Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Att sluta söndagsskolan


Jag började söndagsskolan när jag var fem. Det var en stor och omvälvande upplevelse att få höra om Gud och Jesus av glada människor som hade något attraktivt och oförklarbart extra över sina liv, men jag slutade självmant, duktig och diplomatisk, för att inte min pappa skulle skälla ut de snälla fröknarna, som sagt att "om man syndar får man svarta prickar på hjärtat."

Så istället för att följa med 'klisterfarbrorn', som var industriarbetare på Svenska Metallverken i Västerås, när han med sina egna barn och ett tjogtal andra ungar i släptåg gick från Siggesborgsgatan till Gideonsbergsskolan om söndagsmorgnarna, så blev jag hemma. 'Klisterfarbrorn' var alltså han som klistrade in stjärnor i våra anteckningsböcker varje gång vi kom, och priser hägrade.

Jag började sälja tidningar om söndagsmorgnarna i stället. Och barn är lojala: snart kunde jag inte förstå varför min klasskamrat Renata med de långa flätorna och finskt-romskt ursprung forfarande gick där, några år senare. Man skulle ju inte gå i söndagsskolan.
Min pappa var aldrig våldsam, slog mig aldrig, men utövade på sätt och vis ett starkare krav på anpassning: han blev ledsen om man inte tyckte som han.
Barn känner sådant. Det gällde att inte bara göra som han sa, man skulle tycka som han tyckte också. Allt annat var uppror, ja svek, och då blev pappa ledsen.

Jag undrar vart ett barns identitet tar vägen då: att som en hund se på sin mattes eller husses hand för att få veta vad som förväntas; i detta mänskliga fall: vad man skall tycka. Jag undrar om ett barns, i detta fall jag själv, identitet överhuvudtaget kan utvecklas om det inte bejakas till att tycka och känna och vilja, och först senare korrigeras om så behövs. Vad händer om identitetens unika uttryck kvävs innan de ens blir förnimbara för barnet?
Ty det lilla barnet söker inte självständighet; det söker trygghet. Det är villigt att göra ALLT för att vara till lags, om det är detta som krävs.

Min erfarenhet är säkert inte min systers. Som talesättet lyder: "inga syskon växer upp i samma familj." Vi var olika som personligheter, och jag dessutom den äldre och pojke, den till vilken alla förhoppningar skulle knytas och därför mer i fokus.

Jag avser inte att tala illa om min far. När man själv blir äldre och lär sig något om sina egna föräldrars bakgrund och uppväxt förstår man dem bättre. Detta är allom känt, eller: borde vara en allmän erfarenhet.
Men barnet vet inte detta. Att vara barn innebär att vara beroende. Ett barn är inte självständigt, och kan inte vara det; bör inte utsättas för att bli det.
Och det är som det barn jag var jag måste försöka förstå mig själv, och min undran, min förståelsehorisont, om vad livet skulle kunna komma att innebära.

Jag fick med tiden en god relation med min pappa. Han ville komma från Västerås till oss i Småland när han skulle fira sin 80-årsdag i januari 2001, änkeman sedan 1995, och uttrycker i hjärtliga ordalag sin förtjusning och uppskattning när jag vinkar av honom på tågperrongen i Nässjö. Min hustru hade också lagt sig vinn om att göra födelsedagen till en verklig fest för honom. Några veckor senare ringer min syster, och jag hör redan på andningen i telefonen vad hon skulle komma att säga.
Pappa blev alltså lite drygt 80 år, och var på något sätt glad över just detta, att han klarat att bli 80 år.

Vi formas alla av våra bakgrunder och släktförhållanden. Det gäller att ha valt rätt farfar och morfar. Eller med andra ord: vi befinner oss i en situation som vi själva inte valt, med svårigheter och möjligheter att ta beslut och ändra omständigheter. Inget är förutbestämt. Så var det för mina far- och morföräldrar, så var det för mina föräldrar, och så blev det för mig.
Men förändring är aldrig enkel; den bär hela tiden, eller i alla fall länge, spår av det man ändrar sig från, om inte annat så genom överförändring. (Se texten 'Inte utanför Håskär'.) Om detta handlar mycket, tror jag, av denna undersökning om Min berättelse.

Jag tror alltså livet som oförutsägbar möjlighet hänger samman med detta attraktiva och oförklarbart extra som fanns hos mina unga söndagsskolelärare: de hade kontakt med Gud; de trodde på Jesus.

Jag var sju år när jag slutade söndagsskolan. Det skulle dröja tio år innan jag åter fick chansen.

Min berättelse