Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Tidigt kaffe


I alla familjer grälar man, mer eller mindre. Det tror jag i alla fall. Vår yngste son Pontus brukar säga, att han inte vet om han skall vara ledsen för att hans föräldrar grälar, eller om han skall vara glad över, att det är småsaker hans föräldrar grälar om. En av dessa ting är när man skall dricka kaffe på förmiddagen. Ja, 'gräla' kanske inte är rätt ord, men 'gnabbas' är lite för svagt. Alltnog: jag vill fika tidigare, medan det för min hustru ofta blir senare som hon gör i ordning; det här handlar om lördagar då jag vanligen jobbade på huset eller ute på tomten, och vi hade småbarn och hon var inne i köket.
"Skall du inte sätta på kaffe snart? Du vet ju att jag inte vill vänta ända fram till lunch med fikat!" Ungefär så.

Den här gången höll jag på att meka med en av våra bilar, en Citroên DS, "Paddan", en skönhet, oöverträffad i komfort och väghållning, 1900-talets höjdpunkt i motorbranschen!
Kallgaraget låg tjugo meter rakt öster om huset och det här bör ha varit sen sommar/tidig höst för morgonsolen låg mot husets köksfönster. Ruth öppnar detta; jag minns pelargonerna och hur solen blänker i rutorna när hon öppnar; jag hör det för de är lite gistna så hon får trycka till för att få upp fönstret.
Själv sitter jag på betonggolvet med benen halvvägs in under bilen; vänster framdäck är avmonterat och jag håller på med något med bromsarna. Bilen hålls naturligtvis uppe på en pallbock och inte med domkraften.
"Kaffet är klart, kom in och fika!"
Jag tittar på klockan, minns inte hur mycket exakt den var, men tänker: "Kaffe redan, så tidigt!"
Jag hasar mig ut från under bilen, och ställer mig upp och tar fram en trasselsudd ur overallen och börjar torka de oljiga händerna.

Då, i det ögonblicket, rasar bilen ned över den plats där jag nyss suttit med benen instuckna till ovanför knäna.

Pallbocken har alltså gått rakt igenom rost.

Jag har ofta berättat om denna händelse, alltsedan då någon gång i slutet av 80-talet när det hände.
Samtidigt har jag själv ofta undrat: kan det verkligen ha hänt?; var det verkligen så? Det låter alltför ofattbart. Och vad hände med bilen - hur fick vi upp den, t.ex.? Klarade Citroênens oljehydrauliska fjädring att kompensera balansen när man sätter igång bilen? Jag minns inte det.
Men en sak är säker: jag har sedan dess ALDRIG klagat över att behöva gå någonstans; inte t.ex. då vi inte ägt någon bil och då jag fått ta buss in till staden och pulsa i snödrivor upp till Statoil-macken för att hämta hyrbilen; och aldrig någonsin då jag joggar ute i skogen.

Än idag, 25 år senare, är jag varje dag lika tacksam för, att jag kan gå, att jag har benen i behåll, och jag tänker tillbaka på denna händelse med förundran.

Min berättelse