiatrikern hade bejakat min förståelse av orsakerna till kollapsen, och önskat mig 'Lycka till' i fortsättningen.
Och så började vi då samtala. Återigen denna förmåga, liksom hos Stora själavårdare, att få igång en process hos den de samtalar med.
Och jag talade, rätt otvunget.
Det som jag tror hjälpte mig till detta var att jag märkte att han inte var svensk. Visserligen talade han grammatiskt helt korrekt och visserligen hade han ett mer nyanserat ordförråd än de flesta svenskar, men det fanns den där omisskänliga lilla brytningen. Och varför hjälpte det nu mig? Jag tror det handlar om perspektiv: skall man kunna bedöma människor i en kultur så måste man ha tillgång på ett perspektiv även på kulturen som sådan. Det har man inte om man bara är svensk, då är man liksom 'mitt i smeten'. Har man som svensk bott och arbetat utomlands är det förstås annorlunda; det är väl därför det alltid finns ett sorts hemligt samförstånd mellan utlandssvenskar: att det egentligen inte är sant, detta att vi i Sverige alltid vet bäst i allting.

Det fanns mer än en vänlig mjukhet och flexibilitet och inlevelseförmåga hos honom; det märkte jag när han började summera det jag sagt, och det gav mig nästan tupphud.
Han var alltså inte alls 'flummig', inte det minsta. Han hade en struktur, ett övergripande ramverk, en målmedvetenhet som nästan skrämde mig, och som samtidigt ingav mig det största förtroende.

Eftersom min sjukskrivande läkare ville bli av med mig (jag skulle antagligen förstöra hennes statistik) var jag på jakt efter någon ny: kunde jag inte få gå hos honom?
Han var inte särskilt medgörlig: dels skulle det innebära en del resande för mig till den stad där han var verksam; dels skulle det kosta mig en tusenlapp per konsultation eftersom Landstinget hade den policy det hade när det gällde ekonomin.
Jag förklarade att jag gärna åt knäckebröd och potatis, och att min fru var överens med mig om en sådan prioritering.
Så kom det sig att jag under några år fick gå hos 'En Riktig Psykiatriker'.
Det blev, skulle det visa sig, en av de mest berikande och njutningsbara perioderna av mitt Liv!

Min berättelse