Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Flykten


Dagen efter studentskrivningen i Svenska.
Hur hade jag tänkt mig fortsättningen? Inte alls.
Jag hade endast gensvarat på vad jag upplevt som ett Guds tilltal, som var så tydligt och överväldigande att jag reagerade som jag gjorde.
För mig var det en stor glädje; jag var upprymd: tänk, Gud vill att jag skall tjäna Honom!

Mina föräldrar hade dock svårt att se situationen som jag: 'Vad skall folk säga?' Min syster förebrådde mig: 'Ser du inte vad du gör mot våra föräldrar?!'
Jag hade dragit slutsatsen att Guds kallelse innebar att jag skulle sluta gymnasiet. Jesu lärjungar hade ingen formell utbildning. Varför skulle jag då behöva det? Hade inte dessutom Gud gjort denna världens vishet till dårskap? Jag deltog i en entusiastisk Maranata-församling i Västerås vid den här tiden. Där gällde den sortens radikala insikter - men en del medlemmar där var i vuxen ålder och var skeptiska, andra menade att 'det kunde vara Gud' - och så förstås andra ungdomar som önskade att de gjort likadant.

Några dagar gick.
Jag hade varit nere i Syd-Frankrike två månader sommaren innan och evangeliserat med Operation Mobilisering. Rektor Sandberg på Rudbeckianska hade våren 1967 erbjudit två ynglingar möjlighet att fara till Storlien på en sommarsamling för blivande ledare inom Svenska Kyrkan (jag var även ordförande i Kyrkans Ungdom i Badelunda församling och i Västerås kyrkliga samfällighet samt i KGF på gymnasiet). Men jag valde alltså att knacka dörr (den andre ynglingen var Anders Wejryd).
OM hade sitt huvudkontor i Zaventem, en förort till Bryssel i Belgien.
Jag beslöt mig för att åka dit.

Jag smugglar ut två små väskor från hemmet, skriver ett avskedsbrev, och tar bussen så långt västerut i Västerås man kunde komma: till Lång-Ängarna, vid utfarten mot Köping, och ställer mig för att lifta.
Det här var inte dåligt planerat, det var inte planerat alls. Men jag var övertygad om, att Gud skulle vara med och hjälpa.
I södra Sverige samma eftermiddag: jag står vid vägkanten och vänder mig bort från vägen och ber: "Gud, låt en bil stanna, som tar mig till Köpenham, och låt mig få någonstans att sova, och mat." När jag vänder mig om och sätter upp tummen, bromsar genast en vit Porsche in. Mannen är kanske i 25-årsåldern och mycket kort, med platåträskor, visar det sig. Han kör fort och skickligt ledigt. Jag vittnar förstås om Jesus och frälsningen. På färjan över till Helsingör bjuder han mig på danske smörgåsar, och köper tre lättöl; två åt mig. Så kör han mig till ett vandrarhem, och betalar för natten och säger Hej då! och far vidare

Vid gränsen mellan Tyskland och Belgien blir det problem: jag har bara 40 svenska kronor, och tullarna vill inte släppa in mig. Jag försöker förgäves förklara att jag tillhör en kristen lärjungaskapsorganisation och att vi aldrig har mycket pengar. Nej, jag får inte komma in. Jag vädjar till dem och ber till Gud natten igenom. Så börjar de tala sins emellan. En sorts chef anländer framåt morgonen och får situationen förklarad för sig. Han verkar ha en lösning: han kommer att titta åt ett annat håll om bara någon av tulltjänstemännen/gränspoliserna kan smuggla ombord mig på någon långtradare: jag springer hukande längs lastbilarna till den anvisade. Chauffören står illa till och måste backa och manöverera för att komma ut ur trånga gränder.
När han till slut lyckas berömmer jag honom översvallande.

Min berättelse