Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Reflexion om kallelsen


Har jag någon gång under de 45 år som gått sedan 1968 reflekterat över vad som hände då?
Ja, och rätt ofta.

En möjlighet är förstås, att det var ett genuint tilltal från Gud, som jag trots mina brister, och på slingriga vägar, levt och lever i: en helig, dvs avskild, tjänst för Gud, som i mitt fall inneburit att syssla mer med Bibeln än vad som är 'normalt' ens bland personlig troende kristna.
En annan möjlighet är, att det var ett genuint tilltal från Gud som jag av något personlighetsskäl inte förmådde omsätta så som Gud tänkt (t.ex. om kallelsen gällde fransktalande länder som Belgien och kanske Kongo.)
Eller: att 'kallelsen till helig tjänst' var ett sätt för Gud att ta mig bort från min hemmiljö som jag inte skulle ha klarat av; en helig kallelse primärt till efterföljelse och inte till verksamhet.
Eller som en varient på detta: att det upplevda tilltalet egentligen var en sublimerande omskrivning av inre spänningar, där jag inte hade kontakt med min egen inre personlighet: att jag inte förstod att nåden är gratis, eftersom jag alltid fått förtjäna t.ex. min pappas gunst; aldrig upplevt förbehållslös, accepterande kärlek?
Kanske var det hela en accumulerad produkt av de sammanhang där jag rörde mig: Operation Mobiliserings radikala lärjungaskapsundervisning (t.ex. den lilla boken 'Lärjunge - antingen/eller') och Maranatarörelsens i Västerås glorifiering av 'före-och-efter': evanglisten Gunnar Carlsson vittnade ofta om hur han inte bara varit inbrottstjuv, utan även DYNAMITARD, och hur åklagaren yrkat på 'internering', vad nu detta var, men alltsammans var mycket häftigt, och det är ju inte omöjligt att jag undermedvetet laborerade med vad jag skulle ha att komma med: snart skulle tillfället att ha 'lämnat allt' i form av hem och gymnasium ha gått mig ur händerna, och därmed något att 'vittna om' på väckelsemöten.
Eller var det den tidiga våren 1968: vårkänslor, en sorts 'vandringslust', förstärkt genom brytningen mellan allt det nya jag kulturellt internerat i USA och trångheten i 60-talets socialistiska och materialistiska Västerås? Var det som rektorn sa, att jag 'vuxit ur' gymnasiet, och att jag borde fått börja på universitet direkt: måste jag bara ha 'mer luft'?

Så vad blir då konklusionen? Jag vet inte, och egentligen tror jag inte det spelar så stor roll.
Ingenting i min gudsbild eller tro förändras om någon av dessa möjligheter ensam är sann, eller om det är i någon sort 'proportionerlig kompott' av samverkande faktorer - eller kanske något ytterligare annat.

Det är väl snarast så, att själva reflexionen, att våga ta in olika möjligheter som verkliga och överväga dem, har fått såväl min gudsbild som min tro att växa - om man nu får tänka och skriva så, utan att det verkar, och är, förnumstigt och förmätet.
Rätt klart är, att uppbrottet dock var helt livsavgörande för framtiden, men att oberoende av vad som var den viktigaste och/eller avgörande orsaken, så är jag där jag är idag, med ett gott och rent samvete (fast jag vet, med Paulus, att "det inte betyder att jag är frikänd;" Herren dömer mig, 1 Kor 4:3-5) där jag tror att Gud är stor nog att famna mig och allt som varit.

En sak dock: jag söker inte förståelsen i yttre framgång eller brist på sådan, för hur skulle man kunna mäta det?

Min berättelse