Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



På spaning efter Mitt sanna Jag: platser


Jag skrev tidigare i berättelsen 'Utmattningssyndrom', att distinktionen mellan "Varför drabbade detta mig?" och "Vem är Jag att detta drabbar mig" blev min räddning. Det fanns ju andra lärare på gymnasiet som hade dessa elever och som på olika sätt värjde sig, bet ifrån, och överlevde. Men varför inte Jag?
Sug gärna på den karamellen en stund.

Nej, jag fick aldrig någon troskris. Nej, jag undrade aldrig hur Gud kunde låta detta drabba mig. Nej, det rubbade inte min övertygelse att Gud är såväl god som mäktig. Och, nej, det fick mig varken att sluta be eller att sluta läsa Bibeln.
Men, ja, det fick mig att dra mig undan, socialt sett.

Hur bär man sig då åt, om man intuitivt tror att det ligger något i frågan "Vem är jag, att detta drabbar mig?"?
Jag började söka i mitt förgångna, genom att söka upp tidigare platser i mitt liv. Först bara platser, men sedan även utvalda människor, människor som jag då tror har någon ledtråd att ge. Vad söker jag efter? Vad är det exakt jag försöker förstå? Det vet jag inte, allt är intuitivt och trevande.

Västerås, staden jag växte upp i, och har så dåliga vibbar inför:
Jag går länge på Siggesborgsgatan och minns fotbollsmatcherna på gräsplätten framför 3:ans hus där det nu är en ankdamm och ishockeymatcherna på den spolade grusplanen i 'Apburen' vid panncentralen. Här bodde jag alltså i tio år, 1952-62. Här sålde jag tidningar i trevåningshusen på söndagsmorgnarna efter att jag slutat söndagsskolan som sjuåring. Här hade vi snöbollskrig bakom 5:an där vi bodde. Här drog de ned ladan med en carterpiller för att bygga 7:an, en spännande sommarkväll då man fick vara uppe sent. Allt är så litet nu.

Jag hälsar på hos moster Ella och Kurt som fick köpa vår bostadsrätt i bostadsbristens tidiga 60-tal och fortfarande bor där, fyrtio år senare. Jag sitter i samma kök, samma sovrum, samma vardagsrum; hänger kläderna i samma hall, ser platsen där pallen stod där jag våndades inför att gå till skolan i första klass: Harald visade mig ständigt sin blå tumme; våra bänklock hade hakat i varandra; skulle han dö nu?
Jag går samma skolväg till Emausskolan: skulle Mats-Olov ta upp den där ramsan som fotbollsidolan Christer i 3:an lärt mig och som jag inte ville avslöja att det var han som sagt den utan skydda honom och inte lämna ut honom? På något ogripbart och bråddjupt sätt skäms jag över orden: " Sensationio, nakna svecia, bruna kalasio!" - Ja, vad betydde de egentligen? Men man kunde ju ana. Vi bodde inte tillräckligt långt bort från Emausskolan för att ha rätt att cykla, men skolvägen var ändå lång och tog tid; det gällde att prata hela tiden och hitta på nya ämnen så att inte detta kom upp, men Bosse genomskådade det och försökte ibland få Mats-Olov in på spåret. Jag var ständigt rädd.
Jag går Kristiansborgsallén ned till Stifts-och Landsbiblioteket, templet med böcker. Men vad skulle man läsa? Det var så överväldigande. Hemma hade vi bara Metallarbetaren och tidningen Vi och så förstås VLT. Men inga böcker. Jo, pappa prenumererade på Svensk Uppslagsbok i halvfranskt rött band, " ifall någon skulle fråga något "; banden kom periodvis och det var viktigt hur man vek upp dem, det fanns instruktionslappar med i kartongen. Pappa skulle själv göra det. Sedan fylldes den svängda skrivbordsbokhyllans framsida på, så att samlingen blev komplett och sedan stod de där, ifall någon skulle fråga något.

Så, vad har nu detta med Mitt sanna Jag att göra? Det kunde jag inte veta. Någonstans måste man börja nysta, och här började jag.
Detta var 2003, i skrivande stund för 10 år sedan.

Min berättelse