Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Biskopar och Bibel

Ingmar Ström var den förste biskop jag råkade på. Ja, förresten, han kanske var direktor för Svenska Kyrkans Centralråd Nyåret 1966, när jag var med på någon sorts samling som jag tror Kyrkans Ungdom ordnade. Han hade skrivit konfirmandläroboken Kom och se! som jag gillade. Hursomhelst, Ström talade och vi skulle få ställa frågor efteråt. Jag vet inte hur exakt jag formulerade mig, men andemeningen var i alla fall så här: nu när man kommit till tro på Jesus, vilken roll skall då Bibeln ha i ens liv?
Det var en ärlig fråga, men jag vet inte om det 'luktade' konservativ bibeltro för Ström? Kanske, och kanske han i så fall överreagerade genom att på något sätt förmana mig, närmast tillrättavisa mig, för denna enkla fråga. Bibeln var något man skulle akta sig för.
Jag blev mycket förvånad över reaktionen, och bär väl fortfarande den förvåningen med mig i mitt inre, decennier efteråt. Jag hade ju bara frågat, och det fanns inga dubbla agandor; jag visste inte ens om att det fanns olika bibelsyner.

Det mönstret skulle upprepa sig:
Inte en biskop, men i alla fall: hösten 1972 började jag läsa Religionsvetenskap vid Uppsala Universitet. Jag tyckte jag lika gärna kunde formalisera vad jag ändå läste. Första föreläsningen i V-Dala Nationshus om Religionshistoria: sedemera professorn i Islamologi vid Lunds Universitet höll den, Jan Hjärpe. Doft av vått ylle, det måste ha regnat, massor av studenter. Och så dessa skäggiga manliga teol. stud. med någon konfessionsinriktad luthersk bakgrund (EFS?, Bibeltrogna Vänner?, Lutherska Bekännelsekyrkan?) som visste precis hur den systematiska teologin skulle se på Religionshistorian och som avbröt Hjärpe med frågor. Det var ändå bara 4 år efter -68!

Och så en samling med Olof Sundby hösten 1972. Var han fortfarande biskop i Växjö, eller nybliven ärkebiskop? Hursomhelst, en samling med blivande prästkandidater. Och så en av dessa samvetsömma skäggprydda ynglingar som ställde frågan: om man nu tror på Bibelns skapelseberättelse, vad skall man då göra? Och Sundbys svar: man bör söka själavårdande samtal hos sin biskop.

Bibeln var tydligen något som var känsligt, farligt. Vad skulle man kunna tro, och varför, för att inte stämplas som 'fundamentalist' eller 'bokstavstroende' och så, totalt avfärdas?


Min berättelse