! har_gud_något_att_ge
Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Kanske Gud har något att ge?


Det är försommar, ja faktiskt själva Midsommarhelgen, 1975. Jag släntrar nedför backarna vid Västerbrons i Stockholm fäste mot Kungsholmssidan, där höghusen står, där Tage och Aina Erlander bodde. Själv bor jag på Lilla Essingen, i en studentbostad som tillhör Stockholms Teologiska Institut, ITH, på Stora Essingen, där jag läser teologi.
"Tänk om Gud har något att ge?"
Det är så frågan formulerar sig i mitt inre.

Helgen innan har jag kommit hem från en repövningsvecka på Revingehed i Skåne, vid SJ:s skola; vaknat sent på söndagsmorgonen, och på något sätt fått för mig att denna söndag gå till Filadelfiakyrkan, där jag knappast tidigare satt min fot. Jag kommer sent till mötet, och har inte mer än satt mig på första läktaren när predikanten, Elon Svanell, går fram och börjar.
"Framför allt som skall bevaras, skall du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet." Han läser från Ordspråksboken 4:23, och talar utifrån den texten. Jag lyssnar och går hem.

Det är något i predikan som väcker något inom mig, talar till det innersta i mig. Jag bestämmer mig för att gå dit igen, nästa söndag, som är Midsommarhelgen. Det sitter hårt åt. Det ungdomsgäng jag umgås i skall ut till skärgården under Midsommar, och särskilt en tjej tycker verkligen jag bör komma med, och antyder att det skulle kunna komma att bli riktigt trevligt. Andra bjuder mig på andra tillställningar. Det är som att jag skall hindras att gå till Filadelfia, så tänker jag, men har på något sätt satt mig i sinnet att gå dit. Och så blir det.

Och så går jag då nedför backarna från Västerbron mot Rålambshovsparken denna Midsommarhelg och har dessa tankar i huvudet: "Kanske Gud har något att ge."
Varför då?

Det här måste ha varit någon gång mitt i denna Midsommarkonferens av ett flertal möten. Karl-Erik Heinerborg hade talat om rikedomen i Guds nåd, och liknat den vid gruvan i Falun, där han tidigare varit pastor. Kopparfyndens rikedomar skulle ha burit Sverige genom Stormaktstiden. Erik Edin, föreståndaren vid LP-stiftelsen hade talat om sin frälsning, och det 'nitade fast' en tanke i mitt sinne: 'frälsning innebär förvandling'. Jag undrar om inte den färgstarke svensk-amerikanske förkunnaren Joseph Mattson-Bozé också talade, säkert fler. Någon talade om Guds fullbordade verk på korset, och om rättfärdiggörelse av nåd.
Och så har alltså denna tanke trätt upp inom mig: "Tänk om Gud har något att ge."

Jag går på alla möten, det måste ha varit fem stycken. Det är soligt, varmt, vackert väder. Jag går från Lilla Essingen, förbi tidningshusen, över Rålambshov, Fridhemsplan, längs S:t Eriksgatan till kyrkan och hem igen samma väg.
Jag läser ju teologi, och den mest naturliga följden är att bli präst i Svenska kyrkan. En av dessa Midsommardagar sitter jag på ett då slitet och nedgånget mathak intill Sankt Eriksbrons nordöstra fäste. Allt är sjabbigt, och utanför de dammiga fönstren dånar trafiken på Sankt Eriksgatan. Den klimpiga såsen till de bruna bönorna är halvkall, fläsket tjockt och fett och laminatbrickorna otorkade. Så var det aldrig på Svenska Kyrkans samlingar. "Kommer livet bli så här om man skall gå på möten i Filadelfia?"

På den tiden 'fiskade' medlemmar i bänkarna (dvs försökte få nykomligar fram till förbön), men under dessa fem möten var det ingen som tilltalade mig överhuvudtaget, med ett viktigt undantag: efter söndagskvällens möte, alltså det sista, står en äldre traditionell 'pingstsyster' där vid en av nedgångarna från första läktaren i beige sommarkappa och ljus hatt och ler det vänligaste av leenden mot mig, tar i hand och frågar: "Hur står det till här då?" "Jag vet inte så noga," svarar jag. "Men du kanske skall tala med min man," säger hon, "det är han där framme på läktaren." Hon pekar ut en mycket kort äldre man i oklanderlig 50-talskostym och slips, på samma långsmala estrad där predikstolen finns. Jag tänker att han måste vara någon typ av ledare eftersom han sitter där. Skulle jag tala med någon skulle det vara någon med förtroende. Jag hade nog av stirriga entusiaster.

Hon introducerar mig, och den korte mannen har inte mycket för krusiduller och inlindade inledningar: "Är du frälst?"
Jag mumlar något, minns inte vad, men han uppmanar mig att nästa dag ringa upp en pastor, Elon Svanell, dvs han som hade predikat om att bevara hjärtat söndagen innan. "Kommer du att göra det, då?" Hans stockholmska är mycket utpräglad och rösten lite knarrig, han talar högt och utan tvekan; det finns något frimodigt aggressivt utmanande över hela hans uppsyn. Jag finner den komisk, men samtidigt genuin och äkta.
Jag lovar göra det, och gör det också, dagen därefter.

Det som gör det telefonsamtalet annorlunda är en avslappnad attityd, och inte ens ett försök att 'be med mig' där i telefonen. "Det är några ungdomar i Församlingsvåningen i morgon förmiddag," säger han, "Du kanske skulle gå dit och prata lite med dem."

Min berättelse