Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse




Inte utanför Håskär


Om man tar kustvägen norrut från Fjällbacka, så gör vägen en lång, svag högerböj strax innan man kommer in i Grebbestad.
Just där öppnar sig Havet västerut.
Om man kör sakta och hamnar i rätt läge ser man faktiskt fritt ut mot Skagerack. Det vill säga, nästan, för mitt i gattet mellan Otterön åt söder och Pinnön åt norr ligger Håskär som en bullig sockertopp. Men man ser vatten på bägge sidor.
Håskär var gränsen för mig och mina kusiner när vi knappt tonåriga gick ut med ekor med aktersnurror för att surfa på de långa och djupa dyningarna efter sommarstormar i början av 60-talet. "Inte utanför Håskär!"
Dyningarna var så höga och djupa att vi inte såg varandras ekor mellan vågdalarna. Jättekul och spännande. Det hade förstås varit mer jättekul och mer spännande att ta sig utanför Håskär som otvivelaktigt bromsade vågrörelserna, men det fick vi inte; "Inte utanför Håskär!"

Det fanns ett ordspråk jag växte upp med i Västerås, ett som min pappa yttrade såpass ofta att det blev till ett mantra som måste besegras:
"Gör ingenting, för det kan bli fel."
Pappa var aldrig nöjd med sin roll som grovplåtslagare på Rasmussons Eftr. Plåtslageri. Här byggde han elskåp och annat efter ritning; korta serier av sådant som stora ASEA inte kunde få in i sin produktion; det fanns många sådana plåtslagerier i Västerås. Han vantrivdes och skämdes över dess lunchmatsal och tvättutrymmen när jag sommarjobbade där efter 8:an, men ville inte 'söka sig annat' eftersom han (för länge) trodde att timpengen var något högre där (eftersom man aldrig åtgärdade personalutrymmena).
Pappa slet med Hermodskurser hela 50-talet för att bli Ingenjör (det mest prestigemässiga i ASEA:s Västerås) och gjorde ett misslyckat försök (under en lågkonjunktur i mitten av 60-talet) att med en kompanjon starta eget, och räddade sig över som anställd hos AB Arwid Svenssons Verkstäder, med mycket bättre lön, och fick omsider så även de rena och snygga lokaler han alltid önskat.


Ett annat mantra följde mig också under min uppväxt: "Vad skall folk säga?!" (Utropstecknet är viktigt; inte bara med frågetecken, utan även med utropstecken, för frågan var inte genuin utan retorisk: det handlade inte om att ta reda på vad folk skulle säga och tycka, utan om en risk att det man sade eller gjorde skulle falla ur ramen och sticka ut på något sätt; oklart hur, men i alla fall så att 'folk' skulle kunna 'säga något').
Kanske var det Jantelagens förbannelse som mina föräldrar försökte skydda sig från, men vi var inte heller en 'nöjd arbetarklassfamilj' med en trygg identitet som sådan. Pappa föraktade och beundrade ingenjörer i samma andetag "de sitter ju bara där vid sina skrivbord och kan ju till och med fylla i tipskuponger på kontorstid."
Men det var nog mamma mest som undrade över vad 'folk' skulle 'tycka': hon kom från en lantbrukarfamilj i norra Uppland (min intelligente morbror Nils konstruerade tidigt, och installerade egenhändigt, såväl automatisk utgödsling till dynghögen, som automatmjölkning med uppsamling via rör till kylda rostfria cylindrar), men hon hade för egen del tidigt skytt 'lagårn' för livet som hembiträde på Stockholms Östermalm, och ville ogärna inför utomstående kännas vid sin lantliga bakgrund om hon kunde slippa.
Och mamma var förstås inte ensam: överhuvudtaget handlade 50- och 60-talen mycket om Sveriges förvandling: 'modärn' skulle man vara; 'fin' skulle man vara och det fanns ingen plats för något som kunde störa den bild som skulle byggas upp: "Vad skall folk säga?!" blev den probersten allt testades emot i min tillvaro.

Slutsatsen blev rätt given: det gällde att göra allt även om det blev fel och att dessutom skita i vad folk skulle tycka.
Det gällde att ta sig "utanför Håskär" - vad det nu kunde innebära.


Min berättelse