Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Åter i Sverige


Jag lämnar Bryssel. En engelsk vän, som jag träffat i Frankrike sommaren innan, ber mig resa med honom till Skottland för att på inbjudan av en pastor evangelisera i en stad där.
Jag tar färjan över Kanalen, ser knappt åt London under detta mitt första besök på resan igenom, och fortsätter upp till det gröna slättlandet i norra East Anglia. Hemma hos Chris står inte allt rätt till: han är engelsmannen med det outgrundliga leendet i OM-teamet från året innan, och nu utvecklar han sin lära: vi är redan i himlen, vi är redan uppståndna, allt är 'Glory'.
Jag bestämmer mig för att det räcker nu, säger tack men ändå inte, och beslutar mig för att ta färjan från Hull åter till Sverige. Vi äter en underbar frukost i en solig liten glasveranda och går och småpratar lite på den mest välansade gräsplätt jag sett i mitt liv. Men nej: jag åter inte med till Skottland. Chris pappa väntar i det längsta med att köra mig till tågstationen i det lilla samhället. Han verkar vilja visa hur mycket han litar på sin klocka och sin lilla engelska bil med trädetaljer på utsidorna.

Väl i Sverige beger jag mig till Jönköping där den lite äldre f.d. pingstpredikanten Anders B Andersson är pastor för Maranataförsamlingen i staden. Han verkar närmast plågad av min berättelse, och jag hör från hans sovrum att han har svårt att sova om natten. Senare inser jag att han lider av förhållandena inom Maranata, som jag då var på väg till. Själv vaknar jag tidigt, det är fortfarande försommar, och promenerar från Torpaområdet till något skogsområde och ber.
Anders B. skall åka till 'predikantdagar' i Norrköping, och jag följer med. Där engagerar Arne Imsen mig som tolk åt en brittisk förkunnare som under någon vecka gästar församlingen i Stockholm som konferenstalare; kanske är det nu Pingsttid.
Denne förkunnare bjuder mig en dag upp på sitt hotellrum i Gamla Stan. Jag förstår inte varför, samtalet går trögt. Så upptäcker jag en mängd uppslagna porrtidningar i en utdragen byrålåda alldeles där vi sitter. Jag känner mig mycket obekväm och frågar slutligen vad det handlar om. Predikanten petar igen byrålådan med sina spetsiga skor, och säger att någon tidigare gäst måste glömt dem kvar. Jag känner mig inte övertygad, men sitter av hövlighet kvar en stund till innan jag tackar för mig och går.
Det är inte kul att tolka honom den resterande delen av konferensen, men vem skulle man kunna tala med?

Sommaren tillbringar jag mest i Stockholm; det är väckelsemöten i Tantolunden på Söder. En sen kväll/natt har jag och några killar försökt hjälpa en nedsupen medelålders finsk man. Vi har planerat åka till tältmöten i Örebro, och vet inte vad vi skall göra av honom. Så vi sätter honom i baksätet på min kompis Volvo 544 och kör mot Örebro. När morgonsolen börjar gå upp sjunger vi lovsånger. Så hörs plötsligt en vacker djup basröst från baksätet som blandar sig med våra, och sjunger om Jesus och Golgata blod, och sedan övergår till finska psalmer. Det är Osmo Pohjola som återfunnit kontakt med sin Frälsare. Han är utbildad kock och får snart jobb i Örebro; möblerar en lägenhet ytterst smakfullt, och lagar utsökt mat. Han bjuder mig senare under hösten på middag på Kaknästornet, "mest för att studera deras meny;" gifter sig senare med samma fru han skilt sig från tidigare och förblir en hängiven kristen resten av sitt liv.

Jag far på väckelsekampanjresa i de finlandssvenska bygderna från Kristinestad upp till Jakobstad med den frie, dvs icke Imsen-förbundne, evangelisten Henry Holmberg, Owe Glennemo och med en svart jamaikansk förkunnare som dragplåster. Denne senare klagar över att förhållandena är primitiva; han hade inte tänkt sig pionjärmission. Henry närmast skäller ut honom och undrar vad han saknat? En dag i Jakobstad vänder sig Henry plötsligt till mig och frågar: "Tror du på Maranata?" Jag svarar direkt på uppstuds: "Henry, jag tror på Jesus." Så tänker jag: vilken tur att jag svarade rätt! - men svaret kom faktiskt inifrån.

Så har Maranataförsamlingen i Västerås börjat med tältmöten och jag är åter i min hemstad, som jag lämnat under så dramatiska former några månader tidigare.
Det kommer mycket folk, jag tror många för min skull: en lärare i Tyska från högstadiet berättar om sin väckelseuppväxt i Småland och om sin cancersjuka syster som hon ber om förbön för; en grannkvinna vars döttrar jag kände berättar om att hon kommit till mötena trots sin man, som hotar med skilsmässa om hon börjar tro på Gud igen.
Jag bor med några andra killar i en husvagn. Kosten är enkel och magkatarren oundviklig: filmjölk på morgonen, kaffe hela dagen, och varmkorv på kvällen. Det skulle ta år av varsam diet med kokt mat att kurera den.
Vi håller friluftsmöten lite överallt i Västerås, bland annat utanför gymnasiet som jag månader innan lämnade. Rektor Sandberg kommer ut och påpekar olämpligheten i det.

Under Malmköpingskonferensen senare på sommaren får jag en kallelse från några 'Maranatavänner' från Örnsköldsvik att bli evangelist i deras lilla församling, så första delen av hösten tillbringar jag där. Jag knackar dörr, vittnar på torg och gator, idkar själavård med syndande församlingsmedlemmar och tillbringar mycken tid på ungdomsgårdar. Till min förvåning uttrycker de att de kommer att sakna mig när jag lämnar staden.
Jag får dela en liten lägenhet med tidigare evanglisten som bor kvar och livnär sig på att köra ut tidningar på morgnarna. Han är knappast kontaktbar. Man har inte ekonomiska förutsättningar till annat, meddelar man mig, och så får jag äta en vecka i taget hemma hos olika familjer. Jag lär känna dem väl, men det tar tid att åka till de olika adresserna för stadig frukost och stadig middag.
Braskande tidningsrubriker förkunnar Sovjetunionens intåg i Tjeckoslovakien, men stora världen är långt borta i lilla Ö-vik.

Min inträdespredikan håller jag över texten i Josua bok, där Josua frågar ängeln om han 'tillhör oss eller dem', men där ängeln svarar 'Nej, jag är en stridsman i Herrens här'. Det lilla kapellet är fullständigt packat på folk. Det verkar som att de frireligiösa ville se vem den nye Maranatapredikanten var. Jag uppfattade som att jag med min predikan ville säga att jag inte var del i kyrkopolitiken utan ville tjäna Jesus och Guds rike.
De följande mötena kommer det mycket mindre folk.

I början av november skall det vara månadsbibelskola i Maranataförsamlingen i Stockholm. Det är liksom förutsatt att jag skall delta. Jag är med några dagar, men lämnar snart, trivs inte, utan återvänder åter till min hemstad Västerås.

På något sätt fungerar inte detta med kallelsen och att tjäna Gud så som jag tänkt.
Och Maranataförsamlingen i Västerås fungerar när jag kommer dit inte längre heller: den ligger sönderslagen p.g.a. omoral.

Det är nu december 1968 och rätt kallt.

Min berättelse