Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Reflexion om att skriva (sin) biografi


Det finns ett mycket viktigt litteraturhistoriskt begrepp, som på svenska heter synvinkel. Det är en översättning av det Franska focalisation och av det Engelska point of view.
-- Oj då, så du har sådana literära ambitioner, kanske rentav pretentioner, med ditt skrivande?
-- Ja, jag måste, eller hur?
Något annat vore bara naivt, och aningslöst.

Alla lägger vi en viss 'aspekt' eller ett visst 'perspektiv' (och med dessa ord menar jag 'synvinkel', ovan) på det vi berättar, ofta förstås alldeles omedvetet.
Den allra största aningslösheten yttrar sig däri, när vi menar oss berätta 'sanningen, precis som den var'.

Jag försöker skriva om mitt liv, inte som ett narcissistiskt navelskådande, utan som en undersökning av min roll som tolkare av texter, främst Bibeln (och därmed naturligtvis av livet självt).
Så 'Min Berättelse' är ingen färdig och tillrättalagd uppvisning, utan faktiskt ett redovisande av en undersökning, ett grävande medan det pågår.
Nej, förvänta dig inga smaskiga sensationer! Det kommer inga, varken om mig själv eller andra; inga sensationella 'utfläkningar' - även om mitt liv varit, och är, mer dramatiskt än TV-såporna (med deras förutsägbara schabloner) som jag inte ens ids gäspa åt.
Jag tror nämligen inte att sådant på något meningsfullt sätt kan bidraga till det jag håller på med här. Det finns alltså en rågång mellan det privata och det personliga; den distinktionen är rätt vanlig och allmänt accepterad.
Men när detta väl är sagt, så står alltså det personliga kvar, och med nödvändighet: jag undersöker ju min egen roll som läsare och tolkare; försöker förstå varför jag blivit den jag är; hur min historia format mig fram till nu; varför jag tror och tänker och tycker som jag gör; faktiskt också Vad jag tror i olika ämnen och Hurudana konsekvenser det bör få -

"Framtill nu" -- det där var viktigt.
Jag skulle förstås kunna; nej, det skulle jag inte kunna, men låt oss förutsätta det: skriva utifrån den synvinkel jag hade när något hände, ungefär som den italienska författaren Umberto Eco gör i sin bok Rosens namn, där berättaren ibland är den gamle munken, ibland honom som ung, med de olika synvinklar (perspektiv, förståelser) som man har med eller utan de erfarenheter man senare får.
Eller: kanske jag borde försöka, för vad blir alternativet, om jag inte försöker leva mig in i vad som en gång hände och hur jag uppfattade det då? En sorts förnumstigt facit, en en för alla gånger fastlagd version? Håller man livet levande på det viset? Och för övrigt: förvandlas jag inte fortfarande, och skulle jag inte i så fall behöva revidera berättarperspektivet in infinito, in absurdum?
Det är alltså inte lätt att skriva, även om man inga ambitioner har att bli en gestaltande författare, som t.ex. Kerstin Ekman.

Jag tänker mig att det finns en kvalitativ skillnad mellan olika typer av synvinklar: den sorts synvinkel som är den omedelbara varseblivningen av en situation, respektive den som på något sätt är värderande, eller i alla fall insatt i en typ av medveten förståelse, en sort ideologi.
Det där senare, 'ideologi', lät pretentiöst, men är det inte: alla människor har sina uppfattningar om sammanhang och orsaker; de som är minst medvetna om detta oftast allra mest.

Blir det då något kvar att skriva om efter hela denna harang av förbehåll?
Ja, vi får väl se.
Jag skriver detta innan jag skriver texter under rubriken 'Vuxenlivet'.

Jag tror jag behövde det för att överhuvudtaget komma vidare.



Min berättelse