Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Reflexion om att lyda


Hur vet man att det är rätt när man tror sig höra Gud tala?

Jag hade just fyllt 40 när Juha och jag satt i segelbåten och talade om framtiden. Är det inte så, att man just i 40-årsåldern har en 'kris', och undrar vad man skall göra med resten av sitt liv?
Jag var alltså lärare på Brommaskolan, Filadelfiaförsamlingens Två-åriga bibelskola för pastorer och missionärer; det mesta i undervisningssammanhang som funnits inom Pingströrelsen. Karl-Erik Heinerborg, förstepastorn i Filadelfia, kallade mig dess 'huvudlärare', en kärvänlighet förstås; men visst, jag var den ende som hade heltidstjänst på bibelskolan; jag hade en 'egen spalt' som krönikör i Pingströrelsens veckotidning 'Evangelii Härold', var ofta anlitad som simultantolk för utländska besökare och verkade dessutom gruppledare med predikoansvar för Filadelfias utpost i Nacka och Värmdö - med mera.
Så egentligen och utifrån sett, hade jag en 'position'. Jag skrev också regelbundet kulturartiklar i tidningen Dagen, och hade kallelser till andra församlingar och konferenser, inte minst genom fortbildningen jag skapat: Bromma Distansbibelskola. För mig var dock allt detta vid den tiden oförmärkt och oregistrerat: jag var glad över möjligheten att 'få tjäna' och tyckte bara att det ibland 'blev för mycket' (en gång fick jag en resa med blåljus pga smärtor i bröstets vänstra sida, vilket fick mig att sluta gå upp kl 04 om morgnarna och prioritera bort doktorandstudierna några år; vi hade ju också tre småbarn, hus med stor trädgård; två gamla bilar som ständigt behövde mekas med; och så mitt älsklingsprojekt: träsegelbåten)

Men hur vet man att det är rätt att lämna allt sådant när man tror sig höra Gud tala?

Ja, om man nu inte är imponerad av sig själv och det man står i, utan i hjärtat endast har en önskan att med sitt liv 'tjäna Gud', då är det ju i den dimensionen man får söka svaret.
Tilltalet från den helige Ande var ändå så kraftfullt att det inte gick att ignorera; dessutom var jag ju inte ensam med denna fråga: min fru Ruth och jag talade ingående med varandra och bad i två år innan vi handlade, och den utlösande faktorn stod faktiskt hon för.
Innan Ruth var sekreterare på Filadelfiaförsamlingen, hade hon varit chefssekreterare vid byggföretaget Skanskas utlandsavdelning. Hon hade sagt upp sig från Filadelfia efter mammaledigheterna, och hade hört sig för hos Skanska igen, och absolut: hon var välkommen tillbaka i likartad funktion.
Så sitter jag så i vår stora Peugeot 504 stationsvagn, målad i en osannolik Opel-blå nyans, i en parkeringsficka utanför McDonalds på Sveavägen nedanför Observatorielunden i Stockholm med alla tre barnen i baksätena medan Ruth är uppe och skall ordna med några formaliteter inför det nya jobbet. Hon kommer tillbaka, sätter sig i bilen och säger: "Det blir inget. De hade fått nya direktiv och krävde heltid, och då sa jag nej. Jag vill inte vara ifrån barnen så mycket."
"Jaha", sa jag, och tänkte: 'fantastiskt att ha en fru som prioriterar familjen!' Men det är klart, det blev inte ekonomiskt möjligt för oss att bo kvar i villan på Värmdö.
På det sättet sammanföll våra kallelser: hennes till familjen, och min till att börja forska. Vi sålde och flyttade till en hyreslägenhet i Lund.

Men hur vet man att det är rätt när man tror sig höra Gud tala?

Hur visste jag att det skulle bli bra med forskningen? Hur visste jag att jag skulle 'lyckas'?
Det visste jag förstås inte. Tvärtom trodde jag så litet på det att jag såg det hela som att: 'jag kan ju alltid misslyckas för Guds skull'.
För en sak ville jag inte: tjugo år framåt i tiden undra vad som hade hänt om jag hade vågat lyssna till Guds röst och handla. Det hade varit ett öde värre än döden.

Min berättelse