Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Att aldrig leka


"Att leka är ju barns sätt att arbeta; dom arbetar på sitt sätt."
Det var min mammas sätt att urskulda oss; men det är klart: barn är inte dummare än att de genomskådar argumentet.
Att leka var alltså fel. Man skulle egentligen arbeta.

För min del försökte jag arbeta genom att producera ting på den nystartade 'Barnträdgården' (Dagis) i den nybyggda bostadsområdet Siggesborg (del av Gideonsberg) i Västerås' mest norra utkant; bara skogar utanför på den tiden, med Nordanby gård som sista utpost.
Massor av barn i alla lägenheter i trevåningshusen. Och så alltså en nymodighet, 'Barnträdgård'.
Mamma var hemma med min nyfödda syster, men ändå fick jag gå där som 4-åring, mellan 9 - 12 varje vardag.
Där kunde man göra saker som man kunde ta med hem och få beröm för. Och man kunde också berätta att det fanns andra barn 'som bara lekte' utan att göra något. Och si: så kunde man få mer beröm för att man så liten man var var så 'duktig' att man gjorde något och inte bara lekte, och dessutom insåg att det var så det borde vara.
Allt berodde naturligtvis på detta, att man skulle göra något, något som var värt beröm. Ritualen var rätt enformig men fungerade: jag ringde på dörren och mamma öppnade. Sakerna skulle stå bakom dörren så att mamma inte såg dem. Hade jag intenting med mig, skulle hon fråga, helst när jag redan kommit in. Och så kunde jag stolt och triumfatoriskt gå ut och hämta troféerna och få beröm. Tillvaron bars upp av detta.
Hur stod mina föräldrar ut med detta skådespel? (För allt skulle upprepas med variationer när pappa kom hem från jobbet.) Jag antar för att de trodde att det var det bästa sättet att uppfostra mig. Det hela gick ju ut på att vara 'duktig', och vad kunde väl vara fel på det? Nej, det kunde väl bara vara bra.

Och så blev jag 'duktig' och när det inte längre gick att ta hem saker så kunde man ju komma hem med bra betyg: 'litet a' gav en femma varje terminsslut.
Hur skulle tillvaron se ut om man inte ständigt gjorde något och fick uppskattning? Det kunde jag inte veta.
Själva tanken verkade skrämmande, så skrämmande att jag aldrig bara lekte, för vad skulle ha hänt då?

(Och härav, tror jag, namnet på denna hemsida: Leka med Uppdraget.)

Min berättelse