Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



På spaning efter Mitt sanna Jag: böckeer


"På spaning efter Mitt sanna Jag:" det är en efterhandskonstruktion, naturligtvis.
Där och då, på sensommaren 2003, nu tio år sedan, skulle jag aldrig uttryckt mig så. Jag sökte efter något, men visste inte vad. Jag hade börjat med platser och fortsatt med människor: inte så att de resorna och besöken inte gav något, men vad?

Jag hade alltså enligt läkaren drabbats av 'utmattningssyndrom' - vad nu det kunde vara.
Eftersom jag året innan disputerat och sökte forskartjänster tror jag läkarens första hypotes var att jag bara var på fel plats; jag arbetade som gymnasielärare, och hade utsatts för konstant mobbing av ett gäng tjejer i en Samhällstrea ("killar kan jag hantera, men tjejer förstår jag mig inte på" citat av en 'programrektor'); det var den direkta och mest näraliggande orsaken till att 'skottkärran vält'.
Själv var jag inte så övertygad om att förklaringen var så enkel.

Nu hände något som jag bara kan tillskriva den Helige Ande. Om du inte är kristen och har erfatenhet av Guds ingripande i vardagligheter så kanske det verkar lite skumt, men så här var det:
en pastor, som jag inte kände, och som jag bara sett agera vid två tillfällen; ena gången vid begravningen av en nära kollega, andra gången i en officiell pastorssamling där han yttrat sig, 'kom för mig' - jag hade vad jag minns aldrig tänkt på honom tidigare. Hans handlande hade givit mig förtroende för honom. Så jag skrev ett e-postmedelande där jag presenterade mig, mest genom att hänvisa till dessa två händelser, och bad om ett sammanträffande. Han hälsade mig omgående välkommen.

När vi träffades talade jag oavbrutet i ett par timmar (jag är rädd att jag förstörde hans planering för den dagen). Jag berättade en hel del av vad som hänt mig de senaste åren, särskilt om svek och falskhet från kristna människor. På det viset blev ett större sammanhang uppenbart för mig.

Han sade inte särskilt mycket, förutom att han kunde se på mig att jag drabbats av något svårt. Så gav han mig tips på två böcker som han trodde kunde hjälpa mig om jag läste dem - och jag kommer att vara honom evigt tacksam för de boktipsen.
Böckerna han föreslog mig var: Henry Cloud och John Townsend: Safe People:How to find Relationships That Are Good for You and Avoid Those That Aren't ('Människor man kan lita på: hur man får bra relationer och undviker dåliga') och Henry Cloud: Changes That Heal: How to Understand Your Past to Ensure a Healthier Future ('Helande förändring: att förstå sitt förgångna så att framtiden blir hälsosammare').
Jag beställde dem genast från amazon.com och satt sedan under eftermiddagarna i septembersolen på en balkong i vårt hus och läste om mitt liv, för det var Mitt liv böckerna handlade om.

Den första beskrev opålitliga människor och vad som kännetecknar dem, och om hur 'jag' attraherar, drar till mig, sådana; slutligen om pålitliga människor.
Den andra boken handlade också om relationer, men mest om vad 'gränser' är, och vad de inte är.

En bild kom för mig: mitt liv var som en prärie: det handlade inte om att medvetet överskrida några gränser, för det fanns inga utmärkta överhuvudtaget, bara vidder och böljande gräs så långt ögat såg.
Jag började förstå, att jag gått för långt, utöver mina gränser, i mina försök att 'förstå och känna sympati för' dessa elaka tonårsflickor i gymnasieklassen.

Jag började också förstå, att jag tagit stryk tidigare också i kristna sammanhang.
En annan bild kom för mig, den om skottkärran, som jag nämnt om ovan: om svårigheter och motgångar i livet kan symboliseras av stenbumligar i en skottkärra, så kan man köra en sådan rätt väl ändå, om man vet hur man kör en skottkärra (och det visste jag: raka armar och böjda knän; jag hade jobbat som lantarbetare och på en betongfabrik). Men om skottkärran till slut blir nästan full och några extra stenar 'hamnar snett', då är det näst intill omöjligt att hålla emot, och när skottkärran välter så ramlar nästan allt ut, inte bara de sista bumlingarna. Försöker man dessutom 'hålla emot' med ett knä eller ena armen, så kan man skada sig också.

Bilden av vad som hänt mig började klarna.
Ännu hade jag väl inte något direkt språk för det hela typ: 'att spana efter sitt sanna jag' eller liknande, men jag hade fått upp tråden till något som rent intuitivt angick mig, och den tråden tänkte jag inte släppa.

Min berättelse