Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Operation Mobilisering


Våren 1967 var spännande på många sätt; Maranata var inte den enda influensen. En av ungdomarna där, Hans Brynte, tog mig med till en samling i Baptistkyrkan i Västerås, på Kristiansborgsallén nere vid Ringvägen. Så fick jag vara med på en presentation av Operation Mobilisering:

Om Maranata var lovprisning och hänförelse, där idealet verkade vara att tala högt och fort (och för kvinnor gärna i falsett; för män med hotfullt allvar), så mötte jag här helt andra ideal: särskilt vanan att ha en 'stilla stund' (Eng. Quiet Time) med Herren på morgnarna.
Operation Mobilisering kom (enligt sin egen historieskrivning) till genom att en gammal dam dagligen bad för dess ledare, George Verwer, när han ännu var oomvänd skolpojke). Inom OM hade det redan varit en schism, så att de karismatiska utmönstrats (eller gått sin väg?) och bildat 'Operation Pentecostal Fire', i Holland främst.
Nu rådde här en annan typ av andlighet, som enligt amerikanskt baptistiskt mönster uteslöt varje förekomst av karismatiska gåvor, och då särskilt tungotalet (medan man i någon sorts brist på logik ändå hyllade 'kunskapens ord' och 'visdomens ord'; alla nämnda i 1 Kor 12). Tanken var, att sedan 'det fullkomliga', 1 Kor 13, som man tolkade som det fullbordade kanoniska Nya testamentet, kommit, så skulle alla karismatiska yttringar upphöra, som onödiga; åter enligt 1 Kor 13.

Det är klart att detta skapade en spänning. Kanske var det just därför spännande? Nej, leken med ord räcker inte.
Operation Mobilisering hade ett positivt visionärt program. Det tilltalade mig, helt enkelt därför att det gav rättvisa åt bibelställen som aldrig figurerade på Maranatas väckelsemöten, som om man var lite kritisk kunde uppleva som att det handlade om extatiska upplevelser för deras egen skull; en sorts 'känslo-trippar'. OM's lärjungaskapsundervisning tycktes skapa en balans här - dvs med avseende på Bibeln; jag hade annars likt en anfallande ishockeyspelare fortfarande 'en skridsko på andra sidan blå linjen', dvs i mitt engagemang i Svenska kyrkan genom ordförandeskapet i KGF, kristna gymnasistföreningen, och även i Kyrkans Ungdom, för att inte hamna 'off-side', dvs innan jag visste hur jag skulle förhålla mig till spännvidden i det som kallades kristendom i Sverige.

En liten bok var inom OM som 'Maos lilla röda' var för 'de vänsterinriktade' bland mina klasskamrater på gymnasiet (dvs de till vänster om socialdemokraterna): den hette Lärjunge - antingen eller (Eng. titeln True Discipleship) och var skriven av William MacDonald, rektor för 'Emmaus Bibelskola' i Oak Park, Illinois, USA, och utgiven av Förlaget Proklama, första upplagan 1966. Den var i sitt lilla format och på endast 79 sidor, sammanbunden med Kristen strategi (Eng. titel Christian Strategy) av Dale Rhoton, även den på blygsamma 34 sidor. (Finns idag troligen i Second Hand-affärernas bokavdelningar.)
Denna lilla bok blev fullständigt revolutionerande för mig.
MacDonald börjar med att skissera 'Lärjungens villkor' och skriver:
"Sann kristendom kan omöjligt innebära något annat än en fullständig överlåtelse åt Herren Jesus Kristus."
Så fortsätter han att i sju punkter, med stöd av radikala bibelord, ge sju 'Grundvillkor för kristet lärjungaskap':
1. En allt överskuggande kärlek till Jesus Kristus.
2. Ett förnekande av sig själv.
3. Ett medvetet val av korset.
4. Ett liv i Kristi efterföljd.
5. En brinnande kärlek till alla, som tillhör Kristus.
6. Ett kompromisslöst fasthållande vid Hans Ord.
7. Ett försakande av allt för att följa Honom.
Överst på varje sida i den lilla boken står, med versaler:
LÄS SAKTA - TÄNK LÄNGE.

Vad jag tror gav boken ett sådant genomslag var, att den inte var teoretisk. Den var praktisk på det sättet, att den framställde lärjungaskapet som något som ungdomar återfunnit och redan praktiserade, och som en äldre, som författaren själv, inspirerats av:
"Några av oss har länge känt till att dessa principer finns i Ordet, men slagit oss till ro med att betrakta dem såsom alltför extrema och omöjliga att tillämpa i vårt moderna samhälle. Och så kapitulerar vi för ljumheten i vår andliga miljö. Men för en tid sedan mötte vi några unga troende, som visat oss att Frälsarens principer för lärjungaskapet inte endast är möjliga att tillämpa - dessa principer är dessutom absolut nödvändiga för att hela världen skall nås med evangelium."
En rörelse, alltså, som ett tåg som kunde gå förbi.

Min berättelse