Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Att segla är nödvändigt, eller?


För mig har segling varit den största njutningen och avkopplingen genom livet, och jag tror jag vet varför:

Att segla handlar om att för det första vistas i ett annat element: vatten.
Inte riktigt samma villkor gäller där som på land. En bil kan du kliva ur och sedan promenera eller bara stå still eller ligga ned, men kliver du av en båt så får du simma. Liv och död är närmare på ett annat sätt än på landbacken.
Seglar man är man också beroende av samarbete med naturen: vinden och vågorna; man är också mycket mer utsatt för naturens element än om man t.ex. kör motorbåt.

Jag tror dessa två faktorer: vattnet och vinden utövat en sådan dragningskraft på mig, därför att de erbjöd en sorts flykt från vardagens sega tristess i min uppväxts Västerås.
Redan när jag var 12 år började jag segla: Segelsällskapet Aros hade en utställning på Folkets Park och propagerade för sin ungdomsverksamhet, där man hade tre 'Ess-jollar'; övernattningsbar för två med bomkapell och praktiskt taget osänkbar genom dess mycket breda skarndäck: vid hård vind lade båten sig bara ned utan att vattnet kunde komma in i sittbrunnen medan vinden på grund av lutningen bara blåste av seglet.
Eftersom segling och båtar var min pappas passion gav han sin tillåtelse, och jag fick åka med på helgseglingar till andra segelklubbar i Mälaren. Jag seglade varje sommar, de senare åren som gast på en M22:a, fram till dess jag var 17 och åkte till USA.
Sommarssemestrarna i Grebbestad i norra Bohuslän innebar också det något speciellt: pappa vantrivdes i Västerås, och levde egentligen bara upp under treveckorssemestern. Han hade en sorts dominans av det vekare slaget: man skulle tycka som han, annars blev han 'ledsen'. Alltså var det bara på semesterna man kunde vara glad: där var det tillåtet.

Jag tror att detta enkla faktum även präglade mig med avseende på naturen: Bohusläns färger och dofter: kaprifol, tång, salt havsluft, strandängarnas blommor, lukten av fiskrens; öarnas kala gråa med lavar i brunt och gult, snäckskalssandsträndernas fina vita sand; ljudet av räktrålarnas dunk-dunk när de kom in och man kunde köpa nyfångad, nykokt räk och sitta på hamnsofforna och äta i eftermiddagens varma ljus; vindens ylande över Tjurepannan när det var storm och fiskmåsarnas och tärnornas oupphörliga skrik. Det var här man fick vara glad. Det var detta man skulle tycka om. Och jag gjorde det.

Att segla på västkusten kombinerade alltså det bästa av bägge världar.
Mina kusiner hade GKSS-ekor, och jag fick segla med dem. En sommar tog vi även ned vår stäveka, med en Apache-utombordare som aldrig fungerade, men med påmonterad stickköl och med enkel riggning i form av 'sprisegel': en genialisk konstruktion för snipor eftersom man så lätt kunde lossa på fockfallet och lyfta ned spridarstaken; mamma sydde vårt retangulära segel och jag var lycklig!

Under många år seglade jag inte.
Under några lyckliga år när vi bodde i Stockholms skärgård lyckades jag köpa en Långedragsjulle, en J 18, som jag varsamt helrenoverade. Hon var som en balettdansör i Torsbyviken och på Baggensfjärden: kraftfull, tung och värdig men graciös i sina rörelser på samma gång.
Men jag hade svårt att ge mig själv tid att segla: hus, trädgård, gamla bilar som ständigt behövde repareras, pendlande tvärs igenom Stockholm, undervisning, kursskrivning, doktorandstudier och predikoansvar i Filadelfias utposter i Nacka/Saltsjöbaden och Gustavsberg/Värmdö; kamp och svårigheter och småningom flytt till Skåne 1990 för att doktorera.

Så, 2007: köp av en Campus Fabola 600, och en värld av möjligheter öppnade sig: att dra den med Volvon till Grebbestad trots att vi bodde på Småländska höglandet.
Jag hade flera år några underbara sommarveckor i augusti av ensamseglande, ett slags havsretreater, mellan Hamburgsund och Koster, med den bästa miljön och omständigheterna möjliga för mig att fortsätta bearbeta det utmattningssyndrom jag drabbats av 2002.
Man är utsatt när man seglar: ungefär som i livet, men olikt livet och dess oberäkneliga människor och den ondska och den lögn och den falskhet och det svek de kan tillfoga, så finns där en naturens regelmässighet: blåser det för mycket söker du hamn på någon ö, och vistas där medan kulingen bedarrar. Jag kunde sitta i timmar på Sol-Ustholmens västsida och se bränningarna bryta över de flata grunden: ständigt nya variationer på ett sig alltid upprepande mönster. Och när vindarna avtagit så pass att man kunde segla: ut utanför Pinnö till den yttre farleden med de långa sugande dyningarna, fräsande aktersvall och skrikande fiskmåsar; jag jublade i kapp med dem!
Ja, detta, sommaren 2007, var första gången jag seglade in från Utanför Håskär, och det betydde mer än jag i ord kan beskriva. Jag firade med Bar-Be-Que Revbensspjäll och Coleslaw och Lättöl på Tanum Strand den kvällen!

Till min fars ständiga längtan till västkusten och Grebbestad - och en paralyserande oförklarlig oförmåga att flytta dit - hörde hans ovilja att någonsin rota sig i Västerås. I följd av hans lågmälda dominans fick jag alltså klart för mig att platsen där man bor var något man således skulle längta bort ifrån (och i någon mån förakta, för bristen på sälta i Mälarens vatten).
Färgade denna ambivalens av sig på mig; detta att ständigt längta bort mot något annat; att njutningen och känslan av frihet finns någon annanstans än just där man bor och är; att man egentligen inte kan koppla av annat än på Västkusten, i norra Bohuslän?

Jag tror det länge varit så, och jag accepterade detta, och tror det var väl att jag gjorde det, för det innebar ett helande från mitt utmattningssyndrom.
Men samtidigt; och detta skriver jag i augusti 2015, när min Campus Fabola står färdigutrustad på grusplanen utanför vårt hus; när det enligt norska YR är sol och 25 grader i Grebbestad och så kommer att vara flera dagar ännu och jag tvekar att spänna för Volvon och dra dit: jag märker att jag trivs så bra på vårt ställe Fagerdal, i vårt hus och i vår trädgård; att friheten och njutningen finns HÄR och nu, och att: om jag bleve tillfrågad vad min favoritsysselsättning är, jag inte längre skulle svara: 'att segla' utan 'att läsa och skriva'; då inser jag själv att något måste hänt.
Frågan är nu bara om jag ändå skall dra iväg för att konstatera att det är så, eller om detta är överlopps, och jag bara kan acceptera det som ett faktum.
Jag lutar åt det senare.

Min berättelse