Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Huset


Klockan 22.22, fredag kväll 14 december 1984, hade Johan fötts. Det hade varit en lång förlossning. Ruth hade haft värkar i 10 timmar. Men nu var han här. Som en hälsning från himlen var det att se in i hans ögon.
Jag gick ut från Nacka sjukhus i vinternatten, så upprymd och glad. Så upprymd och glad att jag ville ta hela världen i famn, så full av glädje att jag ville ropa ut den! Men det kan man ju inte, inte i Sverige. Så jag kunde inte stå kvar vid busshållplatsen, utan beslöt mig för att gå tvärs igenom Saltsjö-Duvnäs och genskjuta sista tåget ut till Saltsjöbaden, någon gång på småtimmarna.
Jag prisade Gud och var glad!

Så jag vandrar på i natten.
Men (och du som inte varit med om detta kanske tycker det verkar konstigt, men så här var det i alla fall:) så börjar den Helige Ande tala till mig. (Nej, det är inte så att man hör röster, mera som ett inre tilltal i ens sinne): "Jag vill ge er ett hus."
Och jag skjuter först undan detta, som en konstig tanke: vi har nyss fått Barn, finns något större!
Men så kommer tilltalet tillbaka: "Jag vill ge er ett hus."
Nu kan jag inte bara avfärda det, utan är tvungen att tala tillbaka (och är du inte van vid bön, så fungerar det faktiskt så enkelt som att man talar till Gud, inom sig eller högt med ord; man bara riktar sig mot Gud, som om man skulle prata med en människa): "Gud nu ser du att jag tycker mig höra Dig säga att du vill ge oss ett hus. Jag fattar inte hur jag kan tycka mig höra det, vi har ju nyss fått barn, och du ser att vi har en fin lägenhet i Saltsjöbaden, och den är vi helt nöjda med."

"Jag vill ge er ett hus, säger Herren."
Nu är det hela så påtagligt, att jag får kapitulera: "OK, Gud, det är uppfattat; om du vill ge oss ett hus, så gör det då, men jag förstår fortfarande inte vad det skall vara bra för."
Sade jag 'Amen' också? Nej, jag tror inte det.

Knappt två år senare, sommaren 1986, har vi packat och klart för att båtluffa i Stockholms skärgård, då både Ruth och jag får ryggskott med någon dags mellanrum! Ryggskott är roligt på det viset att det går över på tre dagar, men man är rätt paralyserad medan det pågår. Vi rullade ur sängen och bytte på Johan och ordnade med mat. Samtidigt fanns där någon sorts glad insikt om att något höll på att hända: situationen var dråplig, alltför osannolik.

När det ryggonda släpper hos mig som drabbats först, ger jag mig av ned till Gustavsbergs centrum (vi bodde då i en liten hyres-tvåa i närheten; hade känt för att sälja och flytta från Saltis) och handlar på Coop (Domus/Konsum kanske det hette då) Stormarknad. Där ser jag då en liten lapp på anslagstavlan vid utgången om ett hus på Norra Lagnö som är till salu.

För att nu inte tråka ut dig med för långrandig redogörelse, vill jag ändå säga, att jag, en gång när jag böjt mina knän till bön, på samma sätt som ovan fick ett tilltal om priset, avsevärt lägre än det begärda, och som banken höll för ytterst osannolikt att säljaren skulle gå med på. Och min förhandlingsteknik tror jag heller inte står i några handböcker om husköp: att huset säkert var värt det säljaren önskade, och att mitt bud inte var det slutgiltiga, men att jag fått klartecken från banken för det som jag erbjöd.

Ja, så fick vi ett hus på en halvö i Stockholms skärgård och några underbara och vederkvickande år där!
För det ärar vi Gud i tacksamhet.

Min berättelse