Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



I Filadelfia, Stockholm


Det är tisdag morgon. Sent, framåt tio.
Jag går in genom dörren till vänster om själva kyrkan. Detta är en gulrappad byggnad med väldigt slitna stentrappor som svänger åt vänster och med smidd ledstång till höger. 'Expedition': en trappa till. En brunmålad spegeldörr. Detta är alltså Församlingsvåningen. Jag går in.
Först lite till höger och så till vänster, in i ett stort rektangulärt rum med enorm kandelaber i mitten, ett serveringsbord med glas och muggar alldeles till vänster om mig. Höga fönster längs hela långväggen. Motljus.
Där sitter två killar och tre tjejer vid framändan av ett långbord rakt fram.

"Skall du vara med på sommarevangelisationen?"
"Nej, jag behöver nog bli evangeliserad själv."
Det är en blond flicka som frågar, några år yngre än jag. Blond som på en Zorn-målning och med de troskyldigaste ljusblå ögon.
"Har du lämnat dig åt Gud, då?"

Vad svarar man på det? 'Lämnat sig åt Gud?' Jag läste teologi på den tiden, och hade som sagt en bakgrund inom Svenska Kyrkan, Maranata och Operation Mobiliering plus senast en vinter bland karismatiker av alla de sorter i Stockholm, men 'lämnat mig åt Gud?' Jag får ingen rätsida på det uttrycket, inget handtag på det.
"Nej, det tror jag inte."

Så talas vi vid en stund där vid bordet, rätt otvunget. En kille, som sedan visade sig vara ungdomsevangelist frågar om jag har något emot att vi ber tillsammans?
"Nej."

Så ber vi, och jag 'lämnar mig åt Gud'. Jag tror till och med att jag börjar tacka Gud i tungotal.

"Jaha, och när man har lämnat sig åt Gud är det naturligt att man låter döpa sig."
Det är den blonda igen, med de ljusblå ögonen. Hon ser på mig när hon säger det, och det finns inget i den blicken att ta fasta i, den bara ser på mig, och jag har inget att säga emot, för visst är det ju så, att när man lämnat sig åt Gud är det naturligt att man låter döpa sig. Det visste jag ju. Det var ju därför jag inte kände mig komfortabel med att bli präst; jag hade studerat Svenska Kyrkans prästlöften och insett att det inte fanns någon väg runt, ingen möjlighet till prästtjänst med fingrarna korsade bakom ryggen.

Killen som föreslagit att vi skulle be, uppmanade mig att ta kontakt med en av pastorerna i kyrkan.

Jag gjorde det dagen eller dagarna efter, och berättade ALLT: var det t.ex. rätt att låta döpa sig med den bakgrund jag hade?
Han lovade tala med den andra pastorerna om saken och återkomma.
Några veckor följde, och så fick jag beskedet att det skulle gå bra, en söndag i juli; det var två veckor fram dit. Det fanns något i pastorns lediga och chosefria sätt som inte inbjöd till närmare följdfrågor eller diskussion.
"Vill du gå in i församlingen när du blir döpt?"
Jag var oförberedd, tyckte liksom det var en självklarhet, men svarade bara på själva frågan:
"Ja."

Så blev jag då döpt i Stockholms Filadelfia en solig julisöndag 1975, och för mig var det 'stort': det var som att göra något som talade starkare än ord: 'jag vill identifiera mig med Kristi ställföreträdande död för mig och med Hans uppståndelse!'
Det var en proklamation inför hela Universum. Så upplevde jag det.

När jag 30 år senare, också det en solig julidag, söker upp denne pastor och frågar honom:
"När jag kom till Filadelfia då, uppfattade du det som att jag då redan var frälst?," svarar han utan att tveka:
"Ja, visst!"
"Men jag berättade ju hela min bakgrund för dig, även om dopet i Maranatarörelsen, varför lät du mig då bli döpt?"
"Jag tyckte du behövde det."

Det är en solig julikväll detta också, och det svaret gav mig mycket att tänka på, men det skulle ju först hända mycket de 30 åren som låg mellan dessa olika julidagar i Stockholm.

Min berättelse