Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Att skriva fram Sitt Jag


Hur går man vidare i sökandet efter Sitt sanna Jag?
En ungdomsvän gav mig ett uppslag: han skrev dagbok, sade han; inte om väder och en lista över vad han gjort under dagen, utan bara om väsentligheter, definierat vad han själv intuitivt upplevde som sådant. Jag bestämde mig för att själv försöka.
Så här ser mitt första, autentiska, försök ut, daterat 1:a och 2:a september 2005, (och tänk nu på att detta var ett trevande, planlöst grävande, där orden uppdagades vartefter):

"050901
Kan man skriva fram sin person? Kan ord, berättelser, reflexioner, funderingar få den att framträda?
Jag tror att min svårighet att göra något som jag inte upplevt/er som relevant har sin grund i detta, att jag måste försöka ha någon sorts kontakt med den outslagna blomknopp under jord som är min person: syre genom ett grässtrå ned till den som gömmer sig under vattnet i risfältet. [refererar till en händelse i Graham Greene’s Den stillsamme amerikanen]

På detta sätt blir egocentriciteten, så ofta förväxlad med egoismen, av andra och mig själv, en livsnödvändighet. Om personen i en människa behöver trygghet i form av förbehållslös kärlek för att kunna utvecklas, och jag inte fick det i min barndom, men nu upplever det i Guds ansikte, vilken bör då min reaktion vara?
Reaktionen på tillbakahållen tillgivenhet (för hur skulle någon kunna hålla tillbaka kärlek?) blev prestation, för att vinna och göra sig förtjänt av den ständigt undflyende bekräftelsen av Mig.

Men reaktionen på förbehållslös kärlek? Lek? Avspändhet? Tacksamhet, säkert, men redan däri ligger något för förståndigt. Nog mest att vara lat och slarvig. VK har mer rätt än han anar, eller vet han kanske detta också? Så, paradox, paradox: lättja och slarv blir lämpliga gensvar på förbehållslös kärlek!
Och man kan bara komma i åtnjutande av den genom egocentricitet: paradox det också!

Kan man skriva fram sin Person?
Så man kanske kan skriva fram sin person: inte så att man kan skapa den, men kanske på samma sätt som man skapar växtmöjlighet för rosor eller bärbuskar genom att rensa ogräs och luckra jorden.
Redan i det ovan skrivna finns ju en insikt, faktiskt. Kanske har jag redan dragit upp något ogräs med långa rötter, som kväver och tar näring.
Kanske är skrivandet dessutom något som ligger nära min person, eller: som gör det för alla som behöver frilägga den.
Kanske ligger i skrivandet en större potential än i samtalet; VK talade om att tala högt till sig själv. Han menade att skriva kunde ha samma effekt.

050902
Tanken från igår: att skrivandet skulle vara ett rensarbete, pockar på uppmärksamhet. Det är en metafor, naturligtvis, men dess verklighet blir inte mindre för det (Lakoff, Metaphors We Live By). Är rensandet och luckrandet ett Bara? Blir det bättre om jag tillfogar gallra? Kanske.

Men en annan tanke är gränssättandet: etablerar jag mina gränser genom skrivandet, så att jag demarkerar min person på detta sätt: så tänker jag, så tänker jag inte? Det är en annan bild, naturligtvis, men/och just därför i nära kontakt med verkligheten.
Växande och avgränsning. På sätt och vis hör de båda ihop: detta är min persons outvecklade blomknopp; detta är ogräs, bort!; och: här (rumsligt) är jag; där är jag inte, det är inte jag.

Det finns väldigt mycket (väldigt mycket) som inte är jag då.
Jag tror jag lagt ut mina nät så vitt, så vidt. Och det måste man göra, om personligheten inte tillåts, alltså centrat av en själv. Då måste man ju söka vida kring. Å, det har jag verkligen gjort!
Nu är det som efter en självmordsattack: jag letar delar av mig själv spridda över ett stort område.
Går det att återföra dem till min person: är det möjligt, är det nödvändigt? I så fall är skrivande nödvändigt också som gränssättning i betydelsen definiering; mer i termer av prototyp (kognitiv lingvistik) än nödvändiga villkor (klassisk strukturalism), för i Bohusläns och Östfolds gränstrakter talar man nästan samma språk, men inte i Stockholm och Oslo, även om det finns en gräns vid Idefjorden.
Det här är jag, det där är inte jag. Så befriande! Tänk att slippa vara det man inte är! Så mycket mindre arbete! Så mycket mindre ansvarstagande! Så mycket mindre att bry sig om!

Här märker jag hur även gränstänkandet ligger i linje med den förbehållslösa kärleken i avseende min respons: inte prestationsgensvar utan lekfullhet, översatt i vuxna termer som lathet och slarvighet; inte vittfamnande ansvar utan bekymmerslöshet. Går det att leva så?
Det gäller väl då att skriva bort territorier, en sorts rensarbete det också: det jag inte är, det är jag inte.

Egocentriciteten, inte som självupptagenhet (själviskhet skrev jag visst förra gången) – varför finns nästan bara negativa svenska ord om jaget? Är det en socialistisk draksådd: ägande är fult; inte jag utan vi; vi skall äga det tillsammans – men sedan kommer proletariatets diktatur i väntan på det klasslösa samhällets paradis. Och väntar gör vi. Eller varför det? Upp till kamp emot kvalen! Alla dessa formlösa luddiga myndigheter som i folkhemmets namn låtsas ta över vårt individuella förvaltarskap, vårt jags ägande av våra egna liv. Och sedan lögnen om att detta skulle vara själviskhet, självupptagenhet! När ingen tar ansvar för sitt liv är detta då solidaritet? Politruckerna har alltid skott sig. Riksdagsmännen ock –kvinnorna har löner och förmåner, inte minst, som vida övergår den vanlige arbetarens eller tjänstemannens. Kommunpolitikerna likaså, för att inte tala om Fackpamparna och deras motsvarigheter på Arbetsgivarsidan (de har omsider också sett insett systemets möjliheter; vide moderaternas omsvängning).
Blir jag politisk nu? Än sen? Politiken har påverkat mitt liv, jag har inte vuxit upp i ett vacuum. Varför skulle jag inte ha rätt att ha uppfattningar om den?

Men glider jag inte då ut på territorier utanför mitt område? Nej, jag tror inte det.
Jag tror inte gränssättandet handlar om defintioner i termer av privat och offentligt. Kanske snarare en omfördelning, ungefär så som politikerna ändå gör: nu får ni i princip ta hand om och ansvar för er pension själva; och ert äldreboende; och er sjukvård; och er arbetslöshetsförsäkring – bluffen, att samhället skulle sköta detta åt oss, höll inte. Staten tog ifrån medborgarna ansvar, förlamade dem; vi i det gemomsocialdemokratiska Sverige blev smittade av den kommunistiska smittan och håller på att ta oss loss från dess sega klister.

Så, att hitta mig själv handlar inte om att stänga in mig, utan om att sätta gränser: jag är en social person/varelse.
Mitt sociala liv skall alltså inte rensas bort/inom dess gränser kan jag vara lekfull."

Inte särskilt tydligt; inte särdeles klart. Men: jag verkar ha förstått något viktigt. Och: det är ju inte grävandet som är viktigt, utan vad man får upp, vad som klarlägges.
Sedan fortsatte jag så där, under sju år och dryga 200 A4-sidor, innan jag började skriva Min berättelse "Vad innebar livet-hittills?" på denna hemsida.

Min berättelse