Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Reflexion om Maranata och Operation Mobilisering


Min reflexion över den delen av Maranata-rörelsen jag upplevde och den tidens Operation Mobilisering är naturligtvis färgad av såväl min bakgrund innan jag blev aktiv i de sammanhangen, som av min senare utveckling i form av händelser och insikter.
Men, å andra sidan: för vem gäller inte det? (Skillnaden skulle i så fall kanske bestå i att jag tillstår det :-)
Samtidigt är jag väl inte så värst olik alla andra - tror jag - så kanske någon kan känna igen sig -- eller få anledning att reflektera över varför han/hon (nej, jag skrive inte 'hen'!) tycker annorledes.

Det fanns en exklusivitet inom bägge dessa rörelser, som jag ser som liggande farligt nära den med Nya testamentet samtida väckelse- och lärjungaskapsrörelsen fariseismen, i det att bägge, likt fariseismen, tycks ha haft en övertro på människans möjligheter till genuin hänförelse och försakelse, och i motsvarande mån en undertro på syndbenägenhetens djup och bedräglighet.
Sådant är naturligtvis 'mumma' för motståndaren, djävulen (ja, jag tror på satans existens; gör inte du, och om inte, varför inte: ge mig ett logiskt skäl i dagens värld!) som jag tror 'eldade på' tendenser som, mer fullmogna, inte skulle stå högmodet alltför långt efter.
Åter: mitt perspektiv; men det kanske är någon mer som känner igen sig?

Och: högmod går före fall. Jag tror det andliga högmodet är synnerligen underskattat bland hängivna kristna. Tanken finns naturligtvis där i teorin, men är ofta så diffus, schablonartad och karikerande, att den aldrig angår någon närstående, allra minst, befängda tanke!, mig själv.
Nya testamentet innehåller en sant realistisk bild av människan och hennes förmågor i Romarbrevet 7:14-25. I väckelsekristna läger med övervärderande fariseiska tendenser är detta dock förpassat till att gälla 'Pauli erfarenheter innan frälsningsförvandlingen på Damaskusvägen'. Det är tryggast så. Eller?

Men INGEN har anledning peka finger. För en del kristna, som hyllar måttfullheten i kristen gudstjänst och mission, och som gör det genom att dyrka dokusåpor från utsiktspunkten i TV-soffan, torde problemet med överdriven hänförelse och försakelse inte vara särskilt överhängande. Och denna tysta (!) majoritet har kanske inte alltid Guds rikes bästa för ögonen; kanske inget annat, egentligen, än den egna bekvämligheten, sådan den nu bäst kan ordnas med Mammons hjälp och bistånd.
Som Olov Hartman sade: problemet med Maranata (och andra desperata företeelser) är andefattigheten i Svenska Kyrkan. Och trolighen inte heller bara där. Och troligen inte bara då.

Men finns det då ingen sund Väg, där Andens liv får konsekvenser i lärjungaskap?
Det är den vi fortfarande längtar och söker och strävar efter.

Min berättelse