Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



På spaning efter Mitt sanna Jag: människor


Jag börjar besöka människor från det förgångna.
Det där lät onödigt dramatiskt.
Jag börjar hälsa på människor från mitt tidigare liv.
Det där lät heller inte bra. Hänger inte livet ihop? Vilket 'tidigare liv'? På Mars?
Jag börjar hälsa på sådana som jag träffat tidigare.
Det lät trivialt på något sätt. Men du förstår vad jag menar. Eller gör du inte det?

Jag åker till Danmark. Kjell (och hans bror Axel) var mina bästa lekkamrater. Hans far var dansk. Hans styvmor var österrikiska, 'tant Poldie'. Hans riktiga mamma hade dött när de var små. Pappan hade varit 'bergsingenjör' på ASEA, och blev sedan chef för ett gjuteri i Norrtälje. Jag hade besökt dem där, och även i Fredriksvaerk på Själland när de flyttat dit. Kjell hade gjort internationell karriär i olika branscher (och Axel jobbat på oljeborrplattformar i Mexikanska golfen). Nu bodde Kjell i Alleröd, som tidigare hette Lilleröd, men som inte fick göra det för att det så ofta förväxlades med Hilleröd.
Kjell hämtar upp mig i en ny svart Volvo vid färjan i Nyhavn, har trådlös telefon i bilen redan 2003 och ringer en del samtal på vägen hem; lämnar av en uppsats, han håller på att ta en MBA samtidigt som han jobbar som 'controller' (internrevisor) på ett större byggföretag.
Det är bara vår barndoms gememskap vi har gemensamt. Kjell är uttalad ateist och ovanlig på det sättet att han inte verkar kunna respektera att en annan människa har en tro, men tillräckligt belevad för att uppföra sig. Vi äter och dricker gott och går promenader med deras stora hund.

Vad om något lärde jag mig om mig själv efter resan till Danmark?

Jag besöker Mårten, i min hemstad Västerås. Han läkare nu, och påstår att det är min förtjänst att han blev det. När jag lämnade gymnasiet måste ju någon annan (kille) utses till bäst i klassen och få de höga betygen som gör att man kommer in på läkarlinjen. Det blev han. (Fast han säger, ödmjukt men trovärdigt, att Ann-Mari borde blivit det)
Då var han Che Guevara-fan och Mao-anhängare med mera, nu har borgerligheten börjat komma ikapp ordentligt. Ett bekymmer verkar vara, att en av sönerna gick sta och blev troende, alltså kristen, under något konfirmationsläger. Sonens fru är tydligen ännu mera sådan.
Jag lyssnar och äter citronpaj och någon mera paj; de hade nyligen haft kalas.
Så åker jag ut till något (jag höll på att skriva 'gudsförgätet') vandrarhem uppåt Bergslagen och övernattar där.

Vilka mera människor besökte jag eller hälsade på de där första åren när jag var sjukskriven för utmattningssyndrom?
Det börjar tydligen falla i glömska för mig. Vad kan det bero på?
Kanske var det så, att jag inte hittade många ledtrådar till vad det nu var jag sökte efter?

Min berättelse