Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Fem år av lärande


Mötet med Gud i Filadelfia hade varit överväldigande.
Genast tidig höst 1975: jag skrev avskedsbrev till direktorn för Stockholms Teologiska Institut och förklarade att vad teologin aldrig givit mig hade jag nu upplevt i Filadelfia.
Vad det så nödvändigt? Varken Karl-Erik Heinerborg, föreståndaren, eller de ungdomar jag umgicks med tyckte det verkade vara så välbetänkt.

Jag slutade i alla fall läsa teologi, och kröp ned i tunnelbanan som spärrvakt (sålde biljetter) och bytte ut lägenheten på Lilla Essingen mot ett rum som Storstockholms Lokaltrafik tillhandahöll, vid Götgatan innan bron, mitt emot Tempo, och med några tiotal tusen bilar utanför fönstret varje dygn.
Jag gick den månadslånga bibelskolan och hoppades kunna bli pingstevangelist, men inga tecken tydde på att det var rätt väg, fastän jag gärna ville.
Jag tänkte att jag skulle bli en riktig 'Svensson' och påbörjade studier i Svenska och Historia vid Stockholms Universitet, med tanke på att bli lärare; men blev snart erbjuden att vara med i ett forskningsprojekt inom Ekonomisk Historia (alltså hur folk levde; inte kungarnas krigshistoria) om "Svenska landsbygdens förvandling," och tyckte det verkade så intressant; mina släkter hade ju varit med om just detta.
Undertiden jobbade jag i tunnelbanan och träffade många intressanta människor; mest invandrare som var smartare än många svenskar och som insåg att tunnelbanejobbet var en bra försörjning medan de pluggade för sysselsättning inom andra ämnen. Heder åt dem!

Storstockholms Lokaltrafik (SL) var också en bra arbetsgivare: de krävde inget mer av dig än att du var på ditt arbete i tid och skötte dina uppgifter; jobbade du på nätter eller på stationer med lite folk var det fritt fram att studera hur mycket man ville (det frågade jag till och med om). Hade man nattpass mellan kl 24 och 06 och stängde/öppnade stationen sen natt/tidig morgon (detta var innan väktare hjälpte till) kunde man ensam sjunga lovsånger ur Segertoner hur högt man ville i tunnelbanestationens mäktiga rum, eller i personalrummets mindre.
SL höll med månadskort och med uniform och skjortor och med billigt boende på rummet; jag betalade förstås underhåll för mina barn och hade inte råd med tandkräm och levde på en matbudget om 10 kronor om dagen och 12 på söndagen, men upplevde det 'trots allt' som en lycklig tid.
Ja, Trots Allt: för varför blev jag inte vansinnig av längtan efter att få träffa barnen? Det var förstås å ena sidan inte möjligt för jag ville inte att barnen skulle komma till skada. Här betydde en ung mors inställning i en tvist som är beskriven i Första Kungaboken 3:16-28 mycket för mig, och jag gjorde hennes attityd till min, med hoppet om att Gud på sikt skulle vara lika vis som Salomo. Å andra sidan hade det nog inte hjälpt om jag inte fått hjälp att lägga all min oro och mina bekymmer på Gud enligt Filipperbrevet 4:6,7, ett ord som 'kom till mig' när jag under en rast på tunnelbanan vid S:t Eriksplan kunde slinka in på ett onsdagskvällsmöte i Filadelfia och K-E Heinerborg, mot all mötesliturgisk praxis, bara gick fram till talarstolen och läste det, just under den korta tid jag satt där: detta bar och bär mig fortfarande.

Tore och Solveig Pansell, fastän själva unga, öppnade sitt hem för ungdomar som mig, och vi samlades ofta där; några av oss åt regelbundet middag hos dem, andra dök upp för en kopp thé framemot nio på kvällen. Att ligga på deras vardagsrumssoffa och leka med deras lille Josef, med lovsångsmusik i JVC-högtalarna, känna doften från Solveigs bullbak i köket och småprata lite med Tore när han gjorde någon paus i husrenoverandet: att sådan gemenskap kunde betyda så mycket!

Jag hade 'fått' en profetia inom mig. Hur fungerar sådant? Jag tror det är den Helige Andes tilltal. Ingen sade den till mig, den 'kom' som en insikt: "det kommer att dröja fem år innan du blir gift och kommer in i meningsfulla uppgifter."
Sade jag 'Halleluja'? Knappast. Alla 'hbtq'-med flera förkortningar får ursäkta, men jag var en högst 'normal' ung man och jag gillade tanken inte alls.
Så vad gör man? Jag sade till Gud: "OK, vi får se. Om det blir så, så kan jag veta att det var sant, men jag kommer inte att göra något för det. Du får bevara och leda mig."
Det blev så. Det tog fem år innan jag blev gift och innan jag kom in i meningsfulla uppgifter.

Min berättelse