Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Segelbåten


Jag läste en gång i en tidning om människors hobbies; jag tror det var i tidningen Dagen, och för enkelhets skull hade man intervjuat de egna journalisterna: vad gjorde de på fritiden?
Vad de gillade glömde jag fort; snarare satte frågeställningen igång en fundering hos mig själv: vad hade jag för hobbies, vad gjorde jag på fritiden?
Den frågan var lätt besvarad, av det skälet att jag ingen fritid hade. Jag hade heltidstjänst på folkhögskola; pendlade 3 timmar om dagen och använde den tiden på tåg och tunnelbana till förberedelser och efterarbete; förberedde undervisning på kvällar; läste doktorandkurser på tidiga morgnar; var gruppledare och predikant för min församlings arbete i Nacka/Saltsjöbaden; plus en del annat som kunde dyka upp. Kort sagt: jag arbetade all vaken tid.
Efter att jag en natt fått åka en sådan där vit bil med blått vispande ljus på taket, blev frågan lite mer påträngande: jag prioriterade bort en del och hade plötsligt fått lite utrymme i tillvaron.

Så, vad gillade jag då? Vad kopplade jag av mest med? Den frågan behövde ingen lång betänketid. Som alla seglare vet, ligger det en djup sanning i det latinska uttryckt 'navigare necesse est' (att segla är nödvändigt) och en seglares djupaste känslor uttrycks genuint i bakrutesdekalen på vilken flott bil som helst: 'I'd rather be sailing' (jag satt hellre i en segelbåt).
Jag hade seglat GKSS-ekor och gamla snipor på västkusten med mina kusiner som liten, och som tonåring såväl kappseglat jolle som gastat på en M22:a i Segelsällskapet Aros i Västerås. Vad är det som gör segling så underbart? Antagligen samarbetet med naturen; men alla seglare vet vad jag menar ... och, med all respekt: ni andra skulle ändå aldrig fullt ut förstå... det gör man bara i en segelbåt medan man seglar.

Jaha. Och steg två: hur får man en segelbåt när man inga pengar har, men tror på Gud? Man ber. Och här kommer det förunderliga in, att ibland när man ber, kan man bli fullständigt övertygad om att Gud har hört, och att man skall få det man bett om! Så var det för mig. När jag åkte från Igelboda station på den vackra Saltsjöbanan som går på skrå längs bergssidor vid havsvikar in mot Stockholm, så kunde jag bara, t.ex. alltid vid Saltsjö-Duvnäs, Tacka Gud, för att jag skulle få en båt. Jag kunde bara inte be mer, jag kunde bara tacka. Konstigt? Så var det i alla fall.

Två år senare, sommaren 1984, hade jag kommit på någon annat jag kunde koppla av med medan jag väntade på en båt: bli kolonilottsodlare. Den sommaren jobbade jag på lovet extra i Stockholms tunnelbana och sålde biljetter, för att betala en kontokortsskuld som jag ville bli av med. På lediga dagar trampade jag cykel en dryg mil till Lövsundavikens nya kolonilott och spadvände hundra kvadrat ängsmark som legat i träda i drygt 40 år, innan det gick att köra med fräs.
På pauserna i odlingsjobbet gick jag ned till havet (vart annars?) och fikade. När jag i juli månad gått förbi en vacker träbåt några gånger, ramlade poletten till slut ned: "En träbåt skall inte ligga på land mitt i värmen på sommaren; skrovet gistnar och spricker. Den som äger den kanske vill bli av med den?" Så jag frågar runt, och får höra att en viss 'Danielsson' äger båten. Jag börjar ringa runt till alla med det namnet i Nacka. Till slut får jag förstås napp. Det är pappan till sonen som äger båten, och som är sur för att denne inte sköter om båten bättre när han nu hjälpt honom lägga om trädäcket.
Jodå, Micke säljer gärna, och priset är lågt (som det var på träbåtar på den tiden). Problemet är fortfarande att jag inte har pengar.

Jag ber igen Gud om hjälp, och får ingivelsen att jag skall be min pappa att få låna den summan.
Men är det ett riktigt bönesvar? Skall inte pengar ramla in på ett mer dramatiskt sätt om Gud nu verkligen är inblandad?
Sakta i backarna. Efter år av bristande kontakt var just detta ett sätt att fördjupa gemenskapen; ett sorts erbjudande från min sida faktiskt. Och pappa svarade ja.

Sent på hösten hade vi skrivit kontrakt, och jag fick med mig segelsäckarna hem. Tänk vad segel kan göra en människa lycklig! Däri låg redan all den frihet som seglingen skulle komma att ge. Och på försommaren 1985 gled jag ut ur Lövsundaviken, tvärs över farleden och vidare in i en vik på Lidingö mitt emot. Snacka om eufori!

Förklaringen till det hela ligger för mig i ett bibelord som lyder så här: "Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig." Joh.Ev.16:24.
Jag tror det var detta, som en ingrediens i själva seglandet, som gjorde det så glädjefullt: att det var Gud som hjälpte mig få en båt för att göra mig glad!

Min berättelse