Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Den första tidens kristna gemenskap


Så jag är alltså kristen, jag tror på Jesus Kristus.
Detta är ett faktum: jag tror. Ja, det gör jag!
Det är omtumlande och omvälvande, men samtidigt oförnekbart inför mig själv: jag tror!

Den vän som inbjudit mig till 'retreaten' uppe i bergen heter Marc Kretzschmar, och den var tydligen arrangerad av Fullerton First Lutheran Church.
Marc inbjuder till morgonsamlingar i denna kyrka. Ett gäng skolkompiar i Fullerton Union Senior High School från olika kyrkor brukar delta. En morgon får jag hålla andakten, och jag talar utifrån The Beatles' sång "Help, I need somebody." (Marc, som sedan blir en av ledarna inom Operation Mobilisering i USA, påminner om detta i sitt tal på min doktorsdisputationsmiddag några decennier senare.)

Doug, som senare simmar i ett av USA:s stafettlag i OS, är alltid frimodig i att bedja när vi spelat 'Touch football' på någon sandstrand och skulle ha en bar-be-q efteråt: han, och även Jim, elevkårens ordförande, brukade enkelt och självklart ställa sig upp och säga: "Let's pray and thank the Lord for the food."
Och Jim Kay, vars familj tillhör den strikta kyrkan The Church of the Nazarene, en avläggare inom Metodismen, bjuder med oss till sin kyrka i ett för mig oförglömligt påskfirande utomhus denna helt nya vår 1966. Vi firar Jesus' uppståndelse, och jag tycker det är så fantastiskt! (James F Kay blir senare professor i homiletik och liturgi vid Princeton Theological Seminary.)
Men Duane, med den vackra barytonrösten, som sjunger i kyrkorna och vars far så stolt går omkring och säljer hans LP-skivor efter mötena , blir inkallad och stupar i Vietnam.

Så fyller jag 18 år den 1 april 1966: Marc och Jim kommer. De uppvaktar mig med två böcker av C.S. Lewis: Surprised by Joy 'Av Glädje Överfallen', och The Screwtape Letters 'Från helvetets brevskola'. Jag känner så igen mig i C.S. Lewis upplevelse av att bli överraskad av Gud, och får anledning att börja fundera över vari den kristna kampen månne kan bestå, men uppfattar nog inte det fulla allvaret ...
Den lokala tidningen, Fullerton Herald Tribune eller något sådant, har en spalt med någon predikant som jag först uppfattar som någon lokal entusiastisk trosviss förmåga, men där jag senare förstår att Billy Graham även hade en vidare läsekrets ...

Vi träffas ibland, svenska undomar som är utbytesstudenter i Los Angeles-området. Ingela Mothander, (sedemera Agardh; nyhetsankare och programledare i TV) är en hurtig och skojfrisk tjej i Anaheim, grannstaden till Fullerton. Under ett party sitter hon och jag en hel natt och talar om Gud. (När jag senare läser hennes bok Den största nyheten där hon berättar om hur hon blivit kristen, känner jag inte igen mig: där och då visade hon total förvåning för det jag upplevt, men i boken berättar hon om en kristen bakgrund. Kanske var det hennes intuitivt skickliga intervjuteknik som redan då firade triumfer?)

Det handlar denna tid mycket om att berätta om den tro jag upplevt. Det år mycket trevande och osammanhängande; likväl så verkligt!
När jag i slutet av läsåret får tillfälle att tala inför hela skolan och tacka för tiden som varit, nämner jag om min omvändelse och tro på Jesus som det största som hänt mig under året. Efter det ger sig ungdomar jag aldrig tidigare talat med tillkänna och lyckönskar mig med glädjestrålande ögon. Jag är förundrad över så många de är.

Det är mest med andra kristna ungdomar jag har min andliga gemenskap. Familjen jag bor hos, Green, är för amerikanska förhållanden då något så ovanligt som icke kyrkgående på söndagarna.
Jag är fortfarande väluppfostrat anpassad, och följer därför med dem till olika evenemang i fristilsbrottning där min amerikanske 'bror' i familjen, Jim, med stor framgång deltar. Det är bara en väldig rysk invandrarpojke som får ned hans axlar på mattan.
Och är det inte brottningsevenemang så är det utflykter med familjens husbil 'camper' till olika natursköna områden; aldrig någon kyrka på söndagarna.
Frun, Marguerite, har tydligen någon sorts levande kyrkobakgrund och har en stor kyrkoorgel i vardagsrummet som hon ibland spelar på, antagligen ditplacerad av hennes man, för att hon inte skall (behöva) gå till någon kyrka. Bob är flygplanskonstruktör, en "bondpojk från Iowa," men där man i militären upptäckt hans höga IQ och satt honom på universitet. Han har ett minne som en häst och slår mig lekande lätt i schack varje gång vi spelar. Han kan acceptera Jesus som ett föredöme, men det där med försoningen vill han inte höra talas om. Då blir hans annars glittrande leende ögon mörka.

Under resan med buss över hela amerikanska kontinenten på väg från Kalifornien till New York i slutet av min ettåriga vistelse där, träffar jag så David L.C. Anderson, en av talarna på den retreat i bergen ovanför Los Angeles där jag bad för första gången, och som tillsammans med Marc var med i bilen när jag blev född på nytt. David gästar då ofta EFS i Sverige ("They would never manage without me!" 'De skulle aldrig klara sig utan mig!') och reser vid detta tillfälle runt med någon EFS-kör. Vid en middag talar han så om för mig att jag skall vittna. Jag protesterar, men lyder till slut ändå. Det känns obekvämt för mig, och, upplever jag det som, för de andra svenskarna också. Kanske är jag för 'amerikansk' i min framtoning? Men kanske var det bra ändå: en barriär som forcerats?

Och under den 11 dygn långa resan över Atlanten med det gamla trupptransportfartyget från Andra världskriget MS Seven Seas ligger jag en dag i den hytt som jag delar med några andra killar, och läser ur Bibeln, då Harry Flam, en annan utbytesstudent från Kalifornien, undrar hur det kommer sig. Han är själv jude, och jag fascineras så över att han tillhör det folk som hela Gamla testamentet handlar om!

Min berättelse