Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Döden


Hur ser framtiden ut?

Det första som bör sägas är ju att jag skall dö.
Nej, jag har inga kända sjukdomar, och jag är inte deprimerad och 'längtar bort'.
Snarare är det väl så, att vi i Sverige är kända (åtminstone bland oss själva) för att inte tala om döden.
Och just därför tänkte jag göra det.

Döden: vad är det?
Ja, vad är döden egentligen?
Min kristna tro säger mig, att den är en byte av existensform: från den vi känner här till något annat, som vi bara antydningsvis vet något om, men ändå tillräckligt för att kunna tala om det.
'Evigt liv' är inte oändligt lång tid, utan gemenskap med Gud. "Detta är evigt liv," säger Jesus, "att de känner dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus." (Joh 17:3).
Jaha. Och var hamnar jag då i den bilden med tanke på att jag skall dö?
Jo, att den gemenskap jag har med Gud genom Jesus Kristus kommer att fortsätta även efter att mitt hjärta slutat slå, och jag slutat andas och min kropp slutat fungera, och jag är 'död'.
Död är en skilsmässa från livet sådant vi känner det, men inte ett slut på livet: det kommer en fortsättning, i gemenskap med Gud, i kroppslig form fast på ett annat sätt än nu.
Sådant är Bibelns framställning av döden. Och den tror jag på.

Men om det inte är sant då? Ja, då blir det verkligen too bad! 'riktigt illa!' för mig.
Men vad är alternativet, för mig, för dig?
Sanningen är ju den att vi skall alla dö. Detta är ingen valfri utgång, utan den kommer så småningom, vi behöver inte göra någonting, döden kommer för alla, förr eller senare. Det är bara så.
Det är kanske därför det är så absurt att vi (i Sverige, åtminstone) tydligen inte talar om det.

Nej, jag är inte rädd för att dö. Varför skulle jag vara det?
Och denna tanke: 'om det inte är sant då?', den tror jag inte riktigt på, och det hänger samman med den erfarenhet jag har av gemenskap med Gud, en erfarenhet grundad i Bibelns ord, som jag tror på.
Men om det i alla fall inte är sant?
Ja, då blir det förstås som Paulus säger (1 Kor 15:12-19) när han diskuterar just denna fråga: att vi som tror är riktiga förlorare.
Men han säger inte: 'vad har vi annat att hoppas på?', utan fortsätter: "men nu har Kristus uppväckts som den förste bland de döda" (och därför skall också vi uppväckas).
Som kristna går vi alltså, och jag med, mot döden med denna förvissning.

Jag är 65 nu när jag skriver detta (2013). Jag hoppas innerligt jag får leva tills jag blir 95, med sinnet och hälsan i behåll, för det finns mycket jag vill göra ännu här i livet.
Likväl är det bara 30 år dit, mindre än hälften av den tid jag hittills levat.
Och åren går fort, och fortare, antagligen därför att varje år blir en allt mindre del av helheten; en knapp sextiondel nu mot en sjättedel när jag var 6 år gammal.

OK, nu har jag skrivit om framtiden och döden, det som vi inte brukar tala om i Sverige.

Min berättelse