Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Skyldig


Jo, jag var skyldig, hade han skrivit, den mustaschprydde engelsmannen med aristokratisk framtoning och mångårig tjänst i missionsorganisationens yttersta ledarskikt; alla attribut som borde göra honom trovärdig fanns där.
Jo, jag var skyldig, även om det som hänt var oförutsägbart och oavsiktligt från min sida; oavsett att de som påstått känna sig sårade inte talade om vad det var i mitt agerande som sårat dem.
Och: Ja, det talade förvisso till min fördel, att jag 'legat lågt i två år nu' utan att störa med överklaganden angående uteslutningen ur organisationen.
Men: Nej, det räckte inte att jag bad om förlåtelse om jag sårat någon, för det kunde tolkas som att jag inte riktigt accepterade min skuld.
-- Men ingen har någonsin talat om för mig vad jag gjort för fel, och jag vet det ärligt talat inte - skall jag be om förlåtelse för något som jag själv inte är medveten om? Då blir jag ju en hycklare! Så hade jag replikerat.
Den konversationen hade förts via e-post under drygt två år, och under tiden hade han träffat mina anklagare och talat med dem.
Vi skrev nu juli 2002, och vi sågs nu åter i England.

Där hade vi tidigare träffats på samma plats sommaren 2000, och jag hade då lagt fram min sak:
ett knappt halvår tidigre hade styrelsen för Wycliffe Bibelöversättare (som nu namnbytt till 'Folk & Språk') kallat oss till ett möte i Jönköping med vägran att ange ärendet, och i brev efteråt sedan uppmanade oss att inom två veckor inkomma med våra utträdesansökningar; om inte hade man redan fattat beslutat att utesluta oss. Detta var ordförandens motdrag på att jag skriftligt till styrelsen, den styrelse jag själv tidigare tillhört i fem år som pingströrelsens representant, hade ifrågasatt missionsföreståndarens handlande och ville få styrelsens besked: var Wycliffe en etisk organisation eller en a-moralisk?: under det rigorösa ansökningsförfarandet för att bli missionärsmedlem hade jag bibringats förståelsen att man var en kristen organisation med kristna moraliska värden, men om jag fattat detta fel, bad jag nu styrlesen säga mig det, och jag ville då acceptera detta. Annars ville jag styrelsen skulle bedöma missionsföreståndarens agerande.

Stämningen hade varit spänd och närmast fientlig mot oss under mötet, där den enda frågan var om jag stod fast vid det jag skrivit, samt om min hustru delade min uppfattning. Vi bejakade bägge.
Annars sade ingen något, inte ens då jag tolkade den närmast surrealistiska stämningen med att kasta fram: "Ni tänker väl inte dumpa oss?"
Men beslutet var ju redan fattat, vilket ingen där och då upplyste oss om. Det stod att läsa i ett brev som anlände två veckor senare.
Under mötet framförde den kvinnliga styrelserepresentanten för Baptistsamfundet sin beklagande ursäkt över att hon som personalansvarig aldrig kontaktat oss. Skillnaden mellan 'a-moralisk' och 'omoralisk' kunde hon, trots flera förklaringsförsök under mötet från min sida, aldrig förstå.

"Jag vill inte bli en hycklare som ni." Engelsmannen hade visst inte förstått hur seriös jag var. När vi så sågs i en kyrka under kaffestunden efter gudstjänsten kom han fram för att hälsa, men jag höll kvar min hand efter sidan. Efter en stund, som verkade lång, tog han ned sin. Han hade förstått.

Min berättelse