Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Reflexion om att inte kunna prioritera


Vad är nu detta: 'att inte kunna prioritera'?
Vad kan den rubriken möjligen ha att göra i en undersökning av min roll som läsare av texter?
Jag vet inte.
Men kanske ligger det något under den stenen?
Jag vänder på den eftersom jag ändå vänder på samtliga.

I texten 'Vad skall jag göra av mitt liv?' beskrev jag hur jag motvilligt accepterade en kallelse till att studera teologi, och sedemera forska, inom exegetik och hermeneutik.
Motvilligheten berodde till stor del på att jag för mitt liv inte kunde se hur det skulle kunna bli till nytta för någon. Det var ju annars motivieringen till det hela: att ge något tillbaka till Gud genom att tjäna andra.

Så: jag upplevde aldrig att jag hade någon stor anledning att prioritera teologistudiet. Nåväl, det tog tid ändå, eftersom jag behövde läsa 'dubbla kurser': dels det som ingick i universitetskurserna, och dels en sorts 'parallell kurs' som bestod i att söka mer 'trosöverenstämmande' och intellektuellt hederligare tolkningar. Men det blev ändå tid över.

Hur gör man då när man prioriterar? Det visste jag inte då, och håller väl (2015) bara så smått på att lära mig. Så mycket vet jag dock numera, som att prioritering i första hand handlar om att prioritera bort. Man kan inte välja något som särskilt viktigt, och sedan försöka ägna sig åt det, man måste först göra upp med, och välja bort, alla andra goda och nyttiga ting man skulle kunna ägna sig åt, annars kommer de att som gamar sväva över den aktivitet man ägnar sig åt, eller åtminstone hänga över ens axel och pocka på uppmärksamhet. Risken blir då att man plottrar bort sig. Skall man göra något bra kräver det helhjärtad uppmärksamhet och därmed begränsning: man kan inte göra allt samtidigt.

Så, vad hände mig då i Filadelfia i slutet av 70-talet och början av 80-talet?
För det första var det ju möten (annat ord för gudstjänster): söndagsförmiddagar och kvällar; församlingsmöte måndag kväll, böneringsmöten tisdagskvällar, väckelsemöte onsdag kväll, bibelstudium för nyfrälsta med Olof Djurfeldt i församlingsvåningen tordagskvällar, storbönemöte i 500-salen kl 19 lördagskvällar och ungdomsmöte kl 21. Ja, så var det 'församlingsdagar' med nattvard första söndagen i varje månad, med bön från kl 07, och åter på eftermiddagen kl 16, förutom mötena förstås. Det verkar som att fredagarna på något sätt var oskårade. Jag undrar vad jag gjorde då? - Jo, förstås: sångövning med Offensiv kören! Ja, så var det 12-bönemötet måndag till fredag! När jag pluggat på förmiddagarna brukade jag åka in på dem, och gärna gå med kompisarna till Butler's på Rörstrandsgatan och äta fransk ostpaj på tisdagar.
Puh!

Så jobbade jag förstås på SL, Storstockholms Lokaltrafik; ibland nätter i veckorna i tunnelbanan, men senare ofta varannan helg som bussförare i Bromma; passen var 06 till 15, eller 15 till 24.
Först försökte jag försörja mig enbart på detta, men tyckte studierna gick för långsamt, och tog studielån så jag fick mer tid till dem, det var ett svårt, men rationellt beslut!

Jag har alltid haft lätt för språk, och hade tydligen en fallenhet för simultantolkning, så jag fick ofta tolka utländska talare; John Wimber var min favorit. Jag kunde tydligen deklamera bibeltext på Engelska också, och figurerade i uppvisningar för Stockholms inbjudna diplomatkår i Christmas Carols i Filadelfiakyrkan med Ibrakören. Det kändes däremot inte bra.

Så började jag skriva kulturartiklar för tidningen Dagen, och blev allt oftare engagerad som bokreferent; så småningom med en egen krönika i Evangelii Härold: 'Med Bo Krister genom Gamla testamentet.'

Jag var med på sommarevangelisationer på gator och torg fick även börja predika på Filadelfias förorter; den förste som kallade mig var Erling Medefjord i Sundbyberg; jag minns än att jag talade över hjärtats bedrägliga men nödvändiga tro, utifrån Jeremia 17:5-10.

Vad berodde då all denna frenetiska aktivism på? (Jag skulle säkert kunna lista fler ting som jag småningom engagerade mig i.)
Ja, vad berodde den på?
I den här undersökningen söker jag alltså i grunden svar på frågan med vilka förförståelser och attityder jag närmar mig en text: hurudan är jag som läsare?

Kan man säga att det går att spåra en ofrid? Kanske en önskan om att vara sedd (vilket ju inte är konstigt eller ovanligt)? En rädsla att missa något? Eller är det för självkritiskt tänkt? En önskan och längtan och ett behov efter mer av Gud? Ett behov av ständig påfyllning av nåd och kraft från Gud i de utmaningar som de teologiska universitetsstudierna innebar?

På sätt och vis har jag ju ett facit från bearbetningen av utmattningssyndromet åren 2002-2010: en gränslöshet; vida vidder, ingen klar gräns var min personlighet slutar och därmed mitt ansvar.
Var det detta som ytterst gjorde att jag inte kunde prioritera?

Är det nödvändigt att ha en klar personlighetsgräns när man läser böcker? Blir det annars med böckers innehåll, som med människor man möter, att man får för stor förmåga till empati och inlevelse, för stor beredvillighet att kunna se saker och ting ur andra perspektiv, och liksom i fallet med människor man möter: har för liten beredskap till motstånd och gensägelse?

Min berättelse