Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Att lyssna när Gud talar


"Men skulle du inte kunna be till Gud att ni får stanna kvar här? Du kanske lika gärna skulle kunna göra det härifrån?"
Det var min gode vän och nästan granne, Juha Reihä, som sade så. Jag hade min segelbåt längst in i Långsundaviken mellan Norra Lagnö och Värmdö. Det är en lång vik och vinden var västlig så det gick åt många krysslag för att komma ut. Båten var en J18, en Långedragsjulle som jag själv mödosamt renoverat, bl.a med nya rostfria syrafasta kölbultar genom den långa järnkölen, som gjorde att den aldrig tog höjd i vind på kryss. Endast långsamt tog vi oss ut mot Mormors holme och farleden. Det fanns alltså gott om tid att samtala. Och i segelbåtar kan man tala: inga vibrationer, inget bröl av utombordare. Bara naturens egna ljud: vågor och vind. Underbart.
Själva bodde vi alltså på Norra Lagnö i en röd liten stuga med stor tomt. Finlandsbåtarna gick utanför, mellan oss och Tynningö, och ville man kunde man ta en Waxholmsbåt in till stan istället för bussen. På Torsbyfjärden drog vi upp mängder med strömming, eller fick hinkvis av grannarna.
Juha själv hade byggt en liten villa i Nacka, och den tiden var han förresten min elev på Brommaskolan, bibelskolan som Filadelfia och Kaggeholms folkhögskola drev i Norra Ängby. Som den finne han var hade han förstås en riktig bastu, och även i den samtalade vi om livets mångahanda.

Men nu satt vi alltså i min långkölade Långedragsjulle, bestruken invändigt med 'Roslagsmahogny', en blandning av rå linolja, målarterpendin och dalbränd stubbtjära, som jag farit enkom till Åland för att köpa. Det doftade alltså gott också, och blev inte sämre av att när man seglar långsamt kan man dricka kaffe samtidigt. Vi njöt alltså. Men vad är ord mot en seglats i Stockholms skärgård en sommardag?.

"Jo", fortsatte Juha, "du skulle kunna sitta uppe i din snickarverkstad och jobba, och sedan åka ned till Lund då och då. Och vem vet, det här med datorer kommer ju alltmer och så finns det ju fax" -- detta var 1989.
Och vad var det då vi talade om? Jag och min fru hade upplevt ett tilltal från Gud att flytta till Lund där jag skulle forska om hebreiska verbsystemet i Gamla testamentet. Vi hade redan samtalat och bedit över detta under ett år, och nu hade jag dessutom fått en doktorandtjänst vid universitetet. Professorn hade sagt att jag "kunde bo i Karesuando" om jag ville för hans del, så valet var fritt.

Vi slår oss ut ur Långsundaviken. Snickarglädesvillorna på Lagnös sydsida är vackra, och naturen in emot Axelson-Johnsons ägor på Värmdölandet likaså. En J18 är tung och rör sig värdigt och lugnt, men ändå kraftfullt och virtuost, som en muskulös balettdansör. Vinden friskar i. Båten kränger och bogvattnet porlar. "Om det nu är så, att Gud i sin stora nåd behagar tala till mig och kalla mig, då vill jag lyda och inte diskutera med Honom. Det vore förmätet."

Hösten 1990 flyttade vi in i en hyresfemma i invandrarområdet Linero i Lunds östra utkant. Man kunde se Malmös Kockumskran i sydväst.
Segelbåten hade jag jobbat för mycket med för att vilja sälja; den hade inget pris. Jag gav bort den till någon jag tyckte om.

Min berättelse