Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Hos psykiatern


Jag har tvekat att skriva om min erfarenhet av att gå hos en psykiatriker, inte därför att det var svårt eller skämmigt, utan därför att det för min del var så lätt, och faktiskt en mycket givande och lärorik period. Det kan ju framstå som skrytigt att skriva så. En del vittnesbörd blir så glättiga.

Under en kurs som hette 'patientutbildning' (man lärde sig teoretiskt om stressrelaterat kroniskt utmattningssyndrom) blev jag varse att andra gick på olika typer av mediciner; jag tog aldrig några (och ökade aldrig under min åttaåriga ohälsotid mitt genomsnittliga medicinintag, som är typ två Alvedon i kvartalet eller halvåret), och det kan ju verka skrytigt att berätta det. Andra hade problem med sömnen; jag somnade lätt och sov som en stock varje natt, och det kan ju också verka skrytigt.

Jag hade 'turen', nej, jag skulle nog vilja säga att detta var givet av Gud, ett svar på bön under en sommar, att få komma till en psykiater som inte vara var grymt kompetent utan även inkännande och lyssnande. Man märker sån't när en yrkesman kan sin sak; det gäller också rörmokare och elektriker (sådana som även vi gör-det-självare anlitar).

Jag fick konstiga råd, roliga råd.
Han skrev upp förhållningsregler för mig:

Var lat.
Var slarvig.
Var egocentrisk (obs, ej egoistisk)

och:

Vila (sov)
Motion
Njutning

Det är nämligen så, att allt detta är mycket svårt för människor som drabbats av utmattningssyndrom.
Vi är nämligen inte deprimerade. Man har tydligen gjort mätningar i hjärnsubstanser (om jag nu fattat det rätt) som visar på helt olika värden mellan dessa två ohälsotillstånd. Därför är det t.ex helt fel att ge människor med (genuint) utmattningssyndrom anti-depressiva medel. Här missar en del läkare diagnosen.
Det är också helt fel att försöka 'sysselsätta' dem, eller få dem ut i 'arbetsträning'.
Vi sysselsätter oss per automatik; vi kan inte låta bli; vi skapar sysselsättning själva och det är det som är en del av problemet.
Vi behöver alltså koppla av, slappna av. Men hur gör man det?
Ofta är vi (genom uppfostran) så duktiga och så prestationsinriktade.

Att vara lat (se ovan) är alltså ingen naturlig egenskap hos oss. Hur blir man lat?
Samma med 'att vara slarvig'; vi är oftast inte bara innovativa, utan även ordningssamma.
Vi tänker ofta på andra; hur blir man 'egocentrisk', dvs startar i Sig Själv, med sig själv som centrum, som utgångspunkt, inte för att vara egoistisk, utan för att kunna älska andra 'som sig själv'. Det sista ledet är ofta överhoppat hos människor med stressrelaterat utmattningssyndrom. Tragiskt? Ja.

Observera att 'lathet', 'slarvighet' och 'egocentricitet' är egenskaper, kvalitéer. Att försöka bli sådan skulle nu bara bli en stressande övermänsklig prestation.
Alltså är detta målsättningar, inte utgångspunkter eller villkor.
Metoderna för att nå dit handlar om att vila, motionera och njuta. Vilket drönarliv! Ja, kanske, för den som inte ens ligger i farozonen att drabbas av utmattningssyndrom; för den som naturligt är lat, slarvig och kanske inte bara är naturligt egocentrisk utan även egoistisk. Men nu handlar detta inte om dig och dina förutsättningar.

Har man ansett sömn som en stor onödighet, ett slöseri med tid, då är det inte lätt att gå och lägga sig tidigt om kvällarna. Och ett jogging- eller gympass tar kanske två timmar, eller tre om man behöver resa. Har man råd med det, tidsmässigt?
Och att njuta? Det låter farligt, som 'syndfull njutning'! Vad kan då det vara? Helt enkelt att ha det trevligt, att omgås med trevliga människor (och undvika de otrevliga); göra något man mår bra av, kanske fixa en ordentlig latte i stället för snabbt pulverblask, och att sedan sitta ned och njuta av den i stället för att svepa den på stående fot. Och så vidare.

Skulle detta kunna handla om att vara hos en psykiater?
Jag var lika överraskad som du.

Min berättelse