Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Sommaren i Syd-Frankrike


I mitten av juni åker jag tillsammans med några andra ungdomar i bil ned till Bryssel i Belgien, till OM's högkvarter i Zaventem, där vi sover på wellpapp- kartonger i en stor industilokal, medan vi om dagarna i en veckas tid lyssnar till utmanande föredrag om evangelisering coh lärjungaskap. Allt är så primitivt det bara kan vara, och skall så vara. Jag tror vi alla är gripna av stundens allvar, och när vi en eftermiddag sänds ut att knacka dörr i ett invandrarområde och vittna om Jesus och dela ut traktater, känner jag mig som på tågresan in till staden som en kommandosoldat på väg till vårt första uppdrag.

Efter en kort intervju (jag ville till Frankrike - var motivet att träna franska?) sändes vi iväg, i restaurerade små lastbilar, där vi satt på träbänkar långsides mitt emot varandra, med ett enda litet fönster framåt över förarhytten, alltmedan lastbilen skumpade fram mot staden Agen och senare mot Maubourguet i Syd- Frankrike. Vi satt och tränade på de franska fraser vi skulle använda oss av när vi knackade dörr och under friluftsmöten på torgen.

På rasterna under resan när kunde sträcka på benen, och under måltiderna, diskuterade vi ivrigt olika bibelställen och deras betydelse: alla kom från olika länder och olika teologiska bakgrunder; en amerikan försvarade ivrigt kriget i Vietnam och övade militära drillar i pauserna; en nord-irländare lät framskymta sin stora beundran för pastor Ian Paisley; en tysk var lite förtruten över att inte alla tog hans lutherska dogmer lika självklart som han själv; några franska reformerta flickor hade en undflyenhet som naturligtvis intresserade alla grabbar; en spansk kille försökte övertyga oss andra - särskilt en av de reformerta franska flickorna - om tjurfäktningens nödvändighet och tjusning; hennes obenägenhet att övertygas verkade vara ett allvarligt hinder för framtida äktenskap; en engelsk anglikansk ledare hade alltid ett outgrundligt leende på sina läppar, som en insikt man undrade över vad den gick ut på, men aldrig fick veta.

Hela dagarna var vi ute och knackade dörr. Vi bodde enkelt i tält i trädgården till den kyrka där man inbjudit oss att verka i sin omgivning. Utvandrade schweiziska bönder kom med tonvis av tomater under skördesäsongen i augusti (diarrérna var legio), och under luncher på bondgårdar ute på landsbygden serverades med stor naturlighet den egna vinet till bröd och ost på långbord under skuggande kastanjer - och de teologiska skillnaderna kom åter i dagen; en del drack mer, somliga utan att ens blanda i vattnet, andra inte alls, men lärjungaskapsundervisningen höll: vi accepterade varandras kulturella skillnader.

En kväll i vårt tält i trädgården i byn Maubourguet, sitter jag och en irländare och vittnar om Jesus för en kontakt vi fått genom husbesöken: en ung man, Jean-Pierre. Han vill ta emot Jesus som Frälsare i sitt liv. (Och jag får tuppskinn på armarna när jag decennier efteråt skriver detta.) Han beder högt efter oss i en frälsningsbön. Det är så påtagligt att den Helige Ande är närvarande! Och Jean-Pierre förvandlas, föds på nytt, och ger genast uttryck för sin tro och sin glädje. Hans mor blir glad, och vittnar om förvandlingen i hans liv. Fem år senare, 1972, kör jag en Folkvagnsbuss förbi där han bor, på väg från Spanien till Sverige. Han är gift nu och har ett litet barn. Vi handlar i en supermarket. Jag säger till honom: "Jesus vit, Jean-Pierre" (Jesus lever, Jean- Pierre), och han svarar: "Je sais" (Jag vet!)

Så genomkorsar vi landskapet, knackar dörr, delar ut traktater och bibeldelar, och vittnar på torgen på en allt begripligare franska, antar jag. På hemvägarna, längs dammiga vägar, repar vi solmogna björnbär som växer som häckar i slösande överflöd. Solen står allt lägre om kvällarna. Hösten närmar sig, det känns. Snart dags att åka hem till Västerås.

Min berättelse