Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Ställföreträdandet


Jag vill mena, att det inte finns någon lära inom kristendomen, som är viktigare än läran om det ställföreträdande försoningslidandet, med inkarnationen som nödvändig förutsättning.

Den var också i fokus för mig de första åren under tiden i Filadelfia, Stockholm.
Jag skulle göra ett radioprogram för IBRA radio och valde sång nr 448:
"Det är en som har lidit i stället för mig / fastän skyldig jag friheten fick./ Mina synder har frälsaren tagit på sig / när till korset han blödande gick."
Tro fick för mig en annan innebörd: inte prestation som respons på bibelord längre, utan tillit som bestod i att med hela min tyngd vila på Gud.

Det är klart att jag undrade om det var detta som hade gjort att den kvinna jag varit gift med inte hade velat leva med mig, att det hade varit min hängivenhet utan forsoningsvila i Gud som var orsaken. Jag skrev till henne och föreslog hon skulle kontakta någon eller några av tre namngivna 'stabila' och 'trovärdiga' par, för att med dem samtala om situationen, och få bekräftat min förvandling. Trodde jag själv på detta? Jag ville undanröja möjligheten av att felet ändå på något sätt kunde vara mitt. Det var väl ett allra sista försök, mot alla odds, och dessa par kunde aldrig rapportera att hon hört av sig.

Eftersom ställföreträdandet var något tankemässigt nytt med känslomässigt stor befrielse, blev det absolut nödvändigt för mig att hålla fast vid det, den ställföreträdande försoningen.
Eftersom jag aldrig fått mig detta förkunnat på det sätt jag hört om det i Filadelfia, blev också just Filadelfiaförsamlingen oerhört viktig för mig.

Hade det varit möjligt att förhålla sig till denna nya insikt på annat sätt?
Säkerligen, men tydligen inte då. Hade jag fått tala ut med någon om min situation - men var jag ens intresserad av det?
Som jag tidigare skrivit, var just momentet tvivel inte riktigt kompatibelt med tro, låt vara att jag inte tvivlade på trons objekt och förutsättningar, och heller inte på att jag var innesluten i Guds nåd, utan snarare om jag redan varit det tidigare, innan jag fick klart för mig detta, att kristen tro handlade mer om vad Gud gjort för mig, än vad jag kunde eller borde göra för Gud.
Men om jag nu vilade i tillit till Gud, hade det då inte varit möjligt att bara slappna av och finna ro i den situationen? Varför spelade det någon roll för mig när jag blev frälst?
Ärligt talat vet jag inte (i skrivande stund: juni 2015). Jag anar att det kan ha samband med min barndom och bristen på lek och att vara förbehållslöst älskad. Och även det kan jag förstås bara säga nu, 40 år senare, med den självinsikt som kom ur ett genomarbetat utmattningssyndrom. Men var det så?
Och, varför överhuvudtaget skriva om detta?

Åter: detta är en undersökning av min roll som läsare av texter, i detta fall Bibeln. Texter i allmänhet, och Bibeln i synnerhet, kräver någon sorts engagemang av läsaren; ett gensvar, en fantasi, en beredskap att möta texten med en omvärldsuppfattning utifrån en självbild och en parallell och samtidig beredskap och villighet att dessa skall förändras kvalitativt. (Definitionen av lärande som en "kvalitativ förändring av omvärldsuppfattningen" lärde jag mig på Folkhögskollärarutbildningen i Linköping året 1987, och det är fortfarande för mig en insiktsädelsten.)
Så: vem man är när man läser betyder mycket för hur man förstår vad man läser; det vill säga: vad slags förförståelse man kommer med till texten, och hur det påverkar läsandet.
Detta är en av hermeneutikens fundament, och jag bejakar den fullt ut, men drar inte postmodernistiska slutsatser som att det är läsaren som själv skapar all mening i en text.

Det ställföreträdande försoningslidandet är särskilt intressant här, för det tar inte bort personligt ansvar, och heller inte personlig identitet eller personlig integritet.
Jag vet att många kritiker säger så, men jag håller inte med.
Det är i stället människans försonade Jag som är hennes mest autentiska Själv, för synden (det som Jesus sonar) är inte hennes djupaste identitet, det hon skapades till, utan i relation till Gud.

Min berättelse