Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Bryssel


Jag anländer, oanmäld förstås, till Operation Mobiliserings huvudkvarter i Zaventem. Men man tar emot mig, och jag berättar vid en gemensam måltid med alla som jobbar där - familjer med barn, ett helt gäng med män som renoverar gamla lastbilar, och de på kontoret som har olika uppgifter särskilt med de team som jobbar överallt i Europa - om min uppbrott hemifrån och resan ned. Det är rätt populärt: så skall en kallelse gå till!

Allt är väldigt enkelt: jag sover i en sorts sovsal, ouppvärmt under takbjälkarna, med andra ogifta killar. En av dem donerar mig sitt fina Nya testamente på Engelska.
Så småningom får jag uppgifter: jag sitter i Lars-Göran och Agneta Gustavssons sovrum om dagarna och översätter Dale Rhotons bok Trons logik till svenska (senare utgiven på förlaget Proklama).
Europaledaren Jonathan McRostie går klädd i kritstrecksrandig mörk kostym, för han behöver träffa officiella representanter för myndigheter, men har 'flip-flops' i stället för skor; en sorts OM-variant av munkidealets sandaler, fast billigare, och mer opretentiöst. Han är en varm och klok person; jag känner han förstår mig någonstans på djupet. På något sätt skrämmer det.

Efter en månad har jag fått kontakt med några svenska missionsförbunds-flickor från Väst-Sverige som jobbar i köket och städet på ett franskt studenthotell. De undrar om jag inte vill komma dit och arbeta, man har behov. Vid det här laget tycker jag att jag borde dra vidare; boken är färdigöversatt och det behövs inte mycket tro för att bo och äta där; jag känner att jag börjar 'ligga OM till last' på något sätt.

Så blir jag nattportier på Foyer Africain Protestant i det fashionabla bostadsområdet Ixelles. Jag blir vän med en brorson till Moise Tshombe. Ekonomidirektören, en vit man, gör sitt för att jag skall återvända till Sverige och fullborda min studentexamen. Han ber mig läsa en artikel "Good Soldiers Are Hard to Find" i någon kristen tidskrift; jag borde ha varit mer motvillig i att acceptera kallelsen, enligt hans teologi.
Den kväll när TV:n rapporterar mordet på Martin Luther King sitter jag tillsammans med några unga kongoleser. Jag förundras över att de inte alls upprörs; åtminstone visar de inga tecken på rörelse. De tycks tänka: ja, så där är det.
Jag besöker naturligtvis kyrkor, och får kontakt med amerikanska hemmafruar som har ungdomar i min egen ålder. Dessa kvinnor är gifta med affärsmän och har möjlighet att träffas dagtid. En del är varmt kristna och djupt oroliga för sina barns framtid; rotlösa i en främmande kultur. De grips och fascineras över min berättelse om frälsningsupplevelsen i Kaliforniern två år tidigare, och över att jag lämnat en tänkt diplomatkarriär för att tjäna Gud. En del av deras män är positiva och vill också gärna träffas och samtala, en del negativa till kristen tro och vittnesbörd: en vägrar hårdnackat, trots fruns vädjan, att göra turkiskt kaffe som han brukar, åt mig efter en middag. Jag träffar flera av deras barn och vittnar om Jesus för dem.
Särskilt en kille kommer jag ihåg: vi sitter på ett kafé med usikt över Grand Markt och talar om Gud. Han har något mycket mörkt över sig. Några år senare får jag brev från honom där han berättar hur Gud väckt honom en natt och hur han lämnat sig till Gud och blivit frälst, gift sig och var lycklig i sin tro.

I Antwerpens hamn är jag på lediga dagar med en assistent i Svenska Sjömanskyrkan ute på båtarna och vittnar om Jesus. Vi får bedja med några sjömän.
Men när jag söker kontakt med pingstpastorn i Antwerpen, Jean-Erik Mårtensson, är det stopp: när han får höra att jag tillhört en Maranata-församling vill han inte ha med mig att göra, han 'vill vara lojal med bröderna i Sverige'. Jag hinner aldrig förklara att jag inte är känner mig särskilt förbunden med, eller är som representant för Maranata innan han lagt på luren.

Varför lämnar jag Bryssel och mitt jobb på det afrikanska studenthotellet redan efter någon månad?
Jag har ofta funderat över det. Jag minns att jag läste Apostlagärningarna mycket denna tid, och kände en vånda över att jag upplevde så få under och tecken jämfört med då.

Min berättelse